Apostlagärningarna

(1051)Apostlagärningarna, undervisning för i dag – Hela Apostlagärningarna bör studeras ingående. Den är full av värdefull undervisning; den skildrar upplevelser inom evangelisk verksamhet, vars läror vi är i behov av under vår verksamhet i dag. Boken innehåller storslagen historia; den skänker den högsta utbildning, vilken eleverna vid våra skolor skall erhålla (Brev 100, 1909). rätt

(1051)

Kapitel 1

(1051)Vid den tiden var det vanligt, att skribenter sände sina manuskript till någon för genomgång och bedömning. Lukas valde Teofilus, som en person han hade förtroende för, att utföra detta viktiga arbete. Först riktar han Teofilus’ uppmärksamhet på berättelsen om Kristi liv såsom den står att läsa i Lukas’ bok, vilken av samme författare hade adresserats till Teofilus. [Apostlagärningarna 1:1-5 anförs.] ... Kristi lärosatser skulle bevaras i manuskript och böcker (Manuskript 40, 1903). rätt

(1051)7, 8. Förkunna det enkla evangeliet, inga uppseendeväckande gissningar – Lärjungarna var ivriga att få veta den exakta tidpunkten när Guds rike skulle upprättas, men Jesus sade till dem att det inte tillkom dem att veta tider och stunder, för Fadern har inte uppenbarat detta. Det var inte det viktigaste för dem att få veta när Guds rike skulle upprättas. De skulle följa Mästaren, be, vänta, vaka och arbeta. De skulle representera Kristi karaktär inför världen. Det som var väsentligt för en framgångsrik kristen erfarenhet på lärjungarnas tid är också väsentligt i vår tid. Han sade till dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft” Apostlagärningarna 1:7, 8. Och när den Helige Ande hade kommit över dem vad skulle de då göra? De skulle bli Hans vittnen ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” Apostlagärningarna 1:8. rätt

(1051)Detta är det arbete som vi också borde ta del i. I stället för att leva i väntan på en särskilt spännande tid, bör vi i vishet ta vara på våra tillfällen och göra det som måste göras, för att själar skall kunna räddas. I stället för att uttömma våra mentala krafter i spekulationer om tider och stunder, som Fadern ensam har makt över och som Han har hindrat människor från att få vetskap om, bör vi överlämna oss till den Helige Andes kontroll för att utföra dagliga plikter och dela livets bröd med andra, som håller på att tyna bort i brist på sanning. Det vi ger dem bör inte vara uppblandat med mänskliga meningar. rätt

(1052)Satan är alltid redo att fylla sinnet med teorier och uträkningar, för att avleda människors intresse från den nuvarande sanningen, och göra dem odugliga att gå ut till världen med den tredje ängelns budskap. Så har det alltid varit; ty vår Frälsare måste ofta tala tillrättavisande till dem, som hängav sig åt spekulationer och alltid frågade om sådant, vilket Herren inte hade uppenbarat. Jesus hade kommit till jorden för att ingjuta väsentliga sanningar i människor, och Han ville få dem att inse vikten av, att ta emot och lyda Hans bud och anvisningar, av att uträtta plikterna för dagen, och Hans ord var av det slaget, att de skänkte vetskap för stundligt och dagligt bruk. rätt

(1052)Jesus sade: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” Allt, som gjordes och sades, var tillägnat detta enda mål – att befästa sanningen i deras sinnen, på det att de måtte nå fram till evigt liv. Jesus hade inte kommit, för att slå världen med häpnad, genom att tillkännage tidpunkten för någon märklig tilldragelse, nej, Han hade kommit, för att undervisa och frälsa de förlorade. Han hade inte kommit, för att väcka och tillfredsställa folks nyfikenhet; Han visste nämligen, att det bara skulle öka aptiten på det besynnerliga och det märkvärdiga. Det var Hans målsättning, att sprida kunskap, varigenom människor skulle växa till i andlig styrka och avancera längs lydnadens och den sanna helgelsens väg. Han förmedlade endast sådan lärdom, som gick att tillämpa på vardagslivets behov, endast sådan sanning, som gick att tilldela andra för att också de skulle ta emot den. Han kom ej med några nya uppenbarelser till människorna, utan öppnade för deras förståelse sanningar, som länge varit dolda eller hamnat fel på grund av prästernas och de religiösa lärarnas falska undervisning. Jesus satte in den gudomliga sanningens ädelstenar i deras rätta fattning, just i den ordning, som de kommit till patriarker och profeter. Och efter att ha skänkt dem denna dyrbara lärdom, lovade Han att ge dem den Helige Ande, varigenom de skulle bli påminda om allt det Han sagt dem. rätt

(1052)Vi svävar i ständig fara att söka oss bortom evangeliets enkelhet. Många hyser en intensiv önskan om att överraska världen med något originellt, som skall lyfta upp människor i ett tillstånd av andlig extas och förändra erfarenhetens nuvarande tillstånd. Det finns förvisso ett stort behov av att förändra den nuvarande erfarenheten, eftersom vi inte har fått klart för oss hur helig sanningen för vår tid är. Den förändring som vi behöver är emellertid hjärtats förvandling och den kan bara uppnås genom att vi söker Gud var och en för att få Hans välsignelse. Den kan uppnås genom att vi bönfaller Honom om Hans kraft, genom innerlig och ivrig bön att Hans nåd måtte komma över oss och att våra karaktärer måtte bli förvandlade. Detta är den förändring vi behöver i dag och för att nå denna erfarenhet borde vi öva uthållig handlingskraft och visa vårt hjärtas allvar. Vi borde be med sann uppriktighet: ”Vad skall jag göra för att bli frälst?” Vi borde veta just vilka steg vi skall ta mot himmelen. rätt

(1052)Jesus gav Sina lärjungar sanningar, vars bredd, djup och värde de föga uppskattade eller ens fattade. Samma tillstånd finner vi hos Guds folk i dag. Vi har inte heller klarat av att ta till oss storheten och inse skönheten i den sanning som Gud har anförtrott åt oss i dag. Om vi ginge framåt i andlig kunskap, skulle vi se sanningen utvecklas och växa på ett sätt som vi knappt kunde drömma om, men den kommer aldrig att utveckla sig i någon riktning som kan leda oss att få den idén, att vi kan känna till tider och stunder som Fadern i Sin allmakt har bestämt. Om och om igen har jag blivit varnad i fråga om att bestämma tid. Det kommer aldrig mer att ges ett budskap till Guds folk som grundar sig på tid. Vi kommer inte att känna till den bestämda tiden varken för den Helige Andes utgjutelse eller för Kristi återkomst (The Review and Herald, den 22. mars, 1892). rätt

(1052)8 (Johannesevangeliet 15:26, 27). En oöverträffad gåva – Kristus beslutade Sig för, att efter Sin himmelsfärd skulle Han skänka en gåva åt dem, som trott på Honom, och åt dem, som skulle komma att tro på Honom. Vilken tillräckligt dyrbar gåva skulle Han kunna skänka, för att signalera och utmärka Sin färd till Sin medlartron? Den måste vara värdig Hans storhet och kunglighet. Han beslutade Sig för att skänka Sitt ombud, den tredje personen i Gudomen. Den gåvan skulle inte gå att överträffa. Han skulle därmed skänka alla gåvor i en enda, och därför skulle den gudomlige Anden – denna omvändelsebringande, upplysande och helgande kraft – bli Hans donation.... rätt

(1053)Kristus längtade efter en ställning, där Han förmådde att fullborda detta ytterst väsentliga verk med få och enkla medel. Återlösningsplanen är omfattande; men komponenterna häri är få, och varje ingående del beror på de andra, samtidigt som alla fungerar tillsammans med största enkelhet och i fullständig samklang. Kristi ställföreträdare är den Helige Ande; och när Anden blir uppskattad, när de troende under Andens ledning förmedlar till andra den kraft de äger på insidan, vidrörs en osynlig sträng, som ger styrka åt alla. Jag skulle önska, att vi alla kunde förstå, hur gränslösa Guds hjälpmedel är (The Southern Work, den 28. november, 1905). rätt

(1053)Den Helige Ande skänker gudomlig myndighet – Jesus säger: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen”. Det är föreningen mellan den Helige Ande och vittnesbördet från det levande vittnet, som skall varna världen. Guds medarbetare är det redskap, genom vilket det himmelska budskapet skall ges, och den Helige Ande skänker gudomlig myndighet åt sanningens ord (The Review and Herald, den 4. april, 1893).

