Första Korintierbrevet

(1082)

Kapitel 1-3

(1082)

Kapitel 1

(1082)1-8. Skydda församlingen mot bedrägeri - Undervisningen i denna epistel riktas till Guds församling i Korint, och man ombads att skicka den vidare till varje plats, där det fanns grupper av heliga, som ägde tro på Jesus Kristus. I egenskap av medlemmar av Kristi församling, sägs de vara ”de som helgats i Kristus Jesus” och ”de kallade och heliga”. I och med sitt dop förpliktade de sig till ett de goda gärningarnas tjänande, för att söka att frälsa dem, som var ovetande om sanningen. rätt

(1082)Församlingen i Korint bestod till stor del av hedningar. Paulus hade arbetat envetet hos dem, och skänkt dem kunskap om sanningen. Men sedan Paulus hade lämnat dem, dök det upp falska lärare, som ifrågasatte Paulus’ apostlaskap och tjänst. De talade föraktfullt om honom, och försökte att jämföra sig själva med honom på så sätt, att han skulle förminskas i församlingens ögon. rätt

(1082)Paulus försökte inte att upphöja sig själv. Men då lögnen hotade att ödelägga hans tjänsts goda verkningar, krävde hans trofasthet mot uppdraget, att han skulle ära Gud genom att rättfärdiga sin karaktär och hylla sitt ämbete. Han sade sig vara ute på ett gudomligt uppdrag - att han var ”genom Guds vilja kallad till Jesu Kristi apostel”. rätt

(1083)Paulus var kallad till sitt verk av livets Furste. Under det att Paulus varit sysselsatt med att på ett grymt vis förfölja Kristi anhängare, visade Frälsaren Sig för honom och kallade honom att bli en hedningarnas apostel. I egenskap av apostel åt vår Herre, kände han ett heligt ansvar för Korintförsamlingens välgång. Under hans ledning hade de både erhållit och lärt ut sanningen åt andra. De hade blivit så rika, att de inte saknade någon nådegåva. Deras förhållande till Kristus var nära och innerligt. rätt

(1083)Paulus vågade inte, att med sin tystnad, låta sig drivas bort av falska lärare - lärare, som sökte att införa falska uppfattningar och teorier, som kunde avleda ärliga själar från sanningen. Församlingarna måste vakas över, och varskos om bedrägerier. Kristus utgav Sig för oss, för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt Sig ett egendomsfolk, som var uppfyllt av iver att göra goda gärningar. Hans församling måste hållas fri från all falsk lära (Manuskript 46, 1905). rätt

(1083)10. Enhet i mångfald - Guds folks styrka ligger i deras förbund med Honom genom Hans enfödde Son, och deras inbördes förbund. Det finns inte två helt lika löv på ett träd; alla sinnen fungerar inte heller likadant. Men när nu det förhåller sig så, kan det förekomma enhet i mångfald. Kristus är vår rot, och alla som är inympade i denna rot, kommer att bära samma slags frukt som Kristus. De kommer att ge prov på vällukten hos Hans sinnelag, vad gäller talets gåva, vad gäller uppövandet av gästfrihet, vänlighet, kristen hövlighet och himmelsk artighet. rätt

(1083)Titta på blommorna i en golvmatta, och lägg märke till de olikfärgade trådarna. Alla är inte rosa, eller gröna, eller blåa. En blandning av färger vävs samman, för att fullständiga mönstret. Likadant förhåller det sig med sig Guds mönsterprägling. Han låter oss med avsikt hamna där vi måste lära oss att leva som enskilda personer. Vi är inte alla lämpade till att utföra samma slags arbete, men varje persons arbete formges av Gud, för att det skall bli en fungerande del av Hans plan (The Review and Herald, den 4. juli, 1899). rätt

(1083)10-13. Se EGW:s anmärkning om Galaterbrevet 5:1, 2.

13. Kristus är stenen, som förenar - Paulus frågar: ”Är då Kristus delad?” Har vi inte ett andligt Överhuvud? Kristus har under alla åldrar varit den förenande stenen, den huvudsakliga hörnstenen. Patriarkerna, det levitiska prästerskapet och dagens kristna, alla har de sitt nav i Honom. Han utgör allt och är i alla (The Review and Herald, den 3. januari, 1899).

21. Se EGW:s anmärkning om Romarbrevet 1:20-25. rätt

(1083)25-29. Gud bedömer och mäter ej med människors måttstock - På grund av mänskobarns stolthet och äregirighet, har Gud valt att utföra Sina mäktiga verk med hjälp av de enklaste och oansenligaste medel. Det är inte de män, som världen ärar som stora, talangfulla, eller strålande, som Gud väljer. Han tar ut dem, som verkar i saktmod och enkelhet, där de erkänner Honom som sin ledare och källa till kraft. Han vill, att vi gör Honom till vår beskyddare och vägledare i livets alla plikter och företeelser.. rätt

(1083)Himmelens Majestät verkar genom vem Han vill. Det händer, att Han i Sin försyn väljer ut de ödmjukaste redskap till att uträtta det största verk, ty Hans makt uppenbaras genom människors svaghet. Vi har vår måttstock som vi mäter med, och utifrån denna säger vi att något är storartat eller mindre märkvärdigt; men Gud bedömer inte enligt människors måttstock; Han graderar inte Sin skala enligt deras. Vi skall inte inbilla oss, att det som ser storartat ut i våra ögon, måste vara storartat även för Gud, och att det blygsamma också måste vara blygsamt för Honom (The Signs of the Times, den 14. juli, 1881). rätt

(1083)

Kapitel 2

(1083)Här har vi en högst väsentlig lärdom. Vi behöver känna till vår situation och position, vårt läge. Vi behöver inse, att den förnämsta undervisning som någonsin förmedlats åt dödliga, utvecklar en ödmjukhetens anda, ty den visar hur mycket mer man har att lära sig. rätt

(1083)Ju mera man lär sig, desto bättre förstår man behovet av att satsa hela sinnet och intresset på att lära sig för Kristi skull. Varför lär just Du Dig något? Hopar Du kunnande, för att bli bättre bevandrad i sanningen? Om det är avsikten, se då till att dölja det egna jaget i Jesus Kristus. rätt

(1084) ”Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er.” Paulus var en synnerligen förträfflig lärare; ändå förnam han att utan att Guds Ande var verksam i honom, skulle all den kunskap han måtte samla vara till föga gagn. Vi måste dela hans erfarenhet; vi måste vara rädda för oss själva. Vi behöver var och en personligen sitta vid Jesu fötter, och lyssna till Hans undervisande ord (Manuskript 84, 1901). rätt

(1084)1-4. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 17:34.

