Lukasevangeliet

(1114)

Kapitel 1

(1114)5-17. Ett svar på bön - Under hela sitt liv som gift hade Sakarias bett om att få en son. Han och hustrun var nu gamla, och fortfarande hade de inte blivit bönhörda; ändå beklagade han sig inte. Gud hade inte glömt bort dem. Han hade fastslagit en tid, att bönhöra dem på, och då allt tedde sig hopplöst, erhöll Sakarias sitt svar.... rätt

(1114)Då Sakarias gick in i det heliga, och utförde den bestämda tjänsten med allvarsmättad vördnad, trädde en annan gestalt fram, stående mellan altaret och skådebrödsbordet. Det var Gabriel, den mäktige budbäraren från Gud... [Lukasevangeliet 1:12-17 anförs]. rätt

(1114)Svaret hade kommit. Gud had inte glömt bort Sina tjänares bön. Han hade antecknat den i Sitt register, för att besvaras i rättan tid. Om man såg till det yttre, hade Sakarias och Elisabet lika gärna kunnat begrava sina förhoppningar i sanden; men Herren hade inte förlorat ärendet ur minnet. Han kände till deras mångåriga besvikelse, och då Hans namn i högsta grad skulle förhärligas, föddes deras son. Hur ömsint, hur vänligt, hur fullt av kärlek och medlidande är inte den omätbara kärlekens stora hjärta! Gud gav Sakarias en son, som inte var någon vanlig person, utan en, som skulle komma att inneha en högt uppsatt plats inom Hans verksamhet, och från vilken himmelens ljus skulle komma att skina i klara, tydliga strålar (Manuskript 27, 1898). rätt

(1114)17. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 11:14. rätt

(1114)22. Strålade med återgivet ljus - Då Sakarias kom ut ur templet, strålade hans anlete av det himmelska ljus, som den himmelske ängeln hade återgett på honom. Men han kunde inte tala till folket. Han tecknade till dem, att en ängel hade visat sig för honom i templet, och att hans otro hade lett till att han skulle vara oförmögen att tala, tills ängelns förutsägelse skulle gå i uppfyllelse (The Spirit of Prophecy, Band 2, s. 45). rätt

(1114)31-35. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 1:1-3, 14. rätt

(1114)35 (Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 1:1-3, 14). Guds Son på ett nytt sätt - Kristus bringade män och kvinnor kraften till seger. Han kom till denna värld i mänsklig gestalt, för att leva ibland människor. Han iklädde Sig den mänskliga naturens nackdelar, för att prövas och utvärderas. I egenskap av människa var Han delaktig i gudomlig natur. Som en av oss erhöll Han på ett nytt sätt titeln Guds Son. Ängeln sade till Maria: ”’Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son.” På samma gång som Han var Sonen åt en människa, blev Han Guds Son på ett nytt vis. På så sätt stod Han i vår värld - Guds Son, likväl knuten av födseln till mänskosläktet.... rätt

(1115)Från all evighet var Kristus förenad med Fadern, och efter att ha ifört Sig mänsklig natur, var Han fortfarande ett med Gud. Han är länken, som förenar Gud med mänskligheten [Hebréerbrevet 2:14 anförs] (The Signs of the Times, den 2. augusti, 1905). rätt

(1115)76, 77 (Lukasevangeliet 3:2-4; Jesaja 40:3; Matteusevangeliet 3:1-3; Markusevangeliet 1:1-3; 1:19-23). Johannes född för en bestämd uppgifts skull - Under varje skede av denna världs historia har Gud haft Sina ombud, som har fört Hans verk vidare. Detta måste utföras på det av Honom bestämda sättet. Johannes Döparen hade en särskild uppgift, för vilken han hade fötts och till vilken han hade utsetts - uppgiften, att bana väg för Herren.... Hans tjänstgöring i ödemarken var en synnerligen anslående, bokstavlig uppfyllelse av profetian (Manuskript 112, 1901). rätt

(1115)80. Ingen lämplig skola - Ett stort verk hade bestämts åt profeten Johannes, men det fanns ingen skola i världen, som han kunde gå i. Hans kunnande måste säkras långt bortom städerna, i ödemarken. Gamla Testamentets Skrifter, Gud och naturen som Gud hade danat, skulle fungera som hans läroböcker. Gud utrustade Johannes för hans uppdrag, att röja väg för Herren. Hans enkla mat bestod av gräshoppor och vildhonung. Den här mannen skulle inte insupa människors seder och vanor. Att hänge sig åt det världsliga, skulle inte ingå i byggandet av hans sinnelag (Manuskript 131, 1901). rätt

(1115)Satan fick tillgång, trots tillstängda portar - Johannes kände sig inte stark nog, att stå emot frestelsens väldiga kraft i samhället, som han skulle möta. Han fruktade, att hans karaktär skulle formas enligt judarnas förhärskande sedvanor. Alltså valde han ödemarken som skola. Där, med hjälp av Guds storslagna bok naturen, skulle han bli rätt utbildad och disciplinerad. I ödemarken kunde Johannes lättare förneka sig själv och bringa sin aptit under kontroll, samt klä sig i enlighet med det naturligt enkla. Och hans begrundande och böneliv skulle inte komma att störas av något i ödemarken. Satan hade tillgång till Johannes, även efter det att han, med all sin makt, hade täppt till varje inkörsport, genom vilken denne kunde ta sig in. Dock var hans vardagliga seder så rena och naturliga, att han genomskådade fienden, och ägde andlig styrka och en modig karaktär till att stå emot honom. rätt

(1115)Naturens bok, med sin outtömliga skattkista innehållande variationsrik lärdom, låg uppslagen inför Johannes. Han anhöll om Guds favör, och den Helige Ande vilade över honom och tände i hans hjärta en glödande iver, att fullgöra det väldiga verket bestående i, att mana folket till syndaånger och till ett högre och heligare liv. Genom sitt undanskymda livs prövningar och svårigheter gjorde Johannes det möjligt för sig, att så grundligt styra alla sina kroppsliga och förnuftsmässiga krafter, att han förmådde att stå lika oberörd ibland människorna av de rådande omständigheterna, som klipporna och bergen i ödemarken, som hade omgett honom i trettio år (The Spirit of Prophecy, Band 2, s. 47). rätt

