Första Konungaboken

(1024)

Kapitel 1

(1024)

Kapitel 2

(1025)Genom att ordna upp sina affärer, föregår David med gott exempel för alla, som är komna till åren – de bör göra detsamma, så länge som de förmår det. Därmed kommer inget av världslig natur att leda bort tankarna från Gud, när de närmar sig döden, och deras mentala förmågor är svaga (The Spirit of Prophecy 1:389, 390). rätt

(1025)19. Salomo hedrade sin moder – Vi intar hållningen, att det femte budet är bindande för son och dotter, ehuru de må vara ålderstigna och gråsprängda. Hur än hög eller låg ställning i livet, kan de inte frångå skyldigheten att lyda det femte påbudet i Guds lag, vilket beordrar dem att hedra sin far och sin mor. Salomo, den visaste och mest upphöjde monark, som någonsin suttit på en jordisk tron, har gett oss ett exempel på en sons kärlek och vördnad. Han var omgiven av hovets stab, bestående av de visaste män och rådgivare, men då mor kom på besök, lade han bort alla vanliga ceremonier hörande till en undersåtes framträdande inför en monark i Österlandet. I närvaron av sin mor var den mäktige kungen blott hennes son. Han åsidosatte sin kunglighet, då han reste sig från tronen och bugade sig för henne. Sedan lät han henne sitta på tronen, på sin högra sida (The Signs of the Times, den 28. februari, 1878). rätt

(1025)

Kapitel 3

(1025)Salomo förlade sedermera platsen för tillbedjan till Jerusalem, men hans tidigare val, att offra på ett ställe, som ej helgats genom Herrens närvaro, utan som var tillägnat bön till avgudar, kom folket att glömma den vämjelse de borde ha känt inför avgudadyrkarnas förfärliga göranden. Blandandet av det heliga med det ogudaktiga utgjorde första steget i Salomos handlingsmönster, vilket kom honom att förmoda, att Herren inte var så noga med folkets gudstjänst. På så vis vande han sig med allt större avsteg från Gud och Hans verk. Gradvis förmådde hans hedniska hustrur honom till, att upprätta altaren, att offra till sina gudar på (Manuskript 5, 1912). rätt

(1025)3. Se EGW:s anmärkning om Andra Samuelsboken 12:25. rätt

(1025)4 (Andra Krönikeboken 1:3-6). Ett tecken på uppriktig önskan – Dessa offer gjordes av Salomo och hans förtroendevalda, fast inte som en formell ceremoni, utan som ett tecken på deras uppriktiga önskan om bestämd hjälp. De visste, att deras kraft inte skulle räcka till för det ansvar, som vilade på dem. Salomo och hans medhjälpare längtade efter snabbtänkthet, efter storsinthet, efter ömsinta hjärtan (The Review and Herald, den 19. oktober, 1905). rätt

(1025)5-9 (Andra Krönikeboken 1:7-10). En synnerligen värdefull lärdom – Denna bön är i sig en väldigt dyrbar lärdom innehållande undervisning. Den är särskilt väsentlig för dem beklädda med ansvar inom Herrens verk. Den är ett exempel på bön, som Herren ingav, för att rätt styra önskemålen hos Sina tjänare. Den har också nedtecknats som vägledning åt dem, som i dag eftersträvar att i allt tjäna Herren på bästa sätt.... rätt

(1025)Det var vid nattetid, som Herren uppenbarade Sig för Salomo. Under dagens jäktiga timmar var Salomo strängt upptagen. Många uppsökte honom för råd och vägledning, och hans sinne gick på högvarv. På natten, då allt var stilla, och oron lagt sig kring Salomo, fann Herren lämplig tid till att uppenbara Sig för honom på. rätt

(1026)Gud väljer ofta, att skänka Sina tjänare instruktioner i nattens stillhet. Han når då hellre fram till deras hjärtan, än under dagen. De blir inte lika lätt distraherade då.... rätt

(1026)Herren prövade Salomo. Han lade ned i hans sinne en önskan om sådant, som skulle göra honom i stånd till, att klokt styra över Israels folk.... [Verserna 7-9 anförs.] Det var en bön som denna, som Salomo ofta skulle komma att uppsända under de dagar med upphöjdhet och härlighet, som väntade honom. Och så skall även de, som i dag axlar ansvar i Herrens verk, be. Måtte de akta sig för, att lyfta upp sina hjärtan, så att fåfängan slår till! Herren lyssnar endast till böner från dem, vars hjärtan är tomma på självupphöjelse och högmod. [Jesaja 58:9 anförs.] rätt

(1026)Gud lovordade Salomos bön. Och i dag hör och lovordar Han bönerna från dem, som i tro och ödmjukhet anropar Honom om hjälp. Han hör förvisso en brinnande bön om beredelse för tjänande. I Sitt svar säger Han: Här är Jag. Vad önskar Du, att Jag skall göra för Dig? rätt

(1026)Den lärdom, som går att dra från denna berättelse, är värdefullare, än vilken som helst jordisk skatt. Han, som påverkade Salomos sinne under bönen, kommer i vår tid att lära Sina tjänare, hur de skall be angående sina behov (Manuskript 164, 1902). rätt

(1026)Möjligheter till himmelsk kommers – Det här är en lärdom för oss. Våra vädjanden till Gud bör inte komma från hjärtan, som är fyllda med själviska syftemål. Gud manar oss starkt till, att välja de gåvor, som skänker ära åt Honom. Han vill, att vi väljer det himmelska i stället för det jordiska. Han öppnar på vid gavel för oss möjligheterna och fördelarna med himmelsk kommers. Han uppmuntrar våra ädlaste strävanden, Han säkrar våra högst värderade skatter. När världsliga tillgångar sopas undan, jublar den troende över sin himmelska skatt – de värdesaker, som ej går förlorade vid jordiska katastrofer (The Review and Herald, den 16. augusti, 1898). rätt