1-5 (Apostlagärningarna 9:3-6; 22:3, 4). Instruktion för dagens församling - [Första Korintierbrevet 2:1-5 anförs.] Paulus var ingen okunnig person, men förkunnandet om Kristus var ett nytt evangelium för honom. Det var ett arbete, som i allt skilde sig från det, som han ägnat sig åt då han jagade kristna troende från en plats till en annan och till och med förföljde dem ”ända till döds”. Emellertid uppenbarade Kristus Sig för Paulus på ett anmärkningsvärt sätt vid dennes omvändelse. Vid Damaskus’ stadsport förändrade synen av den Korsfäste hela hans livsinriktning. Förföljaren blev lärjunge, läraren elev. rätt

(1084)Från och med den stunden var Paulus i sanning en omvänd man. Gud gav honom ett särskilt arbete att utföra för kristendomen. Hans undervisning i breven till dåtidens församlingar utgör instruktion för Guds församling till tidens ände (Brev 332, 1907). rätt

(1084)Vältalighet i det enkla - [Första Korintierbrevet 2:1-5 anförs.] Paulus infann sig inte hos församlingarna som orator, det vill säga vältalare, eller som vetenskapsfilosof. Han var inte ute efter, att bara tillhandahålla örongodis med ordkonster och skickligt formulerade fraser. Han tillkännagav med vältalig enkelhet det, som visats honom. Han förmådde, att tala med makt och myndighet, ty han mottog ofta anvisningar från Gud i syner [Första Korintierbrevet 1:6-10 anförs] (Manuskript 46, 1905). rätt

(1084)(Apostlagärningarna 17:22-34.) Andlig kraft ligger ej i mänsklig visdom - [Första Korintierbrevet 2:1-9 anförs.] Aposteln Paulus ägde en romersk invånares samtliga förmåner. Han släpade inte efter beträffande hebréisk utbildning, ty han hade undervisats av Gamaliel; men allt detta räckte inte till, för att han skulle nå den högsta nivån. Trots all denna vetenskapliga och humanistiska lärdom, var han - tills Kristus uppenbarades för honom - inhöljd i lika tjockt mörker, som många i vår tid. Paulus blev i allt medveten om och varse, att en praktisk och påtaglig bekantskap med Jesus Kristus var för hans dåvarande och evigt bästa. Han insåg behovet av, att uppnå en hög standard. rätt

(1084)Det var Paulus’ sed, att anta en vältalighetens stil vid sitt predikande. Som person var han lämpad, att tala inför kungar, inför Atens stora och lärda män, och hans förståndsmässiga framgångar var ofta av värde för honom, då väg skulle banas för evangeliet. Det här försökte han med i Aten, där han bemötte vältalighet med vältalighet, filosofi med filosofi och logik med logik; men han nådde aldrig den önskade framgången. Hans efterklokhet fick honom att förstå, att här krävdes det något mera, än mänsklig visdom. Gud lärde honom, att han måste utrustas med något överstigande världens klokskap. Han måste erhålla sin kraft från en högre källa. För att överbevisa och omvända syndare, måste Guds Ande inlemmas i hans verksamhet och helga varje andligt framsteg. Han måste äta Guds Sons kött och dricka Hans blod (The Review and Herald, den 18. juli, 1899). rätt

(1084)2 (Galaterbrevet 6:14). Den riktigt bärande sanningen i Skrifterna - Det finns en stor, väsentlig sanning, som alltid skall hållas i minnet, när man utforskar Skrifterna - Kristus och Honom korsfäst. Styrkan hos varje sanning beror på dess förhållande till detta huvudämne. Den upphöjda naturen hos Guds lag går bara att skönja i ljuset från korset. Det går bara att väcka liv i en av synd förlamad själ genom det verk, som vår frälsnings Upphovsman åstadkom på korset (Manuskript 31, 1890). rätt

(1085)4 (Första Korintierbrevet 4:9). Trofasta förkunnare ett skådespel för världen - Vår verksamhet för innevarande tid är inte tänkt att utföras med den mänskliga vishetens lockande ord, vilka hedniska vältalare använde, för att vinna applåder. Tala med Andens överbevisning och med den kraft, som Gud allena kan ingjuta. De prövande sanningarna för vår tid skall förkunnas av personer, vars läppar har vidrörts av ett brinnande kol från Guds altare. Dylik förkunnelse kommer att stå i bjärt kontrast till det predikande, som vanligtvis hörs. Trofasta, av Gud utskickade budbärare utgör ett skådespel för världen, för änglar och för människor - inte för att de intar höga ställningar, utan för att de visar sig vara styrkta och stöttade av Anden (Manuskript 165, 1899).

7-14. Se EGW:s anmärkning om Romarbrevet 11:33. rätt

(1085)9 (Efésierbrevet 1:17, 18). Utbilda föreställningsförmågan - Du behöver stanna upp vid löftena i Guds Ord, hålla upp dem inför Ditt inte öga. Upprepa punkt för punkt, dag efter dag, lärdomarna däri, om och om igen, tills Du får klart för Dig deras innebörd och vikt. I dag kan vi se en smula, och genom begrundande och bön, mera därav i morgon. Och sålunda, bit för bit, får vi fatt i de nåderika löftena, tills vi nästan förstår deras fulla innebörd. rätt

(1085)Oh, hur mycket vi går miste om, genom att inte utbilda föreställningsförmågan eller fantasin i, att stanna kvar vid det gudomliga, snarare än vid det jordiska! Vi måste härvidlag låta fantasin löpa fritt, och likväl… ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”* Nya under kommer att uppenbaras för sinnet ju mera vi anstränger det, för att förstå himmelska angelägenheter. Vi går miste om mycket, genom att inte tala mera om Jesus och om himmelen, de heligas arv. Ju intensivare som vi funderar på det himmelska, desto flera ljuvligheter kommer vi att se, och desto mera bräddfulla kommer våra hjärtan att vara av tacksamhet mot vår välgörande Skapare (Brev 4, 1885). * Kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm. rätt

(1085)14. Sanning mot världslig visdom - Sanningens dyrbara ädelstenar, som är av det högsta värde för de saktmodiga och enkla personer som tror på Kristus, är rena dårskapen för dem som är visa enligt världslig bedömning. Men sanningen, den eviga sanningen, är alltid närvarande hos en sann troende. Anden är den utsedde läraren åt en sådan själ, ja, hans vägvisare, hans ständiga styrka och rättfärdighet (Manuskript 29, 1899). rätt

