Johannesevangeliet

(1126)

Kapitel 1

(1126)Herren Jesus Kristus, Guds gudomlige Son, fanns till sedan evigheten, en person för Sig, likväl ett med Fadern. Han var himmelens enastående härlighet. Han var de himmelska förnuftsväsendenas befälhavare, och Han tog emot änglarnas tillbedjande hyllning som Sin rätt. Därmed rånade Han inte Gud [Ordspråksboken 8:22-27 anförs]. rätt

(1126)Det förekommer ljus och härlighet i sanningen, att Kristus var Ett med Fadern före världens grundläggning. Detta är det ljus, som skiner på en mörk plats och gör den skimrande med gudomlig, ursprunglig härlighet. Denna sanning, som i sig är oändligt gåtfull, uttyder andra gåtfulla och eljest outtydbara sanningar, samtidigt som den själv är innesluten i ett ljus, som det inte går att nalkas eller förstå (The Review and Herald, den 5. april, 1906). rätt

(1126)1-3, 14 (Filipperbrevet 2:5-8; Kolosserbrevet 2:9; Hebréerbrevet 1:6, 8; 2:14-17; se EGW:s anmärkning om Markusevangeliet 16:6). Gudomlig-mänsklig Frälsare. – Aposteln önskar att göra oss uppmärksamma på vår frälsnings Upphovsman och glömma bort oss själva. Han framställer för oss Hans två naturer, den gudomliga och den mänskliga. Här beskrivs den gudomliga naturen: ”Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte”. Han ”är hans härlighets återsken och hans väsens avbild”.* * Reformations-Bibeln. Övers. anm. rätt

(1126)Här beskrivs så den mänskliga: Han ”som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden”. Han iklädde Sig frivilligt den mänskliga naturen. Han gjorde det Själv, och med Sitt eget samtycke. Han klädde Sin gudomlighet med mänsklighet. Han var på samma gång som Gud, men Han framträdde inte som Gud. Han drog ett skynke över Gudomlighetens yttringar, som hade framkallat tillbedjan och beundran från Guds universum. Han var Gud under Sin tid på jorden, men avhände Sig Guds gestalt, och i dess ställe antog en människas form och gestalt. Han vandrade på jorden som människa. För vår skull blev Han fattig, för att vi genom Hans fattigdom skulle bli rika. Han lade åt sidan Sin härlighet och Sitt majestät. Han var Gud, men för en tid gav Han upp härligheterna hos Guds form. Även om Han vandrade ibland människorna i fattigdom och strödde omkring Sig Sina välsignelser, vart Han än gick, skulle legioner av änglar ha lyssnat till Hans ord, ställt Sig omkring människornas Räddare och tillbett Honom. Likväl vandrade Han på jorden utan att bli igenkänd, erkännas, med få undantag, av Sina skapade varelser. Atmosfären var förorenad av synd och förbannelser, i stället för att kännetecknas av prisets sång. Hans öde var fattigdom och förödmjukelse. I det att Han kom och gick under Sitt uppdrag att sprida barmhärtighet för att bota sjukdom, för att trösta de nedstämda, kallade knappt en enda person Honom för välsignad, och nationens stora män förbigick Honom med förakt. rätt

(1127)Jämför det med härlighetens rikedomar, de många lovsångerna strömmande ur odödliga strupar, millionerna med välljudande röster i Guds universum i beundrande hymner. Dock ödmjukade Han Sig, och iförde Sig dödlighet. Som medlem av mänskofamiljen var Han dödlig; men som Gud var Han livets källa åt världen. I Sin gudomliga person hade Han alltid kunnat stå emot dödens framstötar, och vägra att komma under dess välde; men Han gav frivilligt upp Sitt liv, för att Han därmed skulle kunna ge liv och föra fram odödlighet i ljuset. Han bar på världens synder, och uthärdade straffet, vilket tornade upp sig likt ett berg över Hans gudomliga själ. Han gav Sitt liv som offer, för att människan inte skulle behöva dö för evigt. Han dog, inte för att Han tvingades därtill, utan av egen fri vilja. Här kan vi tala om ödmjukhet! Himmelens samlade skatter utgöts i en enda gåva, för att rädda den fallna människan. Han inlemmade i Sin mänskliga natur alla de livgivande krafter, som människor behöver och måste erhålla. rätt

(1127)Vilken förunderlig kombination av människa och Gud! Han kunde ha bistått Sin mänskliga natur i att stå emot sjukdomars fäste, genom att ur Sin gudomliga natur hämta kraft och oförstörbarhet och skänka det till Sin mänskliga natur. Men Han ödmjukade Sig som människa, utan hjälp. Det gjorde Han, för att uppfylla Skriften; och Guds Son rättade Sig efter planen, medveten om samtliga steg i Sin förödmjukelse, som Han måste ta för att bringa försoning för en fördömd, stönande världs synder. Vilken ödmjukhet det här innebar! Änglar blev förbluffade. Tungan kan aldrig beskriva det; fantasin får inget grepp om det. Det eviga Ordet nedlät Sig till att bli kött! Gud blev människa! Förödmjukelsen var fullständig. rätt

(1127)Men Han steg än längre ned; människan måste ödmjuka Sig som människa för att ta emot oförskämdheter, förebråelser, skamliga anklagelser och ovett. Han verkade inte ha någon säker tillflykt i Sitt eget land. Han måste fly från ort till ort för Sitt liv. Han blev förrådd av en av Sina lärjungar; Han blev förnekad av en av Sina ivrigaste anhängare. Han blev hånad. Han blev krönt med en törnekrona. Han blev pryglad. Han blev tvingad att bära det tunga korset. Han var inte okänslig för detta förakt och denna vanära. Han underkastade Sig, men, oh! Han kände bitterheten såsom inget annat väsen kunde förnimma den. Han var ren, helig och ofläckad, men ställdes likväl inför rätta som en brottsling! Den tillbedjansvärde Förlossaren steg ned från den högsta upphöjelse. Steg för steg ödmjukade Han Sig för att dö – men vilken död! Den var den skamligaste, grymmaste död på korset som ogärningsman. Han dog inte som hjälte i världens ögon, överhöljd med äretecken, som soldater i strid. Han dog som dömd brottsling, upphängd mellan himmel och jord – led en långt utdragen, skamlig död, utsatt för glåp- och skymforden från en urartad, kriminellt belastad folkmängd! ”Alla som ser mig hånar mig, de spärrar upp munnen, de skakar på huvudet”. Psaltaren 22:8. Han räknades till överträdarna, Han dog till ljudet från åtlöje, och Hans släktingar enligt köttet ville inte veta av Honom. Hans mor bevittnade Hans förödmjukelse, och Han tvingades att se svärdet tränga igenom hennes hjärta. Han stod ut med korset, tog ingen notis om skammen. Han betraktade allt detta som av underordnad betydelse med tanke på de frukter Han höll på att säkra för både invånarna i denna prick till värld och hela universum, varje värld som Gud hade danat. rätt

(1127)Kristus skulle dö som människans ersättare. Människan var brottslig och dömd till döden för att ha överträtt Guds lag, hon var förrädare, upprorsmakare; alltså måste en ersättare för människan dö som ogärningsman, eftersom Han bytt plats med förrädarna, och med alla deras omhuldade synder vilande på Sin gudomliga själ. Det räckte inte, att Jesus skulle dö för att tillfullo motsvara den överträdda lagens stadgar, utan Han led en skamlig död. Profeten vidarebefordrar Hans ord till världen: ”Jag dolde inte mitt ansikte för hån och spott.” rätt

(1127)Kan människor, mot denna bakgrund, äga minsta gnutta upphöjelse? När de betraktar Kristi liv och lidanden samt förödmjukelse, kan de då höja sina stolta huvuden som om de inte skulle behöva utstå några prövningar, någon skam eller förödmjukelse? Till Kristi efterföljare säger jag: Se på Golgata, och rodna av skam för Era dryga tankegångar. Det himmelska Majestätets samlade förödmjukelse inträffade med tanke på den skyldiga, dömda människa. Han steg allt lägre ned i Sin förödmjukelse, tills Han inte kunde sjunka djupare, för att dra upp människan ur hennes moraliska nedfläckning. Allt det skedde för Er, som kämpar om första platsen – som eftersträvar människors ros, mänsklig upphöjelse; för Er, som fruktar att Ni inte skall motta all hänsyn, all aktning från människors sida, som Ni menar att Ni förtjänar. Är det Kristuslikt? rätt

(1128) ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var.” Han dog för att åstadkomma en försoning, och för att bli ett mönster eller en förebild för envar, som skulle komma att bli Hans lärjunge. Skall vi tillåta själviskhet i våra hjärtan? Och skulle de, som undviker mönstret, Jesus, hylla Era förtjänster? Ni har inga förtjänster, såvida inte de härstammar från Jesus Kristus. Tänker Ni bära på stolthet, sedan Ni har sett Gudomen ödmjuka Sig Själv, och sedan som människa gå med på att bli förnedrad, tills Han inte kunde sjunka lägre? ”Häpna över detta, ni himlar”, och bli förbluffade, Ni invånare på jorden, att vår Herre skulle lönas på sådant sätt! Vilket förakt! Vilken ondska! Vilken formalitet! Vilken stolthet! Vilka ansträngningar, för att upphöja människan och förhärliga det egna jaget, då härlighetens Herre Själv plågades och led en skamlig död på korset för vår skull (The Review and Herald, den 4. september, 1900)! rätt

(1128)Det hade varit omöjligt för Kristus, att komma till vår värld med den härlighet, som Han hade i de himmelska boningarna. Syndfulla människor hade inte uthärdat åsynen. Han dolde Sin gudomlighet med en mänsklig klädnad, dock utan att ta avsked av Sin gudomlighet. Han kom som gudomlig-mänsklig Frälsare, för att gå i spetsen för det fallna släktet, för att dela dess lott från barndom till mannaålder (The Review and Herald, den 15. juni, 1905). rätt

(1128)Kristus hade inte bytt ut Sin gudomlighet mot det mänskliga; utan Han hade klätt Sin gudomlighet i det mänskliga (The Review and Herald, den 29. oktober, 1895). rätt

(1128)(Johannesevangeliet 14:30; Lukasevangeliet 1:31-35; Första Korintierbrevet 15:22, 45; Hebréerbrevet 4:15.) Var försiktig, var utomordentligt försiktig, när det gäller Dina uppfattningar om Kristi natur. Framställ Honom icke framför människorna som en människa med fallenhet för synd. Han är den andre Adam. Den förste Adam skapades som en ren, syndfri varelse, utan en fläck av synd på sig; han blev till som Guds avbild. Han kunde falla i synd, och det gjorde han också genom sin överträdelse. På grund av hans synd, föddes han avkomlingar med inneboende fallenhet för olydnad. Men Jesus Kristus var Guds enfödde Son. Han iförde Sig mänsklig natur, och frestades på alla punkter som den mänskliga naturen frestas. Han kunde ha syndat; Han kunde ha fallit, men det fanns aldrig i Honom någon fallenhet för det onda, nej, inte ens för ett ögonblick. Han ansattes med frestelser i ödemarken, liksom Adam ansattes med frestelser i Eden. rätt

(1128)Broder _____, undvik varje frågeställning rörande Kristi mänskliga natur, som går att missförstå. Sanning och gissande ligger nära varandra. När Du behandlar spörsmålet om Kristi mänskliga natur, måste Du noga undvika varje antagande, så att Dina ord inte förmodas betyda mer, än de låter förstå att de innebär. Annars förloras de entydiga begreppen om Hans mänskliga natur, sådan den fungerade med det gudomliga. Han födelse var ett Guds mirakel; ty ängeln sade: ”Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut.’ Maria sade till ängeln: ’Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig.’ Ängeln svarade henne: ’Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son.” rätt

(1128)Med dessa ord åsyftas inte någon människa, utan den oändlige Gudens Son. Lämna aldrig, på något vis, minsta lilla intryck i människors sinnen, att en fläck av, eller böjelse för, fördärv vilade på Kristus, eller att Han på något vis gav efter för fördärvet. Han blev frestad på alla sätt såsom människor frestas, ändå kallas Han för ”helig”. Det är ett för dödliga ännu ouppklarat mysterium, hur Kristus kunde frestas på alla områden som vi, och likväl förbli utan synd. Kristi mänskoblivande har alltid varit, och kommer alltid att vara, en gåta. Det, som har uppenbarats härom, tillhör oss och våra barn, men måtte varje människa ta sig i akt för att göra Kristus i allt mänsklig, alldeles som vi själva är; för det låter sig ej göras. Den precisa tidpunkten, när det mänskliga förenades med det gudomliga, behöver vi inte veta. Vår uppgift är, att stå stadigt med båda fötterna på Klippan Jesus Kristus, sådan Han uppenbarats vara Gud, fastän Han samtidigt var människa. rätt

(1129)Jag har blivit varse faran med, att ta upp ämnen, som berör den mänskliga naturen hos den oändlige Gudens Son. Han ödmjukade Sig verkligen, då Han blev medveten om att Han blivit människa, för att Han skulle förstå kraften hos samtliga frestelser, som ansätter människan. rätt

(1129)Den förste Adam föll; den andre Adam höll fast vid Gud och Hans Ord under de mest krävande omständigheter, och Hans förtröstan på Sin Faders godhet, barmhärtighet och kärlek vacklade inte för ett ögonblick. ”Det står skrivet” var det vapen Han använde för att stå emot frestelse, och det är Andens svärd, som varje människa förväntas använda. ”Det är inte mycket mer jag kommer att säga er, ty denna världens furste kommer. Mot mig förmår han ingenting” – ingenting, som kunde få Frälsaren att bejaka frestelse. Inte vid ett enda tillfälle svarade någonting i Kristus på Djävulens mångahanda frestelser. Inte vid ett enda tillfälle ställde Kristus Sig på Satans mark, för att ge honom en fördel. Hos Honom fann Satan ingenting, som uppmuntrade hans framstötar (Brev 8, 1895). rätt

(1129)(Matteusevangeliet 27:54; Första Timoteusbrevet 3:16.) Men fastän Kristi gudomliga härlighet till en tid var dold och överglänst genom att Han iförde Sig mänsklig natur, upphörde Han dock inte att vara Gud, sedan Han blivit människa. Det mänskliga tog inte det gudomligas plats, ej heller tvärtom. Detta är gudaktighetens hemlighet eller gåta, mysterium. De två orden ”mänsklig” och ”gudomlig” var, i Kristus, helt och oskiljbart ett, och ändå var de varsin klar och tydlig enhet. Fastän Kristus ödmjukade Sig Själv för att bli människa, ägde Han fortfarande Sin gudomlighet. Det var omöjligt för Honom att gå miste om Sin gudomlighet, medan Han förblev trogen och höll fast vid Sin gudslojalitet. Omgiven som Han var av sorg, lidande och moraliskt fördärv, förhånad och förkastad av det folk, som anförtrotts himmelens utsagor, kunde Jesus ändå tala om Sig Själv som Människosonen i himmelen. Han var redo, att återta Sin gudomliga härlighet efter avslutat jordiskt arbete. rätt

