Första Samuelsboken

(1008)

Kapitel 1

(1008)8. Satans försök, att förstöra för Hanna – Denna scen spelades upp om och om igen, och inte bara vid de årliga sammankomsterna, utan närhelst omständigheterna gav Pennina tillfälle, att förhäva sig på sin medtävlerskas bekostnad. Kvinnans agg tycktes Hanna nästan vara en övermäktig prövning. Satan använde henne som sitt redskap, för att plåga och, om möjligt, knäcka och förstöra ett av Guds trogna barn (The Signs of the Times, den 27. oktober, 1881). rätt

(1008)10. Mäktig kraft i bönen – I bönen ligger det en mäktig kraft. Vår store motståndare söker ständigt, att hålla den bekymrade själen borta ifrån Gud. Satan fruktar en vädjan från det enklaste helgon mer, än regeringars beslut och kungars påbud (The Signs of the Times, den 27. oktober, 1881). rätt

(1008)14. Omåttlighet var vanligt förekommande i Israel – Festande och utsvävningar hade nära nog ersatt sann gudsfruktan ibland Israels folk. Exempel på måttlöshet, även ibland kvinnor, var flitigt förekommande, och nu beslutade Eli sig för, att komma med vad han ansåg vara en välförtjänt tillrättavisning (The Signs of the Times, den 27. oktober, 1881). rätt

(1008)20-28. Trofasthetens belöning – Under Samuel profetens tre första levnadsår lärde hans moder honom nogsamt, att skilja mellan gott och ont. Med hjälp av varje känt föremål i omgivningarna försökte hon, att leda hans tankar upp till Skaparen. I det, att hon uppfyllde sitt löfte om att ge sin son till Herren, överlämnade hon honom med stor självförsakelse i översteprästen Elis omvårdnad, för att bli utbildad till tjänst i Guds hus. Ehuru Samuel tillbringade sin uppväxt i tabernaklet och där hängav sig åt Guds tillbedjan, undgick han inte onda inflytelser och syndiga exempel. Elis söner fruktade inte Gud, ej heller ärade de sin far; men Samuel varken sökte deras sällskap eller tog efter deras onda vanor. Hans tidiga utbildning kom honom att bevara sin kristna redbarhet. Vilken belöning Hanna fick och vilken uppmuntran att vara trofast är inte hennes goda föredöme (The Review and Herald, den 8. september, 1904)! rätt

(1008)

Kapitel 2

(1008)Moderns avgörande inflytande i hemmet – Tänk, om varje mor kunde inse värdet av sina plikter och sitt ansvar, och storleken på lönen för trofasthet! Genom att dagligen påverka barnen, bereder hon dem för evigt liv eller evig död. I hemmet utövar hon en makt, som är mera avgörande, än pastorns i predikstolen, ja, rent av kungens på tronen (The Signs of the Times, den 3. november, 1881). rätt

(1009)12. Elis brottsliga försumlighet – Elis hållningssätt – hans syndiga efterlåtenhet som far, och hans brottsliga försumlighet som präst åt Gud – framställer en anslående och smärtsam kontrast till den trogna Hannas bestämdhet och självförnekelse. Eli kände till Guds vilja. Han visste om, vilka slags sinnelag Gud kunde godta, och vilka Han skulle komma att förkasta. Ändå lät han sina barn växa upp med otyglade lidelser, förvrängd aptit och fördärvad moral. rätt

(1009)Eli hade undervisat sina barn om Guds lag, och hade föregått med gott exempel i sitt eget liv; men därmed upphörde inte hans plikt. I egenskap av far och präst krävde Gud av honom, att han skulle lägga band på dem, så att de inte lydde sin egen, förvända vilja. Det hade han misslyckats med (The Signs of the Times, den 10. november, 1881). rätt

(1009)Varning till föräldrar om, att följa Elis exempel – Om de föräldrar, som tagit efter Elis försumliga exempel, kunde skåda följderna av den undervisning de ger sina barn, skulle de förstå, att den förbannelse, som drabbade Eli, förvisso också skulle drabba dem. Upproriskhetens synd mot föräldrars myndighet är en hörnsten åt eländet och brottsligheten i dagens värld (The Signs of the Times, den 10. november, 1881). rätt

(1009)Många unga blir vantrogna – Lär, genom påbud och föredöme, de unga vördnad för Gud och för Hans Ord. Många av våra ungdomar håller på att bli icke troende i hjärtat, och det beror på föräldrarnas bristande hängivenhet (The Signs of the Times, den 24. november, 1881). rätt

(1009)Föräldrar och själavinning – Kristna föräldrar, om Ni vill verka för Herren, börja då med Era små hemmavid. Om Ni visar takt och visdom samt gudsfruktan vid hanterandet av Era barn, kan Ni komma att bli anförtrodda större ansvar. Äkta kristna ansträngningar börjar i hemmet, och sträcker sig från detta nav till att omfatta vidare arbetsfält. En frälst själ i den egna familjen eller i grannskapet, tack vare tålmodigt, uthålligt arbete, kommer att skänka lika mycket ära åt Kristi namn, och kommer att stråla lika klart i ens krona, som om själen hade hittats i Kina eller i Indien (The Signs of the Times, den 10. november, 1881). rätt

(1009)Predikantens skyldighet – Alla föräldrar bör eftersträva, att göra sina familjer till mönster av goda gärningar, ja, fullkomliga kristna hushåll. Men först och främst åligger detta dem, som sysslar med heliga ting, och till vilka folket vänder sig för undervisning och vägledning. Kristi predikanter skall vara goda föredömen för hjorden. Den, som inte leder sitt hushåll på ett klokt vis, är inte skickad att vägleda Guds församling (The Signs of the Times, den 10. november, 1881). rätt

(1009)Predikanter och deras barn – Förvisso är föräldrars försumlighet ett svårt gissel under alla omständigheter, men den är tio gånger värre, när den förekommer inom familjer, som står där i Kristi ställe, för att lära människorna. Evangeliets förkunnare, som inte förmår att hålla ordning på sina egna familjemedlemmar, vilseför många genom sitt exempel. De faller till föga för framväxten av ondska, i stället för att tvinga den tillbaka. Många, som betraktar sig som skickliga bedömare av, hur andra barn borde vara och vad dessa borde göra, är blinda för sina egna söners och döttrars brister. Sådan brist på gudomlig klokhet hos dem, som bekänner sig till att lära ut Guds Ord, orsakar outsägligt mycken ondska. Detta leder ofta till, att människorna förlorar förmågan, att skilja mellan rätt och fel, renhet och osedlighet (The Signs of the Times, den 24. november, 1881). rätt

(1009)(Galaterbrevet 3:11-14). Följderna av föräldrars trolöshet – Elis historia är ett fruktansvärt exempel på följderna av föräldrars trolöshet. På grund av hans pliktförsummelse blev hans söner en snara för sina medmänniskor och en skam för Gud. De gjorde avkall på både det nuvarande och det framtida livet. Med sitt usla exempel ödelade de hundratals personer, och inflytandet från dessa hundratals personer fördärvade moralen hos tusentals personer. Detta förhållande borde utgöra en varning till alla föräldrar. Medan somliga felar genom överdriven stränghet, gick Eli till den andra överdriften. Hans eftergivenhet medförde sönernas ruin. Deras brister gick opåtalade i barndomen, och ursäktades i ungdomen. De struntade i föräldrarnas tillsägelser, och fadern genomdrev ej lydnad. Barnen såg, att de kunde styra och ställa, och de grep tillfället i flykten. Med ökande ålder förlorade sönerna all aktning för den vankelmodige fadern. De fortsatte i synd utan yttre återhållsamhet. Han bannade dem, men hans ord föll på döva öron. De begick svåra synder och motbjudande brott dagligen, tills Herren hemsökte överträdarna av Sin lag med straffdomar. rätt