(1085)16. Lagen uttrycker Guds tanke - De tio budens lag skall inte betraktas främst som en samling förbud, utan som hörande ihop med nåden. Lagens förbud garanterar den lydiges lycka. När lagen tas emot i Kristus, åstadkommer den i oss den karaktärens renhet, som kommer att bereda oss fröjd genom oändliga tidsåldrar. För den lydige är lagen en skyddsmur. I lagen skådar vi Guds godhet. Genom att för människorna framhäva rättfärdighetens oföränderliga grundsatser, försöker Gud att skydda dem mot det onda, som kommer sig av överträdelse. rätt

(1085)Vi skall inte tro, att Gud väntar på att få straffa syndaren för dennes synd. Syndaren drar straffet över sig själv. Hans egna handlingar sätter igång en kedjereaktion ledande till elände. Varje form av överträdelse slår mot syndaren, förändrar hans karaktär, och underlättar vidare överträdelse. Genom att välja att synda, skiljer människor sig från Gud, spärrar sig själva ute från välsignelsens flöde, och den oundvikliga följden är fördärv och död. rätt

(1085)Lagen är ett uttryck för Guds tanke. När vi tar emot den i Kristus, blir den vår tanke. Den lyfter oss bortom styrkan hos det icke omvända hjärtats önskningar och benägenheter, bortom frestelser ledande till synd (Brev 96, 1896). rätt

(1085)

Kapitel 3

(1085)Felet låg inte hos deras lärare, utan hos dem själva. De var trögtänkta. De hade fått tillräckligt omfattande fördelar och förmåner. Deras insikt om Kristus, Hans verk, Hans kraft och makt att till det yttersta frälsa alla som kommer till Honom, kunde ha ökat. Men de hade inte kämpat sig framåt och uppåt, för att förkovra sig i kunskapen om Frälsaren. Eftersom de inte i tro hade tagit emot de sig tilldelade sanningarna, var deras minne svagt. De förmådde inte, att hålla kvar i minnet de nödvändiga sanningarna för ett framgångsrikt karaktärsbygge. rätt

(1085)Aposteln riktar deras uppmärksamhet på deras misslyckande härvidlag, vilket lett till deras andliga skörhet. Deras missuppfattningar gav dem en suddig bild av Kristi makt, att göra Sitt folk till en lovsång i världen (The Review and Herald, den 16. juni, 1903). rätt

(1086)1-3. Andliga dvärgar - Paulus längtade efter, att tala om andliga ting med församlingen i Korint. Men till sin sorg fann han den vara kraftigt försvagad. Församlingens medlemmar stod inte ens ut med, att höra sanningen om sig själva. [Första Korintierbrevet 3:1, 2 anförs.] Medlemmarnas andliga utveckling hade avtagit så kraftigt, att ett entydigt ”Så säger Herren” var en oförskämdhet i deras öron. Paulus visste, att han genom att tala sanning, skulle betraktas som anklagare och felfinnare (Manuskript 74, 1899). rätt

(1086)2. Att leva på en låg nivå - [Första Korintierbrevet 3:1-3 anförs.] De, som tilltalas med dessa ord, hade inte livnärt sig på Kristus, och därför hade de heller inte nått någon vart i andligt kunnande. Paulus sade: ”Mjölk gav jag er att dricka” - de entydigaste, enklaste sanningar, lämpliga för nyomvända till tron. ”Fast föda fick ni inte” - den stadiga, näringsriktiga, andliga föda, lämplig för dem, som har gått framåt i kunskapen om det gudomliga. De vistades på en låg nivå, där de uppehöll sig vid ytliga sanningar, som inte fordrar tänkande, eller djup efterforskning (Manuskript 70, 1901). rätt

(1086)4-9. Predikanter skall inte göras till några avgudar - Det kan inte förekomma starkare bevis inom församlingar för, att Bibelns sanningar inte har helgat mottagarna, än deras vidhäftande vid någon favoritpredikant, och deras ovilja att ta emot och låta sig gynnas av ansträngningarna från någon annan lärare, som skickas till dem genom Guds försyn. Herren sänder hjälp till Sin församling, fast inte som de själva vill; ty närsynta dödliga förmår ej, att urskilja vad som är för deras eget bästa. Det är sällan, som en enda predikant äger alla nödvändiga förutsättningar, för att göra en menighet fullkomlig i allt som rör kristen tro; alltså sänder Gud andra förkunnare efter honom, ja, flera i rad, och var och en äger vissa kvalifikationer, som de andra saknar. rätt

(1086)Församlingen borde tacksamt ta emot dessa Kristi tjänare, alldeles som de skulle ta emot Mästaren Själv. De bör eftersträva, att vinna varje fördel från den undervisning, som predikanter må ha att ge dem från Guds Ord. Dock skall förkunnarna själva inte göras till avgudar; det får icke förekomma några religiösa älsklingar och favoriter hos folket; det är sanningarna de för med sig, som skall godtas och uppskattas i ödmjukt saktmod (Redemption: The Teachings of Paul, sidorna 74, 75). rätt

(1086)5, 6. Herren är vår verkande kraft - Herren vill, att vi skall skilja mellan medlen och redskapet. [Första Korintierbrevet 3:5, 6 anförs.] Det mänskliga ombudet är bara redskapet; det är Herren, som tillhandahåller den verksamamma kraften. Han måste samverka med gudomlig kraft (Brev 150, 1900). rätt

(1086)9 (Andra Korintierbrevet 10:4; se EGW:s anmärkning om Första Moseboken 2:7; Romarbrevet 12:2). Gud tillhandahåller vapnen - ”vi är Guds medarbetare”. Han skänker oss alla de hjälpmedel, alla de andliga vapen, som behövs för att störta Satans skansar och fästen över ända. Lägg fram sanningen sådan den är i Jesus. Låt tonläget hos rösten uttrycka Guds kärlek. Led, men driv aldrig på. Nalkas den mest obstinate i en anda av vänlighet och tillgivenhet. Doppa Era ord i nådens olja, och låt dem strömma ur munnen i kärlek (Brev 105, 1893). rätt

(1086)Gudomlig förfining kommer att erhållas - Herren kommer att skänka gudomlig förfining åt dem, som är Hans medarbetare. Att vara en Guds medarbetare innebär, att sträva och brottas, för att växa upp till Kristi likhet. Det är Satan, som gör det nödvändigt för oss att sträva. De, som verkligen fixerar blicken på Herren Jesu liv, kommer att vinna ett översvallande inträde i Hans andliga tempel (Brev 5, 1900.) rätt