(1115)Satan förmådde icke, att rubba Johannes - Johannes’ barndom, ungdom och mannaår, varunder han framträdde i Elias ande, anda och kraft för att uträtta ett särskilt verk, för att bana väg för världens Förlossare, kännetecknades av bestämdhet och moralisk kraft. Satan förmådde ej, att rubba hans redbarhet (The Review and Herald, den 3. mars, 1874). rätt

(1115)

Kapitel 2

(1115)I det att deras rädsla ebbar ut, ersätts deras häpnad och skräck av glädje. Först förmådde de ej, att uthärda skenet från härligheten, som åtföljde den himmelska härskaran och som plötsligt lyste inför dem. En enda ängel träder fram inför de vakande herdarnas anblick, för att skingra deras fruktan, och kungöra deras uppdrag. I det att ljuset från ängeln omger dem, faller härligheten över dem, varvid de blir stärkta till att klara av det större ljuset och härligheten, som ledsagar myriarderna av himmelska änglar (The Spirit of Prophecy, Band 2, sid. 17, 18). rätt

(1116)13, 14, 29-32. Satan fylld av ursinne - De himmelska härolderna väckte Satans synagogas samlade vrede. Han följde efter dem, som tog vård om den nyfödde Jesus. Han hörde Simeons förutsägelse i tempelsalarna - Simeon, som länge hade väntat på Israels tröst. Den Helige Ande överskuggade honom och Anden ledde honom in i templet. I det att han tog den nyligen födde Frälsaren i sin famn, välsignade Han Gud och sade: ”’Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, såsom du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.’” Satan fylldes av raseri, då han såg att den ålderstigne Simeon kändes vid Kristi gudomlighet (The Review and Herald, den 29. oktober, 1895). rätt

(1116)25-32. I himmelens atmosfär - Så snart som Simeon såg spädbarnet i prästens famn, gjorde Gud Sitt intryck på honom... [Lukasevangeliet 2:29-32 anförs]. rätt

(1116)Simeon insåg, att han i sina armar höll Den, som var Vägen, Sanningen och Livet. Vid det här tillfället fanns det ingenting i Kristi yttre skepnad, som övertygade härom, men Simeon hade vistats i himmelens atmosfär. De klara strålarna från Rättfärdighetens Sol skänkte honom andlig urskiljningsförmåga. Hans stora önskan hade varit, att se Kristus. Renheten hos hans liv motsvarade ljuset han hade mottagit, och nu var han beredd på uppenbarelsen av den stora sanningen, att det värnlösa spädbarnet var Herrens smorde, Hans Messias. Fröjd och jubel förvandlade hans ansiktsuttryck, då han höll i famnen Guds dyrbaraste gåva till människorna. Hans upplysta sinne tog emot ljuset, som flödade från allt ljus’ Upphov. Han såg, att Kristus skulle komma att bli hedningarnas hopp, lika väl som judarnas. I hans sinne fanns inte de traditionens murar, som judiska fördomar hade uppfört. Han insåg, att Messias skulle komma att bringa frälsning åt alla (The Review and Herald, den 2. april, 1901). rätt

(1116)Två klasser framställs - Simeon och prästerna står för två sorters människor - dem, som vägleds av Guds Ande, därför att de är villiga att bli undervisade, och dem, som vägrar att ta emot det ljus som skulle leda dem in i hela sanningen. De sistnämnda vägleds av mörkrets makters ande, och förs dagligen in i djupare mörker. rätt

(1116)Tack vare Guds upplysning förstod Simeon Kristi uppdrag. Den Helige Ande talade framgångsrikt till hans hjärta. Men prästerna och styresmännen var genomsyrade av Guds fiendes anda och andar; och i dag påverkar samma anda och andar människors sinnen, varvid de kraftfullt kontrollerar människors hjärtan och gör Andens vädjanden gagnlösa (The Review and Herald, den 2. april, 1901). rätt

(1116)38. Fromma judar väntade dag och natt - De fromma judarna såg fram emot, trodde på och bad uppriktigt och enträget om Messias’ ankomst. Det var ogörligt för Gud, att ge prov på Sin härlighet och makt inför Sitt folk genom ett fördärvat prästerskap. Den bestämda tiden för att visa Sitt folk Sin gunst eller välvilja var inne. Judarnas tro hade blivit grumlad, på grund av deras avvikelse från Gud. Många av folkets ledare kom med sina egna traditioner, och tvingade dem på judarna, som om de varit Guds bud. De fromma judarna trodde, och litade på att Gud inte skulle lämna Sitt folk i detta tillstånd, varigenom de skulle bli en visa ibland hedningarna. I svunna tider hade Han skickat dem en frälsare, då de i sin nöd hade ropat till Honom. Utifrån profeternas förutskickelser trodde de, att den av Gud bestämda tiden för Messias’ ankomst hade kommit. Och väl Han anlänt, skulle de få en tydlig uppenbarelse av Guds vilja, och deras lärosatser skulle vara fria från de traditioner och onödiga ceremonier, som hade rört om i deras tro. De fromma, ålderstigna judarna väntade dag och natt på den kommande Messias, och bad om, att de måtte få se Frälsaren före sin död. De längtade efter, att molnet med okunnande och trångsynthet skulle skingras från folkets sinnen (The Spirit of Prophecy, Band 2, sid. 41, 42). rätt

(1116)40. Ett exempel på, vad barn må eftersträva att bli - Det är inte rätt att säga, som många skribenter har gjort, att Kristus var såsom alla andra barn. Han var inte såsom alla andra barn. Många barn saknar vägledning och uppfostran. Men Josef, och i synnerhet Maria, kom ständigt ihåg sitt barns gudomliga Faderskap. Jesus undervisades i enlighet med Sitt uppdrags heliga natur. Hans läggning åt det rätta var en ständig glädje för Hans föräldrar. Frågorna Han ställde dem fick dem att på största allvar studera sanningens storslagna delar. Hans gripande ord om naturen och naturens Gud öppnade och upplyste deras sinnen. rätt

(1117)Guds Sons blick vilade ofta på bergen och backarna i trakten av Hans hem. Han var bekant med det, som fanns i naturen. Han såg solen i skyn, och hur månen och stjärnorna fullgjorde sin uppgift. Sjungande, välkomnande Han morgonljuset. Han lyssnade till lärkans glada sång till Gud, och stämde in i priset och tacksägelsen.... rätt