(1129)Det hände, att Jesus visade Sig som Guds Son, medan Han var människa. Gudomligheten blixtrade fram genom det mänskliga, och uppfattades av de begabbande prästerna och styresmännen. Erkändes denna gudomlighet? Somliga medgav, att Han var den Smorde, men det stora flertalet ibland dem, som vid dessa särskilda tillfällen tvingades att se att Han var Guds Son, vägrade att ta emot Honom. Deras blindhet motsvarade deras ihärdiga vägran, att låta sig övertygas. rätt

(1129)Då Kristi inneboende härlighet blixtrade fram, var den för intensiv för Hans rena och fullkomliga mänskliga person att helt dölja. De skriftlärde och fariséerna talade aldrig gillande om Honom, men deras fientlighet och avsky gäckades, då Hans majestät strålade fram. Sanningen, dold som den var av en ödmjukhetens slöja, talade till varje hjärta med omisskännlig bevisföring. Detta föranledde Kristus att säga: ”Ni vet, vem jag är.” Människor och djävlar tvingades, då Hans härlighet framträdde, att medge: ”Sannerligen är detta Guds Son.” På så sätt uppenbarades Gud; på så sätt förhärligades Gud (The Signs of the Times, den 10. Maj, 1899). rätt

(1129)Kristus lämnade Sin plats vid det himmelska hovet, och kom till denna jord för att leva som människa. Denna uppoffring gjordes, för att Han skulle motbevisa Satans anklagelse mot Gud – att det skulle vara ogörligt för människan, att lyda lagarna i Gud rike. Kristus, som var jämbördig med Fadern, ärad och tillbedd av änglarna, ödmjukade Sig för vår skull, och kom till denna jord för att leva i anspråkslöshet och fattigdom – för att vara en sorgens och smärtornas man. Likväl satte Gud Sin godkännandestämpel på Sin Son som människa. Han anlände som gudomlig lärare, för att upphöja människorna, för att öka deras kroppsliga, förståndsmässiga och andliga kraft. rätt

(1129)Det finns ingen, som är mäktig att förklara gåtan med Kristi mänskoblivande. Ändå vet vi, att Han kom till den här jorden och levde som människa ibland människor. Mannen Kristus Jesus var inte Herren Gud den Allsmäktige, lika fullt är Kristus och Fadern ett. Gudomen tog inte skada av den ohyggliga pinan på Golgata, men det är också sant att: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” rätt

(1130)Satan försökte på varje tänkbart sätt, att hindra Jesus från att utvecklas till fulländning som barn, som man, som offentlig tjänare och som fläckfritt syndoffer. Men han förlorade. Han kunde inte förleda Jesus till synd. Han kunde inte göra Honom modstulen, eller driva bort Honom från det verk Han hade anlänt till denna jord för att fullborda. Från ödemarken till Golgata rev och slet Satans vredesstorm i Honom, men ju mera obarmhärtigt den drabbade, desto bestämdare klängde Guds Son Sig fast vid Faderns hand, och kämpade vidare längs den blodbestänkta stigen (Manuskript 140, 1903). rätt

(1130)Då Jesus klädde Sig i mänsklig natur, och till det yttre blev lik en människa, ägde Han varje del hos den mänskliga organismen. Hans behov var en människas behov. Han hade kroppsliga behov att avhjälpa, kroppslig trötthet att lindra. Genom bön till Fadern stärktes Han för plikt och för prövning (Brev 32, 1899). rätt

(1130)4 (kap. 10:18; 17:3). Kristus lånade inte Sitt liv – ”I honom var livet, och livet var människornas ljus.” Här talas det inte om fysiskt liv, utan evigt liv, som endast tillhör Gud. Ordet, som var med Gud, och som var Gud, ägde detta liv. Kroppens liv skänks åt varje person. Det är varken evigt eller odödligt; ty Gud, Livgivaren, tar tillbaka det. Människan är inte herre över sitt liv. Men Kristus lånade inte Sitt liv. Ingen förmår att beröva Honom detta liv. ”[…] jag ger det av fri vilja”, sade Han. I Honom var liv, ursprungligt, icke lånat, icke härlett. Sådant liv finns ej i människan. Hon kan äga det bara genom Kristus. Hon kan inte förtjäna det; det skänks åt henne som fri gåva, om hon bara vill tro på Kristus som sin personlige Frälsare. ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” Johannesevangeliet 17:3. Detta är den öppna källan till liv för världen (The Signs of the Times, den 13. februari, 1912).

12, 13. Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 5:17. rätt

(1130)14 (Filipperbrevet 2:6-8; Kolosserbrevet 1:26, 27; 2:9; Hebréerbrevet 1:3; 2:14-18; se EGW:s anmärkning om Lukasevangeliet 2:40, 52). Mänskoblivandet ett ogripbart mysterium – När vi betänker Kristi mänskoblivande, står vi förbluffade inför en obegripbar gåta, som det mänskliga sinnet inte förmår att lösa. Ju mera vi tänker på det, desto otroligare ter det sig. Hur stor är inte motsatsen mellan Kristi gudomlighet och den hjälplöse nyfödde i Betlehems krubba! Hur går det till, att bygga en bro mellan den mäktige Guden och ett hjälplöst barn? Och ändå uppenbarades världarnas Skapare, Han, vari dväljdes allt hos Gudomen kroppsligen, i det hjälplösa spädbarnet i krubban. Långt mera upphöjd än någon av änglarna, Faderns like i värdighet och härlighet, och ändå iförd mänsklig skrud! Gudomligheten och mänskligheten sammanflätades på ett gåtfullt sätt, varvid människan och Gud blev till ett. Det är i denna förening, som vi finner hoppet för vårt fallna släkte. När vi betraktar Kristus som människa, betraktar vi Gud, och ser i Honom strålglansen från Hans härlighet, den uttryckliga bilden av Hans person (The Signs of the Times, den 30. juli, 1896). rätt

(1130)(Hebréerbrevet 2:14; 3:3.) Guds förunderliga självnedlåtenhet – Läran om Kristi mänskliga förkroppsligande är en gåta eller hemlighet, ”den hemlighet som genom tider och släktled varit dold”. Det är gudaktighetens stora och djupsinniga hemlighet. ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss”. Kristus iförde Sig mänsklig natur, en natur underlägsen Hans himmelska natur. Ingenting visar Guds förunderliga självnedlåtenhet så väl som det här.... rätt

(1130)Kristus låtsades inte, då Han iförde Sig mänsklig natur; Han iklädde Sig den i sanning. Han ägde verkligen en mänsklig natur. ”Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod”. Han var Marias Son; Han tillhörde Davids ätt enligt mänsklig härledning. Han förklaras vara en man, ja, mannen Kristus Jesus. ”Denne man”,* skriver Paulus, ”är värd mycket större ära än Mose, liksom byggmästaren är värd större heder än själva huset” (The Review and Herald, den 5. april, 1906). * King James Version, resten ur Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm. rätt

(1130)(Se EGW:s anmärkning om Romarbrevet 5:12-19; Första Timoteusbrevet 2:5; Hebréerbrevet 1:1-3.) Jesu utmärkande, mänskliga kännetecken – Jesus var himmelens befälhavare, en jämbördig med Gud, och ändå gick Han med på att lägga åt sidan Sin kungakrona, Sin kungaskrud, och klädde Sin gudomlighet med mänsklighet. Kristi mänskoblivande i köttet är en hemlighet, en gåta. Han kunde ha kommit till jorden som en med ett remarkabelt yttre, som varit olikt människosöners. Hans anlete kunde ha strålat av härlighet, och Hans gestalt kunde ha varit anmärkningsvärt elegant. Han kunde ha uppvisat ett sådant yttre, att betraktarna hade charmerats; men det ingick ej i planen, som framtagits vid Guds hov. Han skulle bära den mänskliga familjens särdrag, närmare bestämt det judiska släktets. I allt skulle Guds Son äga samma drag som andra människor gjorde. Han skulle inte äga en sådan skönhet, att Han skulle vara unik ibland människor. Han skulle inte uppvisa någon särskild charm, för att dra blickarna till Sig. Han kom som företrädare för mänskosläktet inför himmel och jord. Han skulle fungera som människans ersättare och borgensman. Han skulle leva ett liv som människa, för att motbevisa Satans påstående om, att mänskligheten skulle vara hans evärdliga ägodel, och att Gud inte skulle förmå att lossa människan ur fiendens händer (The Signs of the Times, den 30. juli, 1896). rätt

(1131)Kristi härlighet beslöjad – Hade Kristus kommit i Sin gudomliga skepnad, skulle människorna inte ha kunnat uthärda anblicken. Skillnaden mot dem skulle ha varit för smärtsam, härligheten för överväldigande. Mänskligheten skulle inte ha uthärdat närvaron av en av de rena, strålande änglarna från härlighetens rike; alltså iförde Kristus Sig inte änglars natur; Han kom i människors likhet. rätt

(1131)Trettio år var dock allt, som världen kunde uthärda av sin Förlossare. I trettio år bodde Han i en värld, som helt och hållet var förhärdad och ärrad av synd, och uträttade ett arbete, som ingen annan någonsin hade utfört eller kunde fullborda (The Signs of the Times, den 15. februari, 1899). rätt

(1131)(Första Moseboken 3:15; Matteusevangeliet 8:17; Andra Korintierbrevet 5:21; Hebréerbrevet 4:15; Första Petrusbrevet 1:19.) Den fullständiga syndfriheten hos Kristi mänskonatur – Genom att iföra Sig människans natur i dess fallna tillstånd, deltog icke Kristus på minsta vis i dess synd. Han utsattes för de skröpligheter och svagheter, som människan omges av, ”för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Han tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han.”* Han berördes av känslan av våra skröpligheter, och frestades i allt såsom vi blir. Och ändå ”inte visste av synd”. Han var lammet ”utan fel och lyte.” Kunde Satan i minsta mån ha frestat Kristus till synd, skulle han ha krossats Frälsarens huvud. Som det nu blev, förmådde han bara att såra Hans häl. Hade Kristi huvud vidrörts, skulle mänskosläktets hopp ha släckts. Guds vrede skulle ha drabbat Kristus, såsom den drabbade Adam. Kristus och församlingen skulle ha varit utan hopp. * Kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm. rätt

(1131)Vi bör inte hysa några farhågor eller tvivel beträffande den fullständiga syndfriheten hos Kristi mänskliga natur. Vår tro måste vara en förnuftsgrundad tro, där vi i tro ser hän till Jesus i fullkomligt förtroende, i entydig och osviklig förtröstan på försoningsoffret (The Signs of the Times, den 9. juni, 1898).

16. Se EGW:s anmärkning om Kolosserbrevet 2:9, 10. rätt

(1131)18. Uppenbarelse av Fadern – Vad talet är i förhållande till tanken, det är Kristus i förhållande till den osynlige Fadern. Han är uppenbarelsen av Fadern, och kallas för Guds Ord. Gud sände Sin Son till världen, och Hans gudomlighet var klädd i mänsklighet, för att människan skulle bära den osynlige Gudens bild. Genom Sina ord, Sin karaktär, Sin kraft och Sitt majestät gjorde Han Guds natur och egenskaper kända. Gudomlighet lyste genom mänsklighet i mjukt och dämpat ljus. Han förkroppsligade Guds lag, den lag som återger Hans karaktär (Manuskript 77, 1899).

19-23. Se EGW:s anmärkning om Lukasevangeliet 1:76, 77.

26, 27. Se EGW:s anmärkning om Lukasevangeliet 3:15, 16. rätt

(1131)29 (Tredje Moseboken 14:4-8; Uppenbarelseboken 7:14; se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 12:32). Dags att tvätta och stryka – Kom ihåg, att såsom Du är i Din familj, så kommer Du att vara i församlingen. Precis som Du behandlar Dina barn, så kommer Du att behandla Kristus. Om Du omhuldar en icke Kristuslik anda, vanärar Du Gud.... Personens ställning garanterar inte en fin karaktär. Det är Kristus gestaltad på insidan, som gör en människa värdig att erhålla den livets krona, som inte rostar sönder.... rätt

(1131)Det är nu, som vi skall tvätta och stryka våra kläder – det är nu, som vi skall rengöra vår karaktärsdräkt i Lammets blod. Johannes säger: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” ... Skall vi inte låta Honom ta bort vår synd? Skall vi inte släppa taget om vår synd (The General Conference Bulletin, den 6. april, 1903, s. 89)?

32, 33. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 3:13-17. rätt

(1132)

Kapitel 2

(1132)Han hade varit skild från Sin mor under en längre tid. Under detta skede hade Han döpts av Johannes och gått igenom frestelserna i ödemarken. Rykten hade nått Maria om hennes Son och Hans lidanden. Johannes, en av de nya lärjungarna, hade letat efter Kristus och funnit Honom i Hans förödmjukelse, utmärglad och märkt av svårt kroppsligt och själsligt lidande. Jesus, ovillig att Johannes skulle bevittna Hans förödmjukelse, hade vänligt men bestämt sänt iväg honom. Han ville vara ensam; ingen människa skulle med sina ögon behöva se Hans ångest, ingen människa skulle i sitt hjärta behöva manas till medlidande med Honom i Hans allvarliga betryck. rätt

(1132)Lärjungen hade uppsökt Maria i hennes hem och berättat för henne om händelserna vid sitt möte med Jesus, liksom tilldragelsen vid Hans dop, då Guds röst hördes erkänna Sin Son, och profeten Johannes hade pekat på Kristus och sagt: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” Under trettio år hade denna kvinna samlat på bevis för, att Jesus var Guds Son, världens utlovade Frälsare. Josef var död, och hon hade ingen att yppa sitt hjärtas käraste önskningar för. Hon hade växlat mellan hopp och svåra tvivel, men alltid känt sig mer eller mindre säker på, att hennes son visst var den Utlovade (The Spirit of Prophecy, Band 2, sid. 99, 100).

19. Se EGW:s anmärkning om Markusevangeliet 16:6. rätt

(1132)

Kapitel 3

3-7. Se EGW:s anmärkning om Hesekiel 36:25, 26.

5-8. Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 5:17.