8, 9. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 2:1-4. rätt

(1053)9 (Psaltaren 24:7-10; 47:5, 6; Psaltaren 68:17, 18; Efésierbrevet 4:8). Kristus färdades till himmelen som konung – [Psaltaren 47:5, 6; 68:17, 18 anförs.] Kristus kom till världen som Gud i mänsklig förklädnad. Han steg upp till himmelen som de heligas Kung. Hans himmelsfärd var värdig Hans upphöjda sinnelag. Han steg uppåt likt en mäktig krigare, en erövrare, som ledde fångar i sitt tåg. Han åtföljdes av den himmelska härskaran, till ljuden från rop och yttrande av pris samt himmelsk sång.... rätt

(1053)Lärjungarna hörde änglarnas sång bara under några ögonblick, medan deras Herre steg till väders, med händerna uträckta i välsignelse. De hörde aldrig välkomsthälsningen Han mottog. Hela himmelriket tog samfällt emot Honom. Hans inträde var väl sett. Hela himmelen kände sig ärad av Hans närvaro.... rätt

(1053)Kristi försoning har försetts med himmelens sigill (Manuskript 134, 1897). rätt

(1053)9-11 (Lukasevangeliet 24:50, 51). Himmelsfärdens fullständiga härlighet dold – Det viktigaste sakförhållandet för lärjungarna vid Jesu himmelsfärd var, att Han lämnade dem och for till himmelen i deras gudomlige Lärares gripbara gestalt.... rätt

(1053)Förutom att lärjungarna såg Herren stiga uppåt, fick de änglarnas vittnesbörd om att Han gått för att sätta Sig på Sin Faders tron i himmelen. Det sista minne, som lärjungarna skulle komma att ha av sin Herre, var av den medlidsamme Vännen, den förhärligade Återlösaren. Mose skylde ansiktet, för att dölja lagens härlighet, som vilade på det, likaså doldes härligheten hos Kristi himmelsfärd för mänsklig åsyn. Strålglansen hos det himmelska följet och öppnandet av Guds underbara portar för att hälsa Honom välkommen skulle inte skönjas av dödligas ögon. rätt

(1053)Hade spåret efter Kristus vid Hans himmelsfärd visats för lärjungarna i all sin outsägliga härlighet, skulle de inte ha uthärdat åsynen. Hade de betraktat myriaderna av änglar, och uppfattat det högljudda segerropet från himmelens skansar, i det att de eviga dörrarna öppnades, skulle skillnaden mellan denna härlighet och deras egen värld på en prövningarnas planet ha varit så väldig, att de knappt skulle ha förmått att återuppta bördorna förknippade med deras jordiska tillvaro och varit redo att med mod och trofasthet utföra det uppdrag, som Frälsaren gett dem. Tröstaren, den Helige Ande, som sändes till dem, skulle heller inte ha uppskattats och förståtts rätt, ej heller skulle deras hjärtan ha stärkts tillräckligt, för att stå ut med förebråelse, skymf, fängelse och död, om så skulle ha krävts. rätt

(1053)Deras sinnen skulle inte bli så strängt upptagna av himmelens härlighet, att de skulle förlora Kristi jordiska sinnelag ur sikte, som de själva skulle ta efter. De skulle noga hålla för sin inte syn det sköna och majestätiska hos Hans liv, den fullkomliga samklangen mellan alla Hans egenskaper, samt den gåtfulla föreningen av det gudomliga och det mänskliga i Hans natur. Det var bättre, att lärjungarnas jordiska bekantskap med sin Frälsare skulle upphöra på det allvarsmättade, stilla och ädla sätt, som det gjorde. Hans synliga uppåtfärd från världen stämde överens med saktmodet och stillheten hos Hans liv (The Spirit of Prophecy, Band 3, sid. 254, 255). rätt

(1054)11. Helig mänskonatur togs till himmelen – Kristus steg upp till himmelen iförd en helgad, heliggjord mänskonatur. Han tog med Sig denna mänskliga natur till det himmelska hovet, och under de evinnerliga tidsåldrarna kommer Han att vara iförd den, i egenskap av Den, som har förlossat varje mänsklig varelse, som kommer att befinna sig i Guds stad (The Review and Herald, den 9. mars, 1905). rätt

(1054)(Johannesevangeliet 12:45; Kolosserbrevet 1:15; Hebréerbrevet 1:3.) En personlig Frälsare – Kristus kom som en personlig Frälsare till världen. Han var ombud åt en personlig Gud. Han steg upp i höjden som en personlig Frälsare, och skall återvända såsom Han färdades till himmelen – som en personlig Frälsare (Manuskript 86, 1898). rätt

(1054)(Matteusevangeliet 28:20; 14:2, 3; Johannesevangeliet 16:24; Hebréerbrevet 9:24.) En ny uppfattning om himmelen – Vilken orsak till glädje för lärjungarna att veta, att de hade en sådan Vän i himmelen, som skulle vädja för dem! På grund av Kristi synliga himmelsfärd förändrades alla deras åsikter och begrundanden om himmelen. De brukade betrakta den som ett oändligt vidsträckt område, bebott av andar utan kropp. Nu förknippade de himmelen med tanken på Jesus, som de hade älskat och högaktat över alla andra, med vilken de hade talat och färdats, som de hade berört, ja, till och med vidrört Hans återuppståndna kropp, som hade ingjutit hopp och tröst i deras hjärtan, och som, medan Han ännu talade, hade lyfts upp inför deras åsyn, varvid klangen i Hans stämma genljöd i deras öron, i det att den av moln bestående änglavagnen tog emot Honom: ”se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” rätt

(1054)Nu tedde sig inte längre himmelen för dem som ett oändligt, ofattbart område, fullt av ogripbara andar. De betraktade nu himmelen som sitt framtida hem, där ståtliga byggnader uppfördes för dem av deras kärleksfulle Förlossare. Bönen blev viktigare, eftersom de i den umgicks med sin Frälsare. Med nya och härliga känslor samt fast försäkran om att bli bönhörda, samlades de i den övre salen för att framsäga sina önskningar och för att åberopa löftet från Frälsaren, som hade sagt: ”Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig.” De bad i Jesu namn. rätt

(1054)De hade glada nyheter att förkunna – Kristus i mänsklig gestalt, en smärtornas man; den förödmjukade Messias, gripen av ondskefulla händer och korsfäst; Kristus uppstånden och uppstigen till himmelen, i Guds närvaro, för att vara människans Rättsombud; en återkommande Kristus i makt och stor härlighet på himmelens moln (The Spirit of Prophecy, Band 3, sid. 262, 263). rätt

(1054)14. Jesu bröders tro befäst – [Apostlagärningarna 1:9-14 anförs.] ”[…] och vidare hans bröder.” Deras otro hade kostat dem mycket. De hade varit ibland tvivlarna, då Jesus framträdde i Galiléen. Men nu trodde de bestämt, att Jesus var Guds Son, den utlovade Messias. Deras tro befästes (Brev 115, 1904). rätt

(1054)26 (Josua 7:16-18). Lottdragning hör ej till tron – Måtte ingen förmås att frångå de sunda, förnuftiga grundregler, som Gud har bestämt för att vägleda Sitt folk, och lita på slikt som slantsingling, för att finna vägen. Denna inställning gläder själafienden storligen; ty han verkar för att styra myntet, och förverkligar därigenom sina planer. Måtte ingen bli så enkelt bedragen, att vederbörande sätter tilltro till prov av detta slag. Måtte ingen förringa sin kristna erfarenhet, genom att tillgripa simpla knep för vägledning i väsentliga frågor knutna till Guds verk. rätt

(1054)Herren verkar inte på måfå. Sök Honom av allt hjärta i bön. Han kommer att göra intryck på sinnet, och kommer att lägga ord i munnen. Guds folk skall lära sig, att inte förtrösta på mänskliga påfund och osäkra prov som ett sätt, att utröna Guds vilja rörande dem på. Satan och hans underlydande är alltid redo, att få in en fot i dörren och därigenom leda bort själar från de rena grundsatserna i Guds Ord. Det folk, som leds och undervisas av Gud, ger inget utrymme åt påhitt, som saknar stöd från ett tydligt ”Så säger Herren” (Special Testimonies, Serie B, Nr. 17, s. 28). rätt