(1086)Svaga plantor vårdas särskilt ömt - ”ni är en Guds åker”. Liksom människor tycker om trädgårdsodling, tycker Gud om Sina troende söner och döttrar. En trädgård kräver ständig omsorg. Ogräs måste rensas; nya plantor måste sättas ut; för hastigt växande grenar måste beskäras. På motsvarande sätt hyser Herren omsorg om Sin trädgård, Sina plantor. Han kan inte gilla förändringar, som inte uppenbarar de sköna egenskaperna hos Kristi karaktär. Kristi blod har gjort män och kvinnor till Guds dyrbara skatt. Hur noga bör då inte var och en vara, att inte visa för mycken självständighet i att dra upp de plantor, som Herren har satt i Sin trädgård. Somliga plantor är så krassliga, att det knappt är något liv kvar i dem, och för dessa hyser Herren särskild omsorg (Manuskript 39, 1896). rätt

(1087)Att lära sig konsten, att bygga en karaktär - ”ni är en Guds byggnad.” Ni är den store Mästerverkarens företrädare. Gud förbjude, att vi skulle försumma att lära oss konsten, att bygga en karaktär. Den riktning vi bör följa i detta verk, följer inte världens uppfattningar; gestaltningen är inte densamma som världens. De, som ger sig i kast med Guds verk, utan att dölja jaget i Kristus, kommer snart att lösgöra sig från Mästarens byggnad (Manuskript 165, 1899). rätt

(1087)Låt Kristus styra - Se till, att Kristus vägleder Er under Ert karaktärsbygge. Det gör stor skillnad, om Ni är Guds medarbetare, eller om Ni motverkar Hans syften; huruvida det är Er högsta önskan, att hedra Gud, eller att hedra Er själva och Era planer. Kristus tillkännager: ”utan mig kan ni ingenting göra” - ingenting, som godkänns av Gud. Granska Era bevekelsegrunder ingående, och se till att Ni inte följer Ert eget tänkande, utan Kristi tänkande (Manuskript 102, 1903). rätt

(1087)Ett tempel ärat av Gud och människan - Varje person skall bygga med rena, ädla, rättrådiga gärningar. Utfallet av detta verk blir en symmetrisk eller till sina delar regelbunden byggnad, ett vackert tempel, som äras av Gud och människor (Manuskript 153, 1903). rätt

(1087)9-15. Varje person har sina förpliktelser att sköta - Vi bör noga bedöma det, som har med vår verksamhet att göra. Kommer våra insatser att välsigna själar? Gud har inte gett oss arbete enbart för att hålla oss sysselsatta, utan för att det skall förhärliga Hans namn. Många är strängt upptagna med, att samla in trä, hö, halm. Allt detta kommer dock att förstöras, varigenom själar kommer att lämnas oförberedda på den stora dag, när varje verk kommer att prövas med eld. Många kommer att bli varse, att det verk som har upptagit deras tid och uppmärksamhet, ändå har slitits ut, och att de själva med nöd och näppe har frälsts, som genom eld. rätt

(1087)Ett sådant utfall som detta hör inte till Guds plan. Gud har sett till, att skänka varje person egna förpliktelser. Vi skall därför ingående och under bön fråga: Vilken uppgift har var och en av oss fått, såsom män och kvinnor med ansvar inför Gud? Och oavsett om vår syssla enbart inskränker sig till andliga angelägenheter, eller om den omfattar både det timliga och det andliga, är det meningen att vi troget skall fullgöra våra uppgifter. Världsliga och sakrala angelägenheter måste sammanflätas, men sakrala angelägenheter får icke skymmas av världsliga angelägenheter. rätt

(1087)Kristus fordrar hela människans tjänst, där de kroppsliga, förståndsmässiga och moraliska krafterna sammanverkar. Dessa skall ställas till Guds tjänst. Människan skall minnas, att Gud är alltings rättmätige ägare, och att hennes strävanden skall kännetecknas av helighet, vilket de inte gjorde, innan hon skrev in sig i Herrens här. Varje handling skall vara en helgad handling, ty den sker genom den av Gud anförtrodda talenten tid. Helig för Herren står inristat på samtliga handlingar från en dylik person, eftersom hela han eller hon står under Guds herravälde. rätt

(1087)Inget företagande skall åtas, ens när det gäller vardagliga göranden, om dess inflytande fördärvar sinnena. Vi går på Herrens skola för vår utbildning, och Han har Sina egna, bestämda metoder för att sätta oss i arbete, så att Hans namn kan förhärligas genom det verk, som vi uträttar i denna värld. Många grubblar över, att de inte arbetar direkt för Guds rikes framåtskridande. Dock får inte den enklaste uppgift förbises. Om den utförs i den rätta andan, är den en välsignelse, och kan komma att medföra mera avancerade uppgifter. De, som uträttar dessa uppgifter, skall inte se sig själva som värdelösa medarbetare i Guds stora hushåll. Tvärtom, deras uppgifter utgör ett arbete, som någon måste ta på sig (Manuskript 49, 1898). rätt

(1087)11. Den levande hörnstenen - Gud tänker inte godta den mest fenomenala tjänst, eller den mest strålande talang, med mindre den läggs på, och kopplas till, den levande hörnstenen som grundval; ty denna allena skänker sant värde åt personens inneboende förmåga, och gör det hela till en levande gudstjänst. Vi kan blicka bakåt genom århundradena, och se levande stenar glimra likt ljusstrålar genom avfallet och struntet hos moraliskt mörker, lögner och vidskepelse. Dessa dyrbara ädelstenar strålar med ständigt tilltagande lyster, och inte bara för en kort stund, utan för evigt (Redemption: The Teachings of Paul, sidan 80). rätt

(1087)11-13 (se EGW:s anmärkning om Psaltaren 144:12). Trons guld är oförgängligt - Det gör stor skillnad, vilket material som används i karaktärsbygget. Guds sedan länge emotsedda dag kommer inom kort att pröva varje mans verk. ”[…] hur vars och ens verk är skall elden pröva.” Liksom eld visar skillnaden mellan guld, silver och ädelstenar samt trä, hö och halm, kommer domens dag att pröva karaktärer och visa skillnaden mellan sinnelag formade till likhet med Kristi osjälviska hjärta samt sinnelag formade till likhet med ett själviskt hjärta. All själviskhet, all falsk religion, kommer då att framträda sådan den är. Det värdelösa materialet kommer att förintas; men guldet hos äkta, barnslig, ödmjuk tro kommer aldrig att minska i värde. Denna tro kan aldrig förintas; ty den är oförgänglig. En timmas överträdelse kommer att visa sig vara en stor förlust, medan Herrens fruktan kommer att visa sig vara inledningen till visdom. Självisk njutning kommer att tillintetgöras likt halm, medan guldet hos orubbliga grundsatser, som försvaras till varje pris, kommer att bestå för evigt (The Review and Herald, den 11. december , 1900). rätt

(1088)13. Se EGW:s anmärkning om Jeremia 23:28; Uppenbarelseboken 20:12, 13.