(1010)Vi har skådat frukten av Elis missriktade vänlighet – den eftergivne faderns död, ruin och död åt de onda sönerna, och undergång för tusentals personer i Israel. Herren Själv slog fast, att för Elis söners synder skulle ingen försoning någonsin bringas genom offer. Hur omfattande, hur beklagansvärt var inte deras fall – män, på vilka vilade heligt ansvar, förklarade fredlösa, förbjudna barmhärtighet, av en rättvis och helig Gud! rätt

(1010)Så bärgas den fruktansvärda skörden av föräldrars försumlighet gällande deras gudagivna ansvar – när de låter Satan inta fältet, som de själva borde ha nogsamt besått med dyrbara sedlighetens, sanningens och rättfärdighetens frön. I fall bara den ene föräldern är försumlig i sin plikt, ses följden i barnens karaktärer; i fall då fallerar, hur bitter blir då inte räkenskapen inför Gud! Hur skall ödeläggarna av sina barns själar undgå sin dom (The Review and Herald, den 30. augusti, 1881)? rätt

(1010)12-17. Den avbildande gudstjänsten utgjorde förbindelselänken – Den avbildande gudstjänsten var förbindelseledet mellan Gud och Israel. Djuroffren skulle förebilda Kristi offer, och således bibehålla i folkets hjärtan en osviklig tro på den kommande Återlösaren. För att Herren skulle godta deras offergåvor, och fortsatt vara tålmodig mot dem, liksom att folket, å sin sida, skulle erhålla en korrekt uppfattning om frälsningsplanen, samt en riktig insikt om sin plikt, var det därför av den yttersta vikt, att helgelse till hjärta och renhet till liv, vördnad inför Gud och sträng lydnad mot Hans krav skulle iakttas av alla, som hade med helgedomen att skaffa (The Signs of the Times, den 1. december, 1881). rätt

(1010)17. Prästers synder kom vissa, att frambära egna offergåvor – Då männen i Israel blev varse prästernas fördärvade handlingssätt, fann de det vara tryggare för sina familjer, att undvika den därtill avsedda gudstjänstlokalen. Många lämnade Silo med söndrad frid och väckt ilska, tills de i slutänden bestämde sig för, att själva bära fram sina offergåvor – de drog slutsatsen, att detta hellre skulle vinna Guds gillande, som att på minsta sätt gå med på vederstyggligheterna, som förekom i helgedomen (The Signs of the Times, den 1. december, 1881). rätt

(1010)26 (Psaltaren 71:17). En plats för helgad ungdom – Gud ger alla tillfälle till, att under detta liv utveckla karaktären. Alla kan inta sin bestämda plats inom Hans stora plan. Herren godtog Samuel ända från hans barnsben, eftersom hans hjärta var rent, och han hyste vördnad för Gud. Han skänktes till Gud som en helgad gåva, och Herren gjorde honom, trots hans ringa ålder, till en ljusets kanal. Ett liv så helgat som Samuels är av stort värde i Guds ögon. Om dagens ungdom ville helga sig i likhet med Samuel, skulle Herren godta dem och använda dem i Sitt verk. Angående sitt liv skulle de då kunna säga med psalmisten: ”Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom, och intill nu förkunnar jag dina under” (Manuskript 51, 1900). rätt

(1010)

Kapitel 3

(1010)10-14. Gud kan förbigå föräldrar och använda barn – Gud arbetar genom barn och ungdomar, som överlämnar sig åt Honom. Samuel utbildades för Herrens skull under sin ungdom, och Gud förbigick den vithårige Eli, och samtalade med barnet Samuel (Manuskript 99, 1899). rätt

(1010)11-14. Se EGW:s anmärkning om Första Samuelsboken 2:12. rätt

(1010)Herren hoppar över fäder, som försummar familjelivet – Härav ser vi, att Herren hoppar över gamla, erfarna fäder knutna till Hans verk, om de försummar sin plikt rörande hemmets angelägenheter (Brev 33, 1897). rätt

(1010)Guds noggranna arbete jämfört med Elis slarvande – Eli trodde på Gud och Hans Ord; men han till skillnad från Abraham ”befallde” han inte sina barn och sitt hushåll, så att de skulle följa honom. Låt oss höra, vad Gud säger angående Elis försumlighet: ”'Se, jag skall i Israel göra något som kommer att ge eko i båda öronen på var och en som får höra det.” Herren hade länge haft fördrag med Eli. Denne hade blivit förmanad och undervisad; men, i likhet med dagens föräldrar, hade han inte tagit till sig förmaningen. Nå, då Herren grep Sig an med verket, upphörde Han inte, förrän Han hade gått noggrant tillväga (The Review and Herald, den 4. Maj, 1886). rätt

(1011)20 (Första Samuelsboken 7:9, 15). Samuel grabbar tag med båda händer – Samuel blev nu installerad av Israels Gud i sitt trefaldiga ämbete som domare, profet och präst. Genom att lägga ena handen i Kristi hand, och med den andra fatta om nationens roder, håller han det med sådan klokhet och bestämdhet, att han förhindrar Israels undergång (The Signs of the Times, den 22. juni, 1882). rätt

(1011)

Kapitel 4

(1011)3-5. Hofni och Pinehas träder övermodigt in i det allra heligaste – Elis båda söner, Hofni och Pinehas, antog ivrigt erbjudandet om, att bära förbundsarken in i lägret. Utan översteprästens medgivande steg de övermodigt in i det allra heligaste, och tog därifrån ut Guds ark. Fyllda med stolthet, och upprymda av tanken på en rask seger, bar de arken in i lägret. Och folket, som menade sig se beviset för Herrens närvaro, ”brast... ut i ett så högt jubelrop att marken skakade” (The Signs of the Times, den 22. december, 1881). rätt

(1011)

Kapitel 6

(1011)19. Den vanvördiga nyfikenhetens anda förekommer ännu i dag – Den vanvördiga nyfikenhetens anda förekommer ännu ibland människors barn. Många söker ivrigt, att utforska de gåtor, som den oändliga visheten har bedömt vara bäst att lämna oförklarade. Utan klara bevis att grunda sitt resonemang på, tillgriper de gissningar som stöd för sina teorier. Herren har verkat för Sina tjänare och för främjandet av Sitt verk lika sant i dag, som då Han verkade för det forntida Israel; men fåfänga vishetsläror, ”den falskeligen så kallade vetenskapen”, har försökt att ödelägga tron på Försynens personliga ingripande, genom att tillskriva naturliga orsaker alla sådana yttringar. Här ser vi Satans spetsfundighet. Han hävdar sin myndighet genom mäktiga tecken och under på jorden. De, som struntar i eller förnekar de bestämda beläggen för Guds makt, bereder vägen för ärkebedragaren, att upphöja sig själv inför människorna såsom överlägsen Israels Gud. rätt