(1054)Jag saknar tillit till lottdragning. I Bibeln har vi ett entydigt ”Så säger Herren”, vad beträffar alla församlingsangelägenheter.... Läs Era Biblar under mycken bön. Försök ej att göra andra ödmjuka, utan ödmjuka Er själva inför Gud, och handskas varsamt med varandra. Lottdragning för att fastställa namnen på de ansvarshavande i församlingen, är ej förenlig med Guds ordning (Brev 37, 1900). rätt

(1055)

Kapitel 2

(1055)1-4 (Apostlagärningarna 1:8, 9; Efésierbrevet 4:8). Kristi löfte uppfyllt – Nu var stunden inne. Anden hade inväntat Kristi korsfästande, uppståndelse och himmelsfärd. Under tio dagar bad lärjungarna om Andens utgjutelse, och i himmelen lade Kristus till Sin medling. Detta sammanföll med Hans himmelsfärd och invigning, ett jubileum i himmelen. Han hade stigit upp i höjden, medhavande fångar, och nu gjorde Han anspråk på Andens gåva, så att Han kunde tömma ut den över Sina lärjungar (The Southern Work, den 28. november, 1905). rätt

(1055)Himmelens krafttillgångar inte tillslutna – [Apostlagärningarna 2:1-4 anförs.] Gud är villig att ge oss en liknande välsignelse när vi uppriktigt söker efter den. rätt

(1055)Herren stängde inte himmelens magasin, då han hade låtit Sin Ande strömma över de första lärjungarna. Vi kan också få ta emot Hans välsignelse i fullt mått. Himmelen är full av Hans nåds skatter, och de som kommer till Gud i tro kan göra anspråk på allt det som Han har lovat. Om vi inte har Guds kraft beror det på vår andliga lättja, vår likgiltighet, vår slöhet. Låt oss komma bort från denna formkristendom och förstelning (The Review and Herald, den 4. juni, 1889). rätt

(1055)(Hosea 6:3; Joel 2:23, 28, 29; Sakarja 10:1; Uppenbarelseboken 18:1.) Pingsten upprepad med större kraft – Det är med uppriktig längtan, som jag ser fram emot den tid, när händelserna under Pingsten kommer att upprepas med än större kraft, än vid det tillfället. Johannes säger: ”Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av strålglansen från honom.” Då kommer, liksom vid Pingsten, folket att få höra sanningen förkunnas för sig, varje person på sitt tungomål. rätt

(1055)Gud är i stånd till, att andas nytt liv i varje själ, som uppriktigt önskar att tjäna Honom, och förmår att vidröra läpparna med ett glödande kol från altaret samt göra dem vältaliga med pris till Herren. Tusentals röster kommer att ges kraft, att yttra de underbara sanningarna hos Guds Ord. Den stammande tungan kommer att lossas, och den blyge kommer att göras stark till att modigt vittna för sanningen. Måtte Herren hjälpa Sitt folk med, att rena själens tempel från varje nedsmutsning, och upprätthålla ett så nära samband med Honom, att de måtte ta del av särlaregnet, när det utgjuts (The Review and Herald, den 20. juli, 1886). rätt

(1055)1-4, 14, 41 (Efésierbrevet 4:30). En skörd tack vare Kristi sådd – I det verk, som åstadkoms på Pingstdagen, kan vi se vad som är möjligt genom utövande av tro. De, som trott på Kristus, beseglades av den Helige Ande. Då lärjungarna var församlade, ”då kom … ett dån ... som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem.” Och Petrus stod upp ibland dem och talade med stor makt. Ibland åhörarna fanns fromma judar, som var ärliga i sin övertygelse. Men kraften, som åtföljde talarens ord, övertygade dem om att Kristus verkligen var Messias. Vilket mäktigt verk åstadkoms! Tre tusen blev omvända på en dag. rätt

(1055)Säden var sådd av den störste Lärare, som världen någonsin har känt till. I tre och ett halvt år hade Guds Son vistats i Judéens område, där Han tillkännagivit evangelii sanningsbudskap och verkat genom stora tecken och under. Säden hade såtts, och efter Hans himmelsfärd skedde den stora skörden. Flera blev omvända genom en enda predikan på Pingstdagen, än under Kristi samlade verksamhetstid. Så mäktigt verkar Gud, när människor underställer sig den Helige Andes herravälde (Manuskript 85, 1903). rätt

(1055)1-12 (Apostlagärningarna 4:13). Andra upplagan av Kristi undervisning – Sedan lärjungarna mottagit dopet i den Helige Ande, förundrade sig prästerna och styresmännen över orden de talade, ty de betraktade dem som olärda och okunniga män. Men så drog de sig till minnes, att de hade varit med Jesus rätt

(1056)Deras undervisning var en andra upplaga av Kristi läror, uttalandet av enkla, storslagna sanningar, som blixtrade till i förmörkade sinnen, och omvände tusenden på en dag. Lärjungarna började att förstå, att Kristus var deras Försvarare i den himmelska domstolen, och att Han var förhärligad. De kunde uttala sig så här, eftersom den Helige Ande försåg dem med orden (Manuskript 32, 1900).

17, 18. Se EGW:s anmärkning om Joel 2:28, 29. rätt

(1056)

Kapitel 3

(1056)

Kapitel 4

13. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 2:1-12. rätt

(1056)

Kapitel 5

(1056)29. Vad säger Gud? – Det är inte meningen, att vi skall fråga: Hur brukar människor göra? eller: Hur ser världens vana ut? Vi skall inte ställa frågan: Hur skall jag bete mig, för att vinna människors gunst? eller: Hur mycket kan världen gå med på? Frågan av vikt för varje själ är: Vad har Gud sagt? Det är meningen, att vi skall läsa Hans Ord och lyda det, inte slira iväg ens med ett kommatecken eller en punkt från dess krav, utan handla oberoende av människors traditioner och lagar (The Review and Herald, den 1. oktober, 1895). rätt

(1056)31 (Romarbrevet 2:4). Syndaånger en gåva från Kristus – [Apostlagärningarna 5:31 anförs.] Ånger för synd är lika mycket en gåva från Kristus, som tillgivelse, och den står ej att finna i ett hjärta, som är opåverkat av Jesus. Vi kan lika litet ångra vår synd, utan att Kristi Ande väcker samvetet, än vi kan bli förlåtna utan Kristus. Kristus drar syndaren till Sig, genom att uppvisa Sin kärlek på korset, och detta gör hjärtat mjukt, gör intryck i sinnet och leder till förkrosselse och ånger i själen (The Review and Herald, den 1. april, 1890). rätt

(1056)

Kapitel 6

(1056)

Kapitel 7

Kapitel 8

(1056)9-24 (Andra Petrusbrevet 1:14, 15). Paulus och Petrus led martyrdöden i Rom – Apostlarna Paulus och Petrus var i många år vitt åtskilda i sina verksamheter, det ålåg nämligen Paulus att föra ut evangeliet till hedningarna, medan Petrus särskilt arbetade ibland judarna. Men i enlighet med Guds försyn skulle båda vittna för Kristus i världens huvudstad, och på dess mark skulle båda gjuta sitt blod som sädeskorn före en omfattande skörd av heliga och blodsvittnen eller martyrer. rätt

(1056)Ungefär vid tiden för Paulus’ andra arrestering, blev även Petrus gripen och förpassad i fängelse. Han hade gjort sig särskilt förhatlig för myndigheterna genom sin iver och framgång i, att avslöja trollkarlen Simon Magus’ lurendrejerier och göra dennes stämplingar om intet, som hade följt efter honom till Rom, för att bekämpa och lägga hinder i vägen för evangeliet. Nero trodde på magi, och hade gynnat Simon. Han blev därför kraftigt förbittrad mot aposteln, och kände sig därför nödsakad att ge befallning om hans gripande (Sketches from the Life of Paul, s. 328). rätt

(1057)27. Föredömlig lydnad – Då Gud förklarade hans arbete för Filippus, sade inte lärjungen: ”Inte menar Herren det!” Nej; ”Filippus stod upp och gick.” Han hade lärt sig läxan med överensstämmelse med Guds vilja. Han insåg, att varje själ är dyrbar i Guds ögon, och att änglar skickas ut för att föra dem, som söker efter ljus, i beröring med dem, som kan bistå dem. rätt

(1057)I dag, liksom då, väntar änglar på att föra människor till deras medmänniskor.... Filippus’ erfarenhet med den etiopiske hovmannen är en bild på det verk, som Herren kallar Sitt folk till (The Review and Herald, den 2. mars, 1911). rätt

(1057)