16-23. Se EGW:s anmärkning om Första Tessalonikerbrevet 5:23. rätt

(1088)

Kapitel 4

(1088)Inbyggarna i icke fallna världar och i det himmelska universum betraktar med intensivt intresse striden mellan gott och ont. De fröjdas, när Satans spetsfundigheter, den ena efter den andra, genomskådas och bemöts med ”Det står skrivet”, liksom då Kristus bemötte dem i Sin strid med den lömske fienden. Varje vunnen seger är en ädelsten i livets krona. På segerns dag kommer hela det himmelska världsalltet att triumfera. Änglaharporna kommer att åstadkomma den vackraste musik, som ackompanjemang åt röstens melodi (Brev 5, 1900). rätt

(1088)

Kapitel 6

(1088)20. Se EGW:s anmärkning om Andra Moseboken 16; 3; Andra Petrusbrevet 1:10. rätt

(1088)

Kapitel 9

(1088)För Paulus som evangelii förkunnare var det en rättighet, att fordra lön från dem, som han arbetade åt. Men fastän han blev allas tjänare, arbetade han likväl med sina händer för att försörja sig, så att ingen skulle ha anledning att beskylla honom för själviskhet. Han erhöll inte lön för sitt arbete, ehuru det var hans rättighet som de goda nyheternas förkunnare. På så vis tydliggjorde han, att han verkade för själar, inte för pengar. rätt

(1088) ”Vad har jag då för lön?”, undrar han. ”Jo, att som förkunnare av evangelium få lägga fram det utan kostnad och inte utnyttja den rätt evangeliet ger mig.” rätt

(1088)Paulus var inte beroende av människor för sin ordination. Han hade tagit emot sitt uppdrag och sin ordination eller ämbetsvigning från Herren. Han såg sitt arbete som förkunnare som en förmån. För honom var det inte en skyldighet att fullgöra för att få lön. Han ansträngde sig med tanke på människors själar. ”Ty om jag predikar evangelium”, sade han, ”har jag inget att berömma mig av, eftersom jag är tvingad till det. Ve mig om jag inte predikar evangelium!” Han studerade fortlöpande, hur hans vittnesbörd skulle bli verkningsfullare. Han sökte Guds gillande. rätt

(1088)Tänk, om det i dag skulle finnas män med en tro, som finge dem att handla likt Paulus, män, som skulle predika evangelium, utan att snegla efter sin lön, utan som vore villiga att som belöning se själars frälsning (Manuskript 74, 1903)! rätt

(1088)20-23. Paulus’ arbetssätt - [Första Korintierbrevet 9:20-23 anförs.] Vi vet, att aposteln inte gjorde avkall på minsta del hos sina grundsatser. Han lät sig inte vilseledas av människors spetsfundigheter och regler. Han tänkte inte lyssna till antaganden och försäkringar från män, som lärde ut mänskobud som lärosatser; eftersom laglöshet och överträdelse bredde ut sig och vann terräng, tillät han inte sin kärlek att kallna. All iver och uppriktig strävan skall kvarhållas; men samtidigt skulle vissa utmärkande drag hos vår tro, om de uttrycktes, genast väcka fördomar, på grund av omgivningens inställning. rätt

(1089)Paulus kunde ivra lika starkt som de största förkämparna, vad gällde trohet mot Guds lag, och visa att han var sakkunnig i Gamla Testamentets Skrifter. Han kunde uppehålla sig vid avbilderna och skuggorna förebådande Kristus; han kunde upphöja Kristus, och berätta allt om Kristus och Hans bestämda verksamhet för mänskligheten, och vad den bestod i. Han kunde tydligt lägga ut profetiorna, och kasta nytt ljus över dem; och ändå ville han inte reta upp eller såra de lyssnande. Härmed lade han en bekväm grund, så att väl de hade mjuknat i anden, kunde han med Johannes säga: Se i Jesus Kristus, som gjordes till kött och bodde ibland oss, Guds Lamm, som tar bort världens synd. rätt

(1089)För hedningarna förkunnade Han Kristus som deras enda hopp om frälsning, men tog till en början inte upp lagen. Men sedan deras hjärtan värmts genom framställningen av Kristus som Guds gåva till vår värld, och vad som innefattades i Återlösarens verk i Sitt dyrbara offer för att påvisa Guds kärlek till människan, förklarade han med den mest vältaliga enkelhet, att i denna kärlek till hela mänskosläktet - jude och hedning - var villkoret för frälsning, att de överlämnade sina hjärtan till Honom. Väl de med varma hjärtan och stillade sinnen gett sig själva till Herren, framställde han Guds lag som ett prov på deras lydnad. Så här arbetade Paulus - han anpassade sina tillvägagångssätt, för att vinna själar. Hade han varit brysk och oskicklig i, att hantera Ordet, skulle han ha nått vare sig jude eller hedning. rätt

(1089)Han ledde hedningarna stegvis till att betrakta de kolossala sanningarna om Guds kärlek, som inte sparade Sin egen Son, utan utgav Honom för oss; och varför skulle Han då inte med Honom också fritt skänka oss allting annat? Frågan ställdes, varför ett sådant omätligt offer var nödvändigt, och då återgick han till avbilderna och belyste Gamla Testamentets Skrifter, varigenom Kristus uppenbarades i lagen. Det omvände dem till Kristus och till lagen (SpT, Serie A, Nr. 6, sid. 54, 55). rätt

(1089)24-27 (Första Petrusbrevet 2:11). En tävling, där alla kan vinna - [Första Korintierbrevet 9:24-27 anförs.] Denna strålande tävling väntar oss. Aposteln söker att inspirera oss till ädel efterapning, en tävling, där det inte förekommer någon själviskhet, orättvisa eller oärligheter. Vi skall använda varje andlig nerv och muskel i kampen om livets krona. Ingen, som gör sitt bästa, kommer att förlora i tävlingen. rätt