(1026)5-15 (Andra Krönikeboken 1:7-12). Studera varje punkt ingående – [Första Konungaboken 3:5-15 anförs.] Vi gjorde klokt i, att nogsamt skärskåda Salomos bön, och att betänka varje punkt, varpå berodde hans mottagande av de rika välsignelser, som Herren stod i begrepp att förläna eller ge honom (Manuskript 154, 1902). rätt

(1026)6. Gud behandlade dem enligt deras grad av trofasthet – [Första Konungaboken 3:6 anförs.] De här orden talar klarspråk till varje skeptiker: Gud godkände ej Davids och Salomos synder. Gud var barmhärtig mot dem i enlighet med deras vandring inför Honom i sanning, rättfärdighet och hjärtats hederlighet. Guds behandling av dem färgades av deras trofasthet (The Spirit of Prophecy 1:395). rätt

(1026)14 (Andra Samuelsboken 12:13). David tillrättavisad, för att han följde sina egna råd – [Första Konungaboken 3:14 anförs]. Vid flera tillfällen under sitt styre följde David det egna hjärtats vägledning, och skadade allvarligt sitt inflytande, genom att låta sig styras av sina impulser. Dock tog han alltid till sig de ord av tillrättavisning, som Herren sände honom. De orden träffade mitt i prick. Han försökte inte att undvika det hela, utan bar straffet för sin överträdelse med orden ”Jag har syndat” (Manuskript 164, 1902). rätt

(1026)

Kapitel 5

(1026)Vi skall, i vårt dagliga umgänge med våra medmänniskor, vara vänliga och artiga. I världen skall vi vara levande reklampelare för Guds nåds förfining av förädling av dem, som hänger sig åt att tjäna Gud (Manuskript 18, 1905). rätt

(1026)3-18 (Första Konungaboken 7:13, 14, 40; Andra Krönikeboken 2:3-14). En uppoffrandets anda väsentlig under varje fas av vårt arbete – Början till Salomos avfall går att spåra till de talrika skenbart små avvikelserna från sunda principer. Förbindelser med avgudadyrkande kvinnor var ingalunda den enda orsaken till hans fall. Ett av de främsta skälen till, att Salomo lade sig till med överdåd och tyranniskt förtryck, var att han utvecklade och omhuldade en begärets anda. rätt

(1027)På det forntida Israels tid, då Mose vid Sinaibergets fot för folket återgav Guds befallning ”De skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem”, åtföljdes israeliternas gensvar av lämpliga gåvor. ”Sedan kom de tillbaka, var och en som manades till det i sitt hjärta, och var och en som hade en villig ande till detta”, och bar fram gåvor. För helgedomens uppförande krävdes det storslagna och dyra förberedelser; en stor mängd väldigt värdefulla och kostbara material fordrades; ändå godtog Herren bara frivilliga gåvor. ”Den skall samlas in från alla dem som har ett hjärta som är villigt att ge”, löd den gudomliga befallningen, vilken Mose upprepade till församlingen. Hängivenhet gentemot Gud och en uppoffrandets anda utgjorde de första kraven vid byggandet av en vistelseplats för den Högste. rätt

(1027)En liknande maning till självuppoffring gjordes, då David överförde på Salomo ansvaret för, att uppföra templet. Till den samlade mängd, som hade tagit med sig sina rundhänta gåvor, ställde David frågan: ”Vem är alltså villig, att i dag helga sin tjänst till Herren?” {Första Krönikeboken 29:5, King James Version.} Denna maning borde alltid ha beaktats av dem, som var knutna till templets uppförande. rätt

(1027)Gud skänkte utvalda män på ett särskilt vis skicklighet och klokhet för uppförandet av tabernaklet i ödemarken. ”Mose sade till Israels barn: ’Se, HERREN har kallat Besalel ... av Juda stam, och han har fyllt honom med Guds Ande, med vishet, förstånd och kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk.... Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, har han också givit förmågan att undervisa andra. Han har fyllt deras hjärtan med vishet att utföra alla slags snideriarbeten konstvävnader och brokiga vävnader ... samt fint lingarn och andra vävnader, ja, att utföra alla slags arbeten och tänka ut konstfulla verk.” ”Sedan bearbetade Besalel ... och alla de andra konstnärligt begåvade män som HERREN hade utrustat med vishet i hjärtat”. {Versens början ur King James Version.} Himmelska förnuftsväsen samarbetade med hantverkarna, som Gud personligen valt ut. rätt

(1027)Dessa mäns efterkommande ärvde i hög utsträckning skickligheten, som hade bibringats förfäderna. Inom stammarna Juda och Dan förekom det män, som betraktades som särskilt ”kunniga” i svårare konsthantverk. Till en tid var männen i fråga ödmjuka och osjälviska; men stegvis, nästan omärkligt, förlorade de greppet om Gud och Hans sanning. De började att kräva högre lön på grund av sin överlägsna skicklighet. I vissa fall gick man med på deras önskemål, men oftast fann de med högre löneanspråk anställning i grannländerna. I stället för den ädla anda av självuppoffring, som hade kännetecknat deras lysande anfäder, närde de en begärets anda – de ville bara ha mer och mer. De tjänade hedniska kungar med sin gudagivna skicklighet, och vanärade sin Skapare. rätt