14, 15. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 12:32. rätt

(1132)14-17(Johannesevangeliet 1:29; Galaterbrevet 6:14; Hebréerbrevet 2:14). Korsets verkningsgrad – Kristi död på korset säkrade dödsdomen över honom, som har döden i sin hand, som var syndens upphovsman. När Satan är död, kommer ingen mera att fresta andra till det onda; försoningen kommer aldrig att behöva upprepas; och det kommer inte att vara fara för ett nytt uppror i Guds världsallt. Det, som ensamt har förmågan att verkningsfullt förhindra synd i denna mörka värld, kommer att förhindra synd i himmelen. Vikten av Kristi död kommer att inses av heliga och av änglar. Fallna människor skulle inte kunna ha ett hem i Guds paradis utan Lammet, som varit slaktat från världens grundläggning. Skall vi då inte upphöja Kristi kors? Änglarna tillskriver Kristus ära och härlighet, ty inte ens de går säkra, förutom när de påminner sig om Guds Sons lidanden. Det är tack vare korsets effekt eller verkningsgrad, som himmelens änglar skyddas mot avfall. Utan korset skulle de inte vara tryggare mot ondskan, än änglarna var före Satans syndafall. Änglars fullkomlighet felade i himmelen. Mänsklig fullkomlighet felade i Eden, sällhetens paradis. Alla, som eftersträvar säkerhet på jorden eller i himmelen, måste betrakta Guds Lamm. rätt

(1132)Frälsningsplan, vilken uppenbarar Guds rättvisa och kärlek, tillhandahåller en evig garanti mot svek i icke fallna världar, liksom ibland dem som kommer att frälsas genom Lammets blod. Vårt enda hopp består i, att vi helt och fullt litar på blodet åt Honom, som förmår att till det yttersta frälsa alla dem, som kommer till Gud genom Honom. Kristi död på Golgatas kors är vårt enda hopp i denna värld, och den kommer att vara vårt ledmotiv i den kommande världen. Oh, vi inser inte värdet av försoningen! Om vi gjorde det, skulle vi tala mera om den. Guds gåva i form av Sin älskade Son uttryckte en ofattbar kärlek. Det var det yttersta, som Gud kunde göra för att bevara Sin lags ära, och ändå rädda överträdaren. Varför skulle inte människan studera förlösningens vetenskap? Den är det mest storslagna ämne, som det går att ägna tankekraft åt. Om människor bara ville beakta Kristi kärlek, bevisad på korset, skulle de bli tillräckligt styrkta i sin tro för att kunna tillgodogöra sig förtjänsterna hos Hans utgjutna blod, och därmed bli renade och frälsta från synd (The Signs of the Times, den 30. december, 1889). rätt

(1133)(Första Korintierbrevet 2:2; Kolosserbrevet 1:20.) Ljus från korset – Utan korset skulle människan inte ha någon förbindelse till Fadern. Allt vårt hopp beror på korset. Mot den bakgrunden kan den kristne gå framåt med en erövrares svikt i steget; ty från korset flödar ljuset från Frälsarens kärlek. När syndaren når fram till korset, och blickar upp till Den som dog för att frälsa honom, törs han fröjdas med oinskränkt glädje; ty hans synder är förlåtna. När han faller på knä vid korset, har han nått den högsta position, som människan kan uppnå. Ljuset från kunskapen om Guds härlighet uppenbaras i Jesu Kristi ansikte; och tillgivelsens ord uttalas: Lev, O Ni skyldiga syndare, lev. Er syndaånger är godtagen; för Jag har funnit lösepenningen. rätt

(1133)Tack vare korset blir vi medvetna om, att vår himmelske Fader älskar oss med en omätlig och evig kärlek, och drar oss till Sig med mer än en mors trängtande medkänsla för ett vilsegånget barn. Är det att undra på, att Paulus utropade: ”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors”? Det är också vår förmån, att berömma oss av Golgatas kors, vår förmån att ge oss själva fullt ut åt Honom, som utgav Sig för oss. Sedan skall vi, med ljuset från kärleken som strålar från Hans ansikte i vårt eget, gå åstad för att återge det till dem, som sitter i mörker (The Review and Herald, den 29. april, 1902). rätt

(1133)Kärleken är starkare, än döden – Jesus satte korset i linje med ljuset från himmelen, ty det är där, som det skall fånga människans uppmärksamhet. Korset står i direkt linje med ljuset från Gudomens anleten, så att människor genom att betrakta korset kan se och lära känna Gud och Jesus Kristus, som Han har sänt. När vi ser på Gud, ser vi på En som utgjutit Sin själ ända in i döden. När vi ser på korset, omfattar bilden på näthinnan även Gud, och då upptäcker vi Hans avsky för synden. Men samtidigt som vi i korset uppdagar Guds avsky för synden, upptäcker vi också Hans kärlek till syndare, vilken är starkare än döden. Inför världen utgör korset det oemotsägliga beviset för, att Gud är sanning och ljus samt kärlek (The Signs of the Times, den 7. mars, 1895). rätt

(1133)16. Återlösningens vetenskap – Planen eller arrangemanget för vår frälsning övergår vida människans fattningsförmåga. Den stora självnedlåtenheten från Gud är ett mysterium, som trotsar all beskrivning. Storheten hos denna plan går inte att fullt ut förstå, ej heller kunde den oändliga Visdomen ha tänkt ut en plan, som skulle ha överträffat den. Dess framgång berodde i allt på, att det gudomliga skulle iklädas det mänskliga, genom att Kristus skulle bli människa och ta emot den vrede, som synden orsakat på grund av överträdelsen av Guds lag. Tack vare denna plan kan den store, den fruktansvärde Guden både vara rättvis och rättfärdiga alla, som tror på Jesus, och som tar emot Honom som sin personlige Frälsare. Detta är återlösningens himmelska vetenskap, för att rädda människor från evig undergång, och går endast att verkställa genom Guds Sons mänskliga förkroppsligande, genom Hans triumf över synden och döden, och när de försöker att få ett grepp om den här planen, står alla begränsade förståndsväsen handfallna (Brev 43, 1895). rätt

(1133)(Första Moseboken 9:13-17; Uppenbarelseboken 4:3.) Regnbågen visar Kristi rättfärdighet, barmhärtighet och rättvisa – I regnbågen ovanför tronen har vi ett evigt vittnesbörd om, att: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv....” Närhelst lagen framställs för människorna, bör sanningens utläggare hänvisa till tronen med löftets regnbåge välvd ovanför den, vilken är en bild på Kristi rättfärdighet. Lagens härlighet utgörs av Kristus; Han kom för att förstora lagen, och för att göra den hedrad. Visa klart och tydligt, att barmhärtighet och frid har mötts i Kristus, och att rättfärdighet och sanning har omfamnat varandra.... rätt

(1133)Liksom bågen i molnet uppkommer genom föreningen av solljuset och regnskuren, står regnbågen omkring tronen för den sammantagna makten och kraften hos barmhärtigheten och rättvisan. Det är inte bara rättvisan som skall upprätthållas; ty eljest skulle härligheten hos löftets regnbåge ovanför tronen förtas; människorna skulle bara se straffet för lagens överträdande. Funnes det inge rättvisa, inget straff, skulle Guds styre sakna stabilitet eller stadga. Det är blandningen mellan dom och barmhärtighet, som gör frälsningen fullständig. Det är de två storheternas sammansmältning, som kommer oss – när vi skådar världens Förlossare och Herrens lag – att utropa: ”ditt saktmod gör mig stor” (The Review and Herald, den 13. december, 1892). rätt

(1134)

Kapitel 4

(1134)En kanal – Du måste eftersträva en inneboende Frälsare, som för Dig blir en källa, som flödar fram och ger evigt liv. Livets vatten, som flödar från hjärtat, vattnar alltid andras hjärtan (Manuskript 69, 1912). rätt

(1134)En uppenbarelse av nåden – Det vatten, som Kristus åsyftade, var uppenbarelsen av Hans nåd i Hans Ord. Hans Ande, Hans undervisning, är som en törstsläckande källa för varje själ.... I Kristus finns det för alltid fullständig och överflödande glädje.... Kristi nåderika närvaro i Sitt Ord talar alltid till själen, den framställer Honom som källan med levande vatten, som uppfriskar den törstige. Det är vår förmån att ha en levande, inneboende Frälsare. Han är upphovet till den i oss ingjutna andliga kraften, och Hans inflytande flödar fram i ord och gärningar, som uppfriskar alla inom räckhåll för vårt inflytande. Härigenom väcks det hos dem önskningar om och strävanden efter styrka och renhet, efter helgelse och frid samt efter den glädje, som inte slutar i sorg. Detta är frukten av en inneboende Frälsare (Brev 73, 1897). rätt

(1134)35. Kristus stod höjd över alla fördomar – [Johannesevangeliet 4:35 anförs.] Här menade Han evangelii åker, kristenhetens arbete ibland de fattiga, föraktade samariterna. Han räckte ut handen, för att samla in dem i ladan; de var färdiga att skördas. rätt

(1134)Frälsaren stod höjd över alla nationella och rasmässiga fördomar; Han var villig att utvidga judarnas välsignelser och förmåner till alla, som skulle komma att ta till sig ljuset, som Han anlänt för att skänka åt världen. Det gav Honom stor glädje att se, hur en enda själ sträckte sig efter Honom ur den andliga blindhetens natt. Det, som Jesus hade undanhållit för judarna och manat lärjungarna att hålla hemligt, förklarade Han öppet för den undrande, samaritiska kvinnan; ty Han, som kände till allt, förstod att hon skulle rätt bruka sin kunskap och leda andra till den sanna tron (The Spirit of Prophecy, Band 2, s. 147). rätt

(1134)

Kapitel 5

(1134)22 (se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 5:10). Kristus utsedd till domare – Åt Sonen har Fadern anförtrott allt dömande. Kristus kommer att tillkännage belöningen åt de trogna. ”Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen.... Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.” Kristus godtog mänskligheten och Sin roll i denna samt levde på denna jord ett rent, helgat liv. Av den orsaken har Han mottagit utnämningen till domare. Han, som sitter som domare, är Gud synlig i köttet (The Review and Herald, den 18. juni, 1901). rätt

(1134)Han ensam är domaren – Åt Kristus har getts allt dömande, eftersom Han är Människosonen. Ingenting undgår Hans vetskap. Oavsett hur högt uppsatta andliga avfällingar är och hur än omfattande deras makt, har En som är högre uppsatt och större burit på hela världens synd. Han är omätlig i rättfärdighet, i godhet och i sanning. Han har kraft till att stå emot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Beväpnad och utrustad som Anförare över Herrens härskara, träder Han fram vid fronten till försvar för Sitt folk. Hans rättfärdighet skyler alla, som älskar och litar på Honom. I egenskap av Sina arméers General, leder Han himmelens härskara till att stå likt en mur av eld runt om Guds folk. Han ensam skall vara domare över deras rättfärdighet, ty Han skapade dem, och till oändlig kostnad för Sig Själv återköpte Han dem. Han kommer att se till, att lydnad mot Guds bud belönas, och att överträdare får det, som deras handlingar förtjänar (Brev 19, 1901).

28, 29. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 28:2-4. rätt

(1134)39 (Uppenbarelseboken 22:2). Skrifterna vittnar om Kristus – I Ordet uppenbaras Frälsaren i hela Sin skönhet och ljuvlighet. Varje själ finner tröst och uppbyggelse i Bibeln, vilken är full av löften rörande vad Gud gör för den, som bygger upp ett sunt förhållande till Honom. I synnerhet tröstas de sjuka av att höra Ordet; ty genom att skänka Skrifterna, har Gud åt mänskligheten gett ett löv från livets träd, som är till för folkens helande. Hur kan någon, som läser Skrifterna eller som har hört dem högläsas, förlora intresset för det himmelska, och finna nöje i världens förströelser och förtrollande lockelser (Manuskript 105, 1901)?

40. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 15:22. rätt

(1135)

Kapitel 6

(1135)53-57. Ätande och drickande står för närhet till Kristus – Kristus utredde Sina ords innebörd så klart och begripligt, att ingen behöver missförstå dem. Hans uttalande om, att äta Guds Sons kött och att dricka Hans blod, skall förstås andligen. Vi äter Kristi kött och dricker Hans blod, när vi i tro greppar tag i Honom som vår Frälsare. rätt

(1135)Kristus använde bilden av att äta och dricka, för att beskriva den närhet till Honom, vilken alla måste äga, om de slutligen skall dela Hans härlighet. Den fysiska föda vi äter, tas upp i kroppen och skänker denna styrka och kraft. På liknande sätt blir Herren Jesu ord – när vi tror och tar emot dem – en del av vårt andliga liv, de skänker ljus och frid, hopp och glädje samt styrker själen, liksom maten stärker kroppen (Manuskript 33, 1911). rätt

(1135)(Uppenbarelseboken 22:2.) En praktisk tillämpning – Det är inte tillräckligt, att känna till och hysa aktning för orden i Skriften. Vi måste komma till förståelse av dem, studera dem allvarligt, ja, äta Guds Sons kött och dricka dennes blod. Kristna ger prov på omfattningen av det genom sin andliga karaktärs hälsa. Vi måste känna till, hur vi på ett praktiskt vis skall tillämpa Ordet vid vårt eget karaktärsbyggande. Vi skall vara heliga tempel, vari Gud kan leva och vandra samt verka. Vi får aldrig försöka, att vara förmer än de tjänare, som Gud har valt ut till att utföra Hans arbete och ära Hans heliga namn. ”Ni är alla bröder.” Låt oss tillämpa det Ordet på oss själva, i det att vi jämför ett Skriftställe med ett annat. rätt

(1135)I våra dagliga liv, i samröret med våra bröder och världen, skall vi vara levande uttolkare av Skrifterna, så att vi hedrar Kristus, genom att ge prov på Hans saktmod och långmodighet. Kristi lärosatser skall för oss vara som löven på livets träd. I det att vi äter och smälter livets bröd, är det meningen att vi skall uppvisa en allsidig och sammanhängande karaktär. Genom vår enhet, genom att tänka bättre om andra än om oss själva, skall vi inför världen bära ett levande vittnesbörd om sanningens kraft.... rätt

(1135)När människor i allt underordnar sig Gud, när de äter livets bröd och dricker frälsningens vatten, växer de upp till Kristus. Deras sinnelag består av det, som sinnet äter och dricker. Genom livets Ord, vilket de tar emot och lyder, blir de delaktiga av gudomlig natur. Därmed kopierar de det gudomliga tjänandet, varvid Kristus – inte människan – blir upphöjd (Brev 64, 1900). rätt

(1135)53-57, 63. Att äta av livets träd – ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod”, säger Kristus, ”har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag lever.... Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” Det här är att äta frukten från livets träd (Manuskript 112, 1898).