(1089)Alla, som vill vinna priset, måste idka hårdast möjliga självdisciplin. ”Men var och en som kämpar är återhållsam i allt.”* De, som ställer upp i en tävling, där fysisk styrka används för att vinna ett förgängligt pris, inser nödvändigheten av sträng avhållsamhet från varje själveftergivenhet, som skulle försvaga kroppens krafter. De äter enkel föda vid regelbundna tidpunkter. * Reformations-Bibeln. Övers. anm. rätt

(1089)Hur mycket grundligare borde inte de, som startar i evangeliloppet, avhålla sig från aptitens olagliga eftergivenhet och ”hålla [sig] borta från de köttsliga begären som för krig mot själen.” De måste vara återhållsamma hela tiden. Samma återhållande kraft, som ger dem förmågan att vinna seger en gång, kommer, om den används fortlöpande, att ge dem en stor fördel i kampen om livets krona (Manuskript 74, 1903). rätt

(1089)(Romarbrevet 8:13; Kolosserbrevet 3:5.) I Herrans tukt - [Första Korintierbrevet 9:24-27 anförs.] Så här framställer Paulus villkoren, som Gud bestämt för varje själ, som skriver in sig i Hans tjänst. Aposteln är rädd för, att han själv skall misslyckas vid prövningen, och befunnen väga för lätt, varför han ålägger sig hård träning. Alltså behöver dagens kristna noga vaka över aptiten. De behöver ålägga sig hård träning, så att de inte löper utan att ha målet i sikte. De måste vara medvetna om rätt standard och eftersträva, att uppnå den. De måste lyda Guds lagar. De fysiska, mentala och moraliska krafterna måste hållas i allra bästa skick, för att uppnå Guds gillande. ”Utan jag tuktar min kropp och kuvar den”*, säger aposteln. Bokstavligt talat innebär det, att nedkämpa dess önskningar och impulser samt lidelser genom sträng disciplin, alldeles som deltagarna i tävlingen om ett jordiskt pris gör (Manuskript 93, 1899). * Reformations-Bibeln. Övers. anm. rätt

(1089)27 (se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 12:1-4). Paulus på sin vakt - [Första Korintierbrevet 9:26, 27 anförs.] Paulus var alltid vaksam, för att inte onda böjelser skulle betvinga honom. Han tog sig nogsamt till vara för sin aptit och sina lidelser samt onda böjelser (Brev 27, 1906). rätt

(1090)

Kapitel 10

12. Se EGW:s anmärkning om Första Konungaboken 11:1-4; Matteusevangeliet 26:31-35. rätt

(1090)

Kapitel 11

(1090)Före nattvarden hade man lagt sig till med vanan, att samlas till en umgängespräglad måltid. Familjer, som bekände sig till tron, tog med sig egen mat till möteslokalen, och åt denna utan att vara artiga nog, att vänta på att andra skulle göra sig klara. Den heliga inrättningen Herrens Måltid förvandlades, för de rikas vidkommande, till en frossandets högtid; samtidigt fick de fattiga skämmas för sin påvra kost, som inte gick att jämföra med de välbärgade trossyskonens kostbara livsmedel. rätt

(1090)Paulus åthutar korintierna för att ha gjort Guds hus till ett ställe för festande och firande, som hos en samling avgudadyrkare: ”Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har?” De offentliga religiösa festmåltiderna i Grekland hade gått till så här, och det var för att de följde råden från falska lärare, som de kristna förmåtts till att apa efter deras exempel. De här lärarna började med att försäkra dem om, att det inte var fel att bevista avgudadyrkares festmåltider, och införde så småningom liknande vanor inom den kristna församlingen. rätt

(1090)Paulus fortsatte genom att förklara ordningen vid och meningen med Herrens Måltid, varefter han förmanade sina bröder att inte förvränga den heliga förordningen (Sketches from the Life of Paul, sid. 170, 171). rätt

(1090)23-26 (Matteusevangeliet 26:26-29; Markusevangeliet 14:22-24; Lukasevangeliet 22:19, 20). Den enda riktiga bilden - Det brutna brödet och den rena fruktsaften från druvan skall föreställa Guds Sons brutna kropp och utgjutna blod. Bröd, som är jäst, får icke hamna på nattvardsbordet; osyrat bröd är den enda riktiga bilden för Herrens Nattvard. Ingenting jäst får användas. Endast vinträdets rena frukt och det osyrade brödet får brukas (The Review and Herald, den 7. juni, 1898).

25. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 26:28. rätt

(1090)26 (se EGW:s anmärkning om Markusevangeliet 16:1, 2). Herrens Nattvards förekomst - Människors frälsning beror på, om de ständigt låter hjärtat renas av Kristi blod. Alltså skulle inte Herrens Måltid iakttas endast vid enstaka tillfällen eller årligen, utan oftare än den årliga Påsken. Denna allvarsmättade förordning högtidlighåller en betydligt mera storslagen händelse, än Israels barns befrielse ur Egypten. Deras befrielse var en bild på den väldiga försoning, som Kristus åstadkom genom att offra det egna livet för Sitt folks slutliga befrielse (Spiritual Gifts, Band 3, s. 228).

28. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 13:14, 15. rätt

(1090)

Kapitel 12

(1090)Församlingens fullkomlighet beror inte på, att alla medlemma formas exakt lika. Gud manar var och en till, att inta sin bestämda plats, att stå på sin post för att uträtta sitt tilldelade verk i enlighet med den förmåga, som har skänkts honom eller henne (Brev 19, 1901). rätt

(1091)Två kapitel att lagra i minnet - Kapitel 12 och 13 i Första Korintierbrevet bör läggas på minnet, ja, skrivas i sinnet och hjärtat. Genom Sin tjänare Paulus har Herren lagt fram dessa ämnen för oss att betänka, och de som åtnjuter församlingsgemenskap, skall vara enade, i hjärta och tanke. Bilden på medlemmarna, som utgör kroppen, står för Guds församling och medlemmarnas inbördes förhållande (Manuskript 82, 1898).