(1027)Det var till dessa avfällingar, som Salomo vände sig för en högste hantverkare vid uppförandet av templet på Moriaberget. Detaljerade, skriftliga anvisningar beträffande varje del av den helgade byggnaden hade anförtrotts åt kungen, och denne borde i tro ha vänt sig till Gud för helgade medhjälpare. Till dessa skulle ha skänkts särskild skicklighet, för att med precision utföra det önskade arbetet. Men Salomo förlorade ur sikte detta tillfälle, att utöva tro på Gud. Han utbad sig av kungen i Tyrus ”en konstnärligt begåvad man, som… kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare ... i Juda och i Jerusalem.” rätt

(1027)Den feniciske kungen svarade, genom att skicka Huram-Abi, ”en konstnärligt begåvad och kunnig man, ... son till en av Dans döttrar, och hans far är en tyrisk man.” Denne överste hantverkare, Huram-Abi, var avkomling, på mödernet, till Aholiab. Hundratals år tidigare hade Gud gett Aholiab särskild klokhet vid uppförandet av tabernaklet. Alltså ställdes i spetsen för Salomos grupp av hantverkare en ohelgad man, som krävde hög lön med tanke på sin ovanliga duglighet. rätt

(1027)Huram-Abis ansträngningar berodde inte på någon önskan om, att ge Gud sin bästa tjänst. Han tjänade denna världens gud – Mammon. Själviskhetens grundsatser genomsyrade varje cell i honom, och de visade sig i hans suktande efter högsta möjliga lön. Och medarbetarna började gradvis att lägga sig till med samma inställning. Då de dagligen verkade med honom, och föll för frestelsen att jämföra hans lön med sin egen, började de att förlora ur sikte arbetets heliga natur, och att uppehålla sig vid sina löneskillnader. Gradvis försvann andan av självförnekelse, och uppammades i stället en habegärets anda. Frukten blev högre lönekrav, vilka godkändes. rätt

(1028)Det skadliga inflytande, som väcktes genom att denne egoistiske hantverkare anställdes, genomsyrade alla grenar av tjänsten för Herren, och blev allmänt i hela Salomos rike. De höga löner, som fordrades och godkändes, medförde månget tillfälle att hänge sig åt lyx och överdöd. I de vitt omfattande verkningarna från dessa inflytelser går det att spåra en av huvudorsakerna till det ohyggliga avfallet hos honom, som en gång i tiden var den visaste ibland dödliga. Kungen var inte ensam om sitt avfall. Överdåd och fördärv kunde ses överallt. De fattiga förtrycktes av de rika; självuppoffringens anda i tjänsten för Gud försvann nästan spårlöst. rätt

(1028)Häri ligger en synnerligen viktig lärdom för Guds folk i dag – en lärdom, som många har svårt att ta till sig. Habegärets anda, att eftertrakta den högsta ställningen och den högsta lönen, är utbredd i världen. Självförnekelsens och självuppoffrandets gamla anda är en sällsynthet. Men denna är den enda anda, som en sann efterföljare av Jesus besjälas av. Vår gudomlige Mästare har föregått med gott exempel rörande, hur vi skall verka. Och åt dem, som Han manade ”’Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare’”, erbjöd Han inte ett visst belopp som lön för mödan. Det var meningen, att de skulle bli delaktiga i Hans självförnekelse och uppoffrande. rätt

(1028)De, som påstår sig vara Mästerarbetarens anhängare, och som är engagerade i Hans tjänst som Guds medarbetare, skall i sin verksamhet uppvisa den precision och skicklighet, den takt och visdom, som fullkomlighetens Gud krävde vid uppförandet av det jordiska tabernaklet. Och nu, som på den tiden och under Kristi jordiska tjänandes dagar, borde hängivenhet för Gud och en uppoffringens anda betraktas som de första förutsättningarna för en godtagbar tjänst. Det är Guds avsikt, att inte så mycket som en enda tråd av själviskhet skall flätas in i Hans verk. rätt

(1028)Stor omsorg bör härska, för att garantera att rätt anda genomsyrar Herrens institutioner. Dessa institutioner grundlades genom självuppoffring, och har byggts upp genom Guds folks självförnekande givande och Hans tjänares osjälviska arbete. Allting, som har med institutionellt tjänande att göra, bör bära himmelens signatur. En förnimmelse av heligheten hos Guds institutioner bör uppmuntras och uppammas. Medarbetarna förväntas ödmjuka sina hjärtan inför Herren, varvid de erkänner Hans överhöghet. Alla skall leva i enlighet med principerna för självförnekelse. I det, att varje sann, självuppoffrande medarbetare – med lampan välskött och tänd – osjälviskt eftersträvar att främja intressena åt den inrättning, där han verkar, kommer han att erfara en dyrbar upplevelse, och kommer att kunna säga: ”Herren är förvisso på denna plats.” Han kommer att känna, att han äger en ynnest, som tillåts att skänka Herrens inrättning sin förmåga, sin tjänst och sin outtröttliga vaksamhet. rätt

(1028)Under den tredje ängelns tidiga dagar drevs grundarna av våra institutioner, och deras anställda, av osjälviskhetens ädla bevekelsegrunder. För sina glödande ansträngningar erhöll de föga mer, än en spottstyver – knappt tillräckligt, för att ha till brödfödan. Men deras hjärtan var döpta med kärlekens tjänande. Belöningen för helhjärtad frikostighet märktes genom deras nära umgänge med Mästerarbetarens Ande. De höll igen på alla onödiga utgifter, för att så många medarbetare som möjligt skulle kunna resa sanningens standar på nya ställen. rätt