(1011)Många tar till sig dessa förmodat kloka personers resonemang som sanning, när det i själva verket underminerar själva de grundvalar, som Gud har lagt. Inspirationen beskriver dylika lärare som personer, vilka behöver se sig själva som dårar, för att bli visa. Gud har valt ut det dåraktiga i denna värld, för att få de kloka på skam. Hans mäktiga verk betecknas som dårskap av sådana, som blott låter sig påverkas av människors klokskap. De tror sig vara visare, än sin Skapare, när de egentligen är offer för inskränkthet och barnslig inbilskhet. Detta håller dem kvar i otrons mörker, så att de inte urskiljer Guds kraft, och darrar inför Honom (The Signs of the Times, den 19. januari, 1882). rätt

(1011)

Kapitel 7

(1012)Det är många, vars hjärtan så har förhärdats av framgång, att de glömmer Gud, liksom nästans behov. Bekännande kristna pryder sig med smycken, spetsar, dyra kläder, samtidigt som Herrens fattiga saknar livets nödtorft. Män och kvinnor, som åberopar återlösning genom en Frälsares blod, slösar med de medel, som anförtrotts åt dem för andra själars frälsning, och skänker sedan muttrande gåvor till religiösa ändamål. De är givmilda endast när det innebär egen ära. Dessa är avgudadyrkare (The Signs of the Times, den 26. januari, 1882). rätt

(1012)7-11. Guds ingripande, för att undsätta det hjälplösa Israel – Det var Herrens avsikt, att på så sätt visa Sin makt vid Israels befrielse, att de inte skulle kunna ta åt sig äran själva. Han tillät deras fiender, att angripa dem, då de var obeväpnade och försvarslösa. Sedan samlade Anföraren över Herrens här himmelens armé till att utplåna Hans folks fiender. Ett ödmjukt hjärta och lydnad mot den gudomliga lagen är behagligare för Gud, än de mest storslagna offergåvor från ett hjärta fullt av stolthet och hycklande. Gud försvarar inte dem, som lever i överträdelse av Hans lag (The Signs of the Times, den 26. januari, 1882). rätt

(1012)Samuels dagbok – Det finns tusentals själar villiga att verka för Mästaren, som inte har haft förmånen att höra sanningen, såsom andra gjort, men de har troget läst Guds Ord, och deras ödmjuka ansträngningar att skänka ljus åt andra kommer att välsignas. Sådana bör föra dagbok, och när Herren skänker dem en intressant erfarenhet, bör de anteckna dem, såsom Samuel gjorde, då Israels härar vann seger över filistéerna. Han reste en tacksamhetens stenstod, med orden: ”’Ända till denna stund har HERREN hjälpt oss.’” Bröder, var är de minnesmärken, med vars hjälp Ni håller för ögonen Guds kärlek och godhet? Eftersträva, att ständigt minnas den hjälp Herren har gett Er i Era försök, att bistå andra. Låt inte Era gärningar uppvisa så mycket som ett spår av själviskhet. Varje tår, som Herren har hjälpt Er att torka från ledsna ögon, varje bortmotad fruktan, varje utförd barmhärtighetsgärning – för in dylikt i dagboken. ”Som dina dagar, så skall din kraft vara” {King James Version} (Manuskript 62, 1905) rätt

(1012)

Kapitel 8

(1012)1-5. Samuel bedrog sig på sina söner – De unga männen hade noga undervisats av sin far, både genom påbud och föredöme. De var inte okunniga om varningarna, som riktats till Eli, och de gudomliga straffdomar, som hemsökt honom och hans hus. De tycktes bestämt vara män av gedigen dygd och rättskaffenhet, liksom med intellektuella löften. Det var med folkets fulla gillande, som Samuel delade ämbetets ansvar med sina söner. Men de unga männens karaktärsfasthet skulle fortfarande komma att prövas. Då de var skilda från faderns inflytande, skulle det visa sig, huruvida de aktade på de principer, som han hade lärt dem. Utfallet visade, att Samuel hade bedragit sig på sina söner. I likhet med många unga män i dag, som har välsignats med goda förmågor, förvände de sina gudagivna krafter. Hedern, som visades dem, gjorde dem stolta och självtillräckliga. De hade inte Guds ära i blickfånget, ej heller sökte de uppriktigt Hans styrka och visdom. Genom att ge efter för frestelsens kraft, blev de giriga, själviska och orättvisa. Guds Ord tillkännager, att ”hans söner vandrade inte på hans väg utan vek av från den och sökte orätt vinning. De tog mutor och förvrängde lagen” (The Signs of the Times, den 2. februari, 1882). rätt

(1013)5. Som alla andra nationer – Den missnöjdes längtan efter världslig makt och ståt är lika svår att bota nu, som på Samuels dagar. Kristna tar efter världens byggnadssätt, apar efter dess klädmode – för att imitera seder och bruk åt dem, som endast tillber denna världens gud. Anvisningarna i Guds Ord, råden och tillrättavisningarna från Hans tjänare, ja, till och med varningar sända raka vägen från Hans tron, tycks oförmögna att dämpa denna ovärdiga äregirighet. När hjärtat inte är rätt inställt mot Gud, räcker nästan vilken ursäkt som helst, för att rättfärdiga nonchalerandet av Hans myndighet. Pockandet från stolthet och egenkärlek tillfredsställs till varje pris och det slår hårt mot Guds sak (The Signs of the Times, den 13. juli, 1882). rätt

(1013)6. Trofasthet leder till kritik – De ohelgade och världsälskande är alltid redo, att klandra och fördöma dem, som har stått upp utan rädsla för Gud och det rätta. I fall ett fel upptäcks hos någon, som Herren har anförtrott med stort ansvar, då glöms all hans tidigare hängivenhet bort, och försök görs att tysta hans stämma och förstöra hans inflytande. Dessa självutnämnda domare bör dock minnas, att Herren läser hjärtat. De förmår ej, att dölja dess hemligheter för Hans skärskådande blick. Gud tillkännager, att Han skall döma över varje gärning, tillika över varje hemlighet (The Signs of the Times, den 13. juli, 1882). rätt

(1013)6, 7. Nyttiga personer sällan uppskattade – De nyttigaste personerna blir sällan uppskattade. De, som har arbetat intensivast och mest osjälviskt för sina medmänniskor, och som har bidragit till det bästa utfallet, får ofta som lön otack och försummelse. När sådana personer upptäcker sig vara åsidosatta, deras råd bortviftade och hånade, må de mena, att en allvarlig orätt har drabbat dem. Men då bör de lära sig av Samuels exempel, att inte rättfärdiga sig själva, med mindre Guds Ande omisskännligt manar dem därtill. De, som gör narr av och förkastar en trogen Guds tjänare, visar inte bara förakt för vederbörande, utan även för Mästaren, som skickat ut honom. Det är Guds ord, Hans åthutningar och råd, som negligeras; det är Hans myndighet, som förkastas (The Signs of the Times, den 13. juli, 1882). rätt

(1013)

Kapitel 10

(1013)24. Sauls förmågor förvända – Saul ägde ett sinne och inflytande med förmågan, att styra över ett kungadöme, förutsatt att han lagt sina krafter i Guds händer, men just de gåvor, som var avsedda för ett gott verk, kunde Satan använda, i fall de lades i hans händer, och skulle låta Sauls stora inflytande gynna ondskan. Eftersom Gud gett Saul överlägsna sinnesförmögenheter, kunde denne vara mera hämndlysten, skadlig och fast beslutsam i genomförandet av sina elaka föresatser, än andra (The Signs of the Times, den 19. oktober, 1888). rätt