27. Se EGW:s anmärkning om Hebréerbrevet 8:1, 2. rätt

(1091)

Kapitel 13

(1091)Ett uttryck för lydnad - I det trettonde kapitlet av Första Korintierbrevet fastslår aposteln Paulus, vad sann, Kristuslik kärlek är.... Kapitlet är ett uttryck för den lydnad, som visas av alla, vilka älskar Gud och håller Hans bud. Det omsätts i praktisk, daglig handling av varje sann troende (Brev 156, 1900). rätt

(1091)1. Gud håller i vågskålarna - Det är inte talets gåva, det knivskarpa intellektet, som räknas hos Gud. Det är den uppriktiga avsikten, den på djupet gående fromheten, kärleken till sanningen, gudsfruktan, som äger ett märkbart inflytande. Ett vittnesbörd sprunget ur hjärtat, yttrat av läppar utan falskhet, fullt av tro och ödmjuk förtröstan, ehuru framfört av en stammande tunga, betraktas av Gud lika värdefullt som guld; medan den smartes tal, vältalarens orerande, framfört av en, som anförtrotts betydande talanger, men som fallerar gällande sanningsenlighet, liksom orubblig avsikt, renhet, osjälviskhet, är som en ljudande malm och en skrällande cymbal. Personen må göra sig lustig, han må dra skojiga historier, han må leka med folks känslor; men Jesu Ande och anda saknas. Allt detta må tillfredsställa icke helgade hjärtan, men i Sina händer håller Gud vågskålarna, som väger orden, andan, uppriktigheten, hängivenheten, och Han kallar det för sämre, än fåfänglighet (Brev 38, 1890).

5. Se EGW:s anmärkning om Ordspråksboken 16:32. rätt

(1091)12 (Romarbrevet 11:33; Efésierbrevet 2:7; Uppenbarelseboken 7:16, 17; 22:4; se EGW:s anmärkning om Första Korintierbrevet 15:20, 42-52). Gåtor kommer att redas ut i himmelriket - Dock är fortfarande många hemligheter och gåtor outredda. Hur mycket av det, som räknas som sanning, är inte gåtfullt och oförklarligt för det mänskliga sinnet! Hur höljda i mörker tycks inte Försynens göranden vara! Vilket behov av barnslig tro och tillit på Guds moraliska styre föreligger det inte! Vi är redo, att utbrista med Paulus: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!” rätt

(1091)Nu är vi inte tillräckligt långt komna i andlig utveckling, för att förstå Guds djupheter. Men när vi utgör familjen i himmelen, kommer dessa mysterier att förklaras för oss. Om medlemmarna av den familjen skriver Johannes: ”De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.’” ”De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor.” rätt

(1091)Då kommer mycket att klarläggas av sådant, som Gud nu är tyst om. Det beror, i sin tur på, att vi inte har tagit till oss och förstått det, som ändå kungjorts om de eviga gåtorna. Försynens skickelser kommer att tydliggöras; nådens mysterier genom Kristus kommer att redas ut. Det, som ens sinne nu inte får något riktigt grepp om, kommer att förklaras. Vi kommer att se ordning i det, som verkat vara ofattbart; vishet i allting, som undanhållits från oss; godhet och omtänksam barmhärtighet i allting, som tilldelats oss. Sanningen kommer att läggas i dagen för sinnet att suga åt sig, och då kommer den inte att vara dimhöljd, utan löpa i en rak linje från A till Ö och dess strålglans kommer att vara uthärdlig. I hjärtat kommer vi att ha en glad sång. För alltid kommer stridigheter att vara bilagda, och alla vanskligheter lösta (The Signs of the Times, den 30. januari, 1912). rätt

(1091)13. Kärlek, den högst värdesatta egenskapen - Den egenskap, som Kristus uppskattar mest hos människan, är kärlek ur ett rent hjärta. Sådan är frukten på det kristna trädet (Manuskript 16, 1892). rätt

(1091)En växt med himmelskt ursprung - Kärleken är en växt med himmelskt ursprung, och om vi vill att den skall blomstra i våra hjärtan, måste vi vårda den dagligen. Mildhet, vänlighet, långmodighet, att inte brusa upp, att hoppas allting, att uthärda allting - dessa är frukterna på kärlekens dyrbara träd (The Review and Herald, den 5. juni, 1888). rätt

(1092)

Kapitel 15

(1092)Anletet likt Guds ansikte - Efter Sin uppståndelse träffade Kristus Sina lärjungar i Galiléen. Vid den bestämda tidpunkten församlades omkring fem hundra lärjungar på bergssidan. Plötsligt stod Jesus ibland dem. Ingen visste, varifrån eller hur Han kommit. Många av de närvarande hade aldrig tidigare sett Honom; men i Hans händer och fötter såg de märkena efter korsfästelsen; Hans anlete var som Guds ansikte, och då de såg Honom, tillbad de Honom (Brev 115, 1904).

9. Se EGW:s anmärkning om Apostlagärningarna 9:1-4. rätt

(1092)20 (Tredje Moseboken 23:10, 11). Kristus det förebildande viftoffret - Det var för att förhärliga Gud, som livets Furste skulle bli förstlingsfrukten, förebilden till det avbildande viftoffret. ”Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder.” .. rätt

(1092)Kristus var förstlingsfrukten av de i döden sovande. Just denna händelse, Kristi uppståndelse från de döda, iakttogs i avbildat hänseende av judarna under en av deras heliga högtider.... De infann sig i templet, då förstlingsfrukterna hade bärgats, och höll en tacksägelsehögtid. Skördens första frukter helgades på ett fromt sätt åt Herren. Människor skulle inte dra lekamlig nytta av den skörden. Den första mogna frukten helgades som tackoffer åt Gud. Han erkändes som skördens Herre. Då de första sädeskornen mognat på åkrarna, samlades de nogsamt ihop, och då folket tågade upp till Jerusalem, fördes de fram till Herren, varvid den mogna kärven viftades inför Honom som tackoffer. Efter ceremonin kunde skäran svingas i vetet och detta samlas i kärvar (Manuskript 115, 1897). rätt

(1092)20, 42-52 (Första Korintierbrevet 13:12; Romarbrevet 8:11). Ett smakprov på den slutgiltiga uppståndelsen - Jesu uppståndelse var ett smakprov på den slutgiltiga uppståndelsen för alla, som sover i Honom. Frälsarens uppståndna kropp, Hans uppträdande, Hans uttal, var alla bekanta för Hans anhängare. På samma sätt kommer de, som sover i Jesus, att stå upp igen. Vi kommer att känna igen våra vänner, liksom lärjungarna kände igen Jesus. Fastän de kan ha varit deformerade, sjuka eller vanställda i detta dödliga liv, kommer likväl vars och ens identitet att vara fullständigt bevarad i deras uppståndna och förhärligade kroppar, och i ansiktena lysande av ljuset som strålar från Jesu ansikte, kommer vi att känna igen anletsdragen hos dem, som vi älskar (The Spirit of Prophecy, Band 3, s. 219). rätt