(1028)Emellertid inträffade med tiden en förändring. Uppoffrandets anda förekom ej längre. Vid somliga av våra inrättningar höjdes ett fåtal medarbetares löner bortom allt sunt förnuft. Mottagarna av dessa löner påstod sig förtjäna mera lön, än andra på grund av sina överlägsna förmågor. Men vem hade gett dem deras talanger, deras förmåga? Ökningen i lön följdes av en ständig ökning i habegär, vilket är detsamma som avgudadyrkan, och stadigt försämrad andlighet. Fula ovanor vann fotfäste, och Gud vanärades. I sinnena hos många, som bevittnade fikandet efter ständigt högre löner uppstod det tvivel och otro. Främmande grundsatser, likt en ondskans surdeg, genomsyrade nästan hela skaran med troende. Många upphörde med, att förneka jaget, och ett flertal höll inne med sina tionden och gåvor. rätt

(1029)I Sin försyn manade Gud till bättring i Sin helgade verksamhet, vilken skulle inledas i hjärtat, och verka utåt. En del, som i sin blindhet fortsatte att högt skatta sina tjänster, avskedades. Andra tog till sig det budskap, som riktades till dem, vände sig till Gud av hängivet hjärta, och lärde sig att avsky sin begärande anda. Så långt det var möjligt, försökte de att föregå med gott exempel inför folket, genom att sänka sina löner. De insåg, att inget annat än sinnets och hjärtats fullständiga omvandling skulle rädda dem ifrån, att sopas undan av någon mästerlig frestelse. rätt

(1029)Till sin stora omfattning är Guds verk ett enda, och alla dess förgreningar bör behärskas av, och uppvisa, samma anda. Det måste bära missionsarbetets stämpel. Varje del ingående i saken hör ihop med alla avdelningar ute på fältet. I fall somliga medarbetare erhåller höga löner, finns det andra, inom andra delar av verket, som kommer att fordra högre löner, varvid självuppoffringens anda kommer att gradvis förloras ur sikte. Andra institutioner och konferenser kommer att smittas av samma anda, varför Herrens gillande kommer att tas bort ifrån dem; ty Han kan aldrig godkänna själviskhet. Alltså skulle vårt ettriga arbete upphöra. Detta går endast att bedriva genom ständig uppoffring. rätt

(1029)Gud kommer att pröva tron hos varje själ. Kristus har köpt oss med ett oändligt offer. Fastän Han var rik, blev Han ändå fattig för vår skull, så att vi genom Hans fattigdom skulle bli delaktiga av eviga rikedomar. Allt det vi äger i form av förmåga och tankeskärpa har lånats ut åt oss som anförtrott gods av Herren, för att användas åt Honom. Det är vår förmån, att vara delaktiga i Kristi uppoffring (The Review and Herald, den 4. januari, 1906). rätt

(1029)Samröre med de världsligt visa cementerade vägen till ruin – Salomo röjde vägen till sitt eget fall, då han letade fram kloka män från utlandet till tempelbygget. Gud hade utbildat Sitt folk, och Han avsåg att de skulle använda sig av Hans klokhet, och att de med hjälp av Hans tilldelade talanger inte skulle släpa efter andra. Under förutsättning, att de ägde rena händer, osmutsade hjärtan och ädla, helgade avsikter, skulle Herren förläna dem Sin nåd. Men Salomo blickade hän till människor, i stället för till Gud, varvid han uppdagade, att hans förmodade styrka var svaghet. Han införde i Jerusalem surdegen hos de onda inflytelser, som förevigades genom månggifte och avgudadyrkan (The General Conference Bulletin, den 25. februari, 1895). rätt

(1029)

Kapitel 6

(1029)Ingen bör hysa tanken, att han kommer att slippa behandling. Det finns ingen person, ingen nation, som är felfri i vana och tanke. Vi måste lära oss av varandra. Därför vill Gud, att de olika folken skall umgås med varandra, vara ett i omdöme, ett i avsikt. Då kommer föreningen i Kristus att exemplifieras (Historical Sketches of the Foreign Missions of the Seventh-day Adventists, sid. 136, 137). rätt

(1029)11-13. Byggnad och karaktär skall uppenbara Guds storhet – [Första Konungaboken 6:11-13 anförs]. Förberedelserna för byggandet av detta Guds hus måste stämma överens med de anvisningar Han hade gett. Inga ansträngningar skulle skys vid uppförandet; ty däri skulle Gud träffa Sitt folk. Byggnaden måste för jordens nationer uppvisa Israels Guds storhet. I varje beståndsdel måste den stå för Hans fullkomlighet, som israeliterna kallades att ära inför hela världen. rätt

(1030)Specifikationerna för byggnaden upprepades ofta. Under hela arbetets gång skulle dessa anvisningar följas med största precision. Det var meningen, att troende och icke troende skulle lära sig arbetets betydelse genom den noggrannhet, som visades vid genomförandet. rätt

(1030)Noggrannheten vid templets uppförande är en lärdom för oss om den nogsamhet, som vi bör visa vid uppförandet av våra karaktärer. Inget undermåligt material fick användas. Inget nonchalant sammanfogande av dess olika delar var tillåtet. Delarna måste passa ihop perfekt. Guds församling måste likna Hans tempel härvidlag. När de bygger på sinnelaget, skall Hans folk inte begagna undermåligt virke, de skall inte vara liknöjda och slarviga.... rätt

(1030)När bryderi och ångest inträder, när motgångarna står som spön i backen, framstår det tydligt, vilket slags virke man använt i karaktärsbygget (Manuskript 18, 1905). rätt