63. Se EGW:s anmärkning om Första Moseboken 3:24. rätt

(1136)

Kapitel 7

1-53. Se EGW:s anmärkning om Andra Moseboken 23:16. rätt

(1136)16. Räddade undan lögnen – ”Jesus svarade: ’Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig.” Mina ord stämmer helt överens med Gamla Testamentets Skrifter, liksom med lagen som uttalades från Sinaiberget. Jag förkunnar ingen ny lära. Jag framställer gamla sanningar räddade ur lögnens ramverk, och har satt in dem i en ny infattning (Manuskript 33, 1911). rätt

(1136)41, 50-52. Präster och styresmän bedragna – [Johannesevangeliet 7:51 anförs.] Den lärdom, som Kristus hade skänkt Nikodemus, hade inte framförts förgäves. Övertygelsen hade fått fäste i hans sinne, och i hjärtat hade han godtagit Jesus. Efter sitt samtal med Frälsaren hade han uppriktigt forskat i Gamla Testamentets Skrifter, och han hade sett sanningen insatt i evangeliets verkliga ramverk. rätt

(1136)Hans fråga var klok, och skulle ha gillats av de beslutande i rådet, om de inte hade varit bedragna av fienden. Men de var så fyllda av fördom, att inget sakskäl till förmån för Jesus från Nasaret, hur än övertygande, ägde någon betydelse för dem. Svaret, som Nikodemus fick, lydde: ”’Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.’” rätt

(1136)Prästerna och styresmännen hade förletts, enligt Satans plan, till att tro att Kristus kom ifrån Galiléen. Somliga, vilka kände till att Han var född i Betlehem, höll tyst, för att inte beröva lögnen dess kraft (Manuskript 33, 1911). rätt

(1136)

Kapitel 8

(1136) ”Jag talar vad jag har sett hos min Fader”, fortsatte Kristus ”Ni gör vad ni har hört av er fader.” I och med dessa ord förs två klasser tydligt fram i dagen – ljusets barn, som lyder sanningen, och mörkrets barn, som förkastar sanningen (Manuskript 136, 1899). rätt

(1136)44 (se EGW:s anmärkning om Första Moseboken 2:17; Malaki 4:1). Satans mästerverk – Mörkrets makters styrkor kommer att gå ihop med mänskliga krafter, som har överlämnat sig åt Satans kontroll, och samma scener som de, vilka utspelades vid Kristi rättegång, förkastande och korsfästelse, kommer att utspelas. Genom att ge efter för sataniskt inflytande, kommer människor att övergå till att vara djävlar, och de som skapades till att vara Guds avbilder, som danades till att ära och förhärliga sin Skapare, kommer att bli boningar för drakar, och Satan kommer att i ett avfallet släkte se sitt mästerverk i ondska – människor, som återger hans egen bild (Manuskript 39, 1894). rätt

(1136)Djävulska sånger – När en själ blir bortrövad från Kristi led, sjunger Satans synagoga i helvetisk segeryra (Brev 12a, 1893). rätt

(1136)

Kapitel 10

4. Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 11:14. rätt

(1136)17, 18 (Jesaja 6:8; Filipperbrevet 2:6-8; se EGW:s anmärkning om Markusevangeliet 16:6). Kristus människans borgensman – Inte en enda av änglarna hade kunnat bli säkerhet för mänskosläktet: deras liv tillhör Gud; de kunde inte ge upp det. Samtliga änglar bär lydnadens ok. De är de utsedda budbärarna från Honom, som är hela himmelrikets Befälhavare. Emellertid är Kristus jämbördig med Gud, utan begränsning och allsmäktig. Han förmådde att betala lösen för människans frihet. Han är den evige, självexisterande Sonen, på vilken inget ok hade lagts; och då Gud frågade: ”’Vem skall jag sända?”, kunde Han svara: ”’Här är jag, sänd mig!’” Han kunde lova, att bli människans borgensman; ty Han kunde säga det, som den högste ängel inte kunde yttra – jag har makten över mitt eget liv, ”Jag har makt att ge det, och ... makt att ta det tillbaka” (The Youth’s Instructor, den 21. juni, 1900).

18. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 1:4; 20:17. rätt

(1137)

Kapitel 11

(1137)

Kapitel 12

(1137)12-15, 19. Den stora mängden hyllar Kristus – Templets dignitärer tystnar av häpnad. Var finns nu den omskrutna makten hos folkets präster och styresmän! Myndigheterna hade tillkännagett, att vem som helst som skulle erkänna Jesus som den Smorde, skulle uteslutas ur synagogan och vägras dess religiösa tjänster. Ändå utbrister här den hänförda mängden i högljudda hosiannahyllningar till Davids Son, och räknar upp de titlar, som profeterna har gett Honom. Prästerna och styresmännen kunde lika gärna försöka, att beröva jorden på solens strålar, som att från världen utestänga strålarna från Rättfärdighetens Sol. Trots allt motstånd, erkändes Kristi rike av folket. rätt

(1137)Då prästerna och styresmännen återfått målföret, muttrade de sinsemellan: ”’Ni ser att vi inte kan uträtta något. Hela världen springer ju efter honom.’” Dock hade de snart skakat av sig den förlamande verkan från den märkliga uppvisning de hade bevittnat, och försökte att skrämma mängden, genom att hota med att klaga på dem hos myndigheterna för att de sökt att åstadkomma uppror (The Spirit of Prophecy, Band 3, sid.14, 15). rätt

(1137)32 (Johannesevangeliet 1:29; 3:14, 15; se EGW:s anmärkning om Galaterbrevet 6:14). Ingen vila för somliga – Aldrig tidigare hade så många känt till Jesus, som då Han hängde på korset. Han lyftes upp från jorden, för att dra alla till Sig. Sanningens ljus skulle komma att skina in i hjärtat på många, som såg korsfästelsescenen, och som hörde Kristi ord. Tillsammans med Johannes kunde de uttala: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” Det fanns de, som aldrig unnade sig någon vila, förrän de genom att forska i Skrifterna och jämföra vers med vers, såg meningen med Kristi uppdrag. De såg, att fri förlåtelse tillhandahölls av Honom, vars ömsinta förbarmande omfattade hela världen. De läste profetiorna beträffande Kristus, och löftena, så fria och fullständiga, som visade hän till en källa öppnad för Juda och Jerusalem (Manuskript 45, 1897). rätt

(1137)Studera allt i ljuset från korset – Kristi offer som försoning för synd är den storslagna sanning, runt vilken alla andra sanningar kretsar. För att rätt förstås och uppskattas, måste varje sanning i Guds Ord, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, studeras i ljuset som strömmar från Golgatas kors, och i samband med den bärande, förunderliga sanningen om Frälsarens försoning. De, som studerar Förlossarens underbara offer, växer till i nåd och vetande. rätt

(1137)Jag lägger fram för Er det stora, underbara monumentet säkrande förbarmande och pånyttfödelse, frälsning och förlossning – Guds Son upplyft på Golgatas kors. Det här skall vara ämnet för varje utläggning. Kristus förklarar: ”Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig” (Manuskript 70, 1901). rätt

(1137)Korset sattes ned mellan jorden och himmelen – Då Kristus kom till denna värld, uppdagade Han att alla dansade efter Satans pipa. Guds och människors fiende trodde verkligen, att han var den här världens furste, men Jesus fattade tag om världen för att lossa den ur Satans grepp. Han kom för att frigöra den från syndens förbannelse och straffet för överträdelsen, så att överträdaren skulle gå att tillge eller förlåta. Han satte ned korset mellan jorden och himmelen, samt mellan Gud och mänskligheten; och i det att Fadern betraktade korset, blev Han tillfredsställd. Han sade: ”Det räcker, offergåvan är tillfyllest.” Gud och människan kan försonas. De, som har levat i uppror mot Gud, kan bli ett med Honom, om de vid åsynen av korset känner verklig syndaånger och tar emot den storslagna gottgörelse, som Kristus har åstadkommit för deras synder. I korset ser de, att ”nåd och sanning har där mötts, rättfärdighet och frid har kysst varandra”* (The Signs of the Times, den 30. september, 1889). * King James Version. Övers. anm. rätt

(1138)(Galaterbrevet 6:14.) Korset en skärningspunkt i världen – Korset står för sig självt, som en väldig skärningspunkt i vår värld. Det finner inga vänner, utan skapar dem. Det åstadkommer sina egna missionärer. Kristus föreslår, att människor skall bli Guds medarbetare. Han gör så, att människor blir Hans redskap till att dra alla människor till Honom Själv. Ett gudomligt inflytande är endast verksamt, om det genom sin påverkan på människors hjärtan förvandlar dem och gör ägarna därav till Guds medarbetare (The Review and Herald, den 29. september, 1891).

39, 40. Se EGW:s anmärkning om Lukasevangeliet 7:29, 30.

45. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 1:11. rätt

(1138)

Kapitel 13

(1138)En torr, avbruten telning eller kvist kan endast bli ett med föräldraträdet, genom att ta del av det levande vinträdets liv och näring, genom att bli inympad i vinträdet, genom att åtnjuta det intimaste förhållande. Fiber för fiber, ådra för ådra, håller den lilla kvisten sig fast vid det livgivande vinträdet, tills vinträdets liv blir till grenens liv och denna bär samma frukt som vinträdet (The Review and Herald, den 16. november, 1897). rätt

(1138)10, 11. Har hjärtat verkligen renats? – Kristus förklarade för lärjungarna, att fottvagningen inte renade deras synd, utan att hjärtats rening prövades vid ödmjukhetstjänsten. Om hjärtat var rent, behövdes bara denna gärning som bevis härför. Han hade tvättat Judas’ fötter; men Han sade: ”Så är också ni rena, dock inte alla.’” Judas infann sig på scenen med en förrädares hjärta, och Kristus avslöjade för alla, att Han visste att han skulle förråda sin Herre, och att tvagandet av hans fötter inte blev en högtidlig handling, som renade själen från dess nedsmutsning.... rätt

(1138)Jesus tänkte ge övertygande belägg för att Han hade genomskådat Judas’ sinnelag, och att Han inte hade undvikit att tjäna även honom, som Han visste verkade för att överlämna Honom i fiendens händer. Och i Hans exempel har vi lärdomen, att gudstjänstbruket med fottvagning inte skall uppskjutas, därför att det finns några bekännande troende, som inte har renats från sina synder. Kristus kände till Judas’ hjärta, ändå tvådde Han hans fötter. Den oändliga kärleken kunde inte göra mera, för att väcka Judas’ syndaånger, och rädda honom från att ta detta olycksaliga steg. Om denna tjänst från hans Mästare, i att ödmjuka Sig till att två den värste syndares fötter inte skulle krossa hans hjärta, vad mer skulle då kunna göras? Detta var den sista kärlekshandling, som Jesus kunde visa Judas. Den oändliga kärleken kunde inte tvinga Judas att ångra sig, bekänna sin synd, och bli frälst. Han gavs varje tillfälle. Ingenting lämnades ogjort, som gick att göra för att rädda honom undan Satans snara (The Review and Herald, den 14. juni, 1898). rätt

(1138)13-17. Att tjäna hängivet – Fottvagningens gudstjänstbruk är ett bruk för tjänande. Detta är den lärdom, som Herren vill att alla skall ta till sig och praktisera. När detta bruk fungerar riktigt, förs Guds barn in i ett heligt inbördes förhållande, för att bistå och välsigna varandra. rätt

(1138)För att Hans folk inte skall bli vilselett av den själviskhet, som bor i det icke omvända hjärtat, och som stärks genom själveftergift, föregick Kristus Själv för oss med ödmjukt exempel. Han tänkte inte överlåta den här viktiga saken i människans händer. Han betraktade det hela som så viktigt, att Han personligen, En jämbördig med Gud, tvättade lärjungarnas fötter [Johannesevangeliet 13:13-17 anförs]. rätt

(1139)Ceremonin innebär mycket för oss. Gud önskar, att vi skall beakta helheten, inte bara den enstaka handlingen med utvärtes rening. Lärdomen handlar inte bara om denna enda handling. Den är ägnad att uppenbara den stora sanningen, att Kristus är ett exempel på, hur vi genom Hans nåd skall uppträda sinsemellan. Den visar, att hela livet skall utgöras av ett ödmjukt, trofast tjänande.... Bruket med fottvagning åskådliggör med största eftertryck behovet av sann ödmjukhet. Under det att lärjungarna tävlade om den främsta rangen, i det utlovade riket, omgjordade Kristus Sig och utförde en tjänares värv, genom att två fötterna på dem, som kallade Honom för Herre. Han, Guds rena, fläckfria Lamm, framställde Sig som syndoffer; och då Han nu åt Påskmåltiden med lärjungarna, satte Han stopp för de offer, som under fyra tusen år hade framburits. I stället för den nationella högtid, som det judiska folket hade firat, inrättade Han en åminnelsetjänst, i form av ceremonin med fottvagning, och den heliga måltiden, som skulle iakttas av Hans efterföljare under all tid och i varje land. Dessa bör varje gång upprepa Kristi handling, så att alla kan se att äkta tjänande föregås av osjälviskt tjänande (Manuskript 43, 1897). rätt

(1139)14, 15 (Matteusevangeliet 23:8; Första Korintierbrevet 11:28). Ödmjukhet en grundsats omsatt i handling – Ödmjukhet är en grundsats omsatt i handling, som kommer sig av grundläggande medvetande om Guds stora kärlek, och visar sig alltid genom det sätt den verkar på. Genom att delta i bruket med fottvagning, visar vi oss vara villiga att utföra denna ödmjukhetshandling. Vi gör exakt detsamma som Kristus gjorde, men vi skall inte tala om denna handling som något förödmjukande. Det är en handling, som avbildar sinnets och hjärtats tillstånd. rätt

(1139) ”Ni är alla bröder.” I egenskap av bröder ses vi som samhöriga med Kristus och med varandra. Som bröder är vi ett med Kristus, och genom Hans nåd är vi ett med varandra. Och när vi tvättar Kristi efterföljares fötter, är det som om vi faktiskt vidrörde Guds Son. Vi utför denna handling, eftersom Kristus sagt åt oss att vi skall göra det, och Kristus är då ibland oss. Hans Helige Ande gör arbetet med att förena våra hjärtan. Att bli till ett med Kristus fordrar ständig självförnekelse och självuppoffring. rätt

(1139)Utförandet av ödmjukhetens handling kräver självrannsakan. Själens ädla grundsatser stärks vid varje sådant tillfälle. Kristus lever i oss, och därmed dras hjärta till hjärta. Det får oss att älska som trossyskon, att vara vänliga, ömsinta, artiga i vardagens tjänande, att vara känsliga i hjärtat för andras lidande (Brev 210, 1899). rätt