(1092)22, 45 (Romarbrevet 5:12-19; se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 1:1-3, 14; Uppenbarelseboken 1:8). Syndaren ges en rättegång till - Som företrädare åt det fallna släktet, färdades Kristus över samma mark, där Adam snavade och föll. Genom att leva i fullkomlig lydnad för Guds lag, köpte Kristus loss människan från straffet för Adams skamliga fall. Människan har överträtt Guds lag. Kristi blod kommer endast att göra nytta för dem, som åter ingår förbund med Gud, för dem som lyder den lag de har trotsat. Kristus gör Sig aldrig delaktig i synd. Genom att ta på Sig lagens straffsats, ger Han syndaren ett nytt tillfälle, en andra rättegång. Han öppnar en väg, varigenom syndaren kan återinsättas i Guds favör. Kristus har utstått straffet för människans tidigare överträdelser, och genom att ingjuta den egna rättfärdigheten i människan, gör Han det möjligt för människan att hålla Guds heliga lag (Manuskript 126, 1901). rätt

(1092)(Uppenbarelseboken 1:8; 22:13.) Alfa och Omega - När profetians granskare bestämmer sig för, att lära känna Uppenbarelsebokens sanningar, kommer de att inse vikten av detta forskande. Kristus Jesus är Alfa och Omega, A och O, Första Moseboken i Gamla Testamentet och Uppenbarelseboken i det Nya. Båda sammanstrålar i Kristus. Adam och Gud försonas tack vare den andre Adams lydnad, som lyckades med uppgiften, att stå emot Satans frestelser och gottgöra Adams ömkliga misslyckande och fall. rätt

(1093)De två Adam kommer att mötas i paradiset och omfamna varandra, medan draken, vilddjuret och den falske profeten och alla, som har tackat nej till de möjligheter och förmåner som getts dem till ett sådant oändligt högt pris och vägrat att bli trofasta igen, kommer att stängas ute ur paradiset (Manuskript 33, 1897). rätt

(1093)42-52 (Första Korintierbrevet 13:12). Personligheten bevaras i den nya kroppen - Vår personliga identitet bevaras vid uppståndelsen, men det rör sig inte om samma partiklar av materia som de, vilka hamnade i graven. Guds förunderliga verk är ett mysterium för människan. Människans livsgnista och sinnelag återgår till Gud, där de förvaras. Vid uppståndelsen kommer varje person att äga sin egen karaktär. Vid rätt tidpunkt kommer Gud att kalla på de döda, återge dem livsandan och säga till de torra benen, att de skall leva. Samma gestalt kommer att träda fram, men fri ifrån sjukdom och varje fel. Den kommer att leva på nytt och äga samma yttre kännetecken som förut, så att vän kommer att känna igen vän. Det finns ingen gudomlig naturlag, som säger att Gud återställer samma slags materiella partiklar, som dem vilka utgjorde kroppen före döden. Gud tänker ge de rättfärdiga döda kroppar, som kommer att glädja och behaga Honom. rätt

(1093)Paulus åskådliggör ämnet med hjälp av sädeskornet, som sås i myllan. Det sådda kornet dör, men fram träder det ett nytt korn. Själva beståndsdelarna hos sädeskornet, som dör, uppstår ej, utan Gud skänker det en Honom välbehaglig kropp. Mänskokroppen kommer att bestå av mycket bättre material, ty den kommer att vara en ny skapelse, en ny födelse. Det sås en naturlig kropp, det uppstår en andlig kropp (Manuskript 76, 1900). rätt

(1093)51-55 (Jesaja 65:17; Matteusevangeliet 25:21; Första Tessalonikerbrevet 4:16, 17; Uppenbarelseboken 5:12; 21:4). Odödlighetens avslutande finputsning - Vi har en levande, uppstånden Frälsare. Han rev sönder gravens fjättrar, efter att ha legat i den under tre dagar, och detta i triumf. Han tillkännagav över Josefs öppna gravkammare: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Och Han kommer. Är vi i färd med, att göra oss redo för Honom? Är vi redo, så att vi, i fall vi faller i sömn, kan göra det med hopp i Jesus Kristus? Arbetar just Du för Dina bröders och systrars frälsning? Snart skall Livgivaren komma. Livgivaren kommer, för att bryta itu gravkammarens fjättrar. Han ämnar släppa fångarna loss och utropa: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Där står den uppståndna härskaran. Deras sista tankar gällde döden och dess smärtor. De sista tankar de hade, gällde graven och dess kammare, men nu förkunnar de: ”Du död, var är din udd? Du död, var är din seger?”* Dödens styng var det sista de förnam. ”O död, var är ditt styng?”1 Det sista de var medvetna om och tillstod, var dödens smärtor. När de vaknar, är smärtan helt och hållet borta.... * Här talar King James Version om gravens styng och dess seger. Ett styng smärtar. 1 King James på detta ställe. Det engelska ordet är ”sting”. Jämför ”sting” från en geting. Övers. anm. rätt

(1093)Här står de, och odödlighetens avslutande finputsning görs på dem, varpå de stiger uppåt för att träffa Herren i luften. Portarna i Guds stad öppnas helt och sanningens försvarande skaror släpps in. På ömse sidor står änglaled, och Guds förlossade vandrar in där mellan keruberna och seraferna. Kristus hälsar dem välkomna och tillägnar dem Sin välsignelse. ”Bra, du gode och trogne tjänare ... Gå in i din herres glädje!” Vad innefattar den glädjen? Jo, Han ser frukterna av Sin själs hårda ansträngning, och är nöjd. rätt

(1093)Det är, vad vi verkar för. Här är en, som vi under nattens timmar vädjade hos Gud för. Där är en, som vi talade med på dödsbädden, och han hängde sin hjälplösa själ på Jesus. Här är en, som var en stackars fyllerist. Vi försökte att få honom att fästa blicken på Honom, som är mäktig att frälsa och vi sade till honom, att Kristus förmådde att skänka honom segern. Där vilar den odödliga härlighetens kronor på deras huvuden, och så kastar de återlösta sina glittrande kronor för Jesu fötter; och änglakören slår an segertonen, varvid änglarna i de två leden inleder sjungandet och den förlossade hären stämmer in, som om de redan framfört sången på jorden, och det har de ju. rätt

(1093)Oh, vilken musik! Det förekommer inga disharmonier. Varje röst förkunnar: ”’Lammet, som blev slaktat, är värdigt”. Han ser frukten av Sin själsansträngning, och är tillfreds. Tror Du, att någon av de församlade kommer att ödsla tid på att rapportera om sina prövningar och oerhörda svårigheter? ”[…] man skall inte mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det.” ”Och han [Gud] skall torka alla tårar från deras ögon” (Manuskript 18, 1894). rätt

nästa kapitel