(1030)12, 13. Gud ger skicklighet, förståelse, anpasslighet – [Första Konungaboken 6:12, 13 anförs]. Detta ord förmedlades till Salomo, medan han höll på med templets uppförande. Herren försäkrade honom om, att Han lade märke till hans och de andras ansträngningar, som var delaktiga i bygget. Gud utövar samma vaksamhet över Sitt verk i dag. De, som verkar med en uppriktig önskan om att fullborda Herrens Ord, och att förhärliga Hans namn, kommer att vinna ökad insikt; ty Herren kommer att samarbeta med dem. Han betraktar med gillande dem, som håller blicken fäst på Hans ära. Han ger dem skicklighet och förståelse samt anpassningsförmåga i verket. Var och en, som träder in i tjänsten åt Gud fast besluten att göra sitt bästa, kommer att erhålla en värdefull utbildning, om vederbörande lyssnar till Herrens instruktion, och inte följer sin egen visdom och sina egna uppfattningar. Alla skall vara läraktiga, de skall söka Herren med ödmjukhet, och med glatt humör och tacksamhet använda sig av den kunskap de samlat (Manuskript 18, 1905). rätt

(1030)23-28 (Första Konungaboken 8:6, 7; Andra Krönikeboken 5:7, 8, 12-14). Två ytterligare änglar posterades vid arken – En vidunderlig helgedom hade skapats, i enlighet med mönsterbilden förevisad Mose på berget, och därefter framställd av Herren för David. I tillägg till keruberna ovanpå arken, lät Salomo göra två andra, större, änglar. De stod vid vardera änden på arken. Dessa var en bild av de himmelska änglar, som vakar över Guds lag. Helgedomens skönhet och utsökthet låter sig ej beskrivas. Med allvarlig vördnad bar prästerna den heliga arken på plats, och satte den på plats under vingarna på de två ståtliga keruberna, som stod på golvet. rätt

(1030)Den hängivna kören höjde sina röster i pris till Gud, och melodin hos deras stämmor ackompanjerades av alla slags musikinstrument. Och medan templets salar genljöd av pris, intog molnet med Guds härlighet byggnaden, såsom tidigare skett i tabernaklet i ödemarken (The Review and Herald, den 9. november, 1905). rätt

(1030)

Kapitel 7

(1030)

Kapitel 8

(1030)54. Se EGW:s anmärkning om Andra Krönikeboken 6:13. rätt

(1030)

Kapitel 10

(1031)

Kapitel 11

(1031)Den lärdom vi bör dra av redogörelsen för detta förvända leverne, är nödvändigheten av att fortgående vara beroende av Guds goda råd; att ingående vaka över inriktningen hos vårt handlande, och att förändra varje vana, som riskerar att avlägsna oss från Gud. Den lär oss, att ingående försiktighet, vaksamhet och bön behövs, för att hålla enkelheten och renheten hos vår tro ofläckad. Vilken urskillning bör inte iakttas vid ingåendet av vänskapen och valet av livskamrat, om vi tänkt oss att vi skall uppstiga till högsta moraliska nivå, och uppnå sinnelagets religiösa fulländning! rätt

(1031)Många följer, likt kungen över Israel, sina egna, köttsliga begär, och träder in i ohelgade äktenskap. Många, som inlett livet med en nyponros till karaktär, inom sitt lilla område, liksom Salomo gjorde i sin upphöjda ställning, förlorar sina själar, och drar andra med sig i sitt fall, genom ett felaktigt och oåterkalleligt steg inom äktenskapets område. Liksom Salomos fruar ledde bort hans hjärta från Gud och till avgudadyrkan, förleder lättsinniga vänner – som saknar principfasthet – hjärtat hos dem, som en gång varit ädla och sanna, till fåfänga, fördärvande nöjen och rena rama osedligheten (The Health Reformer, Maj, 1878). rätt

(1031)1-4 (Första Korintierbrevet 10:12). En särskild lärdom för de åldriga – Om Salomo heter det i den inspirerade redogörelsen: ”förledde kvinnorna honom att följa andra gudar, så att hans hjärta inte förblev hängivet HERREN, sin Gud”. rätt

(1031)Det här ämnet skall inte bemötas lättvindigt. Ett hjärta med kärlek till Jesus åstundar inte en annans otillåtna närmande. Kristus tillfredsställer varje längtan. Denna ytliga tillgivenhet är av samma slag, som den upphöjda njutning, som Satan lovade Eva. Härigenom åstundas det, som Gud har förbjudit. När det är för sent, kan hundratals personer förmana andra, att inte närma sig stupkanten. Intellekt, ställning, rikedom kan aldrig, aldrig ersätta moraliska egenskaper. Rena händer, ett ofläckat hjärta och ädel, uppriktig hängivenhet till Gud och sanningen uppskattar Herren mer, än guldet i Ofir. Ett ont inflytande äger bestående kraft. Jag skulle önska, att jag förmådde att framställa den här saken för Guds budlydande folk precis som den har framställts för mig. Måtte det ledsamma minnet av Salomos avfall mana varje själ, att sky samma stupkant. Hans svaghet och synd läggs fram till beskådan för på varandra följanden släkten. Den störste kung, som någonsin har hållit i en spira, om vilken det yttrats, att han var Guds Älskade, blev befläckad genom att älska fel personer och försakades i denna olycka av sin Gud. Världens mäktigaste härskare förmådde ej, att styra över sina egna lidelser. Salomo må ha blivit ryckt ”som ur elden”, likväl förmådde inte hans syndaånger att få bort de höga platserna, eller smula sönder de stenar, som fortsatte att vittna om hans överträdelser. Han vanhedrade Gud, och lät sig hellre behärskas av lusta, än att ta del av gudomlig natur. Vilket arv, som Salomos leverne har överfört till dem, som gärna använder hans exempel, för att skyla över sina egna tarvliga gärningar! Vi måste antingen överföra ett gott eller ont arv. Skall våra liv och vårt exempel vara en välsignelse eller en förbannelse? Skall folk titta på våra gravar och säga: Han förstörde mig, eller: Han räddade mig? ... rätt