(1117 )[Lukasevangeliet 2:40 anförs.] Han var ett exempel på, vad alla barn kan eftersträva att bli, om föräldrarna bara uppriktigt och allvarligt söker Herren, samt under förutsättning att barnen samarbetar med föräldrarna. Med Sina ord och gärningar visade Han alla ömsint medlidsamhet. Hans sällskap och kamratskap var en läkande, nervlugnande balsam för de modstulna och nedstämda. rätt

(1117)Ingen, som betraktade Hans barnanlete, som strålade av ljus, kunde säga att Kristus var som alla andra barn. Han var Gud i mänskligt kött. Då kamraterna uppmanade Honom till att göra något galet, blixtrade det gudomliga ur det mänskliga, och Han vägrade bestämt. På ett ögonblick skilde Han mellan rätt och fel, och lät ljuset från Guds budord skina på synden, varvid Han höll upp lagen som en spegel. Denna återgav ljuset över det felaktiga. Det var denna ingående urskiljnad mellan rätt och fel, som ofta retade Kristi bröder till ilska. Men Hans vädjanden och maningar, samt sorgen tecknad i Hans ansikte, uppenbarade en sådan ömsint, uppriktig kärlek till dem, att de skämdes över att ha frestat Honom att avvika från Sin stränga känsla för rättvisa och trofasthet (The Youth’s Instructor, den 8. september, 1898). rätt

(1117)40, 52. Tillväxt i vetskap och tjänst - Ehuru Han växte till i vetskap, och Guds nåd vilade över Honom, slog Han Sig inte stolt för bröstet, eller menade att Han var för fin, för att uträtta det enklaste, lilla arbete. Han axlade Sin del av bördan, jämte far, mor och bröderna. Han slet, för att försörja familjen, och deltog i arbetet för att betala hushållsutgifterna. Även om Hans klokskap hade förbluffat de religiösa lärarna, underordnade Han Sig likväl Sina mänskliga målsmän, bar Sin del av familjens bördor, och arbetade med de egna händerna såsom vilken annan flitig person skulle ha gjort. Det sägs om Jesus (då Han blev äldre), att Han ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” rätt

(1117)Den vetskap, som Han dagligen vann om Sitt fantastiska uppdrag, fick Honom inte att sky de enklaste sysslor. Han tog glatt itu med det arbete, som ankommer på ungdomar tillhöriga hushåll kämpande med fattigdom. Han förstod, vad det är som frestar barn; ty Han bar deras sorger och prövningar. Hans föresats, att göra det rätta, var bestämd och vacklade inte. Fastän lockad till att göra ondo, vägrade Han att på minsta vis avvika från den renaste sanning och rättskaffenhet. Han upprätthöll en sons otadliga lydnad; men Hans fläckfria leverne väckte brödernas avund och svartsjuka. Hans barn- och ungdom var allt annat, än lättsam och glädjefylld. Bröderna trodde inte på Honom, och retade sig på att Han inte allt gjorde precis som de och deltog i deras försyndelser. Hemmavid var Han glad, men aldrig stojig. Hans inställning var alltid elevens. Han älskade naturen, och Gud var Hans lärare (The Signs of the Times, den 30. juli, 1896). rätt

(1117)Familjens ljus och glädje - Kristus utgör idealet eller mönstret för hela mänskligheten. Han har efterlämnat ett fulländat exempel för barn, ungdom och vuxna. Han kom till denna jord, och upplevde de olika faserna eller skedena av Sitt liv som människa. Han talade och uppförde Sig som andra barn och ungdomar, förutom att Han aldrig gjorde något galet. Det fanns inget utrymme för synd i Hans liv. Han levde alltid i en atmosfär av himmelsk renhet. Från det att Han var barn till det att Han blev man, bevarade Han Sin förtröstan på Gud osolkad. I Ordet heter det om Honom, ... Han ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” rätt

(1117)I hemmets trygghet mottog Jesus Sin utbildning, inte bara från Sina föräldrar, utan från Sin himmelske Fader. I det att Han växte till i ålder, gjorde Gud Honom allt mera medveten om det stora verk, som väntade Honom. Men trots att Han kände till det, lade Han Sig inte till med någon överlägsenhet. Han orsakade aldrig Sina föräldrar smärta eller oro med vanartighet. Han trivdes med, att hedra och lyda dem. Fastän Han inte var okunnig om Sin stora uppgift, tog Han reda på vad de önskade, och rättade Sig efter deras myndighet. rätt

(1118)Kristus hade varit Befälhavare för den himmelska härskaran; men för den skull undvek Han inte arbete och lät Sig inte försörjas av Sina föräldrar. Medan Han ännu var helt ung, lärde Han Sig ett yrke, och fullgjorde troget Sina dagliga plikter, varigenom Han bidrog till familjens inkomst. rätt

(1118)Kristus var familjekretsens ljus och glädje (The Youth’s Instructor, den 22. augusti, 1901). rätt

(1118)41-49. Ingen lärdom får gå förlorad - Inte en enda händelse i Kristi liv var utan betydelse. Varje tilldragelse under Hans liv inträffade med tanke på nyttan den kunde ha för Hans efterföljare i framtiden. Omständigheterna kring Kristi dröjsmål i Jerusalem har en viktig lärdom att förmedla till dem, som skulle komma att tro på Honom.... rätt

(1118)Jesus läste folks hjärtan. Han visste, att i och med att folkmängden lämnade Jerusalem i samlad tropp, skulle det förekomma mycket prat och umgänge, som inte skulle kryddas med ödmjukhet och nåd, och Messias och Hans uppdrag skulle nära nog falla i glömska. Han valde Själv, att återvända ensam med Sina föräldrar från Jerusalem; ty då de skulle vara ensides för sig själva, skulle Hans far och mor ha större tid till eftertanke, och för att begrunda profetiorna med anknytning till Hans framtida lidanden och död. Han önskade inte, att de plågsamma händelser som de skulle bevittna då Han gav Sitt liv för världens synders skull, skulle vara nya och oväntade för dem. Han skildes från dem, då de lämnade Jerusalem. Efter Påskfirandet sökte de Honom under tårar i tre dagar. Då Han skulle skulle komma att bli dödad för världens synder, skulle Han vara skild ifrån dem, ur deras räckvidd, i tre dagar. Men därefter skulle Han visa Sig för dem, och finnas av dem, och de i tro lita på Honom som det fallna släktets Förlossare, dess sakförare hos Fadern. rätt