(1139)(Första Korintierbrevet 11:23-25.) Att känna samvetets pulsslag – I och med detta gudstjänstbruk befriade Kristus Sina lärjungar från oron och bördorna hos de forntida judiska fordringarna vid riter och ceremonier. De ägde inget värde längre; ty avbilden mötte förebilden i Honom, själva orsaken till och grunden för alla judiska gudstjänstbruk, som visade hän till Honom som det stora och enda försoningsoffret för världens synder. Han inrättade detta enkla bruk, för att det skulle vara en särskild stund, då Han alltid skulle vara närvarande, för att få alla deltagare att känna det egna samvetets pulsslag, för att väcka dem till insikt om de däri avbildade lärdomarna, för att väcka minnet på nytt, för att övertyga om synd och för att ta emot deras tvättäkta syndaånger. Han ville därmed lära dem, att den ene brodern inte skall förhäva sig över den andre, att farorna med splittring och strid skall inses och leda till reaktion; ty själens hälsa och heliga handlingssätt står på spel. rätt

(1139)Det här gudstjänstbruket riktas inte in lika mycket på människans förståndsmässiga förmåga, som på hennes hjärta. Hennes moraliska och andliga natur behöver det. Om lärjungarna inte hade varit i behov av detta, skulle Kristus inte ha lämnat efter Sig fottvagningen som Sitt sist inrättade gudstjänstbruk i samband med, och inbegripande, den sista nattvarden. Det var Kristi önskan, att åt lärjungarna överlämna ett gudstjänstbruk, som skulle uträtta för dem just det som de behövde – som var ägnat att befria dem från de riter och ceremonier, vilka de dittills deltagit i som något nödvändigt, och som mottagandet av evangeliet gjorde betydelselösa. Att fortsätta med dessa riter skulle utgöra en oförskämdhet mot Herren. Att ta emot Kristi Ord och göra Hans vilja skulle vara detsamma som att äta Hans kropp och dricka Hans blod, inte enbart vid minneshögtiden, utan att dagligen ta del av livets bröd, för att stilla själens hunger (The Review and Herald, den 14. juni, 1898). rätt

(1140)34 (se EGW:s anmärkning om Första Johannesbrevet 3:16-18). Ett nytt begrepp om kärleken – Varför kallades det här för ”ett nytt bud”? Lärjungarna hade inte älskat varandra såsom Kristus hade älskat dem. De hade fortfarande inte blivit varse den fulla omfattningen av den kärlek, som Han skulle komma att yppa för människans skull. Det återstod för dem att se Honom dö på korset för deras synder. På grund av Hans liv och död skulle de komma att erhålla ett nytt begrepp om kärleken. Budet att ”älska varandra” skulle komma att få en ny innebörd i ljuset från Hans självuppoffring. I ljuset strålande från Golgatas kors skulle de komma att läsa innebörden hos orden: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra” (The Review and Herald, den 30. juni, 1910). rätt

(1140)Att visa särskilt ömsint kärlek – [Johannesevangeliet 13:34, 35 anförs.] Varför skulle det här budet vara nytt för lärjungarna? Orden ”Så som jag har älskat er” väntade fortfarande på att uppfyllas i och med det offer, som Han stod i begrepp att frambära för världens synder. Såsom Kristus hade älskat dem, skulle lärjungarna älska varandra. Det var meningen, att de skulle ge prov på kärleken, som fanns i deras hjärtan, för män, kvinnor och barn, genom att göra allt i sin makt för deras frälsning. Dock skulle de uppenbara en särskilt ömsint kärlek för alla av samma tro (Manuskript 160, 1898). rätt

(1140)(Johannesevangeliet 15:12; Jakobsbrevet 3:17.) Kärleken är en beständig kraft – Jesus säger: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Kärleken är inte bara en impuls, en övergående känsla, som styrs av omständigheterna; den är en levande grundsats, en beständig kraft. Själen får sin näring från strömmarna av ren kärlek, som flödar från Kristi hjärta, som en outtömlig källa. O, hur blir inte hjärtat vederkvickt, hur förädlas inte dess bevekelsegrunder, hur fördjupas inte dess tillgivenhet, av detta samband! Under inverkan och tukt från den Helige Ande älskar Guds barn varandra i sanning, uppriktigt, okonstlat – ”opartiskt och uppriktigt.” Och detta för att hjärtat älskar Jesus. Vår inbördes tillgivenhet beror på vårt gemensamma förhållande till Gud. Vi är en familj, vi älskar varandra såsom Han älskat oss. När de jämförs med denna äkta, helgade, disciplinerade tillgivenhet, är världens ytliga artighet, de meningslösa uttrycken för översvallande vänskap som agnarna i vetet (Brev 63, 1896). rätt

(1140)En praktisk, fungerande kärlek – Att älska såsom Kristus älskade, innebär att uppvisa osjälviskhet vid alla tidpunkter och på alla platser, genom vänliga ord och trevliga ansiktsuttryck. Dessa kostar ingenting för givarna, men de lämnar bakom sig en väldoft, som omger själen. Det går aldrig att underskatta deras verkan. De innebär inte bara en välsignelse för mottagaren, utan också för givaren; ty de påverkar honom positivt i slutänden. Äkta kärlek är en dyrbar egenskap av himmelskt ursprung, vars vällukt ökar ju mera den sprids ibland andra.... rätt

(1140)Kristi kärlek är djup och uppriktig, allvarligt menad, den flödar likt en oemotståndlig ström till alla, som vill ta emot den. Hans kärlek är fri ifrån själviskhet. Om denna i himmelen uppkomna kärlek är en kvardröjande princip i hjärtat, kommer den att göra sig själv märkbar, inte bara gentemot dem, som är oss kärast i helgade förhållanden, utan riktas till alla, som vi kommer i beröring med. Den kommer att göra, att vi utför små uppmärksamhetshandlingar, att vi är smidiga mot andra, att vi gör vänliga gärningar, att vi talar ömsinta, ärliga, uppmuntrande ord. Den kommer att förmå oss till, att visa medlidande med dem, vars hjärtan hungrar efter medkänsla och förståelse (Manuskript 17, 1899). rätt

(1140)Älska varandra – Själviskhet och stolthet lägger hinder i vägen för den rena kärlek, som förenar oss i anden med Jesus Kristus. Om denna kärlek verkligen uppammas, kommer det ändliga att förenas med det ändliga, och allt kommer att kretsa kring den Oändlige. Människor kommer att förenas med människor, och alla kommer att bli ett i den Oändliga Kärlekens hjärta. Helgad, inbördes kärlek är okränkbar, helig. Inom detta verk bevarar kristen, inbördes kärlek – mycket högre upphöjd, mera beständig, mera artig, mera osjälvisk, än vi är vana vid – kristen ömhet, kristen välvilja och hövlighet samt låter Gud omfamna det mänskliga brödraskapet, varvid vi erkänner den värdighet, som Gud har klätt människans rättigheter med. Denna värdighet måste kristna alltid vårda, för att hedra och ära Gud.... rätt

(1141)Guds enfödde Son vidgick människans ädelhet, genom att iföra Sig det mänskliga och dö i mänsklighetens ställe, vilket genom alla tider vittnat om, att: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Brev 10, 1897). rätt

(1141)Ett fatalt bedrägeri – Äkta helgelse förenar de troende med Kristus och med varandra i den ömsinta medkänslans band. Denna förening gör, att det in i hjärtat ständigt flödar stora strömmar av Kristuslik kärlek, som vänder om och sprider inbördes kärlek. rätt

(1141)Egenskaperna, som är väsentliga för alla att besitta, är de som markerade Kristi karaktärs fullständighet – Hans kärlek, Hans tålamod, Hans osjälviskhet och Hans godhet. Dessa utmärkande drag vinns, genom att göra gott mot andra på grund av godhet i hjärtat.... rätt

(1141)Det är det största och livsfarligaste bedrägeri, att förmoda att det går att äga frälsande tro, utan att äga Kristuslik kärlek till sina trossyskon. Den, som älskar Gud och medmänniskorna, är full av ljus och kärlek. Gud är i och runt omkring vederbörande. Kristna älskar dem i omgivningen såsom dyrbara själar, för vilka Kristus har dött. Det finns inga kärlekslösa kristna; ty ”Gud är kärlek” och ”Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom.”.... rätt

(1141) ”Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” Sådan är den frukt, som skall återbördas till Gud (Manuskript 133, 1899). rätt

(1141)Klena utsikter för Satan – Mörkrets makter har dåliga utsikter att bemäktiga sig troende, som älskar varandra som Kristus har älskat dem, som vägrar att skapa främlingskap och strid, som står skuldra vid skuldra, som är vänliga, artiga och ömhjärtade, ja, som sätter värde på den tro, som fungerar genom kärlek och renar själen. Vi måste äga Kristi Ande, eljest tillhör vi inte Honom (Manuskript 103, 1902). rätt

(1141)En gyllene kedja – Guds kärlek är en gyllene kedja, som binder begränsade människor som tror på Jesus Kristus vid den Obegränsade Guden. Den kärlek, som Herren hyser för Sina barn, övergår allt förstånd. Ingen vetenskap förmår att begreppsbestämma eller förklara den. Ingen mänsklig klokskap kan få ett grepp om den. Ju mera vi känner inflytandet från denna kärlek, desto mera saktmodiga och ödmjuka kommer vi att bli (Brev 43, 1896). rätt

(1141)34, 35. Lärjungarnas rekommendationsbrev – [Johannesevangeliet 13:34, 35 anförs.] Hur omfattande, hur fullständig är inte denna kärlek! Lärjungarna förstod inte den nya delen av budet. De skulle älska varandra såsom Kristus hade älskat dem. Detta var det rekommendationsbrev, som bevisade att Kristus formats i deras inre, hoppet om härlighet. Efter Kristi lidanden, efter Hans korsfästelse och uppståndelse samt tillkännagivande vid Josefs öppnade grav ”Jag är uppståndelsen och livet”, efter Hans ord till de fem hundra, som hade församlats för att se Honom i Galiléen, och efter Hans himmelsfärd, ägde lärjungarna någon uppfattning om, vad Guds kärlek innefattade, och om den kärlek, som de skulle visa varandra. Då den Helige Ande kom att vila över dem på Pingstdagen, uppenbarades denna kärlek (Manuskript 82, 1898).

36-38. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 26:31-35. rätt

(1141)

Kapitel 14

6. Se EGW:s anmärkning om Romarbrevet 8:34. rätt

(1141)8-10. Gud går ej att se i kroppslig gestalt – [Johannesevangeliet 14:8-10 anförs.] Filippus’ tvivel möttes med tillrättavisande ord. Han önskade, att Kristus skulle uppenbara Fadern i kroppslig gestalt; men Gud hade redan visat Sig i Kristus. Är det verkligen möjligt, sade Kristus, efter det att Du har vandrat omkring med Mig, har hört Mina ord, sett miraklet med bespisandet av de fem tusen, helandet av de sjuka som hade drabbats av den fruktade åkomman spetälska, de dödas återställande till liv, återuppväckandet av Lasarus, som hade fallit offer för döden, vars kropp hade börjat att ruttna, Du inte känner Mig? Är det verkligen möjligt, att Du inte känner igen Fadern i de gärningar, som Han utför genom Mig?.... rätt

(1141)Med eftertryck betonade Kristus för dem det sakförhållandet, att de endast kunde se Fadern genom tron. Ingen människa kan skåda Gud i kroppslig gestalt. Kristus allena är i stånd till, att framställa Fadern för mänskligheten. Denna framställning hade lärjungarna haft förmånen att skåda i dryga tre år. rätt

(1142)Medan Kristus uttalade dessa ord, strålade Hans anlete av Guds härlighet, och samtliga närvarande erfor en helig fruktan, då de med sinnena på helspänn lyssnade till Hans ord. De kände i sina hjärtan, hur de mera avgjort drogs till Honom, och i det att de drogs till Kristus i större kärlek, drogs de också till varandra. De kände, att himmelen var alldeles inpå dem, att orden de lyssnade till, utgjorde ett budskap till dem från den himmelske Fadern (Manuskript 41, 1897). rätt

(1142)9-11. Jesu gudomliga myndighet – Världens Förlossare var jämställd med Gud. Hans auktoritet var Guds auktoritet. Han förklarade att Han inte hade något liv avskilt från Fadern. Den myndighet genom vilken Han talade och utförde underverk var helt Hans egen och ändå försäkrar Han oss att Han och Fadern är ett..... rätt

(1142)Som lagstiftare utövade Jesus Guds myndighet. Hans befallningar och beslut understöddes av Majestätet på den eviga tronen. Faderns härlighet uppenbarades i Sonen. Kristus visade Faderns karaktär. Han var så fullkomligt förbunden med Gud, så fullständigt omsluten i det ljus som omstrålade Fadern, att den som hade sett Sonen hade sett Fadern. Hans röst var som Guds röst (The Review and Herald, den 7. januari, 1890). rätt

(1142)11. Beredelse inför frestelsens storm – ”Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull.” Deras tro kunde tryggt vila på bevisen, som framträdde genom Kristi gärningar, gärningar som ingen annan gjort eller någonsin kan göra. De kunde sluta sig till, att en ensam människa inte skulle vara i stånd till att utföra dessa vidunderliga gärningar. Kristus var i färd med att försöka att leda dem uppåt, från deras begränsade tro, till den erfarenhet som hade kunnat vara deras, om de bara insett vad Han gjort genom att skänka dem högre utbildning, och genom att ingjuta kunskap om vad Han var, Gud i mänskligt kötts gestalt. Hur ivrigt och enträget sökte inte vår medlidsamme Frälsare att förbereda Sina efterföljare på den storm av frestelse, som snart skulle komma att bryta lös över dem! Han ville, att de skulle få gömma Sig med Honom i Gud (Manuskript 41, 1897). rätt

(1142)15 (se EGW:s anmärkning om Andra Moseboken 20:1-17; Romarbrevet 3:31). Lydnad möjlig för oss som människor – Vi skall inte tjäna Gud, som om vi inte vore människor, utan vi skall tjäna Honom i den natur vi äger, vilken har återlösts av Guds Son; tack vare Kristi rättfärdighet skall vi stå förlåtna eller tillgivna inför Gud, ja, som om vi aldrig hade syndat. Vi vinner aldrig kraft och styrka genom att grubbla över, vad vi skulle kunna åstadkomma, i fall vi vore änglar. Vi skall i tro vända oss till Jesus Kristus, och visa vår kärlek till Gud genom lydnad mot Hans budord (Manuskript 1, 1892). rätt

(1142)21. Gud älskar de lydiga som Sin egen Son – Den troende må vittna i sitt liv och i sin karaktär om, att Gud älskar den person, som lyder Hans bud, såsom Han älskar Sin Son. Hur otroligt är inte det uttalandet – nära nog bortom förståelsens gräns för ett begränsat sinne (Brev 11a, 1894)!