(1031)Läxan från Salomos liv är av särskild moralisk betydelse för dem komna till ålder, för dem, som ej längre klättrar uppför berget, utan som vandrar nedåt och skådar solens nedgång. Vi förväntar oss att få se fel i karaktären hos unga, som inte behärskas av kärlek till och tro på Jesus Kristus. Vi ser, hur ungdomar vacklar mellan rätt och fel, hur de vacklar mellan fasta principer och den nästan överväldigande strömmen av ondska, som hotar att slå undan benen på dem och orsaka deras eviga undergång. Dock väntar vi oss bättre saker från dem av mogen ålder. Vi förväntar oss, att karaktären skall vara fast, att principer skall ha rotat sig, och att faran för nedsmutsning inte skall nå dem. Men fallet med Salomo står framför oss som ett varnande fyrtorn. När Du, gamle pilgrim, som har utkämpat livets strider, tror att Du står, se då till att Du inte faller. Hur skakades inte, i Salomos fall, hans svaga, vacklande sinnelag – utåt sett var han djärv, bestämd och avgjord – likt ett rö i vinden under frestarens makt! Hur böjdes inte en gammal, knotig ceder från Libanon, en stadig ek från Bashan av frestelsens snärt! Vilken läxa för alla, som vill få själen frälst, att ständigt vaka under åkallan! Vilken maning, att alltid bibehålla Kristi nåd i hjärtat, att kämpa mot invärtes fördärv och utifrån kommande frestelser (Brev 51, 1886)! rätt

(1032)Så länge som livet består, kommer vi att behöva beslutsamt vaka över våra känslor och lidelser. Det förekommer invärtes fördärv, det förekommer utvärtes frestelser, och närhelst framsteg skall göras i Guds verk, sätter Satan planer i verket, för att frestelser skall slå till mot själen med överväldigande styrka. Vi är inte trygga ens ett ögonblick, med mindre vi förlitar oss på Gud, och har våra liv dolda med Kristus i Gud (Brev 8b, 1891). rätt

(1032)4-6. Därför bröt Gud Sitt förbund med Salomo – [Första Konungaboken 11:4-6 anförs]. Salomo förlorade sin förbindelse med himmelen, och föregick med så vilseledande exempel för Israel, att Gud inte kunde rättfärdiga det. Gud bröt Sitt förbund med Salomo, eftersom Salomo varit otrogen. Hade Salomo lytt de anvisningar han erhållit, skulle Gud ha verkat genom honom, för att visa världen Sin kraft och Sitt majestät. rätt

(1032)De, som i dag från Gud fått stort ljus, finner sin enda trygghet i, att vandra längs Herrens led, och att försätta sig i sådant läge, att Han förmår att förverkliga Sin vilja genom dem. Gud tänker göra stora ting för dem, som låter sig undervisas av Honom, utan att lita till det egna omdömet, utan till Hans, som aldrig begår ett misstag. Vår trygghet, vår klokskap, består i att vi känns vid och rättar oss efter Guds anvisningar. Den värdefullaste vetskap vi kan vinna, är vetskapen om Gud. De, som vandrar i ödmjukhet inför Honom, älskar Honom till det yttersta och lyder Hans Ord, kommer att välsignas med visdom. De kommer att få himmelsk kunskap, att föra vidare till andra. Visdomen är Guds gåva, och den skall hållas ren från all nedsmutsning. Dess besittande medför för var och en, som den tilldelas, en särskild skyldighet, att förhärliga Gud, genom att välsigna medmänniskorna. Vederbörande skall alltså hålla gudsfruktan inför sig, och fråga vid varje steg: ”Befinner jag mig på Guds väg?” rätt

(1032)På denna jord önskar Gud Sig rättfärdiga företrädare, genom vilka Han kan förmedla Sin särskilda favör till Sitt folk. Dessa företrädare skall vara män, som ärar Gud, genom att hålla Hans bud – visa, sanna män, som förmår att uppträda som ledare. De skall vandra förtänksamt, och visa världen innebörden av riktig trofasthet mot Gud (Manuskript 1, 1912). rätt

(1032)4 (Uppenbarelseboken 2:4, 5). En ljusstake flyttad från sin plats – Kände Salomo Gud, då han handlade som avgudadyrkarna? – Nej; han hade glömt bort sin fina ungdomserfarenhet och bönerna han hade sänt upp i templet. [Uppenbarelseboken 2:4, 5 anförs.] rätt

(1032)Ljusstaken flyttades från sin plats, då Salomo glömde bort Gud. Han förlorade ljuset från Gud, han förlorade visdomen från Gud, han förväxlade avgudadyrkan med religion (The Review and Herald, den 29. mars, 1892). rätt

(1032)4-8 (Andra Konungaboken 23:13, 14). Monument över en urartad karaktär - Få inser, att de, i sina liv, ständigt utövar ett inflytande, som kommer att förevigas för gott eller ont. Hundratals år hade gått, sedan Salomo lät uppföra avgudadyrkandets helgedomar på berget; och fastän Josia hade rivit dem som platser för tillbedjan, fanns resterna, innehållande delar av utseendet, fortfarande på Kristi tid. Den upphöjda plats, som dessa helgedomar stått på, kallades av de äkta israeliterna för Lagöverträdelsens Berg. rätt

(1032)I sin stolthet och entusiasm tänkte inte Salomo på, att i de hedniska altaren, som han lät uppföra, uppförde han ett monument över sin urspårade karaktär. De skulle komma att stå kvar under många generationer, och anmärkas på av tusentals personer. Likaså sätter varje handling i livet en god eller ond stämpel; och det är bara genom att handla principmässigt under vardagslivets prövningar, som vi bärgar kraft till att stå orubbliga och trofasta även i de farligaste och vanskligaste omständigheter. rätt