(1013)24, 25. Ömsesidig kärlek mellan Saul och Samuel – Förhållandet mellan Samuel och Saul kännetecknades av omfattande ömsinthet. Samuel älskade Saul som om han hade varit hans egen son, medan Saul, djärv och brinnande till temperamentet, hyste stor vördnad för profeten, och visade honom värmen hos sin tillgivenhet och aktning. Således sammanbands den levande Gudens profet, en gammal man vars uppdrag närmade sig sitt fullbordande, och den unge kungen vars verk låg framför honom, av vänskapens och respektens länkar. Under hela sin vrånghets bana klängde kungen sig fast vid profeten, som om han allena hade förmågan, att undsätta honom från Sauls eget jag (The Signs of the Times, den 1. juni, 1888). rätt

(1013)

Kapitel 12

(1014)Trofasthet leder till ära i slutänden – Den ära, som visas en person i slutet av vederbörandes verk, är av långt större värde, än de applåder och lyckönskningar, vilka tas emot av dem, som precis har inlett sin verksamhet, och som ännu inte har prövats. Det är en lätt sak, att lägga ned sina bördor, när till och med sanningens fiender erkänner ens trofasthet. Men hur många av våra stora män avslutar inte sina ämbeten i vanära, eftersom de har offrat principer för vinst eller ära. Fikandet efter popularitet, frestelserna från rikedom och lättja, för dem vilse. Män, som leker med synden, kan tyckas vara framgångsrika; de må triumfera, eftersom deras företaganden verkar bli krönta med framgång; men Guds blick vilar på dessa stolta skrävlare. Han kommer att löna dem i enlighet med deras gärningar. Den största yttre framgång bringar ej lycka till dem, som saknar frid med både Gud och sig själva (The Signs of the Times, den 27. juli, 1882). rätt

(1014)14. Lagens beständighet – Guds lag gavs inte endast till judarna. Den utgör en världsvid och evig förpliktelse. ”Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.” Lagens tio påbud är lika en kedja med tio länkar. Om en länk bryts, blir kedjan värdelös. Det går inte att återkalla eller ändra ett enda påbud, för att frälsa överträdaren. Så länge, som det förekommer familjer och nationer; så länge, som egendom, liv och sinnelag måste värnas; så länge, som gott och ont står emot varandra, och välsignelse eller förbannelse måste följa på människors göranden – så länge måste Guds lag styra över oss. När Gud ej längre fordrar människornas ytterliga kärlek, att de skall ära och hedra Hans namn samt att helga vilodagen; när Han låter dem strunta i nästans rättigheter, att avsky och skada varandra – då, och inte dessförinnan, kommer morallagen att förlora sin kraft och giltighet (The Signs of the Times, den 19. januari, 1882). rätt

(1014)

Kapitel 13

(1014)Herren har Sina bestämda verksamheter; och om dessa inte urskiljs och respekteras av dem, som är knutna till Hans arbete, om människor känner sig fria att förbigå Guds fordringar, skall de inte hållas kvar i förtroendeställningar. De skulle inte lyssna till goda råd, eller bry sig om Guds befallningar genom Hans utsedda ombud. Liksom Saul, skulle de hasta åstad till uppgifter ej avsedda för dem, och de misstag de skulle komma att begå, genom att lyssna till det egna omdömets röst, skulle omöjliggöra kommunikation med Israels Gud och Ledare. Det heliga skulle komma att blandas ihop med det simpla (The Youth’s Instructor, den 17. november, 1898). rätt

(1014)9. Saul kunde ha framfört bön – Han [Saul] kunde ha framsagt en ödmjuk bön till Gud utan något offer; ty Herren tar emot även en stilla bön från ett bekymrat hjärta; men i stället axlade han självsvåldigt manteln som präst (The Youth’s Instructor, den 17. november, 1898). rätt

(1014)11. Skuldbeläggande av Samuel medförde ytterligare synd – Saul försökte att rättfärdiga det egna handlandet, och skyllde på profeten, i stället för att banna sig själv. rätt

(1014)I dag är det många, som följer ett likartat handlingssätt. Liksom Saul, är de blinda inför sina misstag. När Herren försöker att visa dem tillrätta, uppfattar de åthutningen som en oförskämdhet, och finner fel hos den, som låter dem höra det gudomliga budskapet. rätt

(1014)Hade Saul varit villig, att inse och bekänna sitt felande, skulle den bittra erfarenheten ha visat sig vara av godo inför framtiden. Han skulle därefter ha undvikit de misstag, som framkallade Guds tillrättavisning. Men eftersom han kände sig vara orättvist behandlad, skulle han förstås lika gärna kunna upprepa synden i fråga. rätt

(1015)Herren önskar, att Hans folk, under alla omständigheter, skall visa Honom sitt absoluta förtroende. Fastän vi inte alltid kan förstå Hans försyns verkande, bör vi vänta med tålamod och ödmjukhet, till dess Han anser det vara lämpligt att skingra oklarhetens dimmor. Vi bör akta oss för, att påta oss ansvar, som Gud inte har gett oss i uppgift att bära. Ofta är människors uppfattning om den egna karaktären och förmågan för hög. De kan känna sig dugliga till, att sätta igång det viktigaste värv, när Gud ser, att de inte ens är förmögna till, att klara av den minsta och enklaste uppgift (The Signs of the Times, den 10. augusti, 1882). rätt

(1015)13, 14. Sauls dumhet leder till hans förkastande – Sauls överträdelse bevisade, att han var ovärdig att anförtros ett heligt ansvar. En, som hyste så ringa aktning för Guds fordringar, kunde inte vara en klok och trygg ledare för nationen. Hade han tålmodigt bestått det gudomliga provet, skulle kronan fortsatt ha tillhört honom och hans hus. Ja, Samuel hade kommit till Gilgal av precis denna orsak. Dock hade Saul vägts i vågskålen, och befunnits vara för lätt. Han måste flyttas åt sidan, för att bereda vägen för en, som betrakta Guds ära och myndighet som något heligt (The Signs of the Times, den 3. augusti, 1882). rätt

(1015)I enlighet med vilkens hjärta? – Sauls hjärta hade varit i samstämmighet med Israels, medan David är en man, vars hjärta är i samklang med Guds (The Signs of the Times, den 15. juni, 1888). rätt

(1015)

Kapitel 14

(1015)11-15. Himmelens arméer biträdde Jonatan – Det skulle ha varit en enkel sak för filistéerna, att döda dessa två modiga, djärva män; men det slog dem aldrig, att de två ensamma männen nalkades med ont i sinnet. De undrande männen ovanför tittade på, alltför överraskade för att ana deras verkliga avsikt. De trodde, att de var desertörer eller fanflyktingar, och lät dem komma närmare oskadda.... rätt

(1015)Det djärva företaget orsakade panik i lägret. Där låg liken efter tjugo män, och i fiendens ögon tycktes det ha kommit hundratals stridsberedda krigare. Den filistéiska motståndarsidans härskara fick se himmelens arméer (The Youth’s Instructor, den 24. november, 1898). rätt

(1015)24, 25. Honung tillhandahållen av Gud – Sauls förhastade ed var av mänskligt ursprung. Den inspirerades ej av Gud, och Gud ogillade den. Jonatan och hans vapenbärare, som, genom Guds hjälp, hade ombesörjt befrielse för Israel den dagen, hade blivit svaga genom hunger. Även folket var trötta och hungriga. rätt