Kapitel 9

(1057)(Kap. 22:4; 26:11.) Saulus vilseledd och bedragen – Saulus besatt kraft och iver i överflöd till att lägga sig till med en felaktig tro i och med att han förföljde Guds heliga, slängde dem i fängelse och dödade dem. Fastän han inte handgripligen utförde morden, röstade han likväl därför och försvarade detta med all ihärdighet. Han banade väg, och överlämnade de troende i händerna på dem, som tog deras liv. Angående sin iver nämner Paulus ”i mitt vilda raseri”. ”Jag förföljde ’den vägen’ ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse.” rätt

(1057) ”Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar”, uppsökte inte den lägre, okunniga klassen, utan de högsta religiösa myndigheterna i världen, de män som agerade för att avrätta Kristus, de män som ägde samma anda som Kajfas och hans sammansvärjda. Om dessa stora män hade religiösa, hängivna medhjälpare, kunde de säkerligen, menade Saulus, framgångsrikt bekämpa den här lilla skaran fanatiker. Alltså uppsökte Saulus översteprästen, ”och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som hörde till ’den vägen’, män eller kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem.” Det här tillät Kristus, och många, väldigt många förlorade livet för sin tro på Honom. rätt

(1057)Paulus trodde verkligen sig förfölja en svag, okunnig, fanatisk sekt. Han insåg ej, att han själv var vilseledd och bedragen, ja, att han ovetande marscherade under mörkrets furstes fana (Manuskript 142, 1897). rätt

(1057)1-4 (Apostlagärningarna 26:9; Första Korintierbrevet 15:9). Saulus uppriktig i sin otro, men oursäktlig – Den person, som spjärnar emot sanningen, ser allting i ett förvrängt ljus. Vederbörande fastnar i fiendens garn och ser sedan saker och ting i fiendens ljus. rätt

(1057)Saulus från Tarsus var ett exempel på detta. Han hade ingen moralisk rätt, att vara otroende. Emellertid hade han valt, att godta människors åsikter i stället för Guds råd. Han var medveten om profetiorna angående Messias, men föredrog rabbinernas utsagor, människors ord. I sin egen visdom kände inte Saulus Gud eller Jesus Kristus, som Han hade sänt. Då Paulus senare upprepade sin erfarenhet, tillkännagav han att han trodde att han intensivt borde bekämpa Jesu av Nasarets namn. Saulus var ärlig i sin vantro. Han låtsades inte, och Jesus hejdade hans anlopp samt visade honom vilken sida han egentligen stod på. Förföljaren godtog Kristi ord, och omvändes från otrohet till tro på Kristus. rätt

(1057)Saulus tog inte lätt på sin otro, som kommit honom att följa i Satans spår, och orsaka lidande och död för världens dyrbaraste innevånare – dem, som världen inte var värdig. Han hävdade inte, att hans felbedömning var ursäktlig. Länge efter sin omvändelse talade han om sig själv som den störste av syndare. ”Ty jag är den ringaste av apostlarna”, sade han. ”Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.” Han kom ej med några ursäkter för sin grymhet, då han rättat sig efter en falsk trosuppfattning (Manuskript 9, 1898).

3-6. Se EGW:s anmärkning om Första Korintierbrevet 2:1-5. rätt

(1058)3-9. Gjordes blind, för att kunna se – Vilken förödmjukelse för Paulus att veta, att hela tiden han använde sina krafter mot sanningen – i det att han trodde sig göra Gud en tjänst – förföljde han Kristus. Då Frälsaren uppenbarade Sig för Paulus i de klara strålarna från Sin härlighet, fylldes Paulus med avsky för sitt verk och sig själv. Styrkan hos Kristi härlighet kunde ha dödat honom, men Paulus var en hoppets fånge. Kroppsligen blev han förblindad av härligheten hos Honom, som han hade hädat mot, men det var för att han skulle få andlig syn, för att han skulle vakna upp ur den slöhet, som hade bedövat och dödat hans sinnesförmögenheter. Nu var samvetet väckt och arbetade energiskt, för att anklaga sin ägare. Ivern att verka, det ihärdiga motståndet mot ljuset som strålat på honom genom Guds budbärare, fyllde nu hans själ med känslan av fördömelse, varpå han erfor bitter ånger. Nu såg han sig inte längre som rättfärdig, utan fördömd av lagen i tanke, i anda och i gärningar. Han betraktade sig som syndare, till ytterlighet förlorad, utan den Frälsare han hade förföljt. Dagarna och nätterna under sin blindhet fick han tillfälle till eftertanke, och han kastade sig i all sin hjälplöshet och hopplöshet på Kristus, den ende som kunde förlåta honom och kläda honom i rättfärdighet (Manuskript 23, 1899). rätt

(1058)6. Samarbete mellan Gud och människa nödvändigt – Herren skänker alltid sina mänskliga ombud deras uppgifter. Här har vi samverkan mellan Gud och människa. Människan verkar i lydnad för det gudomliga ljus, som hon erhåller. Om Saulus hade sagt: Herre, jag känner inte alls för att följa Dina noga fastslagna riktlinjer, för att bidra till min egen frälsning, och Herren då hade låtit tio gånger så mycket ljus skina över Saulus, skulle det ha varit gagnlöst. Det ankommer på människan, att samverka med Gud. Och den allra svåraste, allvarligaste striden inträffar, när stunden kommer för människan att verkligen lova och besluta sig för, att rätta den egna viljan och inriktningen efter Guds vilja och inriktning.... Karaktären avgör graden av löfte och handling. Handlandet styrs inte av känslor och fallenhet, utan av den himmelske Faderns kända vilja. Följ och lyd den Helige Andes ledning (Brev 135, 1898). rätt

(1058)8, 9 (Andra Korintierbrevet 12:7-9; Galaterbrevet 6:17). ”Herren Jesu märken.” – Han [Paulus] skulle alltid i sin kropp bära märkena från Kristi härlighet, i ögonen, som hade förblindats av det himmelska skenet (Sketches from the Life of Paul, s. 34). rätt

(1058)18, 19. Paulus’ dop – Paulus blev döpt av Ananias i älven i Damaskus. Sedan styrktes han med mat, och började genast att förkunna Jesus för de troende i staden, exakt de personer som han lämnat Jerusalem med avsikt att döda (Sketches from the Life of Paul, s. 32). rätt

(1058)25-27 (Galaterbrevet 1:17, 18). Två stora personligheter möts – Stadsportarna var noggrant bevakade, dag som natt, för att omöjliggöra hans flykt. Lärjungarnas oro fick dem att vända sig till Gud i bön; sömnen lämnade deras ögon, eftersom de var fullt upptagna av att planera den utvalde apostelns flykt. Slutligen kom de på en plan, varigenom han släpptes ut ur ett fönster och sänktes ned längs med stadsmuren i en korg nattetid. På detta förödmjukande vis kom Paulus undan från Damaskus. rätt

(1058)Så styrde han kosan mot Jerusalem, där han ville lära känna apostlarna, och i synnerhet Petrus. Han var väldigt angelägen om, att träffa fiskarna från Galiléen, som hade levat och bett samt pratat med Kristus här i världen.... rätt

(1058)Han försökte att komma i kontakt med bröderna, lärjungarna; men till hans djupa sorg och svåra besvikelse fann han, att de vägrade att ta emot honom som en av de sina. De kom ihåg, hur han tidigare varit en förföljare, och misstänkte att han spelade teater, för att lura och döda dem. Förvisso hade de hört berättas om hans enastående omvändelse, men eftersom han genast hade dragit sig undan till Arabien, och de inte hade hört något bestämt om honom sedan dess, vågade de inte tro på ryktet om hans stora förändring. rätt

(1058)Barnabas, som hade bidragit rundhänt med sina medel, för att hålla Kristi sak uppe och för att mildra de fattigas svårigheter, hade känt Paulus, då denne motverkade de troende. Han trädde nu fram och förnyade bekantskapen, lyssnade till Paulus’ vittnesbörd rörande hans mirakulösa omvändelse, och hans erfarenheter sedan dess. Han trodde i allt på Paulus och tog emot honom, fattade hans hand och ledde honom in i apostlarnas närvaro. Han berättade om den erfarenhet han precis hört talas om – att Jesus personligen hade visat Sig för Paulus på dennes resa till Damaskus; att Han hade talat med honom; att Paulus återfått synen som svar på Ananias’ böner, och sedan i stadens synagoga hade vidmakthållit, att Jesus var Guds Son. rätt