(1118)Häri ligger en lärdom för samtliga Kristi anhängare. Han avsåg, att ingen av dessa lärdomar skulle gå förlorad, utan att de skulle nedtecknas för framtida släktens bästa. När kristna samlas, behöver de vakta tungan och handlingarna, för att de inte skall glömma bort Jesus, och traska vidare i vardagen omedvetna om förhållandet, att Jesus inte är ibland dem. När de görs uppmärksamma på sitt tillstånd, upptäcker de att de har varit på resa utan närvaron av Honom, som kunnat skänka deras hjärtan frid och fröjd, varpå dagar går åt till att vända åter och leta efter Honom ibland dem, som inte bryr sig nämnvärt om Hans närvaro, och vars konversation inte handlar om deras Frälsare, till vilken de bekänner sitt hopp om evigt liv. Jesus håller Sig undan från sådana, det gör ävenledes änglarna under Hans kommando. Dessa himmelska budbärare lockas inte till samlingar, där tankarna inte är sysselsatta med himmelska angelägenheter. De rena och heliga andarna kan inte stanna kvar i ett sällskap, där Jesu närvaro inte önskas och uppammas, och Hans frånvaro inte märks. Av det skälet förekommer det djup sorg, ledsamhet och modstulenhet. På grund av bristande begrundan, vaksamhet och bön har de gått miste om allt, som är av värde. De gudomliga ljusstrålar, som utgår ifrån Jesus, finns inte ibland dem, för att muntra upp dem med sitt kärleksladdade, upphöjande inflytande. De är höljda i dysterhet, eftersom deras likgiltiga, vanvördiga anda har skiljt Jesus från deras krets, och drivit bort de tjänstgörande änglarna ifrån dem. Många, som besöker andaktsstunder, och har instruerats av Guds tjänare, samt har storligen uppfriskats och välsignats genom att de sökt Jesus, har återvänt hem i samma andliga skick som då de for dit, och detta eftersom de inte erfarit vikten av, att be och vaka, då de rest till sina hem igen. De känner ofta ett behov av, att beklaga sig för andra, eftersom de känner av sin förlust. Somliga muttrar mot Gud, och bannar inte sig själva som orsaken till det egna mörkret och mentala lidandet. Dessa bör inte nagelfara andra. Felet är deras eget. De pratade och skämtade, samt umgicks på så sätt, att den himmelske Gästen måste ge Sig av, och de har bara sig själva att skylla. Alla har förmånen, att kunna ha kvar Jesus hos sig. För att lyckas därmed, måste de välja sina ord med omsorg, och krydda dem med nåd. De måste tygla tankarna till att dröja kvar vid himmelska och gudomliga ting (The Spirit of Prophecy, Band 2, sid. 35-38). rätt

(1119)46. En mönsterbild, vad gäller artighet - Efter det att Josef och Maria hade letat efter Honom i tre dagar, fann de Honom i templets förgård, ”där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar.” Han ställde Sina frågor med en älskvärdhet, som tjusade de lärda männen. Han var en mönsterbild för alla ungdomar. Han visade alltid vördnad och aktning för äldre. Jesu religion får aldrig barn att vara oförskämda och oartiga (The Youth’s Instructor, den 8. september, 1898). rätt

(1119)50, 51. I ständig tjänst - [Lukasevangeliet 2:50, 51 anförs.] Kristus inledde inte Sin offentliga tjänst förrän arton år senare, men Han tjänade ständigt andra, varvid Han alltid nyttjade varje möjlighet på bästa sätt. Även under barndomen talade Han tröstande och kärleksfulla ord till ung som gammal. Hans mor kunde inte göra annat, än lägga märke till Hans ord, Hans anda, Hans villiga lydaktighet mot alla hennes önskemål (The Youth’s Instructor, den 8. september, 1898).

51. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 2:1, 2. rätt

(1119)

Kapitel 3

7-9. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 3:7, 8. rätt

(1119)15, 16 (Johannesevangeliet 1:26, 27). Inga världsliga strävanden - Människorna tänkte, att Johannes kunde vara den utlovade Messias. Hans liv var så osjälviskt, markerat av ödmjukhet och självförnekelse. Hans lärdomar, vädjanden och tillrättavisningar var brinnande, uppriktigt menade och modigt framförda. I fullgörandet av sitt uppdrag vände han sig vare sig till höger eller till vänster, för att vinna hyllningar från någon. Han strävade inte efter världslig ära eller världslig värdighet, utan var ödmjuk till hjärta och leverne, och iklädde sig inga hedersbevisningar, som inte var hans. Han betygade för sina efterföljare, att Han icke var Kristus (The Spirit of Prophecy, Band 2, s. 57).

21, 22. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 3:13-17; 4:1-11. rätt

(1119)

Kapitel 4

1-13. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 4:1-11; 2:1, 2.

2. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 4:1, 2. rätt

(1119)5-8 (Matteusevangeliet 4:8-10). Satan försökte, att ingå ett avtal med Kristus - [Lukasevangeliet 4:5-8 anförs.] Denna högmodiga hädelse, och oförskämdhet mot Herren, väckte Kristi indignation, och kom Honom att utöva Sin gudomliga myndighet och befalla Satan med en bestämmande, värdig ton att sluta. Här, i sin stolthet och dryghet, förklarade Satan sig vara denna världs rättmätige och ständige härskare, innehavaren av all dess härlighet, som om han hade danat världen och samtliga dess rikedomar samt härligheten häri. Han gjorde sig vinn om, att upprätta ett särskilt avtal med Kristus, för att genast göra sitt anspråk gällande över Honom, i fall Han skulle ha tillbett honom. rätt

(1119)Här visade Satan världens riken för Jesus. De framställdes i det gynnsammaste ljus. Han erbjöd dem åt Jesus, under förutsättning att Han där och då skulle tillbe honom. Han sade till Jesus, att han skulle ge upp sina anspråk på jordens skatter. Satan visste, att hans kraft skulle komma att bli begränsad, och slutligen berövad honom, därest frälsningsplanen skulle komma att förverkligas. Han visste, att om Jesus skulle komma att dö för att köpa loss människan, skulle hans makt upphöra efter ett tag, och att han själv skulle dödas. Alltså var det hans noggrant lagda plan, att, om möjligt, förhindra fullbordandet av det stora verk, som hade inletts av Guds Son. Om planen för människans frälsning skulle gå om intet, skulle han kunna behålla riket, som han då gjorde anspråk på. Och om han skulle lyckas, smickrade han sig med tanken på, att han skulle härska i opposition till himmelens Gud (Redemption: or The First Advent of Kristus, sidorna 50, 51). rätt

(1119)6. Två partier och två banér - Satan har benämnt denna värld sitt territorium. Här är hans säte, och han har som sina trogna undersåtar alla, som vägrar att hålla Guds bud, som förkastar ett entydigt ”Så säger Herren.” Dessa står under fiendeflagg; ty det finns blott två sidor i världen. Alla ordnar in sig antingen under de lydigas eller under de olydigas banér (Manuskript 41, 1898). rätt

(1119)8. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 4:10.

13. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 4:11. rätt

(1119)18, 19. (Matteusevangeliet 7:29; 22:29; Markusevangeliet 12:37). De glada nyheterna till de fattiga - Kristus kom, för att förkunna evangeliet för de fattiga. Han riktade Sig till människorna där de var. Han fäste klar och tydlig sanning i deras sinnen. Hur enkelt var inte Hans språk! Till och med den armaste, den olärde och okunnige, förmådde att förstå Honom. Ingen behövde slå upp en ordbok, för att uttyda några märkvärdiga titlar eller ord från munnen åt den störste Lärare, som världen någon gång sett. Samtidigt som prästerna, styresmännen och lagens utläggare betraktade sig själva som folkets enda undervisare, sade Han åt de lärda rabbinerna, att de tog gruvligt miste beträffande både Skrifterna och Guds makt (The Review and Herald, den 19. juli, 1887). rätt

(1120)

Kapitel 5

(1120)Vid gästabudet tilldelades Frälsaren hedersplatsen. Matteus var nu Kristi tjänare, och han önskade, att vännerna skulle veta i vilket ljus som han betraktade sin Ledare och Mästare. Han önskade, att de skulle veta att han kände sig hedrad av, att undfängna en så kunglig gäst. rätt

(1120)Jesus tackade aldrig nej till en inbjudan till dylika gästabud. Han hade alltid som målsättning, att i åhörarnas hjärtan så sanningens sädeskorn, genom vinnande konversation, varunder Han attraherade hjärtan till Sig Själv. Med varje handling hade Kristus en avsikt, och lärdomen Han bibringade den här gången, var aktuell och lämplig. Genom detta agerande tillkännagav Han, att inte ens tullindrivare eller syndare var uteslutna från Hans närvaro. Nu kunde tullindrivare och syndare vittna om, att Kristus hedrade dem med Sin närvaro och umgicks med dem (Manuskript 3, 1898). rätt

(1120)30. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 9:11.

31, 32. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 9:12, 13.

32. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 9:13.

37, 38. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 9:17. rätt

(1120)

Kapitel 6

(1120)

Kapitel 7

(1120)

Kapitel 8

(1120)

Kapitel 9

28-31. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 17:1-3. rätt

(1121)

Kapitel 10

27. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 22:37-39; Markusevangeliet 12:30. rätt

(1121)

Kapitel 11

21-23. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 12:29, 30.

23. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 16:24.

24-26. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 12:43-45.

31. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 12:42.

42-44. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 23:13-33. rätt

(1121)

Kapitel 12

(1121)Hyckleriet är som surdeg eller jäst. Det går att dölja surdeg i mjölet, och den märks inte av, förrän den åstadkommit sin avsedda verkan. Genom att oförmärkt smyga sig in, genomsyrar hyckleriet snart nog helheten. Hyckleriet verkar i lönndom, och om man faller till föga för det, fyller hyckleriet ens sinne med stolthet och fåfänga. Nu förekommer det bedrägerier liknande dem, som fariséerna lade sig till med. Då Frälsaren utfärdade Sin varning, gjordes det för att alla kristna troende skall vara på sin vakt. Var på Er vakt emot, att anamma denna anda, och bli lika dem, som försökte att snärja Frälsaren (Manuskript 43, 1896).

10. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 12:31, 32.

16-21. Se EGW:s anmärkning om Första Samuelsboken 25:10, 11.

35. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 25:7. rätt

(1121)48 (Johannesevangeliet 15:22). Guds prov skiljer sig åt - Guds prov för hedningarna, som inte har något ljus, och Hans prov för dem, som vistas där kunskapen om sanningen har varit omfattande, skiljer sig markant åt. Av dem i hednaländer godtar Han ett slags rättfärdighet, som inte duger från dem i kristna länder. Han kräver inte mycket, där föga har förmedlats (Manuskript 130, 1899).

50. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 26:42.

51. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 10:34.{5BC 1121.16} rätt

(1121)

Kapitel 13

34, 35. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 23:37-39. rätt

(1121)

Kapitel 14

(1121)28-33. De svaga kan utföra Allmaktens gärningar - Åt oss, liksom åt lärjungarna, har Kristus gett i uppdrag att sprida sanningen i världen. Men innan de sätter igång med denna stora och ettriga krigföring, varpå eviga öden hänger, manar Kristus alla att bedöma kostnaden. Han garanterar dem, att om de griper sig an verket helhjärtat, och satsar på att vara ljusbärare i världen, om de famnar Hans kraft, uppnår de fred och frid med Honom, och erhåller övernaturlig assistans, som trotsar deras svaghet och låter dem utföra Allmaktens gärningar. Om de tågar åstad med förtröstan på Gud, kommer de vare sig att fallera eller förlora modet, utan kommer att bära med sig försäkran om osviklig framgång (The Review and Herald, den 15. mars, 1898). rätt

(1121)

Kapitel 16

(1121)

Kapitel 17

(1122)10 (Efésierbrevet 1:6; 2:8-10; Andra Timoteusbrevet 1:9; Titusbrevet 2:14; 3:5; Jakobsbrevet 2:22). Goda gärningar leder inte automatiskt till frälsning - Vårt godtagande hos Gud vinns endast genom Hans älskade Son, och goda gärningar är bara frukten av Hans kärlek, som förlåter oss våra synder. Våra goda gärningar ger oss inga fördelar, och vi kan inte göra våra goda gärningar gällande, för att själva bli delaktiga i våra själars frälsning. Frälsningen är Guds fria gåva till den troende, och överlämnas till honom blott för Kristi skull. En ängslig själ kan finna frid, genom att tro på Kristus, och hans frid kommer att stå i proportion till hans tro och förtröstan. Han kan ej hänvisa till sina goda gärningar som orsak till sin själs frälsning. rätt