(1015)”Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken.” Honungen kom ifrån Gud. Han önskade, att Israels stridskrafter skulle inta denna föda, för att erhålla styrka. Men Saul, som inte stod under Guds ledning, hade trätt emellan med sin överilade ed (The Youth’s Instructor, den 1. december, 1898). rätt

(1015)Av människor bestämda prov vanärar Gud – Det är många, som viftar bort de prov, som Gud har bestämt, samtidigt som de tar sig rätten, att införa prov och inskränkningar, såsom Saul gjorde. Därmed vanärar de Gud och utsätter människor för ondska (The Signs of the Times, den 1. juni, 1888). rätt

(1015)37. Saul förnam inte sin egen skuld – Då folket hade avhjälpt sin hunger, menade Saul att förföljandet skulle fortsätta under natten; men prästen menade att man först borde fråga Gud om råd. Så gjordes på gängse sätt; men inget svar kom. Saul betraktade tystnaden som ett tecken på Guds ogillande, och beslutade sig för att utröna orsaken. Hade han på rätt sätt insett syndfullheten hos sitt eget handlande, skulle han ha förstått att han själv var den skyldige. Men då han inte gjorde det, beordrade han att saken skulle avgöras genom lottdragning (The Signs of the Times, den 17. augusti, 1882). rätt

(1016)44 (Matteusevangeliet 7:2). De skyldiga är strängare domare – De, som är snabbast att ursäkta eller rättfärdiga sig i synd, är ofta strängast när det gäller att bedöma och fördöma andra. Det är många i dag, som, i likhet med Saul, drar över sig Guds rynkade panna. De förkastar goda råd och fnyser åt tillrättavisningar. Inte ens när de förstår, att Gud ej är med dem, vill de i sig själva se... orsaken till deras vanskligheter. Hur många omhuldar inte en stolt, skrävlande anda, samtidigt som de nedlåter sig till att grymt döma eller hårt tillrättavisa andra, som egentligen är bättre till hjärta och liv, än de själva. Det skulle göra sådana självutnämnda domare gott, att beakta dessa ord från Kristus: ”Ty med den dom som ni dömer med skall ni bli dömda, och med det mått som ni mäter med, skall det mätas upp åt er” (The Signs of the Times, den 17. augusti, 1882). rätt

(1016)45. Faran i, att blint följa efter – Guds folk av i dag riskerar, att begå fel av minst lika förödande art. Vi kan inte, vi får inte, sätta blind förtröstan till någon person, oavsett hans fina trosbekännelse eller ställning inom församlingen. Vi får icke följa hans vägledning, såvida inte Guds Ord belägger dess riktighet. Herren vill, att Hans folk var och en personligen skall lära sig, att skilja mellan synd och rättfärdighet, mellan det dyrbara och det motbjudande (The Signs of the Times, den 17. augusti, 1882). rätt

(1016)

Kapitel 15

(1016)3. Amalek nyttjade skänkerna utan tanke på gåvogivaren – Detta ondskefulla folk [amalekiterna] dvaldes eller uppehöll sig i Guds värld, det hus, som Han hade byggt åt Sina trofasta, lydaktiga barn. Likväl tog de Hans gåvor i anspråk för eget bruk, utan att skänka Givaren så mycket som en tanke. Ju flera välsignelser, som Han öste över dem, desto djärvare syndade de emot Honom. På så vis förvrängde de Hans välsignelser och utnyttjade de fortlöpande Hans barmhärtighet.... rätt

(1016)Vår välvillige Gud härdar länge ut med de obotfärdiga. Han ger dem ljus från himmelen, så att de kan förstå heligheten hos Hans sinnelag, och rättvisan hos Hans krav. Han manar dem till syndaånger, och försäkrar dem om Sin villighet till förlåtelse. Men om de fortsätter, att förkasta Hans förbarmande, går påbudet om deras utrotande ut (The Signs of the Times, den 24. augusti, 1882). rätt

(1016)10-23. Envishet gjorde Sauls fall hopplöst – Det var Sauls tjurighet, som gjorde hans fall omöjligt, och hur många väljer ändå inte att gå i hans fotspår. I förbarmande sänder Herrens tillrättavisningens ord, för att rädda de vilsegångna, men de vägrar att låta sig visas tillrätta. De hävdar, att de inte har felat, och står härigenom emot Guds Ande (The Review and Herald, den 7. Maj, 1895). rätt

(1016)17. Gud vägleder de ödmjuka och helgade – [Första Samuelsboken 15:17 anförs.] Här lyfter Samuel fram orsaken till, att Saul utsågs till att beträda Israels tron. Han ägde en ödmjuk åsikt om sin egen duglighet, och var villig att låta sig instrueras. Då Gud valde ut honom, hade han bristande kunskap och erfarenhet. Jämte många goda sidor, ägde han allvarliga karaktärsbrister. Men Herren lät honom få den Helige Ande som vägvisare och hjälpare, och försatte honom i en position, där han kunde utveckla de kvaliteter, som fordrades av en härskare över Israel. rätt

(1016)Skulle Saul ha förlitat sig på sin egen styrka och sitt eget omdöme, skulle han ha handlat impulsivt, och skulle ha begått allvarliga misstag. Men om han bara ville förbli ödmjuk, ständigt redo att låta sig ledas av Guds visdom, och gå framåt i samma takt, som Guds försyn röjde väg, skulle han skänkas förmågan, att fullgöra plikterna hos sitt höga ämbete med framgång och ära. Under inflytandet från gudomlig nåd skulle varje god sida hos Saul tillta i styrka, samtidigt som dåliga sidor stadigt skulle gå tillbaka. rätt

(1017)Detta är det verk, som Herren erbjuder Sig att utföra åt alla, som överlämnar sig åt Honom (The Signs of the Times, den 7. september, 1882). rätt

(1017)De, som känner sin bristfällighet, får hjälp – Oavsett den position, som Gud har satt oss i, oavsett vårt ansvar och våra faror, bör vi hålla i minnet, att Han har lovat att utdela den behövliga nåden till den uppriktige sökaren. De, som förnimmer sin bristfällighet i sin ställning, och ändå kvarstår däri eftersom det är Guds vilja samt litar på Hans kraft och klokhet, går från den ena klarheten till den andra. När de inleder sitt arbete, kanske de har allt att lära sig; men med Kristus som undervisare blir de verksamma medarbetare. Gud anförtror inga uppdrag till de världsligt kloka; de är nämligen för stolta, för att låta sig läras. Han väljer ut dem, som är medvetna om sina svagheter och söker vägledning från den ofelbara visdomen (The Signs of the Times, den 7. september, 1882). rätt