26. Se EGW:s anmärkning om Romarbrevet 2:4. rätt

(1142)30 (Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 1:1-3, 14). Kristi renhet retade Satan svårt – Mitt uppe i all orenhet, bibehöll Kristus Sin renhet. Satan lyckades aldrig att fläcka ned eller fördärva den. Jesu sinnelag uppenbarade den djupaste avsky för synd. Det var Hans helighet, som mot Honom väckte en utsvävande och liderlig världs samlade, häftiga vrede; ty genom Sitt felfria liv medförde Han en bestående tillrättavisning för världen, och tydliggjorde skillnaden mellan överträdelse och den rena, fläckfria rättfärdigheten hos En, som inte kände till någon synd. Den himmelska renheten väckte den avfallne fiendens hätska vrede likt inget annat kunde, och han följde efter Kristus dag för dag, varvid han använde sig av människor, som sade sig äga den yppersta renhet och kunskap om Gud. Samtidigt tände han i deras hjärtan en avskyns anda mot Kristus, och frestade han lärjungarna till att förråda och överge Honom (The Signs of the Times, den 10. Maj, 1899). rätt

(1142)

Kapitel 15

(1142) ”I mig”. Det innebär inte, att de som verkligen är i Kristus, ej bär någon frukt. Gud har köpt oss genom Kristus, för att Han skall vara försoningen för våra synder. Vi befinner oss inom begränsningslinjerna för Hans barmhärtighet; ty i förbarmande håller Han med Sin arm om hela mänskosläktet. Eftersom Kristus har betalat priset för den samlade tjänst som vi bör ge Honom, är vi Hans köpta tjänare. Förvisso är vi i Kristus Jesus på grund av Hans löftesförbund, men om vi förhåller oss alldeles likgiltiga till Honom, utan att erkänna Honom som vår Frälsare, då bär vi ingen frukt. Om vi genom att inte ta del av Hans natur aldrig blir fruktbärande, skärs vi bort. Världsliga inflytelser för oss bort ifrån Kristus, och vår lott blir då densamma som den förtorkade grenens – ” Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort”. rätt

(1143) ”[…] varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer.” Huruvida vi bär frukt vittnar om, huruvida vi verkligen förblir i Kristus.... rätt

(1143)Vi är Kristi egendom. ”[…] ni inte tillhör er själva”, ”Ni har blivit köpta och priset är betalt.” Är vi i Honom genom en levande tro? Om vi ej bär någon frukt, övertar mörkrets makter våra sinnen, vår tillgivenhet, vår tjänst, och då tillhör vi världen, fastän vi bekänner oss vara Guds barn. Denna ställning är varken trygg eller behaglig, ty vi går miste om all den skönhet och härlighet samt den tillfredsställelse, som det är vår förmån att äga. Genom att förbli i Kristus, kan vi besitta Hans älsklighet, Hans väldoft, Hans ljus. Kristus är världens Ljus. Han lyser i våra hjärtan. Hans ljus i våra hjärtan strålar i våra ansikten. Genom att noga ge akt på Kristi skönhet och härlighet, förvandlas vi till Hans avbilder (Manuskript 85, 1901). rätt

(1143)1-5. Identifikation med Kristus av nöden – Grenarna i den Sanna Vinstocken är de troende, som blir till ett genom sin förbindelse med Vinträdet. rätt

(1143)Grenarnas inbördes förbindelse och med Vinträdet gör dem till en enhet, men det innebär inte likriktning i allting. Enhet i mångfald är en grundregel, som genomsyrar hela skapelsen. Samtidigt som det förekommer individualitet och variation i naturen, är de ett i sin mångfald; ty alla tar emot sin användbarhet och skönhet från samma Källa. Den store Mästerkonstnären skriver Sitt namn på alla Sina skapade verk, från den ståtligaste cedern i Libanon till isopen på muren. Samtliga tillkännager de Hans händers verk, från det högresta berget och den storslagna oceanen till den pyttelilla snäckan på havsstranden. rätt

(1143)Vinträdets grenar kan inte övergå i varandra; de är beståndsdelar var och en för sig; likväl måste varje gren stå i förbund med alla de andra, om de är förenade i samma träd, som bär dem. De finner sin näring från samma källa; de upptar samma livgivande ämnen. Likaså är varje gren hos det Sanna Vinträdet åtskild och en individ, men samtidigt är de alla förbundna i själva trädet. Det kan ej förekomma någon splittring. De är alla sammanlänkade genom Hans vilja, för att bära frukt, varhelst de finner utrymme och tillfälle. Men för att det skall ske, måste medarbetaren dölja det egna jaget. Han kan inte ge uttryck åt de egna tankarna och sin personliga vilja. Han skall ge uttryck åt Kristi sinne och vilja. Den mänskliga familjen är beroende av Gud för liv och anda samt föda. Gud har formgett väven, och alla utgör enskilda trådar, som skall bilda mönstret. Skaparen är en, och Han visar Sig som den stora Behållaren för allt, som är nödvändigt för varje enskilt liv. rätt

(1143)Kristen enhet består i, att grenarna håller ihop med det egna trädet, som med sin kraft stöttar de inympade delarna. I tankar och önskningar, i ord och gärningar, måste det förekomma identifikation med Kristus, ständig delaktighet i Hans andliga liv. Tron måste växa till genom ansträngning. Alla, som lever nära Gud, är medvetna om, vad Jesus betyder för dem och de för Jesus. I det att samvaron med Gud lämnar sitt avtryck i själen, och strålar i anletet som ett upplysande ljus, återges de stadiga grundsatserna hos Kristi heliga sinnelag i människorna (The Review and Herald, den 9. november, 1897).

1-8. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 13:2. rätt

(1143)4. Frånkoppling lika väl som tillkoppling – Förbundet med Kristus genom levande tro är beständigt; varje annat förbund måste stryka på foten. Kristus valde först oss, varvid Han betalade ett oändligt högt pris för vår frälsning; och en sann troende väljer Kristus som den förste och siste samt främste i allting. Men detta förbund kostar oss något. Det innebär ett förbund kännetecknat av ytterligt beroende, som en stolt varelse ansluter sig till. Alla, som går med i denna förening, måste känna sitt behov av Kristi försonande blod. De måste få ett nytt hjärta. De måste underställa den egna viljan Guds vilja. Det blir en strid med ut- och invändiga hinder. Det blir ofrånkomligen ett smärtsamt frånskiljande, liksom vidfästning. Stolthet, själviskhet, fåfänga, världslighet – synd i alla dess former – måste betvingas, om vi skall ingå förbund med Kristus. Orsaken till att så många tycker att livet som kristen är så förfärligt svårt, varför de är så ostadiga, så ombytliga, är, att de försöker att fästa sig vid Kristus, utan att skilja sig från dessa avhållna avgudar.... rätt

(1144)De troende blir till ett i Kristus; men den ena grenen kan inte leva för den andra. Näringen måste tas emot genom en levande förbindelse med Vinträdet. Vi måste känna oss helt beroende av Kristus. Vi måste leva av tro på Guds Son. Det är innebörden av uppmaningen ”Förbli i mig”. Livet vi framlever i köttet skall inte styras av människors vilja, eller vara ägnat att tilltala vår Herres fiender, utan är avsett att härigenom tjäna och hedra Honom, som älskat oss och utgett Sig för oss. Blotta vidgåendet av detta förbund, samtidigt som man ännu älskar världen, dess nöjen och utsvävningar, är enbart ägnat att göra hjärtat djärvt i överträdelse (The Signs of the Times, den 29. november, 1910). rätt

(1144)Gud gör inga eftergifter – Människan stannar inte kvar i det Sanna Vinträdet, och kan inte blomstra däri samt bära rika fruktklasar, förrän hon villkorslöst har överlåtit hjärtat åt Gud. Gud gör inte minsta eftergift för synden. Om Han kunnat göra det, hade inte Kristus måst komma till vår jord för att lida och dö. Ingen omvändelse är äkta, om den inte medför ett nytt sinnelag och ett förändrat beteende hos dem, som tar emot sanningen. Sanningen fungerar tillsammans med kärleken och renar själen (Brev 31a, 1894).

4, 5. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 11:29. rätt

(1144)5 (Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 4:3-6). Livets kretslopp – Kristus allena kan hjälpa oss och skänka oss segern. Kristus måste vara allt i allt för oss, Han måste dväljas i hjärtat, Hans liv måste kretsa genom oss, liksom blodet kretsar genom ådrorna. Hans ande måste vara en livgivande kraft, som får oss att påverka andra att bli Kristuslika och heliga (Brev 43, 1895). rätt

(1144)8. En daglig erfarenhet – [Johannesevangeliet 15:8 anförs] Vad innebär det att bära frukt? Det innebär inte bara, att gå i kyrkan varje vecka, och att avlägga vittnesbörd vid bönemöten eller trivselkvällar. Vi skall dagligen befinnas vara kvar i Vinträdet, och tålmodigt bära frukt, hemma, på arbetet; och vid varje skede i livet ge prov på Kristi Ande. Det är många, som ger intryck av att de menar att en tillfällig förbindelse med Kristus räcker, och att de går att räkna som levande grenar, därför att de stundom bekänner Kristus. Men detta är bedrägligt. Grenen skall inympas i Vinstocken, och stanna kvar där, förena sig fiber för fiber med Vinstocken och dagligen suga i sig saven och näringen från Vinstockens rot och fetma, tills den blir till ett med själva trädet. Saven, som förser Vinstocken med näring, måste också förse grenen med näring och det blir uppenbart i livet åt den, som stannar kvar i Kristus; ty Kristi glädje uppfylls i den, som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden. rätt

(1144)Våra bekännelser är värdelösa, såvida inte vi förblir i Kristus; ty vi är inga levande grenar, om inte Vinstockens livgivande egenskaper ryms i oss i stort mått. Hos en äkta kristen framträder Mästarens utmärkande drag, och när vi återspeglar Kristi älskvärdhet i våra liv och karaktärer, älskar Fadern oss såsom Han älskar Sin Son. När det här tillståndet uppnåtts hos dem, som bekänner sig till att tro på den närvarande sanningen, kommer vi att uppleva en välsignelserik församling; ty medlemmarna kommer inte att leva själviskt, utan för Honom, som dog för dem, och de kommer att vara blomstrande grenar i den levande Vinstocken (The Signs of the Times, den 18. april, 1892).

10. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 24:23, 24. rätt

(1145)11 (Apostlagärningarna 2:28). Ljus bringar glädje – När himmelens ljus strålar över personen, uttrycker ansiktet Herrens fröjd på insidan. Det är Kristi frånvaro i själen, som gör folk ledsna och tvivlande. Det är bristen på Kristus, som gör ansiktet ledset, och deras liv är en suckarnas pilgrimsvandring. Fröjd är själva grundtonen hos Guds Ord för alla, som tar emot Honom. Varför? Jo, därför att de äger livets Ljus. Ljus bringar glädje och fröjd, och den fröjden kommer till uttryck i livet och sinnelaget (Manuskript 96, 1898).
12. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 13:34. rätt

(1145)22 (Johannesevangeliet 5:40; Lukasevangeliet 12:48). Ingen ursäkt för avsiktlig blindhet – [Johannesevangeliet 15:22 anförs.]... De, som har möjlighet att höra sanningen, och ändå inte lägger manken till för att lyssna till den eller förstå den, i tron att om de ingenting hör, kommer de ej att hållas ansvariga, kommer att dömas skyldiga inför Gud som om de hade hört och förkastat den. Det finns ingen ursäkt för att fortsätta i lögnen, när det går att förstå vad som är sanningen. I Sina lidanden och Sin död sonade Jesus för alla okunnighetssynder, men det finns ingen ursäkt för avsiktlig blindhet.... rätt

(1145)Vi kommer inte att hållas ansvariga för det ljus, som inte har nått vår uppfattningsförmåga, utan för det, som vi har stått emot och vägrat att befatta oss med. En person kan inte ta till sig den sanning, som aldrig framställts för honom, och därför kan vederbörande heller inte fördömas för det ljus, som personen aldrig ägt. Men om han eller hon haft möjlighet att höra budskapet, och bli bekant med sanningen, och likväl vägrat att dra nytta av tillfället, kommer vederbörande att ingå i den skara, till vilka Kristus kommer att säga: ”ni vill inte komma till mig för att få liv.” De, som med avsikt ställer sig där de inte kommer att ha någon möjlighet att höra sanningen, kommer att räknas till dem, som har hört sanningen och ständigt stått emot beläggen för den (The Review and Herald, den 25. april, 1893). rätt

(1145)Ljus, som har strålat, kommer att fördöma – Ingen kommer att dömas, för att vederbörande inte har rättat sig efter det ljus och den vetskap, som vederbörande varken fått eller kunnat få. Dock vägrar många att rätta sig efter sanningen, som framställs för dem av Kristi sändebud, eftersom de hellre vill rätta sig efter världens måttstock; och då kommer sanningen som har nått in i deras förstånd, ljuset som har strålat in i deras själ, att fördöma dem vid domen (The Review and Herald, den 25. november, 1884). rätt

(1145)Bedömd enligt ljus – Människor kommer inte att bedömas utifrån ljus, som de aldrig har mottagit. Men de, som har helighållit Söndagen och som har uppmärksammats på detta fel, men som vägrat att öppna ögonen för att se fantastiska saker i lagen, kommer att bedömas enligt det ljus, som de har mottagit (The Review and Herald, den 13. september, 1898).