(1122)Men saknar då goda gärningar värde? Betraktas den ostraffade vanesyndaren av Gud med samma välvilja som den på Kristus troende person, som försöker att handla redbart? Skriften svarar: ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.” Genom Sitt gudomliga arrangemang, på grund av Hans oförtjänade favör, har Herren bestämt att goda gärningar skall få sin belöning. Vi blir godtagna endast tack vare Kristi förtjänst; och de barmhärtiga handlingar, de kärleksfulla gärningar, som vi utför, utgör trons frukt; och de blir visst till välsignelse för oss; ty människorna kommer att lönas enligt sina handlingar. Det är väldoften från Kristi förtjänster, som gör våra goda gärningar godtagbara hos Gud, och det är genom nåden, som vi alls förmår att utföra de handlingar, som Han lönar oss för. I sig själva saknar våra gärningar värde. När vi har uträttat allt, som vi är mäktiga, skall vi betrakta oss själva som ovärdiga tjänare. Vi förtjänar inget tack från Gud. Vi har bara gjort det, som varit vår plikt, och vi kunde inte ha utfört våra gärningar med kraften hos våra syndfulla naturer. rätt

(1122)Herren har manat oss till, att nalkas Honom, för då kommer Han att nalkas oss; och när vi nalkas Honom, får vi den behövliga nåden, för att uträtta de gärningar, som kommer att belönas personligen av Honom (The Review and Herald, den 29. januari, 1895). rätt

(1122)28-30 (Första Moseboken 19:24, 25). Vaggade i den köttsliga trygghetens vagga - Då solen gick upp för sista gången över städerna på slätten, hade invånarna för avsikt att inleda en ny dag med ogudaktiga utsvävningar. Alla höll ivrigt på med, att planera sina affärer eller sina nöjen, och man gjorde narr av Guds budbärare för hans ängslan och för hans varningar. Plötsligt, som en blixt från en klarblå himmel, slog eldklot ned i den dömda huvudstaden. ”På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig.” Människorna kommer att hålla på att äta och dricka, så och bygga, gifta sig och bli bortgifta, tills Guds vrede utgjuts oblandad med förbarmande. Världen kommer att vaggas till sömns i den köttsliga trygghetens vagga.... Massorna försöker att glömma Gud, och de tar ivrigt emot fabler, för att ostörda fortsätta längs själveftergivenhetens stig (The Review and Herald, den 26. oktober, 1886). rätt

(1122)

Kapitel 18

35-43. Se EGW:s anmärkning om Markusevangeliet 10:46-52. rätt

(1122)

Kapitel 19

(1122)41-44. Nuvarande synder gör en skyldig - Släktet, som Jesus fördömde, var inte ansvarigt för fädernas synder, såvida inte de tog efter deras onda vanor, och därmed gjorde sig skyldiga till samma slags hat och hämndlusta, som fäderna visat, då de förföljde dåtidens budbärare från Gud. Det var förkastandet av dåtidens förbarmande och förmaningar, som gjorde dem skyldiga till allt det, som blodet från tjurar och getter inte kunde tvätta rent. Eftersom de var stolta, självrättfärdiga och oberoende av Gud, hade de avlägsnat sig längre och längre bort ifrån himmelen, tills de blivit villiga undersåtar åt Satan. Under århundraden hade det judiska folket smitt de fjättrar, som detta släkte oåterkalleligen band sig själva med (The Spirit of Prophecy, Band 3, sid. 10, 11).

42. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 23:37-39.

44. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 24:2. rätt

(1122)

Kapitel 21

(1122)16-19. Ett desperat ondskans förbund - Kristus visar, att utan Guds Andes kontrollerande kraft, utgör mänskligheten en ohygglig makt för det onda. Otro, hat mot tillrättavisning, väcker det sataniska hos oss. Furstar och väldigheter, världshärskare här i mörkret, och ondskans andemakter i himlarna kommer att gå samman i ett förtvivlat förbund. De kommer att gå emot Gud i form av Hans heliga. De kommer att med förvanskningar och lögn röva modet från män och kvinnor, som efter allt att döma tror på sanningen. Falska vittnen kommer inte att saknas i denna förfärliga verksamhet [Lukasevangeliet 21:16-19 anförs] (Manuskript 40, 1897). rätt

(1123)20. Scener kommer att upprepas - Efter att ha talat om världens slut, tar Jesus åter upp ämnet om Jerusalem, den då stolt och förmätet tronande staden, med orden: ”Jag sitter som drottning, ... och skall aldrig behöva känna någon sorg.” Då Hans profetiska blick vilade på Jerusalem, såg Han att liksom hennes dåtida öde var beseglat, kommer hela världen också att överlämnas till sitt öde. Scenerna, som utspelades vid Jerusalems Förstöring, kommer att upprepas på Herrens stora och fruktansvärda dag, men på ett ohyggligare vis (Manuskript 40, 1897).{5BC 1123.1} rätt

(1123)

Kapitel 22

(1123)3-5 (Matteusevangeliet 26:14-16; Markusevangeliet 14:10, 11; Johannesevangeliet 13:2, 27). Kristus köpt med tempelpenningen - Vid Påsken avgjordes Judas’ öde. Satan tog kontroll över hjärta och sinne. Judas trodde, att Kristus antingen skulle komma att bli korsfäst, eller måsta befria Sig ur fiendernas våld. I vilket fall som helst tänkte han skaffa sig vinning på händelsen, och visa sig vara en riktig affärsman, genom att förråda sin Herre. Han uppsökte prästerna och erbjöd sig att bistå dem med att söka rätt på Honom, som räknades som Israels oroshärd. Så kom det sig, att Herren såldes som slav, köpt med tempelpenningen avsedd för förvärv av offerdjur (The Signs of the Times, den 17. december, 1912).

31, 32. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 16:22, 23. rätt

(1123)31-34 (Matteusevangeliet 26:31-35; Markusevangeliet 14:29-31). Petrus frestade Djävulen - [Lukasevangeliet 22:31 anförs.] Hur äkta var inte Frälsarens vänskap med Petrus! Hur medlidsam Hans varning! Men varningen ogillades. I sin självtillräcklighet tillkännagav Petrus kavat, att han aldrig skulle komma att göra det, som Kristus varnat honom för. ”’Herre”, sade han, ”med dig är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.’” Hans självsäkerhet visade sig att bli hans fall. Han frestade Satan till, att fresta honom, och han drog det kortaste strået mot den sluge fienden, som använde sina konstgrepp. Då Kristus behövde honom som allra bäst, ställde han sig på fiendens sida, och förnekade öppet sin Herre (Manuskript 115, 1902).