(1017)Bli uppmärksam på små avvikelser – Det är många, som Han har kallat till uppgifter i Sitt verk av samma orsak, som Han kallade Saul – de betraktar inte sig själva som särskilt märkvärdiga, ty de äger en ödmjuk och läraktig anda. I Sin försyn placerar Han där de kan lära Sig av Honom. Åt alla, som villigt tar emot undervisning, skänker Han nåd och klokskap. Det är Hans avsikt, att föra dem så nära Sig Själv, att Satan inte förmår att förvända deras omdöme och betvinga deras samvete. Han visar dem deras karaktärssvagheter, och ger åt alla som söker Hans bistånd, kraft att rätta till sina fel och brister. Oavsett vad än en persons skötesynd är, oavsett vilka bittra eller fördärvliga lidelser som kämpar om herraväldet, kan vederbörande segra, bara han är vaksam och bekrigar dem i Israels Hjälpares namn och styrka. Guds barn bör uppamma en stor känslighet inför synden. Härvidlag, liksom i övrigt, bör vi inte ringakta den ringa begynnelsens dag. Det är ett av Satans mest framgångsrika drag, att förmå människor till att begå små synder, att förblinda vederbörande för faran med små eftergifter, små avvikelser från Guds entydigt framställda krav. Många, som skulle förfasa sig inför svåra överträdelser, förleds till att betrakta synd i mindre angelägenheter som av föga betydelse. Men dessa små synder underminerar gradvis själens gudaktighet. Viker man in på den stig, som leder till den breda vägen, omfamnas man slutligen av den eviga döden. Väl en rörelse åt galet håll gjorts, vet man inte, vad det hela kan sluta med.... rätt

(1017)Vi måste lära oss av med, att lita på jaget och i stället förtrösta på Gud för vägledning och stöd, för insikt om Hans vilja, och för kraften till att fullgöra den (The Signs of the Times, den 7. september, 1882). rätt

(1017)22. Gud ville inte ha bytet från ett fördärvat folk – [Första Samuelsboken 15:22 anförs]. Gud fordrade hellre lydnad, än offer, av Sitt folk. All världens rikedomar var Hans. Boskapen på de tusen bergen tillhörde Honom. Han ville inte ha bytet från ett fördärvat folk, på vilket Hans förbannelse vilade, ja, som redan var dömt till fullständig utplåning. Detta skulle ingalunda bäras fram till Honom som en bild på den kommande, helige Frälsaren, som ett lamm utan fläck (The Spirit of Prophecy 1:365). rätt

(1017)23. Se EGW:s anmärkning om Fjärde Moseboken 16:1-50. rätt

(1017)Saul en misslyckad figur – Israels förste kung visade sig vara en misslyckad figur, eftersom han upphöjde den egna viljan ovanför Guds. Genom profeten Samuel förklarade Herren för Saul, att i egenskap av kung över Israel måste hans handlande vara rättskaffens i allting. Då skulle Gud välsigna hans styre med framgång. Men Saul vägrade, att sätta lydnad mot Gud i främsta rummet, och att göra himmelens grundsatser till rättesnöre för sitt uppförande. Han dog i vanära och uppgivenhet (Manuskript 151, 1899). rätt

(1017)Låtsad rättfärdighet användes som kappa – Många, som säger sig tjäna Gud, tar efter Saul – de höljer äregiriga satsningar och stoltserande i en kappa av låtsad rättfärdighet. Herrens sak görs till ett hölje, att skyla över orättfärdighetens styggelse med. Detta gör bara synden tio gånger värre (Manuskript la, 1890). rätt

(1017)Självrättfärdigande tvingar kvar personen i mörkret – De, vars gärningar är onda, vägrar att komma till ljuset, för att deras göranden inte skall klandras och deras rätta jag avslöjas. Om de fortsätter längs överträdelsens stig, och skiljer sig helt från Förlossaren, blir de besatta av envishet och surhet samt hämndanda. Så säger de till själen: Frid, frid, när de har all anledning att rädas, ty de går raka spåret till undergången. I och med, att Saul motsatte sig åthutningarna från Herrens tjänare, blev han besatt av denna anda. Han trotsade Herren, han trotsade Hans tjänare, och hans fiendskap mot David var en frukt av den mordiska anda, som intar hjärtat hos dem, som rättfärdigar sitt syndiga handlande (The Signs of the Times, den 22. juni, 1888). rätt

(1018)28. David och Saul jämförda – David och Saul möter oss i historien som män med vitt skilda karaktärer. Davids handlande tydliggör faktumet, att han betraktade Herrens fruktan som början till visdom. Saul, däremot, saknade karaktärsstyrka, eftersom han inte hade lydnad mot Guds bud som sitt livs ledstjärna. Det är livsfarligt för en person, att trotsa Guds vilja, såsom den framgår av Hans specificerade krav. All den ära, som en person måtte kunna erhålla sittande på tronen i ett kungadöme, skulle vara usel kompensation för förlusten av Guds gillande genom en otrohetshandling gentemot himmelen. Olydnad mot Guds bud kan bara medföra slutlig katastrof och vanära. Gud har åt varje människa gett henne en uppgift, precis som att Han utsåg Saul till härskare över Israel; och den praktiska och viktiga läxan för oss är, att utföra det oss tilldelade verket på så vis, att vi kan möta uppteckningarna om våra göranden i detta liv med fröjd, och inte med sorg (The Signs of the Times, den 7. september, 1888). rätt

(1018)34, 35. Samuel aktiv som pensionär – Efter det att Israel hade förkastat Samuel som nationens styresman, fastän han var väl lämpad för offentlig tjänst, drog profeten sig tillbaka. Han avpolletterades dock ej, utan fungerade som förstelärare i profetskolan. Den här tjänsten för hans Gud var en trivsam sådan (The Signs of the Times, den 19. oktober, 1888). rätt

(1018)

Kapitel 16

(1018)11, 12. Gud valde ut och förberedde David för hans verk – Knappt tio kilometer söder om ”den store Konungens stad” låg Betlehem. Där föddes David mer, än ett tusen år, innan Jesusbarnet låg i en krubba i stallet, tillbedd av de vise männen från Österlandet. Århundraden för världens Frälsares ankomst hade David, i sin ungdoms spänstighet, vakat över sina hjordar, medan de betade på de öppna fälten vid Betlehem. Den enkle herdepojken sjöng egenkomponerade sånger, och musiken från harpan utgjorde ett vackert ackompanjemang till melodin från hans friska, ungdomliga röst. Herren hade valt ut David, och hade ordnat hans liv så, att han skulle få tillfälle att öva upp stämman, och odla sin talang för musik och poesi. Herren beredde honom i hans ensliga leverne med hjordarna för det verk, som Han hade för avsikt att anförtro i hans vård i framtiden (The Signs of the Times, den 8. juni, 1888). rätt

(1018)

Kapitel 17

(1018)

Kapitel 22

(1019)5. Himmelska vaktposter utfärdade varningar – Det tycktes honom [David] klart, att han till sist skulle falla i händerna på sin förföljare och åklagare. Men kunde hans ögon ha öppnats, skulle han ha sett Herrens änglar, som slagit läger kring honom och hans följeslagare. Vaktposterna från himmelen väntade på, att de skulle varna dem för den hotande faran, och leda dem till en säker plats, då omständigheterna krävde det. Gud var i stånd till, att skydda David och hans anhängare; ty de var inte en samling upprorsmakare mot Saul. David hade upprepade gånger bevisat sin trohet mot kungen (The Signs of the Times, den 7. september, 1888). rätt

(1019)6-16. Misstänksamhetens svåra följder – En ond ande behärskade Saul. Han kände det, som om hans öde beseglats genom det allvarsmättade budskapet, att han förkastats som Israels kung. Han avvikelse från Guds klara fordringar kunde bara innebära ett utfall. Han vände inte om i ånger över sin synd och ödmjukade hjärtat inför Gud, utan öppnade dess portar, till att ta emot varje tanke från fienden. Han lyssnade på varje falskt vittne, han tog ivrigt emot allting, som kunde svartmåla Davids väsen, i hopp om att han möjligen skulle finna en ursäkt för att släppa lös sin stigande avund och hat mot honom, som smorts till att inneha Israels tron. Varje rykte togs för att vara sant, oavsett hur illa det rimmade med Davids dittillsvarande sinnelag och vanor. rätt