(1059)Apostlarna tvekade inte längre; de kunde inte stå emot Gud. Petrus och Jakob, som vid den tiden var de enda apostlarna i Jerusalem, räckte den forne, svåre förföljaren av deras tro vänskapens högra hand; och hädanefter blev han lika älskad och aktad, som han förut varit fruktad och skydd. Här sammanstrålade två stora personligheter inom den nya tron – Petrus, en av Kristi utvalda följeslagare under Hans stund på jorden; och Paulus, farisén, som, efter Jesu himmelsfärd, hade träffat Honom ansikte mot ansikte, och hade samtalat med Honom samt även sett Honom i syner, liksom skådat arten hos Hans verk i himmelen (Sketches from the Life of Paul, sid. 34-36). rätt

(1059)

Kapitel 10

(1059)1-4 (Filipperbrevet 4:18). Bön och givandet av allmosor som ljuvlig rökelse – [Apostlagärningarna 10:1-4 anförs.] Det är en underbar förmån för vilken som helst person i detta liv, att bli berömd av Gud, som Kornelius blev. Och vad var orsaken till godkännandet? – ”’Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett offer han kommer ihåg.” rätt

(1059)Vare sig bön eller givandet av allmosor äger något värde i sig, för att rekommendera syndaren till Gud; endast Kristi nåd, genom Hans försoningsoffer, förmår att förnya hjärtat och göra vår tjänst godtagbar inför Gud. Denna nåd hade påverkat Kornelius’ hjärta. Kristi Ande hade tilltalat hans själ; Jesus hade försökt att dra honom till Sig, och han hade gett efter för dragandet. Hans böner och allmosor var inte en fråga om tjat eller hot; de utgjorde inte ett pris han sökte att betala, för att säkra himmelen; utan de var frukten av kärlek och tacksamhet till Gud. rätt

(1059)Sådana böner från ett uppriktigt hjärta stiger upp som rökelse inför Herren; och offergåvor till Hans sak och gåvor till de behövande och lidande är något, som behagar Honom. Alltså sägs gåvorna från trossyskonen i Filippi, som såg till aposteln Paulus’ behov medan han satt fängslad i Rom, vara ”en ljuvlig doft, ett rätt offer, som Gud tar emot med glädje.” rätt

(1059)Bön och givandet av allmosor hör nära samman – uttrycket för kärlek till Gud och vår nästa. De utgör praktiserandet av de två stora grundsatserna hos den gudomliga lagen, ”’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd”; och, ”Du skall älska din nästa som dig själv.’”* Alltså: Samtidigt som våra gåvor inte kan garantera oss Guds ynnest eller förtjäna Hans favör, är de bevis för att vi har mottagit Kristi nåd. De är ett prov på uppriktigheten hos vår bekännelse till kärleken (The Review and Herald, den 9. Maj, 1893). * Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm. rätt

(1059)1-6 (Hebréerbrevet 1:14). Tjänande änglar lägger märke till varje individ – Samme Helige Iakttagare, som säger: Jag känner Abraham, kände också Kornelius, och sände dit Sin ängel med ett budskap till den man, som hade tagit till sig och rätt använt allt ljus, som Gud hade skänkt honom. Ängeln sade: ”’Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett offer han kommer ihåg. Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus.” Sedan ges noggranna instruktioner: ”Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet. Han skall säga till dig vad du skall göra.”* Således försöker Herrens ängel, att föra Kornelius i förbindelse med det mänskliga ombud, genom vilket han kan erhålla ytterligare ljus. Studera hela kapitlet ingående och se enkelheten hos hela förfarandet. Betänk därpå, att Herren känner oss till namnet, och exakt var vi bor, och den anda vi besitter samt varje händelse i våra liv. De tjänande änglarna går igenom församlingarna, varvid de noterar vår trofasthet i våra enskilda uppdrag (Brev 20a, 1893). * Sista meningen fattas i Svenska Folk-Bibeln 98; alltså hämtades den från Reformations-Bibeln. Övers. anm. rätt

(1060)Uppriktiga sökare lämnas ej i mörkret – Här ges vi omisskännliga belägg för, att Herren inte lämnar dem i mörkret, som följer allt ljus de får, utan sänder Sina änglar för att tala med dem. Kornelius levde i enlighet med undervisningen i Gamla Testamentet, och Herren sände honom en budbärare, som skulle säga honom, vad han skulle göra. rätt

(1060)Gud kunde ha gett Kornelius all nödvändig undervisning genom ängeln, men det ingick ej i Hans plan. Hans avsikt var, att försätta Kornelius i samröre med dem, som hade mottagit kunskap från ovan och vars uppgift det var, att ingjuta detta vetande i sanningssökare. Så uppträder Gud alltid mot Sitt folk.... rätt

(1060)Kornelius lydde den givna instruktionen. Han förenade sig med församlingen, och blev en användbar och inflytelserik medarbetare åt Gud (Manuskript 67, 1900). rätt

(1060)Gud brukar Sina utsedda ombud – [Apostlagärningarna 10:1-4 anförs.] Ängeln skänkte inte honom allt ljus, som han kunnat förmedla, utan manade honom att göra ett vägval, varigenom han skulle komma i beröring med en, som kunde bibringa honom värdefull sanning.... [Apostlagärningarna 10:5, 6 anförs.] rätt

(1060)Kornelius lydde maningen till punkt och pricka, och samme ängel begav sig till Petrus och delgav honom hans instruktioner. Det här kapitlet [Apostlagärningarna 10] innehåller en mängd värdefulla råd åt oss, och vi bör studera det med ödmjuk uppmärksamhet. När Gud talar genom Sina utsedda ombud för att hjälpa själar, och människor ringaktar de här personerna samt vägrar att ta emot hjälp från dem, varpå de beslutar sig för att de endast skall låta sig ledas av Gud personligen, uppfyller inte Herren deras önskan. När man ändå resonerar så här, riskerar man att lyssna till främmande röster, och kan komma att bli vilseledd. Både Kornelius och Petrus fick veta, vad de skulle göra och de lydde ängelns ord. Kornelius samlade sitt hushåll omkring sig, för att höra ljusets budskap från Petrus. I fall han hade sagt så här: Jag tänker inte låta mig undervisas av någon människa, skulle Guds ängel ha lämnat honom därhän; men sådan var ej hans inställning (The Review and Herald, den 10. oktober, 1893). rätt

(1060)Många i dag som Kornelius – Det är många i dag, som befinner sig i samma position som Kornelius. De lever enligt det ljus de har fått, och Gud talar till dem, liksom Han talade till Kornelius, och tar dem genom Sina utvalda ombud dit, där de på ärligt sätt kan ta emot sanningen. Gud ger Sig tillkänna för dem, som eftersträvar att bygga karaktärer, som Han kan godkänna. Bönerna från dem, som fruktar Honom, som känns vid sina plikter gentemot Honom, hörs och besvaras. Herren uppmärksammar i synnerhet dem, som vandrar i det ljus Han har gett dem, som genom sina handlingar vittnar om, att de försöker att täckas eller behaga Gud. Genom en Petrus visar Han upp den värdefulla pärlan, och genom en Kornelius och hans familj kommer många själar att föras till ljuset (The Review and Herald, den 8. augusti, 1899). rätt

(1060)Guds förunderliga verk kom den energiske, trofaste Kornelius att sätta sig i samband med Kristi lärjungar. Så kommer det också att bli i de sista dagarna. Många kommer att sätta högre värde på Guds klokhet, än på jordiska fördelar och kommer att lyda Guds Ord såsom varande den yppersta måttstocken. Dessa kommer att skänkas omfattande ljus. Dessa kommer att omfatta sanningen, och kommer att söka att sprida sanningsljuset till sina vänner och bekanta, som själva är ivriga sanningssökare. Härigenom blir de samvetsgranna ljusbärare i världen. Eftersom de själva styrs av Guds kärlek, kommer de att övertyga andra och dra fördel av varje tillfälle att bjuda in och envetet mana dem till att skåda skönheten hos sanningen, samt att använda sina förmågor till att föra Guds verk framåt (Manuskript 97, 1898). rätt

(1060)Vissa, som ingår i handelsmäns och furstars skaror, kommer att inta sin plats för att lyda sanningen. Guds öga har vilat över dem, medan de har agerat enligt det ljus de har ägt, varvid de har bibehållit sin rättskaffenhet. Kornelius ... upprätthöll sin religiösa erfarenhet, i det att han nogsamt vandrade enligt ljuset han fått. Gud hade Sitt öga på honom, och Han skickade Sin ängel med ett budskap till honom. Den himmelske budbäraren förbigick de självrättfärdiga, kom till Kornelius och kallade honom vid hans namn (Manuskript 97, 1898). rätt