39-46. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 26:36-46. rätt

(1123)42 (Matteusevangeliet 26:42; Markusevangeliet 14:36; se EGW:s anmärkning om Romarbrevet 8:11). Fadern står bredvid varje kämpande själ - Kristus blev segrare tack vare Guds kraft, och samma sak gäller för varje själ, som vill vinna seger. Gud var med Kristus i Getsemane Örtagård, och genom att dela Kristi erfarenhet är det tänkt, att vi skall lära oss att lita på vår himmelske Fader; vi skall vid alla tidpunkter och överallt tro, att Han är ömsint, äkta och trofast, med förmågan att försvara det, som anförtrotts i Hans vård. Under Kristi plågsamma kamp - Han, som är vår Ersättare och Borgensman - var Fadern med Sin Son, och Han står jämte eller bredvid varje själ, som kämpar mot modstulenhet och vansklighet (Brev 106, 1896). rätt

(1123)42, 43. Gabriel stärkte Kristus - Under den yttersta krisen, när hjärta och själ håller på att krossas under syndabördan, skickas Gabriel för att styrka den gudomlige lidande, och ge Honom kraft att fortsätta vandringen längs den blodbesudlade stigen. Och medan ängeln stöttar Hans darrande gestalt, fattar Kristus den bittra kalken, och går med på att tömma den i botten. Jämmerropen från en förlorad värld i dödsryckningar stiger upp inför den Lidande, och dessa ord faller från Hans blodiga läppar: ”Men om människan måste gå under, med mindre Jag tömmer denna bittra kalk, ske Din vilja, inte Min” (The Signs of the Times, den 9. december, 1897). rätt

(1123)43. Är livet dolt i Kristus, är det säkert - Styrkan, som Kristus mottog under stunden med kroppsligt lidande och sinneskval i Getsemane Örtagård, har skänkts åt och kommer att ges till dem, som lider för Hans kära namns skull. Samma nåd, som den Jesus fick, samma tröst, den ytterliga moraliska fastheten, kommer att ges till varje troende Guds barn, som ställs inför bryderier och lidande, samt hotas med fängelse och död, av Satans ombud. Det har aldrig hänt, att en på Kristus förtröstande själ lämnats att gå under. Sträckbänken, bålet, ondskans talrika yttringar, må döda kroppen, men de förmår ej att röra det liv, som är fördolt med Kristus i Gud (The Signs of the Times, den 3. juni, 1897). rätt

(1124)44 (Filipperbrevet 2:5-8; Hebréerbrevet 2:14-17). Kristus iförde Sig ingen falsk människonatur - Om Kristus sägs det: ”Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden.” Vi behöver inse sanningen om Kristus som mänsklig varelse, för att ta till oss sanningen hos orden ovan. Det var ingen falsk människonatur, som Kristus iklädde Sig. Han iförde Sig verkligen mänskonaturen och levde i denna. Kristus utförde inga underverk för Sin egen skull. Han kände sannerligen av skröpligheter, men Hans gudomliga natur var medveten om, vad som döljs i människan. Det behövdes inte, att någon skulle förklara den saken för Honom. Anden tilldelades Honom utan begränsning; ty Hans jordiska uppdrag fordrade det. rätt

(1124)Kristi liv är en bild på ett felfritt, mänskligt leverne. Exakt det, som Du kan bli, var Han i Sin mänskliga natur. Han iförde Sig våra skröpligheter. Han blev inte bara gjord till kött, utan Han gjordes i syndigt kötts gestalt. Hans gudomliga krafter hölls tillbaka, för att de inte skulle mildra Hans själsångest och Hans kroppssmärtor (Brev 106, 1896). rätt

(1124)44, 53 (Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 26:42). Han lät Sig gripas av mörkrets makter - Kunde dödliga ha sett änglarnas häpenhet och sorg, då de i tyst bävan såg Fadern dra tillbaka Sina strålar av ljus, kärlek och härlighet från Sin Son, skulle de bättre förstå, hur vedervärdig synden är i Hans ögon. Då Guds Son i Getsemane Örtagård stod på knä i bön, tvingade Hans själsångest fram svett lik stora blodsdroppar ur Hans porer. Det var här, som det stora mörkrets skräck kom över Honom från alla sidor. Världens synder vilade på Honom. Han led i människans ställe, som överträdare av Faderns lag. Här hade frestelsen sitt tillfälle. Guds himmelska ljus höll på att försvinna ur synhåll, och Han höll på att hamna i händerna på mörkrets makter. I Sin själsliga fasa låg Han utsträckt på den kalla marken. Han var medveten om Faderns uppsyn av ogillande. Kristus hade tagit lidandets bägare från den skyldiga människans läppar, och menade att Han Själv skulle tömma den, och i dess ställe skänka människan välsignelsens bägare. Vreden, som skulle ha drabbat människan, drabbade nu Kristus (The Signs of the Times, den 14. augusti, 1879, ”The Sufferings of Christ”/”Kristi Lidanden”). rätt

(1124)45. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 26:43.

54. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 26:3. rätt

(1124)70 (Matteusevangeliet 10:32; 26:63, 64; Markusevangeliet 14:61, 62). Rätta tiden att tala - Då Jesus blev tillfrågad: Är Du Guds Son?, visste Han att ett jakande svar vore att underteckna Sin egen dödsdom; att förneka, skulle fläcka Hans karaktär. Det förekom en tid för tystnad, och en tid för tal. Han hade inte talat, förrän Han förhördes i klartext. I Sin undervisning av lärjungarna hade Han tillkännagett: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen.” Då ställd inför den raka frågan, förnekade inte Jesus Sitt förhållande till Gud. I den allvarstyngda stunden stod Hans karaktär på spel och måste försvaras. Den gången föregick Han med ett exempel, som människor bör följa under liknande omständigheter. Härmed ville Han lära dem, att inte avfalla från tron, för att undvika lidande eller till och med död (The Spirit of Prophecy, Band 3, s. 127). rätt

(1124)

Kapitel 23

20-23. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:22, 23.

23, 24. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:25, 26.

26. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:32.

33. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:38.

38. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:37. rätt

(1124)40-43. Frälsning under livets sista timmar - Somliga av de förlossade kommer att ha fattat tag om Kristus under livets sista timmar, och i himmelen kommer det att meddelas undervisning till dessa, som, vid sin död, inte fullt ut förstod frälsningsplanen. Kristus kommer att leda de frälsta längs med livets flod, och kommer att klargöra sådant för dem, som de i denna värld ej kunde förstå (Brev 203, 1905). rätt

(1124)42, 43. Döende syndare greppar om döende Frälsare - In i det sista verkar Kristus, för att förlåta synder. Vid djupaste midnatt, vid tidpunkten för Betlehemsstjärnans utslocknande, se, där skiner med avgjord strålglans mitt uppe i det moraliska mörkret tron hos en döende syndare, i det att han griper tag om en döende Frälsare. rätt

(1125)Sådan tro kan sägas ägas av elfte timmens arbetare, som mottar lika mycket i lön som de, vilka har arbetat i timtal. Rövaren bad i tro, i syndaånger, i skuldmedvetande. Han bad på allvar, som om han fullt ut insåg, att Jesus kunde frälsa honom, om Han så önskade. Och hoppet i hans röst blandades med vånda, då han förstod, att om Han ej så önskade, skulle han gå fölorad, evigt förlorad. Han kastade sin hjälplösa, döende själ och kropp på Jesus Kristus (Manuskript 52, 1897). rätt

(1125)44. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:45.

45. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:51.

46. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:50; 19:30.

46, 47. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:45, 46.

47. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:54. rätt

(1125)

Kapitel 24

5, 6. Se EGW:s anmärkning om Markusevangeliet 16:6. rätt

(1125)13-15 (Matteusevangeliet 27:42; Markusevangeliet 15:31). En blandning av sorg, fruktan och förundran - De starka männen var så nedtyngda av sorg, att de grät under sin vandring. Kristi av medömkan och kärlek fyllda hjärta blev här varse en sorg, som Han var i stånd till att mildra. Lärjungarna talade med varandra om de senaste dagarnas händelser, och förundrade sig över sakförhållandet, att det skulle gå att förena Jesu frivilliga offerdöd med Hans påståenden om att vara Guds Son. rätt

(1125)Den ene gjorde gällande, att Han inte varit någon bedragare, men att Han Själv misstagit Sig gällande Sitt uppdrag och Sin framtida härlighet. Båda fruktade de, att fiendernas hån bara var alltför sant - ”’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa.” Likväl undrade de över, hur Han kunde ha misstagit Sig så gruvligt på Sig Själv, då Han upprepade gånger visat Sig kunna avläsa andras hjärtan. Och kvinnornas märkliga redogörelser gjorde dem än mer osäkra (The Spirit of Prophecy, Band 3, s. 207). rätt

(1125)13-31. Att förstå Bibeln, är av största betydelse - Jesus avslöjade inte Sig först för dem, och därpå uttydde Bibeln för dem; för Han visste att de skulle bli så överlyckliga av att se Honom igen, uppstånden från de döda, att de skulle bli tillfredsställda i själen. De skulle inte hungra efter de heliga sanningar, som Han för evigt ville förankra i deras sinnen, på det att de måtte ingjuta dem i andra, som i sin tur skulle sprida den dyrbara kunskapen, tills tusentals människor skulle ta emot ljuset, som gavs den dagen till de förtvilade lärjungarna under vandringen till Emmaus. rätt

(1125)Han behöll Sin förklädnad, tills Han hade uttolkat Skrifterna, och hade väglett dem till en förståndsgrundad tro på Hans leverne, Hans sinnelag, Hans uppdrag i världen, liksom Hans död och uppståndelse. Han önskade, att sanningen verkligen skulle slå rot i deras sinnen, inte därför att den var grundad på Hans personliga vittnesbörd, utan därför av den avbildande lagen, och de gammaltestamentliga profeterna, stämde överens med händelserna under Hans liv och död, och därigenom ovedersägligen bevisade denna sanning. Då avsikten med Hans ansträngningar med de två lärjungarna uppnåtts, visade Han Sig för dem, för att deras glädje skulle bli fullständig, och försvann sedan ur synhåll (The Signs of the Times, den 6. oktober, 1909). rätt

(1125)15, 16. Jesus jämnar till besvärliga stigar - Denne mäktige dödens betvingare, som nådde den nedersta botten hos mänskligt elände för att rädda en förlorad värld, åtog sig den anspråkslösa uppgiften att vandra med de två lärjungarna till Emmaus, för att undervisa och trösta dem. På det här viset identifierar Han Sig alltid med Sitt lidande och villrådiga folk. Se, Jesus är med oss på våra svåraste och mest prövande stigar, för att göra vägen jämnare. Han är samme Människoson, med samma medkänsla och kärlek, som Han ägde, innan Han lämnade gravkammaren och steg upp till Sin Fader (The Spirit of Prophecy, Band 3, s. 212). rätt

(1125)39 (Apostlagärningarna 1:9-11). Kristus tog det mänskliga med Sig - Kristus färdades till himmelen, iförd en helgad, helig mänskonatur. Han hade med Sig denna mänskonatur till det himmelska hovet, och genom eviga tidsåldrar kommer Han att vara iförd den, i egenskap av Den, som har köpt tillbaka varje människa i Guds stad, Den, som inför Fadern har vädjat så här: ”Se, på mina händer har jag upptecknat dem.”* Hans handflator bär märkena från såren, som Han fått. I fall vi blir sårade och illa behandlade, i fall vi stöter på svårhanterliga vanskligheter, låt oss minnas, hur mycket Kristus lidit för oss. Låt oss sitta med våra trossyskon i himmelen genom Kristus. Låt oss släppa in himmelens välsignelser i våra hjärtan (The Review and Herald, den 9. mars, 1905). rätt

(1126)Jesus antog människans natur, för att visa människan en ren, osjälvisk kärlek, så att Han kunde demonstrera för oss, hur vi bör älska varandra. rätt

(1126)Som människa steg Kristus upp till himmelen. Som människa är Han mänsklighetens ersättare och borgensman. Som människa lever Han, för att vädja för oss. Han bereder en plats åt alla, som älskar Honom. Som människa skall Han återkomma med kraft och härlighet, för att ta emot Sina barn. Och det, som borde orsaka oss glädje och tacksägelse är, att Gud ”har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det”. Alltså kan vi vara evigt förvissade om, att hela det icke fallna världsalltet angeläget följer det storslagna verk, som Jesus kom till vår värld för att slutföra, nämligen människans frälsning (Manuskript 16, 1890). rätt

(1126)50, 51. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 1:9-11. rätt

nästa kapitel