(1019)Varje tecken på, att Guds beskydd och omsorg vilade över David tycktes göra honom mera förbittrad och förstärka hans allt annat överskuggande och beslutsamma föresats. Misslyckandet med, att uppnå den egna målsättningen framträdde i bjärt kontrast till den flyendes förmåga, att undgå att fångas in. Detta gjorde honom bara mera beslutsam och oförtruten. Han brydde sig ej om, att dölja sina avsikter för David, ej heller nogräknad vad gällde vilka grepp han skulle ta till, för att fullborda sin avsikt. rätt

(1019)Kungen kämpade inte emot mannen David, som aldrig gjort honom något ont. Han stred mot himmelens Konung; ty när Satan tillåts att styra över ett sinne, som vägrar att låta sig tyglas av Herren, för han det dit han vill, tills personen i hans våld verksamt fullbordar hans avsikt. Så bitter är fiendskapen från den store upphovsmannen av synd mot Guds avsikt, så fruktansvärd är hans ondskas makt, att när människor bryter kontakten med Gud, påverkar Satan dem, varvid deras sinnen allt mera kommer i hans våld, tills de slutligen frigör sig från gudsfruktan, och aktningen för människor samt blir djärva och uttalade fiender mot Gud och mot Hans folk. rätt

(1019)Vilket exempel gav inte Saul till undersåtarna i sitt rike genom sin förtvivlade, oprovocerade förföljelse av David! Vilken berättelse han orsakade i framtida släktens historieböcker! Han försökte, att slussa all kraft hos sitt rike in i kanalen hos sin egen avsky, då han jagade efter en oskyldig person. Allt detta utövade ett demoraliserande inflytande på Israel. Och medan Saul släppte sitt lidande löst, smidde Satan länkar att säkra hans undergång med, liksom hans rikes undergång. Samtidigt som kungen och hans rådgivare planerade Davids infångande, felhanterades och försummades nationens angelägenheter. Medan inbillade fiender fortlöpande framställdes för folket att ta till sig i sinnet, vann de verkliga fienderna ny kraft, utan att väcka misstanke eller larmklockor. Genom att följa Satans påbud, skyndade Saul själv på den utgång, som han, med ohelgad förmåga, sökte att undvika. rätt

(1019)Herrens råd hade nonchalerats om och om igen av den upproriske kungen, varför Herren hade överlämnat honom åt galenskapen hos hans egen klokhet. Inflytandet från Guds Ande skulle annars ha avhållit honom från det onda handlande, som han hade valt och som till sist medförde hans undergång. Gud hatar all synd, och när en person styvnackat vägrar att ta till sig alla maningar från himmelen, överlämnas han till fiendens villfarelser. Därmed lockas han på avvägar av sin egen lust, och förleds (The Signs of the Times, den 7. september, 1888). rätt

(1019)9, 10. Det mänskliga hos Saul krossades – Doeg var väl medveten om, att prästens handling gentemot David inte kom sig av någon illvilja mot kungen. Prästen trodde, att genom att visa ett sändebud från hovet en vänlighet, visade han aktning för kungen. Han var helt utan skuld till någon ond avsikt mot Saul eller hans rike. David hade inte uppträtt helt ärligt mot prästen, han hade förställt sig, och härigenom hade han utsatt hela prästerskapet för fara. rätt

(1020)Men Doeg var en bakdantare, och i Saul härskade en sådan avundsamhetens och hatets samt mordlustens anda, att han önskade att redogörelsen skulle vara sann. Det partiska och överdrivna uttalandet om den överste herden passade fint att användas av Guds och människors vedersakare. Det framställdes för Saul i sådan belysning, att kungen förlorade all självbehärskning, och uppträdde som en galning. Om han bara hade lugnt väntat in hela redogörelsen, och hade använt sin resonerande förmåga, hur annorlunda skulle då inte den dagens ohyggliga facit ha blivit! rätt

(1020)Så Satan jublar, när han förmår att väcka själens glödheta ursinne! Ett ögonkast, en åtbörd, ett ändrat röstläge sugs fast och används som en pil från Satan, för att såra och förgifta ett hjärta, som är öppet till att ta emot sådant. Om Kristi Ande äger oss fullständigt, och vi har förvandlats genom Hans nåd, ligger det inte för oss att tala illa om andra, eller att sprida berättelser belamrade med lögn. En lögnhals, en brödernas anklagare, är ett utvalt redskap åt den store förvillaren. Ahimelek var inte närvarande vid tillfället, för att försvara sig, och framställa det faktiska förhållandet; men det brydde Doeg sig inte om. Liksom sin fader Satan, genomskådade han Saul, och drog nytta av tillfället att öka på kungens ilska med orden från sin hala tunga, vilken antänts av helvetets eld. Han väckte de allra värsta lidelserna i mänskohjärtat (The Signs of the Times, den 21. september, 1888). rätt

(1020)16. Avundsjukans inkonsekvens – Inkonsekvensen hos avundsjukan visades genom detta domslut. Utan att bevisa prästernas skuld, befallde kungen att samtliga efterföljare till Eli skulle dödas. Han hade bestämt sig för detta handlingssätt, innan han ens hade kallat på dem, eller lyssnat till deras försvar. Och inga som helst bevis förmådde att omintetgöra hans illasinnade avsikt. Att ventilera sin vrede över en person tycktes för litet, för att mätta ursinnet hos hans revanschlusta (The Signs of the Times, den 21. september, 1888). rätt

(1020)17, 18. Sauls och Doegs grymhet – Sauls vrede stillades inte genom drabanternas ädla hållningssätt, varför han vände sig till den man, som hade blivit hans vän, eftersom han hade rapporterat prästerna. Alltså dödade denne edomit, som var en lika stor usling som Barabbas, egenhändigt 85 av Herrens präster på en dag; och han och Saul, jämte honom som varit en mördare sedan begynnelsen, jublade över massmordet på Herrens tjänare. Saul och Doeg var som vilddjur, som har smakat blod (The Signs of the Times, den 21. september, 1888). rätt

(1020)

Kapitel 23

(1020)9-12. Sauls oresonlighet – Fastän staden Kegila hade räddats, och dess invånare var djupt tacksamma mot David och hans män, för att deras liv hade bevarats, hade den gudsförgätne Sauls själ blivit så djävulsk, att han hade mage att av männen i Kegila kräva, att de skulle lämna ut sin räddare till en säker och orättvis död. Saul hade beslutat, att om de bjöde motstånd, skulle de drabbas av de svåra följderna av trots mot sin kung. Det länge efterlängtade tillfället tycktes vara inne, och han beslutade sig för, att inte lämna något ogjort, för att garantera rivalens gripande (The Signs of the Times, den 5. oktober, 1888). rätt

(1020)12. Folket var omedvetna om sin egen svaghet – Stadens invånare trodde inte för ett ögonblick, att de skulle vara kapabla till sådan otacksamhet och dylikt förräderi; men från det ljus som Gud hade gett David, visste han att de inte gick att lita på, att vid en kris skulle de svika (The Signs of the Times, den 5. oktober, 1888). rätt