(1060)Mycket sägs om vår skyldighet mot de försummade fattiga. Borde inte någon uppmärksamhet ägnas de försummade rika? Många betraktar den klassen som hopplös, och de gör föga för att öppna ögonen på dem som, förblindade och omtöcknade av glittret hos den jordiska härligheten, har förlorat evigheten ur sikte. Tusentals välbärgade personer har gått i graven ovarnade. Men likgiltiga som de må verka, känner många ibland de rika en tyngd över själen.... rätt

(1061)Rikedomar och världslig ära förmår ej, att tillfredsställa själen. Många av de rika längtar efter en gudomlig försäkran, en gnutta andligt hopp. Många längtar efter något, som gör slut på enformigheten i deras planlösa liv. Många i offentlig ställning känner sitt behov av någonting, som de saknar. Få av dem går i kyrkan, ty de känner att de därigenom vinner föga nytta. Läran de hör, berör inte hjärtat. Skall vi inte rikta en särskild vädjan till dem? rätt

(1061)Gud kallar på uppriktiga, ödmjuka medarbetare, som är villiga att föra evangeliet till de högre samhällsklasserna. Det går ej att locka de välbärgade, världsligt inriktade själarna till Kristus med flyktiga, tillfälliga insatser. Avgjord, personlig ansträngning måste till från män och kvinnor besjälade av missionsandan – personer, som inte sviker eller låter sig nedslås (The Review and Herald, den 6. april, 1911). rätt

(1061)

Kapitel 12

(1061)

Kapitel 14

(1061)

Kapitel 15

(1061)Den avbildande gudstjänsten och de därtill förbundna ceremonierna avskaffades vid korset. Guds stora förebildande Lamm hade offrats för den skyldiga människans skull, och då hade skuggan upphört i och med, att verkligheten trätt i dess ställe. Paulus sökte att vända människornas sinnen till den tidens storslagna sanning; men dessa, som sade sig vara Jesu efterföljare, var fullt upptagna av att lära ut judarnas tradition, liksom den förpliktande omskärelsen (The Review and Herald, den 29. Maj, 1888). rätt

(1061)4-29. Se EGW:s anmärkning om Galaterbrevet 2:1-10. rätt

(1061)11 (Galaterbrevet 3:8; Första Korintierbrevet 10:4). Endast ett evangelium – Den ofta förfäktade skillnaden mellan Gamla och Nya Testamentet förekommer inte, det vill säga mellan Guds lag och Kristi evangelium, eller mellan kraven under den judiska, respektive den kristna, tidsåldern. Varje själ, som frälstes under den tidigare åldern, blev frälst lika mycket av Kristus, som vi blir frälsta av Honom i dag. Patriarker och profeter var kristna. Evangeliets löfte gavs till det första paret i Eden, sedan de genom sin överträdelse hade skiljt sig ifrån Gud. Evangeliet förkunnades för Abraham. Hebréerna drack alla ur den andliga Klippan, vilken var Kristus (The Signs of the Times, den 14. september, 1882). rätt

(1061)(Andra Moseboken 13:21, 22; Första Korintierbrevet 10:1-4; Första Timoteusbrevet 2:5.) Kristi blod gagnar oss lika mycket som det gagnade Israel – Höljd i molnstoden, hade världens Förlossare gemenskap med Israel. Låt oss därför inte säga, att de var i avsaknad av Kristus. Då folket törstade i ödemarken, och övergick till att muttra och gny, var Kristus för dem det Han är för oss i vår tid – en Frälsare fylld av medlidande, Mäklaren mellan dem och Gud. Efter det att vi har gjort vår andel, för att rena själens tempel från syndens nedsmutsning, gagnar Kristi blod oss, liksom det fordom gjorde Israel (The Youth’s Instructor, den 18. juli, 1901). rätt

(1062)

Kapitel 16

(1062)14 (Andra Korintierbrevet 8:12). Ljus åt de villiga – Guds Ande kan endast lysa upp förståndet hos dem, som vill bli upplysta. Vi läser, att Gud öppnade öronen på Lydia, så att hon brydde sig om det budskap, som Paulus framförde. Att för Lydia tillkännage allt Guds rådslut och allt annat av vikt för henne att ta till sig – detta ingick i Paulus’ uppgift för hennes omvändelse; och sedan utövade all nåds Gud Sin makt, varigenom Han ledde själen på rätt väg. Gud och det mänskliga ombudet samverkade, varigenom verket blev alltigenom framgångsrikt (Brev 150, 1900). rätt

(1062)

Kapitel 17

22-34. Se EGW:s anmärkning om Första Korintierbrevet 2:1-5. rätt

(1062)28 (Johannesevangeliet 5:17; Kolosserbrevet 1:17; Hebréerbrevet 1:3; se EGW:s anmärkning om Första Moseboken 2:7). Gud ständigt verksam i naturen – Gud verkar fortlöpande i naturen. Den är Hans tjänare, och följer Hans minsta vink. Naturens funktion vittnar om den intelligenta eller tankegrundade närvaron av och det aktiva handlandet hos ett Väsen, som agerar i Sitt universum eller allt enligt Sin egen vilja. Det är ingen inneboende kraft i naturen, som ser till att jorden årligen alstrar sitt överflöd och världen fortsätter sitt ständiga lopp kring solen. Den oändliga kraftens hand är i oavbruten verksamhet, för att leda denna stjärnevärld. Det är Guds ögonblick för ögonblick utövade kraft, som håller den på plats vid dess rotationer. Himmelens Gud vilar aldrig. Det är tack vare Hans kraft, som grönskan alls växer, som alla löv framträder och alla blommor blomstrar. Pulsslagen och hjärtats rytm kommer sig inte av, att någon mekanism en gång satts igång. Nej, det är i Gud, som vi lever och rör oss samt finns till. Varje andetag, varje slag av hjärtat, utgör fortgående belägg för en alltid närvarande Guds kraft. Det är Gud, som får solen att gå upp över synranden. Han öppnar himmelens fönster och skänker regn. Han gör så, att gräset spirar på bergen. ”Han låter snö falla som ull, rimfrost strör han ut som aska.” ”När han låter sin röst höras, då brusar himlens vatten, ... Han gör blixtar åt regnet och för vinden ut ur dess förvaringsrum.” Ehuru Herrens skaparverk har upphört, är Han ständigt upptagen av att upprätthålla och som Sina tjänare använda det, som Han har danat. Kristus sade: ”’Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag’” (Manuskript 4, 1882). rätt

(1062)34 (Första Korintierbrevet 2:1-4). Enkelheten hos evangeliet jämförd med världens visdom – Vid slutet på sitt arbete ville han [Paulus] se dess frukter. Av den stora församling, som hade lyssnat till hans vältaliga ord, hade blott tre blivit omvända till tron. Han bestämde sig för, att hädanefter hålla sig till evangeliets enkelhet. Han var övertygad om, att världens lärdom var oförmögen till, att påverka människors hjärtan, men att evangeliet var Guds kraft till frälsning (The Review and Herald, den 3. augusti, 1911). rätt

(1062)

Kapitel 18

(1062)(Apostlagärningarna 20:33, 34; Första Tessalonikerbrevet 2:9; Andra Tessalonikerbrevet 3:8.) Paulus grep till sitt yrke – Paulus ... bodde hos dem [Akvila och Priskilla]; och eftersom han i sin ungdom lärt sig att tillverka tält, vilka flitigt kom till användning i det varma klimatet där, arbetade han i det yrket för sitt uppehälle.... rätt

(1063)Paulus var högt utbildad och beundrades för sin snillrikhet och vältalighet. Av sina landsmän hade han utvalts till att ingå i Sanhedrin, eller Stora Rådet, och var en rabbin, som utmärkte sig för sitt kunnande och sin duglighet; likväl betraktades inte hans utbildning som klar, förrän han gått i lära inom ett praktiskt yrke. Ha gladde sig över, att han förmådde att försörja sig på ett hantverk, och förklarade ofta att hans händer hade avhjälpt hans behov. Medan han befann sig i en främmande stad, ville han inte ligga någon till last. Då han uttömt sina medel för att främja Kristi sak, tog han till sitt yrke, för att hitta en försörjning (Sketches from the Life of Paul, sid. 99, 100). rätt