26, 27. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 1:8. rätt

(1145)

Kapitel 16

(1145)

Kapitel 17

(1145)1-6. Bönen före Getsemane – [Johannesevangeliet 17:1-6 anförs.] ... Detta var Kristi sista bön med lärjungarna. Den bads strax innan Han trädde in i Getsemane Örtagård, där Han skulle komma att förrådas och gripas. Då Han nådde fram till Getsemane, föll Han raklång på marken, i svår själsvånda. Vad orsakade Hans vånda? Tyngden från hela världens synder vilade på Hans själ. I det att vi går igenom den här bönen, låt oss då minnas att det var strax före den här upplevelsen och strax innan Han blev förråd och förhörd, som dessa ord yttrades (Manuskript 52, 1904). rätt

(1145)2, 3. Faderns och Sonens inbördes förhållande – Det sjuttonde kapitlet i Johannesevangeliet talar entydigt beträffande Guds och Kristi personligheter, och om deras förhållande till varandra. ”’Fader, stunden har kommit”, sade Kristus: ”Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig.” [Johannesevangeliet 17:23, 3, 5-11 anförs.] Här ser vi personlighet och individualitet (Manuskript 124, 1903). rätt

(1145)3 (se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 1:4; Romarbrevet 11:33). Att känna Kristus, innebär att omsätta Hans ord i praktiken – [Johannesevangeliet 17:3 anförs.] Dessa ord innebär mycket. Det är endast genom att känna Kristus, som vi kan känna Gud. Guds Utsände manar alla till, att lyssna till de här orden. De är Guds ord, och alla bör ge noga akt på dem; ty genom dem kommer de att dömas. Att känna Kristus på ett frälsande sätt innebär, att få liv genom andlig insikt, att omsätta Hans ord i praktisk handling. Utan detta, är allting annat värdelöst (The Signs of the Times, den 27. januari, 1898). rätt

(1146)4-10. Förhärligad i de troende – I Sin förbön till Fadern sade Jesus Sig ha uppfyllt villkoren, som gjorde det nödvändigt för Fadern att uppfylla Sin del av den i himmelen uppdragna överenskommelsen, med avseende på den fallna människan. Han bad: ”[Jag har fullbordat] det verk som du har gett mig att utföra. [Det vill säga, Han hade åstadkommit en rättfärdig karaktär på jorden som ett föredöme för människorna att ta efter.] Fader, förhärliga mig nu med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” I den här bönen uttalar Han vidare vad, som omfattas av det verk, som Han har åvägabragt eller åstadkommit, och som har säkrat Honom alla dem, som tror på Hans namn. Han värdesätter belöningen så högt, att Han glömmer bort ångesten det har kostat Honom, att köpa loss den fallna människan. Han förklarar Sig vara förhärligad i dem, som tror på Honom. Församlingen skall, i Hans namn, i underbar fulländning slutföra det verk, som Han har inlett; och när den församlingen till sist står lösköpt i Guds Paradis, kommer Han att betrakta lönen för Sin själs ansträngning och vara tillfredsställd. Genom hela evigheten kommer den frälsta skaran att vara Hans stora ära (The Spirit of Prophecy, Band 3, sid. 260, 261). rätt

(1146)5. Lyft undan förlåten – [Johannesevangeliet 17:1-5 anförs.] Kristus ber inte om, att härligheten hos den mänskliga naturen skall uppenbaras; ty denna mänskonatur fanns aldrig till under Hans egen förexistens. Han ber till Fadern beträffande en härlighet, som Han ägde då Han var ett med Gud. Lyft undan förlåten, säger Han, och låt Min härlighet stråla fritt – den härlighet, som Jag hade med Dig, innan världen var till (The Signs of the Times, den 10. Maj, 1899). rätt

(1146)5, 24 (Hebréerbrevet 1:6; Första Johannesbrevet 2:1; se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 20:16, 17; Hebréerbrevet 3:1-3). Kristi offentliga återinsättning i himmelen – Kristus blev bönhörd. Han förhärligades med den härlighet, som Han ägde med Sin Fader, innan världen var till. Men mitt uppe i all denna härlighet förlorar inte Kristus Sina ihärdigt verksamma, kämpande trossöner och -döttrar ur sikte. Han har en anhållan att göra hos Sin Fader. Han tecknar åt den himmelska härskaran att dra sig tillbaka, till dess Han befinner Sig i Herrens omedelbara närhet, och sedan framför Han Sin vädjan å Sina utvaldas vägnar. rätt

(1146) ”Fader”, säger Han, ”jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig”. Och då uttalar Fadern detta: ”Alla Guds änglar skall tillbe honom.”* Den himmelska härskaran lägger sig raklång framför Honom, och stämmer därpå upp sin seger- och glädjesång. Härlighet omstrålar himmelens Konung, och ses av alla himmelska förnuftsväsen. Inga ord kan beskriva scenen, som ägde rum, då Guds Son blev offentligt återinsatt i Sin ära och härlighet, som Han frivilligt lämnade, då Han blev människa. * Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm. rätt

(1146)Och i dag är Kristus, förhärligad och trots det vår broder, vår Försvarare vid himmelens hov (The Signs of the Times, den 10. Maj, 1899). rätt

(1146)6. En stor ära – Vilka ärofulla lovord – ”de har hållit fast vid ditt ord.” Att höra dessa ord sägas om oss, vore en stor ära. Men alltför ofta träder jaget emellan; jaget kämpar för att vinna herraväldet (Manuskript 52, 1904). rätt

(1146)17. Självtillräcklighet är inte lika med helgelse – ”Helga dem genom sanningen, ditt ord är sanning.” En behaglig, självtillräcklig känsla är inget bevis för helgelse. Ingående anteckningar förs om människobarnens samtliga gärningar. Ingenting går att dölja för den Höge och Helige, som bebor evigheten. Somliga skämmer ut Kristus med sin list, sitt planerande, sitt stämplande eller intrigerande. Gud godkänner icke deras uppförande; ty Herren Jesus blir inte ärad genom deras anda och gärningar. De glömmer bort apostelns ord: ”Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor” (Manuskript 159, 1903). rätt

(1146)Adams prov blir allas prov – Guds lag är den enda, stora måttstock, som kommer att mäta människans sinnelag på Guds dag. Kristi bön löd: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” Alltså medför Guds Andes helgelse i hjärtat, att människor rättar sig efter Guds budord. Just det prov, som Gud lät Adam genomgå i Eden, kommer varje medlem av mänskosläktet att få genomgå. Lydnad mot Gud fordrades av Adam, och vi delar hans utgångsläge för att få en ny prövning, varigenom avgörs, huruvida vi lyssnar till Satans stämma och trotsar Gud, eller till Guds Ord och lyder Honom (The Review and Herald, den 10. juni, 1890). rätt

(1147)(Första Tessalonikerbrevet 4:3; Andra Timoteusbrevet 3:16.) Helgelsens lärobok – Bibeln utgör det rättesnöre, enligt vilket man skall pröva påståendena från alla, som bekänner sig vara helgade. Jesus bad, att Hans lärjungar måtte helgas genom sanningen, och Han säger: ”ditt ord är sanning”; medan psalmisten tillkännager: ”din lag är sanningen.”* Alla, som blir ledda av Gud, visar stor aktning för Skrifterna, vari Hans röst hörs. För dem är Bibeln ”nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” Vi behöver inga ytterligare bevis för att bedöma människors helgelse; om de fruktar att de inte skall lyda Guds vilja i allting, om de noga lyssnar till Hans röst, litar på Hans klokhet och gör Hans Ord till sin ständige rådgivare, då kan vi vara förvissade om att de försöker att uppnå en fulländad, kristen karaktär, fastän de inte skryter med någon överlägsen godhet. Men om de, som hävdar sig vara helgade, så mycket som ger en vink om, att de inte längre behöver forska i Skrifterna, kan vi utan tvekan döma ut deras helgelse som falsk. De förlitar sig till sin egen insikt, i stället för att forma viljan efter Guds vilja (The Review and Herald, den 5. oktober, 1886). * Psaltaren 119:142 i King James Version. Övers. anm. rätt

(1147)Lyd Guds krav – Sanningen sådan den är i Jesus, innebär lydnad mot Herrens samtliga stadgar. Detta ankommer på hjärtat. Biblisk helgelse är inte dagens falska helighet, som förmår en att inte granska Skrifterna, utan gör att man förlitar sig till trevliga känslor och impulser, i stället för att leta efter sanningen som efter en nedgrävd skatt. Biblisk helgelse innebär, att man känner till Guds krav och lyder dem. Det väntar en ren och helig himmel på dem, som håller Guds bud. Den är värd en livslång, ihärdig, outtröttlig ansträngning. Satan omger personen på alla sidor; han har lagat en hel måltid med fabler åt varje själ, som inte värdesätter sanningen sådan den är i Jesus. Ödeläggaren är redo, att göra alla ens ansträngningar om inte. Dock återstår det att vinna en livets krona, att få ett liv, som mäter sig med Guds liv (Manuskript 58, 1897). rätt

(1147)Om sanningen bara tas emot, är den kapabel till att ständigt växa och fördjupa personens insikt. Dess strålglans tilltar, medan vi betraktar den, och den ökar i höjd och djup, när vi söker att greppa den. På så sätt lyfter den upp oss till fulländningens nivå, och skänker oss tro och förtröstan på Gud såsom vår kraft för verket, som ligger framför oss (Manuskript 153, 1898). rätt

(1147)(Hebréerbrevet 4:12.) Inget försiktigt tassande – Sanningen är sanningen. Den skall inte slås in i vackert papper, för att paketet skall beundras. Läraren skall se till, att sanningen förstås entydigt och tränger in i samvetet. Ordet är ett tveeggat svärd, som hugger åt båda håll. Det tassar inte försiktigt omkring i mjuka, bekväma tofflor. rätt

(1147)Det finns många exempel på personer, som har försvarat kristendomen mot tvivlare och som senare har förlorat sina egna själar i tvivlets irrgångar. De ådrog sig malarian, och dog andligen. De ägde starka sakskäl till sanningens fromma, och många belägg från utombibliska källor, men de ägde aldrig en bestående tro på Kristus. O, det är tusentals och åter tusentals bekännande kristna, som aldrig studerar Bibeln! Studera det heliga Ordet under bön, för att gagna Din egen själ. När Du hör den levande predikantens ord, kommer Du att upptäcka att Anden och ordet stämmer överens, under förutsättning att han har ett riktigt förhållande till Gud. rätt

(1147)Gamla och Nya Testamentet är förenade genom Guds gyllene spänne. Vi behöver bekanta oss med det Gamla Testamentets Skrifter. Guds oföränderlighet bör tydligt uppfattas; Hans likartade behandling av Sitt tidigare utvalda folk, liksom av det nuvarande, bör studeras.... rätt

(1147)Genom den Helige Andes verk fästs sanningen i sinnet och kommer på pränt i hjärtat hos den flitige, Gud-fruktige studenten. Och förutom att vederbörande blir välsignad av detta slags arbete; blir också de själar, till vilka han eller hon förmedlar sanningen, och för vilka personen en dag måste avlägga räkenskap, storligen välsignade. De, som gör Gud till sin rådgivare, bärgar den värdefullaste skörd, i det att de samlar sanningens guldkorn i Hans Ord; ty den himmelske Instruktören går nära vid deras sida. Han, som kvalificerar sig för pastors tjänst på detta sätt, kommer att bli berättigad till den välsignelse, som utlovats till den, som för många till rättfärdighet (The Review and Herald, den 20. april, 1897). rätt

(1148)20, 21 (Matteusevangeliet 25:14, 15; Markusevangeliet 13:34). Enhet i mångfald - Johannesevangeliet 17:20, 21 anförs.] Vilket slags enhet talas det om i dessa ord? Enhet i mångfald. Våra tankar löper inte längs samma banor, och vi har inte getts samma uppdrag. Gud har åt varje person gett ett eget uppdrag, i enlighet med personens förmåga. Det finns olika slags uppgifter, som skall utföras, och medarbetare besittande olika typer av förmågor behövs. Om vi är ödmjuka i hjärtat, om vi i Kristi skola har lärt oss att vara saktmodiga och långmodiga, kan vi sluta oss samman på den smala stig, som ritats ut för oss (Manuskript 52, 1904). rätt

(1148)20-23. Personligheten upphävs ej – Kristus är ett med Fadern, men Kristus och Gud är två olika personer. Läs Kristi bön i Johannesevangeliets sjuttonde kapitel, så finner Du det förhållandet klart framställt. Hur ivrigt bad inte Frälsaren för, att lärjungarna måtte bli ett med Honom, liksom Han är ett med Fadern! Men den enhet, som skall förekomma mellan Kristus och Hans efterföljare, upphäver inte någonderas personlighet. De skall vara ett med Honom, liksom Han är ett med Fadern (The Review and Herald, den 1. juni, 1905). rätt

(1148 )[Johannesevangeliet 17:20-23 anförs.] Vilket underbart uttalande! Den enhet, som förekommer mellan Kristus och Hans lärjungar, förstör inte någondera partens personlighet. Till sinne, till avsikt, till karaktär är de ett, men icke till personen. Genom att ta del av Guds Ande, rätta sig efter Guds lag, blir människan delaktig av gudomlig natur. Kristus upprättar med Sina lärjungar ett levande förhållande med Sig Själv och med Fadern. Genom att den Helige Ande verkar i en människas sinne, blir hon gjord fullständig i Kristus Jesus. Enhet med Kristus upprättar ett enhetens band med varandra. Denna enhet är det mest övertygande beviset inför världen på Kristi majestät och goda egenskaper samt förtjänster, liksom på Hans makt, att ta bort synd (Manuskript 111, 1903). rätt

(1148)24 (se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 20:16, 17). Enligt förbundslöftet – O, hur det gudomliga Överhuvudet längtade efter, att vara omgiven av Sin församling! De var med Honom i Hans lidande och förödmjukelse, och det är Hans högsta lycka att de skall dela Hans härlighet. Kristus gör anspråk på förmånen, att få ha Sin församling hos Sig. ”[…] jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig”. Att få ha dem hos Sig, är i enlighet med förbundslöftet och överenskommelsen med Fadern (The Review and Herald, den 17. oktober, 1893). rätt

(1148)

Kapitel 18

13, 14. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 26:57.

14. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 11:50, 51. rätt

(1148)20, 21. Två sätt att arbeta på – [Johannesevangeliet 18:20, 21 anförs.] Jesus sökte att visa på motsatserna mellan Hans och Hans åklagares sätt att verka på. Att låta en folkhop gripa Honom mitt i natten, att utsätta Honom för grymt gyckel och övergrepp redan innan Hans ens blivit åtalad och dömd, var deras sätt, icke Hans. Hans verksamhet var genomskinlig inför alla. Det fanns inget dolt i Hans lärosatser. Härigenom gav Han dem en skarp tillrättavisning för deras hållning, och avslöjade sadducéernas hyckleri (Manuskript 51, 1897). rätt

(1148)37. Kristus uttalade sanningen med friskheten hos en ny uppenbarelse – Sanningen avmattades aldrig på Hans läppar, den led aldrig förfång eller skada i Hans händer på grund av bristande lydnad mot dess krav. ”Ja, för att vittna om sanningen är jag född”, tillkännagav Kristus, ”och därför har jag kommit till världen.” Och sanningens mäktiga rättesnören kom ur Hans mun med friskheten hos en ny uppenbarelse. Han sade sanningen med ett allvar svarande mot dess oändliga väsentlighet och de eviga frukter, som berodde på dess framgång (Manuskript 49, 1898).

39, 40. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:15-26. rätt

(1148)

Kapitel 19

14, 15. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:22, 23. rätt

(1149)15. Sista gnuttan hopp borta – Hur sörjde inte Kristus över att se judarna avgöra sitt öde bortom all räddning! Han allena förmådde att begripa vikten av, att de förkastade, förrådde och fördömde Guds Son. Hans sista hopp för det judiska folket var borta. Ingenting kunde avvärja dess dom. Av folkets företrädare förnekades Gud som deras Härskare. Av icke fallna världar, av hela det himmelska universum hördes den hädiska utsagan: ”’Vi har ingen annan konung än kejsaren.’” Himmelens Gud hörde, vad de hade valt. Han hade berett dem tillfälle, att ångra sig, men de vägrade. Fyrtio år senare förstördes Jerusalem, och den romerska makten styrde över folket. Då hade de ingen befriare. De hade ingen annan konung, än kejsaren. Hädanefter var judarna, som ett folk, som en gren avbruten från vinträdet – en död, ofruktsam gren, som skulle komma att samlas in och brännas – från land till land i hela världen, från ett århundrade till ett annat, döda – döda i överträdelser och synder – utan en Frälsare (The Youth’s Instructor, den 1. februari, 1900)!