(1021)19-26. Sifs invånares hyckleri – Invånarna i Kegila, som borde ha återgäldat Davids omsorg och nitiskhet, då han befriade dem från filistéerna, skulle ha utelämnat honom på grund av fruktan för Saul, i stället för att ha utsatt sig för en belägring för hans skull. Men männen i Sif skulle uppträda än värre; de tänkte förråda David i hans fienders händer, fast inte för att de var kungen trogna, utan för att de avskydde David. Deras omtanke om kungen var bara en fasad. De uppträdde självmant som hycklare, då de erbjöd sin hjälp med Davids infångande. Det var över dessa sluga svikare, som Saul uttalade Herrens välsignelse. Han prisade dem för deras sataniska anda, som lät dem förråda en oskyldig person, som en dygdens anda, som lät dem visa honom förbarmande. Uppenbarligen svävade David i större fara, än han tidigare gjort. Då han fick reda på sin utsatthet, drog han vidare, sökande en trygg plats i bergen mellan Maon och Döda Havet (The Signs of the Times, den 12. oktober, 1888). rätt

(1021)27-29. Saul både ilsk och rädd – Den besvikne kungen rasade över, att han således lurats på sitt byte; men han fruktade nationens missnöje; ty om filistéerna skulle härja i landet, samtidigt som han förgjorde dess försvarare, skulle det säkert inträffa en reaktion, och han skulle bli föremål för folkets hat. Alltså gav han upp förföljandet av David, och gick emot filistéerna. Detta gav David möjlighet, att fly till fästet i En-gedi (The Signs of the Times, den 12. oktober, 1888). rätt

(1021)

Kapitel 24

(1021)

Kapitel 25

(1021)Så rörande, att se ung och gammal lita på varandra – den unge blickande hän till den gamle för goda råd och klokskap, den gamle blickande hän till den unge för hjälp och medlidsamhet. Så här bör det vara. Gud önskar, att de unga skall äga sådana karaktärsdrag, att de trivs i äldres sällskap. Därmed kan de bli ett i kärleksfulla förhållanden med dem, som närmar sig gravens rand (The Signs of the Times, den 19. oktober, 1888). rätt

(1021)10, 11 (Lukasevangeliet 12:16-21). Vinning var Nabals gud – Nabal tvekade inte, att lägga ut överdådigt stora delar av sin förmögenhet, för att skämma bort och förhärliga sig själv; men det tycktes vara en alltför stor uppoffring, att ersätta dem, som hade varit som en skyddande mur åt hans flockar och hjordar. Dessutom skulle det inte ha märkts i kassakistan. Nabal var som den rike mannen i liknelsen. Blott en sak föresvävade honom – att nyttja Guds välvillighets gåvor, för att tillfredsställa sin själviska, djuriska aptit. Han ägnade aldrig Givaren en tacksam tanke. Han var ej rik inför Gud; ty eviga skatter lockade honom inte. Lyx i nuet, vinning i nuet, utgjorde hans allt annat uppslukande drivkraft här i livet. Detta var hans gud (The Signs of the Times, den 26. oktober, 1888). rätt

(1022)18-31. Kontrasterande karaktärer – I Nabals hustru Abigails sinnelag har vi en bild på den kristna kvinna; samtidigt illustrerar maken, vad det blir av en man, som överlämnar sig i Satans kontroll (Manuskript 17, 1891). rätt

(1022)39. Gud rättar till saker och ting – Då David hörde nyheten om Nabals död, tackade han Gud, för att Han hade skött om vedergällningen. Själv hade han avhållits ifrån ondo, och Herren hade låtit den elakes egen elakhet drabba honom. Av Guds hanterande av Nabal bör människor bli uppmuntrade till, att lägga sina angelägenheter i Guds händer; ty i sinom tid kommer Han att rätta till förhållandena (The Signs of the Times, den 26. oktober, 1888). rätt

(1022)

Kapitel 27

(1022)Försummad bön leder till felsteg – Detta visar, att stora och fina personer, som varit Guds medarbetare, begår allvarliga misstag, när de upphör med sin vaksamhet och bön samt ej längre förtröstar till fullo på Gud. rätt

(1022)Var och en, som är villig att vandra i tro, har en värdefull erfarenhet – en erfarenhet dyrbarare än ädelt guld – att säkra. Den, som går trons väg framåt i osviklig förtröstan på Gud, kommer att stå i förbindelse med himmelen. Ett Guds barn skall uträtta sitt arbete, och samtidigt endast förlita sig på Guds kraft och vägledning. Han måste fortsätta sitt slit, utan att förlora modet och vara full av hopp, även om han hamnar i de mest prövande och besvärliga omständigheter. rätt

(1022)Davids upplevelser finns nedtecknade som undervisning för Guds folk i dessa yttersta dagar. I sin krigföring mot Satan hade denne Guds tjänare erhållit ljus och vägledning från himmelen, men eftersom striden drog ut så på tiden, och eftersom frågan om hans mottagande av tronen inte hade avgjorts, blev han trött och modstulen (The Signs of the Times, den 9. november, 1888). rätt

(1022)

Kapitel 28

(1022)8-19. Sauls sista steg – Då Saul bad om, att Samuel skulle kallas fram, lät inte Herren Samuel visa sig för Saul. Denne såg ingenting. Satan fick inte störa Samuels vila i graven, och verkligen föra fram honom inför häxan i En-Dor. Gud skänker nämligen icke Satan kraft till att väcka de döda. Dock iför Satans änglar sig våra döda vänners skepnader, och talar och uppför sig som de, för att han genom våra förmodade döda vänner bättre skall kunna bedra och snärja. Satan kände väl till Samuel, och han visste hur han skulle framställa honom inför häxan i En-Dor, samt förmådde att korrekt förutskicka Sauls och hans söners öde. rätt

(1022)Satan uppsöker på ett högst övertygande sätt sådana, som han förmår att bedra, och vinner deras förtroende, samt leder dem nästan omärkligt bort ifrån Gud. Han för dem in under sitt herravälde, försiktigt till en början, tills deras uppfattningsförmåga är avtrubbad. Sedan kommer han med fräckare förslag, tills han lyckas med att få dem till att begå nästan vilka brott som helst. När han helt och fullt har lockat dem i fällan, låter han dem gärna skönja sin sanna belägenhet, och han jublar åt deras förvirring, såsom i fallet med Saul. Han hade villigt låtit sig bli en Satans fånge, och nu tecknar Satan för Saul en riktig beskrivning av hans öde. Genom att uttala sig sanningsenligt för Saul om dennes slut, och detta genom kvinnan i En-Dor, öppnar Satan vägen för Israel till att bli upplärda genom hans sataniska slughet. Härigenom är det meningen, att de – i sitt uppror mot Gud – skall lära sig av honom och därmed kapa det sista bandet till Gud. rätt

(1023)Saul visste, att han genom denna avslutande handling – att rådfråga häxan i En-Dor – högg av sin sista förbindelse till Gud. Han insåg, att om han inte tidigare hade medvetet skilt sig ifrån Gud, beseglade denna handling separationen, och gjorde den oåterkallelig. Han hade träffat en överenskommelse med döden, och hade ingått förbund med helvetet. Hans orättfärdighets bägare var fylld (The Spirit of Prophecy 1:376, 377). rätt