(1032)Märkena efter Salomos avfall levde kvar under många tidsåldrar efter honom. På Kristi tid kunde besökarna i templet se Lagöverträdelsens Berg mitt emot det, och bli påminda om, att byggaren av deras rika och ärorika tempel, den mest berömde av alla kungar, hade skilt sig från Gud, och uppfört altaren åt hedniska avgudar; att den mäktigaste härskaren på jorden hade misslyckats med, att styra över sin egen anda. Salomo dog ångrande sina synder; men hans ånger och tårar lyckades inte att sudda ut tecknen på hans bedrövliga avfall från Gud på Lagöverträdelsens Berg. Nedbrutna murar och sönderslagna pelare var tysta vittnen i tusen år om det andliga fallet för den störste kung, som någon gång suttit på en jordisk tron (The Health Reformer, Maj, 1878). rätt

(1033)4-11. Lyx, vin, avgudadyrkande kvinnor bringar Salomo på fall – Den förärade Salomo vandrade klokt och rättrådigt med hjälp av Guds goda råd under längre tid; men så småningom föll han för frestelser, som följde på hans välstånd. Han hade levat i prakt från ungdomen. Hans aptit hade tillfredsställts genom de mest delikata och kostbara läckerheter. Verkningarna av hans leverne i sus och dus, och hans ohämmade bruk av vin, omtöcknade till sist hans tänkande, och kom honom att fjärma sig från Gud. Han ingick överilade och syndfulla äktenskap med avgudadyrkande kvinnor (The Health Reformer, april, 1878). rätt

(1033)9-12 (Andra Konungaboken 14:21). Salomos inflytande på sina barn – Det var den här förutskickelsen om förestående undergång, som hade väckt upp den avfallne kungen som ur en dröm, och som hade kommit honom att ångra sina synder, samt att, i görligaste mån, hejda den ohyggliga tidvattensvågen av ondska, som under de senare åren av hans styre hade stigit högre och högre. Dock hade han, vid tidpunkten för sin syndaånger, blott några få år kvar att leva, och han kunde därför inte hoppas på, att mota Olle i grind efter åratal av vrångt handlande. Hans onda vanor hade satt igång inflytanden, som därefter stod bortom hans kontroll. rätt

(1033)Det här var framför allt fallet, vad gällde uppfostran av de barn han fått genom äktenskap med avgudadyrkande kvinnor. Rehoboam, sonen som Salomo valde ut till tronarvinge, hade från sin mor, som härstammade från Ammon, erhållit ett slags karaktär, vilken fick honom att betrakta synden som något åtråvärt. Understundom sökte han att tjäna Gud, och skänktes viss välgång; men han var inte konsekvent, och till slut gav han efter för de onda inflytanden, som hade omgett honom från tidig ålder (The Review and Herald, den 3. juli, 1913). rätt

(1033)

Kapitel 12

(1033)

Kapitel 13

(1033)När Herren ger en man ett kommando, såsom till denne budbärare, måste Han Själv återkalla befallningen. Över dem, som vänder bort öronen från Guds röst till att lyssna på kontraorder, skall det hotande straffet komma. Eftersom budbäraren lydde falska order, lät Gud honom dödas (Manuskript 1, 1912). rätt

(1033)

Kapitel 14

(1033)

Kapitel 16

(1033)Isebels inflytande över Ahab översteg Guds Andes, hur än mäktiga och övertygande beläggen från himmelriket än var (Manuskript 19, 1906). rätt

(1033)

Kapitel 17

(1034)Hans ord hade låst upp himmelens förrådshus, och hans ord allena förmådde att åter låsa upp det.... Ahab insåg ej, att profeten hade lämnat honom otillrättavisad, förrän gudsmannen var utom hörhåll (The Review and Herald, den 14. augusti, 1913). rätt

(1034)1, 2. Guds man med Guds budskap – Gud har alltid personer att betro Sitt budskap med. Hans Ande verkar på deras hjärtan, och förmår dem till att tala. Stimulerade av heligt nit, och med Guds impuls starkt påverkande dem, inleder de fullgörandet av sin plikt, utan att kallt beräkna följderna av, att förmedla Guds ord till människorna. Dock blir Guds tjänare snart på det klara över, att han riskerat något. Han uppdagar, att han personligen och hans budskap blivit föremål för klander. Hans manér, hans leverne, hans ägodelar granskas och kommenteras. Budskapet nagelfars och förkastas på det mest ogina och ohelgade sätt, såsom det passar människor med begränsad omdömesförmåga. Har budskapet åstadkommit det, som Gud avsåg att det skulle göra? Nej; det har bitit i gruset, eftersom åhörarnas hjärtan varit omedgörliga. rätt

(1034)Med mindre predikantens anlete är gjort som av flinta, med mindre han besitter osviklig tro och mod, med mindre hans hjärta stärks av dagligt umgänge med Gud, börjar han att formulera sitt vittnesbörd till att passa de ohelgade öronen och hjärtana åt dem, som han vänder sig till. I sina försök, att undvika det klander han eljest är utsatt för, skiljer han sig från Gud, och förlorar förnimmelsen av Guds gillande, varigenom vittnesbördet blir tamt och livlöst. Han upptäcker, att modet och tron har svikit honom, och då blir hans ansträngningar fruktlösa. Världen är full av smickrare och hycklare, som fallit för önskan att behaga; men de trofasta män, som inte drivs av egennytta, utan älskar bröderna för högt, för att finna sig i deras syndande, är förvisso få (The Review and Herald, den 7. april, 1885). rätt

(1034)