(1063)Fastän hälsan var bräcklig, arbetade han [Paulus] på dagarna med att tjäna Kristi sak, och slet sedan under stor del av natten, och ofta hela natten, för att sörja för de egna och andras behov (The Youth’s Instructor, den 27. februari, 1902). rätt

(1063)En skicklig hantverkare – Paulus, den store hednaaposteln, lärde sig tältmakeriets yrke. Det förekom högre och lägre grader inom tältmakeriet. Paulus lärde sig att behärska de högre graderna, och han behärskade jämväl de lägre, då omständigheterna så fordrade. Tälttillverkning inbringade inte intäkter lika raskt som en del andra yrken, och det hände att Paulus kunde försörja sig själv endast genom den strängaste hushållning (The Review and Herald, den 6. mars, 1900). rätt

(1063)En utbildare – Paulus var en utbildare. Han förkunnade evangeliet med rösten, och genom sitt intelligenta arbete predikade han med händerna. Han utbildade andra på samma vis, som han själv blivit utbildad av en, som betraktades som den klokaste av mänskliga lärare. I det att Paulus snabbt och skickligt arbetade med sina händer, påtalade han för sina medarbetare de specifikationer Kristus hade gett Mose inför tabernaklets uppförande. Han visade dem, att den skicklighet och visdom samt snillrikhet, som kom till uttryck under arbetets gång, tillhandahållits av Gud för Hans äras skull. Han lärde dem, att Gud skall ges den högsta ära (The Review and Herald, den 6. mars, 1900). rätt

(1063)2 (Apostlagärningarna 8:4; Romarbrevet 1:7, 8). Motstånd tystade inte evangeliet – Efter Kristi himmelsfärd gick apostlarna allestädes åstad och predikade Ordet. De vittnade om Kristi verksamhet som lärare och helbrägdagörare. Deras vittnesbörd i Jerusalem, i Rom och på andra orter var övertygande och kraftfullt. Judarna, som vägrade att ta till sig sanningen, kunde inte göra annat, än att medge att ett övernaturligt inflytande åtföljde Kristi anhängare, eftersom den Helige Ande åtföljde dem. Detta orsakade starkare motstånd; men detta till trots fanns det tjugo år efter Kristi korsfästelse en levande, ivrig församling i Rom. Församlingen var stark och nitisk, och Herren verkade för den. rätt

(1063)Judarnas avund och ursinne mot de kristna visste inga gränser, och de icke troende stadsinnevånarna eggades ständigt upp. De klagade hos myndigheterna och sade, att de kristna judarna var ett orosmoment och farliga för det allmänna bästa. De satte ständigt igång sådant, som skulle väcka strid. Det orsakade, att de kristna bannlystes från Rom. Till de bannlystas skara räknades Akvila och Priskilla, som reste till Korint, där de inrättade sig som tältmakare (The Review and Herald, den 6. mars, 1900). rätt

(1063)24-26. Den lärde Apollos undervisad av ödmjuka tältmakare – Apollos ... hade skolats i Greklands förnämsta kultur, samt var lärd och vältalare.... Akvila och Priskilla lyssnade till honom, och insåg att hans lärosatser var bristande. Han ägde ingen grundlig kunskap om Kristi uppdrag, Hans uppståndelse eller den Helige Andes verk, Tröstaren som Han sände för att vara med Sitt folk under Sin frånvaro. Alltså kallade de till sig Apollos, och den välutbildade vältalaren mottog undervisning från dem med tacksam överraskning och glädje. Tack vare deras lärande vann han en klarare insikt i Skrifterna, och blev till en av de skickligaste försvararna av den kristna församlingen. På så sätt lärde sig en högutbildad, lärd man och strålande talare Herrens väg bättre genom att undervisas av ett äkta kristet par, vars enkla yrke var tältmakarens (Sketches from the Life of Paul, s. 119). rätt

(1063)

Kapitel 19

(1064)19. Värdet på de offrade böckerna – Då böckerna brunnit upp, satte de igång att räkna ut värdet på det, som man offrat. Det beräknades till femtio tusen silverpenningar, lika mycket som tio tusen dollar (Sketches from the Life of Paul, 137). rätt

(1064)33. Se EGW:s anmärkning om Andra Timoteusbrevet 4:13, 14. rätt

(1064)

Kapitel 20

(1064)I Apostlagärningarna 20:17-35 ser vi en bild på karaktären hos en kristen tjänare, som trofast utförde sin plikt. Han var en mångsidig pastor. Vi brukar inte hålla det för förpliktande för alla pastorer, att i allt handla, som Paulus gjorde. Likväl säger vi till alla, att Paulus var en kristen hedersman av ädlaste snitt. Hans föredöme visar, att arbete med händerna inte nödvändigtvis minskar någons inflytande, att arbete med händerna i vilket som helst hederligt yrke inte behöver göra en människa grov och hård samt okänslig (The Youth’s Instructor, den 31. januari, 1901). rätt

(1064)30 (Andra Timoteusbrevet 4:3, 4; Andra Petrusbrevet 2:1). Tysta ned icke hållbara teorier – Utifrån det ljus Herren gett mig, kommer det att framträda män, som talar förvända ting. Ja, de har redan verkat och talat sådant, som Gud aldrig har uppenbarat, varigenom de sänkt den heliga sanningen ned i nivå med det simpla. Stridsfrågor kommer att uppstå kring människors inbilska falsarier, men inte rörande sanningen. I sina fantasifulla sinnen kommer personer att uppfinna prov, som inte är några prov alls, så att när det verkliga provet stundar, kommer det att ses som likvärdigt med de av människor framtagna prov, som saknat värde. Vi kan vänta oss, att allting kommer att lyftas fram och blandas med den sunda läran, men med hjälp av entydig, andlig urskiljningsförmåga, med hjälp av den himmelska smörjelsen, måste vi särskilja det heliga från det simpla, som dras fram för att grumla tron och ett sunt omdöme samt för att nedvärdera den storslagna, mäktiga, prövande sanningen för denna tid.... rätt

(1064)Det har aldrig, aldrig förekommit en tid, då sanningen lidit mera av att bli baktalad, förringas, klandrad genom människors hårdnackade eller gensträviga ifrågasättanden, än i dessa yttersta dagar. Människor har tagit plats i folkens krets med sin olikartade massa av kätterier, som de lägger fram som kungsord. Människorna tjusas av något märkligt, nytt påfund, och saknar den rätta erfarenheten för att genomskåda falskheten hos de uppfattningar, som andra kanhända målar upp som något märkvärdigt. Men att höja det hela till skyarna och kalla det för kungsord, gör det inte till Guds sanning. Oh, vilket klander detta är av våra församlingars brist på riktig fromhet! Personer, som vill komma med något sensationellt, trollar fram nya och märkliga saker och ting, och sedan, utan att tänka sig för, stiger de ut på denna tunna is i form av läror, som sammanflätats som en dyrbar teori. Och framställer saken som en fråga på liv och död.... rätt

(1064)Vi har sanningen, den bastanta sanningen i Guds Ord, och alla de här gissningarna och lärorna bör helst kastas ut med badvattnet, i stället för att näras och ställas i skyltfönstret. Vi skall uppfatta Guds röst i Hans uppenbarade Ord, profetians säkra ord. De, som önskar att upphöja sig själva och göra sig märkvärdiga, bör allt bli vid sunda vätskor först (Brev 136a, 1898). rätt

(1065)(Psaltaren 119:126, 127; Första Timoteusbrevet 4:1.) Sanningens förrädare blir dess värsta förföljare – Mycken så kallad kristendom tas för äkta, trofast andlig sundhet, men det beror på att dess bekännare slipper förföljelse för sanningens skull. När den dag är här, när Guds lag görs ogiltig, och församlingen sållas av de förfärliga prövningar, som skall drabba samtliga jordens invånare, kommer en stor del av dem, som förmodas vara äkta, att ge efter för förledande andar, samt bli svikare och förråda heliga förtroenden och ansvar. De kommer att bli våra värsta förföljare. ”Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida;” och kommer att falla till föga för förföriska andar. rätt

(1065)De, som har livnärt sig på Guds Sons kött och blod – Hans Heliga Ord – kommer att bli styrkta, slå rot och få fast mark under fötterna, vad tron beträffar. De kommer att se allt flera bevis för, varför de bör sätta värde på och lyda Guds Ord. Med David kommer de att säga: ”de har gjort din undervisning om intet. Därför älskar jag dina bud mer än guld, ja, mer än fint guld.”* Medan andra ser dem som avskräde, kommer de att ställa sig upp för att försvara tron. Ingen, som månar om sin bekvämlighet, sin njutning, kommer att förbli stående under sin prövning (The Review and Herald, den 8. juni, 1897). * Här har King James Version ”de har gjort din lag om intet.” Övers. anm.