15, 16. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:25, 26. rätt

(1149)16. Reaktioner på domen över Jesus – Jesus, Guds Son, överlämnades till folket för att korsfästas. Med segerrep ledde de Frälsaren mot Golgata till. Nyheten om Hans dom hade spritts överallt i Jerusalem och injagat skräck och allvarlig vånda i tusentals hjärtan, men skänkt elak fröjd åt många, som hade känt sig tillrättavisade av Hans läror (Odaterat Manuskript 127).

18. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:38.

19. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:37. rätt

(1149)25-27. Johannes och Maria återvände – Kristus, i det att Han bar världens synd, tycktes vara övergiven; men Han var inte helt lämnad ensam. Johannes stod alldeles invid korset. I sin ångest hade Maria svimmat, och Johannes hade tagit med sig henne till sitt hus, bort ifrån den hjärtskärande scenen. Dock såg han att slutet var nära, och så förde han henne åter till korset (Manuskript 45, 1897) rätt

(1149)30 (se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:45, 46, 50). Fördraget fullständigt fullbordat – Då Kristus uttalade de orden, riktade Han Sig till Sin Fader. Kristus var inte ensam om, att göra detta väldiga offer. Det innebar förverkligandet av avtalet, som ingåtts mellan Fadern och Sonen, innan världens grund lades. De tog i hand på, att de skulle ingå ett allvarligt löfte om, att Kristus skulle bli ersättare och borgensman för mänskosläktet, om det lurades av Satans hala ord. Nu var fördraget fullständigt fullbordat. Höjdpunkten hade nåtts. Kristus var medveten om, att Han in i minsta detalj hade uppfyllt löftet Han avgett. I döden var Han mer, än segrare. Återlösningspenningen har erlagts (Manuskript 111, 1897). rätt

(1149)Sista bandet till deras medkänsla avslitet – Då Kristus utropade ”Det är fullbordat”, segrade hela himmelen. Striden mellan Kristus och Satan gällande utförandet av frälsningsplanen var över. Satans anda och hans gärningar hade slagit djupa rötter i människobarns gillande. Om Satan säkrat makten, skulle det ha betytt världens undergång. Den oförsonliga och obevekliga avsky han kände mot Guds Son visades i det sätt, varpå han behandlade Honom, medan Han befann Sig i världen. Kristi förrådande, rättegång och korsfästelse hade i allt planerats av den fallne fienden. Hans hat, som förverkligades till det yttersta genom Guds Sons död, försatte Satan i ett läge, där hans sanna, djävulska karaktär avslöjades för alla skapade förnuftsväsen, som inte hade fallit i synd. rätt

(1149)De heliga änglarna blev allvarligt förskräckta över, att en av deras tidigare kamrater kunde sjunka så djupt, att han blev kapabel till sådan grymhet. Varje uns av medlidande eller ömkan, som de någonsin känt för Satan i hans landsflykt, stryptes i deras hjärtan. Att hans avund skulle utövas i en dylik hämnd mot en oskyldig person, räckte för att beröva honom hans anlagda himmelska ljus, och för att lägga i dagen den förfärliga insidan; nej, att uppvisa dylik elakhet mot Guds gudomlige Son – som med exempellös självförnekelse och kärlek till de varelser, som formats till Hans avbild, kommit från himmelen och iklätt Sig deras fallna natur – var ett så avskyvärt brott mot himmelens rike, att det kom änglarna att skaka av fasa, och slet för alltid itu det sista sympatibandet som fanns mellan Satan och den himmelska världen (The Spirit of Prophecy, Band 3, s. 183, 184). rätt

(1150 )(Matteusevangeliet 27:51.) Satan föll likt en ljungeld – Då Kristus utropade: ”Det är fullbordat”, rev Guds osedda hand itu det tjocka tyget utgörande templets förlåt uppifrån och ned. Därmed låg vägen öppen in i det allra heligaste. Gud bugade Sig, Han var tillfredsställd. Nu kunde Hans rättvisa sammansmälta med Hans barmhärtighet. Han kunde vara rättvis, men samtidigt rättfärdiga alla, som skulle komma att tro på Kristus. Han betraktade det döende offret på korset och sade: ”Det är fullbordat. Mänskosläktet skall få en ny möjlighet.” Priset för förlossningen hade erlagts, och Satan föll som en blixt från himmelen (Manuskript 111, 1897).

38, 39. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:38. rätt

(1150)

Kapitel 20

(1150)Han hade också ett önskemål att framföra rörande Sina utvalda på jorden. Han ville få klart fastslaget det förhållande, som Hans förlossade härefter skulle komma att ha till himmelen, och till Hans Fader. Hans församling måste bli rättfärdiggjord och godtagen, innan Han kunde ta emot några himmelska hyllningar. Han förklarade att det var Hans önskemål, att där Han var, där skulle också Hans församling vara; om Han skulle äras, måste Hans folk få en del i den äran. De, som lider med Honom på jorden, måste slutligen få regera med Honom i Hans rike. Med de mest uttryckliga ord vädjade Kristus för Sin församling, Han likställde Sitt eget bästa med deras, och förespråkade, med en kärlek och beständighet starkare än döden, deras rättigheter och befogenheter vunna genom Honom. rätt

(1150)Guds svar på vädjan hörs i proklamationen: ”Alla Guds änglar skall tillbe honom.”* Varje kommendör ibland änglarna lyder den kungliga befallningen, varpå Värdigt, värdigt är Lammet som blev dödat; och som lever igen som segerrik erövrare! genljuder upprepade gånger överallt i himmelen. Den otaliga mängden änglar lägger sig platt till marken framför Återlösaren. Kristi önskan godkänns; församlingen blir rättfärdiggjord genom Honom, sin företrädare och sitt överhuvud. Härmed bekräftar Fadern avtalet med Sin Son, att Han Själv tänker försonas med syndaångrande och lydiga människor samt låta dem åtnjuta gudomliga fördelar tack vare Kristi förtjänster. Kristus försäkrar, att Han skall göra en människa ”mer sällsynt än fint guld, en människa mer sällsynt än guld.” All makt i himmel och på jord överlåts nu åt livets Furste; likväl glömmer Han inte för ett ögonblick Sina stackars lärjungar i en syndfull värld, utan bereder Sig på att återvända till dem, för att kunna tilldela dem Sin makt och härlighet. Sålunda knöt mänsklighetens Förlossare, genom Sitt offer, samman jorden med himmelen, och den begränsade människan med den obegränsade Guden (The Spirit of Prophecy, Band 3, s. 202, 203). * Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm. rätt

(1150)17 (Johannesevangeliet 10:18). Hela Kristus förblev i graven – Jesus sade till Maria: ”’Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern.” Då Han slöt ögonen i döden på korset, for inte Kristi själ genast till himmelen, som många tror, för hur skulle annars dessa Hans ord vara sanna – ”jag har ännu inte farit upp till Fadern”? Jesu ande sov i graven med Hans kropp, och flög inte upp till himmelen, för att där vara för sig själv och titta ned på de sörjande lärjungarna, som balsamerade kroppen, vilken den alltså skulle ha lämnat. Allt, som utgjorde Jesu liv och förstånd, blev kvar med Hans kropp i graven; och då Han trädde fram därur, var det som en sammansatt varelse; Han behövde inte ropa ned Sin ande från himmelen. Han ägde makten, att lägga ifrån Sig livet och ta igen det (The Spirit of Prophecy, Band 3, sid. 203, 204). rätt

(1151)21, 22. En försmak av Pingstdagen – Kristi handling, att andas den Helige Ande på Sina lärjungar, och att ingjuta Sin frid i dem, utgjorde ett fåtal droppar före den ymniga skur, som skulle komma att skänkas dem på Pingstdagen. Jesus betonade detta faktum för lärjungarna, nämligen att då de tog itu med det verk som anförtrotts åt dem, skulle de bättre förstå arten hos detta verk, liksom det sätt, varpå Kristi rike skulle grundas på jorden. De utsågs till att vara vittnen åt Frälsaren; de skulle vittna om, vad de hade sett och hört angående Hans uppståndelse; de skulle upprepa de ord fulla av nåd, som kom ur Hans mun. De var bekanta med Hans heliga sinnelag; Han var som en ängel stående i solen, men som inte kastade någon skugga. Det var apostlarnas heliga uppgift, att för människorna framställa Kristi fläckfria karaktär, vilken skulle vara måttstocken för deras egna liv. Lärjungarna hade stått helighetens Mönsterbild så nära, att de delvis var ett med Hans sinnelag, och var särskilt väl ägnade att för världen tillkännage Hans stadgar och föredöme (The Spirit of Prophecy, Band 3, sid. 243, 244). rätt

(1151)23 (Matteusevangeliet 16:18, 19; 18:18). Människan förmår icke, att få bort en enda syndafläck – Kristus utfärdade ingen prästerlig rätt att förlåta synd, eller att sälja avlatsbrev, så att människor skulle kunna synda utan att ådra sig Guds ogillande. Han gav heller inte Sina tjänare frihet, att ta emot gåvor eller mutor för att hölja över synd, så att den skulle undgå berättigat straff. Jesus ålade Sina lärjungar, att predika syndernas förlåtelse i Hans namn i alla länder; men själva fick de ej makt till att avlägsna en enda syndafläck från Adams barn.... Vem som helst, som skulle komma att mana folket, att vända sig till dem för syndernas förlåtelse, skulle ådra sig Guds vrede, ty därmed skulle själar ledas bort från den himmelske Syndaförlåtaren till svaga och felande, dödliga människor (The Spirit of Prophecy, Band 3, sid. 245, 246). rätt

(1151)24-29. Ömsinthet vann Tomas – Med Sitt bemötande av Tomas, gav Jesus Sina efterföljare en läxa i sättet, på vilket de skulle bemöta dem, som ansätts av tvivel rörande religionens sanning, och som låter dessa tvivel anta stora proportioner. Han ställde inte Tomas mot väggen med bannande ord, Han inlät Sig heller inte i någon kontrovers med honom; utan Han visade Sig för den tvivlande med märkbart saktmod och ömsinthet. Tomas hade intagit en synnerligen oresonlig hållning, genom att diktera de enda villkoren för att tro; men genom Sin givmilda kärlek och omtänksamhet bröt Jesus ned alla de hinder han hade rest. Ihålliga ordstrider får sällan otron att slå till reträtt, utan orsakar snarare självförsvar, där otron laddar upp med ny kraft och nya ursäkter. Jesus, uppenbarad i Sin kärlek och Sitt förbarmande som korsfäst Frälsare, kommer att från många eljest ovilliga läppar få fram Tomas’ medgivande: ”’Min Herre och min Gud!’” (The Spirit of Prophecy, Band 3, s. 222). rätt

(1151)

Kapitel 21

(1151)(Lukasevangeliet 22:31, 32.) Äkta återställande når ned i rötterna – Petrus glömde aldrig bort den smärtsamma scenen hos sin förödmjukelse. Han glömde inte sitt förnekande av Kristus, i tron att det, då allt kom omkring, inte var någon särskilt allvarlig synd. Allt stod smärtsamt klart för den felande lärjungen. Hans sorg över sin synd var lika intensiv, som hans förnekelse varit. Efter sin omvändelse var Petrus inte lika snar med att fälla tvärsäkra uttalanden.... rätt

(1151)Tre gånger efter Sin uppståndelse provade Kristus Petrus. ”’Simon, Johannes son”, sade Han, ”älskar du mig mer än dessa?’ Han svarade: ’Ja, Herre du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade till honom: ’För mina lamm på bete.’ För andra gången frågade han: ’Simon, Johannes son, älskar du mig?’ Han svarade: ’Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade till honom: ’Var en herde för mina får.’” rätt

(1152)Den rannsakande frågan var nödvändig i Petrus’ fall, och det är den även i vårt. Verket med återställelse blir aldrig grundligt, såvida inte rötterna till det onda nås. Om och om igen har skotten klippts bort, samtidigt som roten till det onda lämnats kvar och skjutit upp samt befläckat många; men man måste nå ned till rotens nedersta del, personens moral måste bedömas, och bedömas åter igen, i ljuset av Guds närvaro. Ens dagliga leverne vittnar om, huruvida verket är äkta. rätt

(1152)Då Kristus, för tredje gången, frågade Petrus ”har du mig kär?’”, nådde frågan in i själens innersta. Petrus, som dömt sig själv, föll på Klippan, sägande ”’Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.” rätt

(1152)Detta verk ligger framför varje själ, som har vanärat Gud och gjort Kristus sorgsen i hjärtat, genom att förneka sanning och rättfärdighet. Om den frestade själen härdar ut under den prövande processen, och jaget inte vaknar upp till liv igen och känner sig sårat och felbehandlat i samband med prövningen, avslöjar den djuplodande kniven att själen förvisso är död gentemot jaget, och levande gentemot Gud. rätt

(1152)Somliga gör gällande, att i fall en själ snavar och faller, kan vederbörande aldrig återta sin ställning; men fallet vi läst om här visar på motsatsen. Före Petrus’ förnekelse av Honom sade Kristus till Sin lärjunge: ”när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.’” Genom att åt hans förvaltarskap anförtro de själar, för vilka Han hade givit Sitt liv, gav Kristus Petrus det starkaste beviset för Sin tillförsikt att han skulle bli återställd. Och han fick inte bara i uppdrag, att föra fåren ut på bete, utan även lammen – en mera omfattande och grannlaga uppgift, än som dittills tilldelats honom. Förutom att belysa livets ord för andra, skulle han dessutom vara hjordens herde (The Youth’s Instructor, den 22. december, 1898). rätt

(1152)18, 19 (Matteusevangeliet 19:28; 25:31; Romarbrevet 8:17; Första Petrusbrevet 4:13). En helt förvandlad Petrus – [Johannesevangeliet 21:18-22 anförs.] Petrus var nu tillräckligt ödmjuk, för att förstå Kristi ord, och utan vidare undrande blev den en gång i tiden rastlöse, skrytsamme, självsäkre lärjungen dämpad och ångerfull. Förvisso följde han sin Herre – den Herre han hade förnekat. Tanken på, att Kristus inte hade förnekat och förkastat honom, var för Petrus ett ljus och en tröst samt en välsignelse. Han kände, att han kunde gå i döden genom korsfästelse, men att det måste ske med huvudet vänt nedåt. Och han, som så ingående tog del av Kristi lidanden, kommer också att få del i Hans härlighet, när Han kommer att ”sitta på sin härlighetstron” (The Youth’s Instructor, den 22. december, 1898). rätt