Kapitel 18

(1034). rätt

(1034)Hans nit för Guds ära och djupa kärlek till Israels hus innebär lärdomar för alla, som i dag står som företrädare för Guds verk på jorden (Brev 22, 1911). rätt

(1034)42-44. Viktiga lärdomar från Elia – Viktiga lärdomar ges oss genom Elias erfarenhet. Då han på Karmelsberget bad om regn, prövades hans tro, men han fortsatte oförtrutet med, att kungöra sitt önskemål för Gud. Sex gånger bad han ihärdigt, och ändå syntes det inget tecken på bönhörelse, men med stark tro pressade han fram sin anhållan till nådens tron. Hade han gett upp i modstulenhet efter det sjätte försöket, skulle han inte ha blivit bönhörd, men han höll ut, tills svaret anlände. Vi har en Gud, som inte stoppat igen öronen för våra vädjanden; och om vi åberopar Hans ord, kommer Han att hedra vår tro. Han vill, att alla våra angelägenheter uppgår i Hans angelägenheter, och därpå törs Han tryggt välsigna oss; ty då kommer vi inte att ta åt oss äran för den mottagna välsignelsen, utan kommer att ge Gud priset och äran. Gud besvarar inte alltid genast våra böner, när vi ropar till Honom; ty gjorde Han det, kunde vi ta det för givet, att vi hade rätt till alla de välsignelser och favörer Han tilldelat oss. I stället för att rannsaka våra hjärtan, för att utröna, huruvida ondska bor i oss, huruvida vi omhuldar vissa synder, skulle vi bli nonchalanta, och förbise vårt beroende av Honom, och vårt behov av Hans bistånd. rätt

(1035)Elia ödmjukade sig, tills han var i ett sådant tillstånd, att han inte skulle komma att ta åt sig äran själv. Det är på detta villkor, som Herren hör bön, ty då kommer vi att ge Honom priset. Vanan, att ge människor pris, utmynnar i stor ondska. En prisar en annan person, och härigenom fås människor att tro, att härlighet och heder tillhör dem. När människor upphöjs, läggs det ut en snara för deras själar, och det gläder Satan. Prisa i stället Gud av hela hjärtat, själen, styrkan, sinnet och kraften; ty Gud allena är värd att förhärligas (The Review and Herald, den 27. mars, 1913). rätt

(1035)43, 44. Elias hjärterannsakan – Tjänaren såg på, medan Elia bad. Sex gånger återvände han från sitt tittande, sägande: Ingenting, inga moln, inget tecken på regn. Emellertid förlorade inte profeten modet och gav upp. Han fortsatte att skärskåda sitt liv, för att fastställa, hur han hade svikit Gud. Han bekände sina synder, och fortsatte på detta vis att pina själen inför Gud, samtidigt som han spanade efter ett tecken på, att hans bön blivit hörd. I det att han rannsakade sitt hjärta, tycktes den egna betydelsen bli allt mindre, både enligt hans eget förmenande och i Guds ögon. Han tyckte sig själv vara ingenting, och Gud allting; och då han nått den punkt, där han skulle ge avkall på det egna jaget, medan han klamrade sig fast vid Frälsare som sin enda kraft och rättfärdighet, kom svaret. Tjänaren visade sig, och sade: ”’Se, ett litet moln, som en mans hand, stiger upp ur havet’” (The Review and Herald, den 26. Maj, 1891). rätt

(1035)

Kapitel 19

(1035)18. Många har ej böjt knä för Baal – I våra städer finns det tusentals människor, som fruktar Gud. Dessa har inte fallit på knä för Baal. Världen lägger ej märke till dem, eftersom de lever under blygsamma omständigheter. Men fastän gömda litet varstans, söker de efter Gud (Manuskript 17, 1898). rätt

(1035)19-21. Elisas sinnelag – Elias uppmärksamhet riktades mot Elisa, son till Safat, som jämte tjänarna höll på att ploga med tolv par oxar. Han var utbildare, ansvarshavande och arbetare. Elisa bodde inte i någon tätt bebyggd storstad. Fadern var lantbrukare, bonde. Elisa hade erhållit sin utbildning långt bort ifrån staden och hovets utsvävningar. Han hade blivit lärd enkla vanor, lydnad mot föräldrarna och mot Gud. Alltså var han i stillhet och förnöjsamhet redo, att utföra det enkla arbetet på landet. Fast besittande en långmodig och stillsam anda, hade inte Elisa en ombytlig karaktär. Rättskaffenhet och trofasthet samt kärlek till och fruktan för Gud tillhörde hans drag. Han ägde kännetecknen på en härskare, men hand i hand med dessa gick saktmodet hos en villig tjänare. Han hade lärt sig, att ta notis om det lilla, att vara trofast i allting han gjorde; så att i fall Gud skulle kalla honom till mera personlig tjänst, skulle han vara redo att höra Hans röst. rätt

(1035)Elias hem låg i ett välbärgat område; men han förstod, att för att uppnå en allsidig utbildning, måste han verka helhjärtat i varje slags arbete, som behövde utföras. Han hade inte tänkt sig, att han alls skulle vara mindre upplyst, än faderns tjänare. Först hade han lärt sig att tjäna, så att han förstod sig på att leda, lära ut och befalla. rätt

(1035)Elisa väntade tålmodigt på sin tur, han utförde troget sitt arbete. Dag för dag, medelst praktisk lydnad och Guds nåd, som han förlitade sig till, tillägnade han sig rättskaffenhet och starka föresatser. Samtidigt som han gjorde sitt yttersta i samverkan med pappan i familjeföretaget, uträttade han tjänst åt Gud. Han lärde sig, att samarbeta med Gud (The Youth’s Instructor, den 14. april, 1898). rätt

(1036)

Kapitel 22