33, 34. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 18:1-3. rätt

(1065)

Kapitel 21

(1065)39 (Apostlagärningarna 22:3, 25-28). Paulus’ bakgrund – Hans [Paulus’] far var en man med gott rykte och anseende. Han var från Cilicien, men likväl romersk medborgare; ty Paulus uppger, att han själv föddes som en fri man. Andra köpte sig denna frihet för stora pengar, men Paulus föddes fri. Paulus utbildades av sin ålders mest lärda män. Han undervisades av Gamaliel. Paulus var rabbin och statsman. Han var medlem av Stora Rådet (Manuskript 95, 1899). rätt

(1065)

Kapitel 22

3, 25-28. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 21:39.

4. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 9:1, 2. rätt

(1065)5-16 (Apostlagärningarna 26:9-16). Paulus glömde aldrig bort sin remarkabla omvändelse – Aposteln förmådde aldrig, att glömma bort sin omvändelse – från att ha varit förföljare av samtliga Kristi efterföljare, till att själv tro på Honom. Vilket inflytande detta hade på hela hans senare liv! Vilken uppmuntran det innebar, medan han arbetade sida vid sida med Honom, som han en gång i tiden gjort narr och äcklats av. Han kunde aldrig glömma bort den försäkran han fått under sin första tjänstgöringstid. Han förmådde att tala övertygande tack vare sin erfarenhet, en personlig erfarenhet, av Herren Jesus Kristus. Han ägde en levande, kvardröjande tro, ty han uppammade en förnimmelse av Kristi närvaro i allt det han gjorde. Han mottog styrka i bönen, och i egenskap av en trofast Kristi stridsman, väntade han alltid på sin Anförares befallning. Oavsett alla hinder resta framför honom, betraktade han aldrig verket som en omöjlighet, ty han insåg att ”allt förmår den som tror’” (Manuskript 114, 1897). rätt

(1065)Överallt dit Paulus kallades att bege sig efter sin omvändelse, gav han en levande framställning av himmelska änglars tjänst i samband med hans omvändelse (Manuskript 29, 1900). rätt

(1065)

Kapitel 23

(1065)20-23. Lysias fruktade för sin egen säkerhet – Lysias drog gladeligen nytta av tillfället, att befria sig ifrån Paulus.... Kort tid dessförinnan hade en romersk myndighetsperson, som var betydligt högre uppsatt än Lysias, tagits med våld och släpats runt om Jerusalems murar av de ursinniga judarna och slutligen halshuggits, därför att han tagit emot en muta från samariterna. Vid misstanke om likartade brott, hade andra höga tjänstemän satts i fängelse och vanärats. Skulle Paulus ha blivit mördad, kunde överste befälhavaren ha anklagats för att ha tagit mutor för att samstämma till hans död. Det förelåg nu tillräckliga skäl, för att skicka iväg honom i lönndom, och således bli av med ett besvärande ansvar (Sketches from the Life of Paul, s. 227). rätt

(1066)

Kapitel 24

(1066)Ett exempel på den otyglade lösaktighet, som fläckade hans sinnelag, kan ses i hans förhållande med Drusilla, vilket fullbordades omkring denna tid. Med hjälp av den cypriotiske trollkarlen Simon Magus’ bedrägliga konster hade Felix förmått denna prinsessa till att lämna sin make och bli hans fru. Drusilla var ung och vacker samt dessutom judinna. Hon var hängivet bunden till sin man, som hade gjort en betydande uppoffring för att vinna hennes hand. Förvisso var det litet, som skulle ha fått henne att avstå från sina starkaste fördomar och ådra sig sitt folks vämjelse bara för att ingå i ett otuktsförhållande med en grym, gammal snuskgubbe. Men den förrädiske trollkarlens sataniska metoder lyckades, och Felix’ uppsåt kröntes med framgång (Sketches from the Life of Paul, s. 235, 236). rätt

(1066)22. Felix inte vilseledd beträffande Paulus – Felix hade bott så länge i Caesarea – där den kristna tron varit bekant i åratal – att han bättre kände till den religionen, än judarna förmodade, och därför lät han sig inte vilseföras av deras framställningar (Sketches from the Life of Paul, s. 239). rätt

(1066)27. Split och kiv i Caesarea; Felix avsatt – Mot slutet av den här tiden uppstod det en förfärlig konflikt ibland invånarna i Caesarea. Det hade ofta förekommit dispyter, ledande till mäklad fred, mellan judarna och grekerna beträffande deras respektive rättigheter och fördelar i staden. All Caesareas skönhet, stadens tempel, dess palats och amfiteater hade man att tacka den förste Herodes’ äregirighet för. Även hamnen, som skänkte Caesarea all dess rikedom och betydelse, hade konstruerats av honom och kostat oerhört mycket pengar och arbete. De judiska invånarna där var talrika och välbärgade, och de gjorde anspråk på staden som sin, eftersom kungen hade gjort så mycket för den. Med lika stor ihärdighet gjorde grekerna sin rätt till första platsen gällande. rätt

(1066)I slutet på de två åren ledde misshälligheterna till en svår strid på marknaden, vilken utmynnade i nederlag för grekerna. Felix, som ställde sig på den hedniska sidan, anlände med sina trupper och beordrade judarna att skingra sig. Befallningen åtlyddes inte genast av den segerrika sidan, varvid han manade sina soldater att anfalla dem. Glada åt ett tillfälle till att ge fritt utlopp åt sin avsky för judarna, verkställde de befallningen på det mest obarmhärtiga sätt, och många miste så livet. Som om det inte hade varit nog, gav Felix – vars fiendskap mot judarna hade vuxit år från år – nu sina krigsmän lov, att plundra de rikas hus. rätt

(1066)De här orättvisa och grymma dåden kunde förstås inte passera obemärkta. Judarna inlämnade ett formellt klagomål mot Felix, varpå denne kallades till Rom, för att yttra sig över deras anklagelser. Han var väl medveten om, att hans vana att utpressa och förtrycka hade gett dem all orsak till klagan, men han hoppades alltjämt att kunna blidka dem. Alltså beslöt han sig för, trots sin uppriktiga aktning för Paulus, att tillfredsställa deras elakhet, genom att fängsla honom. Men alla hans ansträngningar var förgäves; ehuru han slapp landsförvisning och dödsstraff, avlägsnades han från sitt ämbete, och berövades stordelen av sin oärligt tillvällda rikedom. Drusilla, som gjort sig medskyldig, avled senare, jämte deras ende son, vid Vesuvius’ utbrott. Hans egna dagar ändade i vanära och undanskymdhet (Sketches from the Life of Paul, sid. 245, 246). rätt

(1066)

Kapitel 26

9-16. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 22:5-16.

11. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 9:1, 2. rätt

(1066)26-28. Hur tänkte Agrippa? – Vände Agrippa vid dessa ord i tankarna åter till sin familjs förflutna historia, och dess fruktlösa ansträngningar mot Honom, som Paulus predikade? Tänkte han på sin farfarsfar Herodes, och massmordet på de oskyldiga barnen i Betlehem? Tänkte han på sin farfars svåger Antipas och mordet på Johannes Döparen? Tänkte han på sin egen far, Agrippa I, och aposteln Jakobs martyrdöd? Såg han i katastroferna, som raskt drabbade dessa kungar, ett bevis för Guds missnöje med deras brott mot Hans tjänare? Påminde dagens pompa och ståt Agrippa om den gång, då hans far – en mäktigare monark, än han själv var – stod i samma stad, iförd en glittrande dräkt, medan folket skanderade att han var en gud? Hade han glömt bort, att en förfärlig hämnd snabbt drabbat den fåfänge kungen redan innan beundrarnas rop dött bort? Somligt av detta ilade igenom Agrippas minne; men hans fåfänga stärktes av den strålande scenen framför honom, och alla ädlare tankar föstes undan av stolthet och dryghet (Sketches from the Life of Paul, sid. 255, 256). rätt

(1067)

Kapitel 28

nästa kapitel