Första Petrusbrevet

(939)

Kapitel 1

5. Se EGW:s anmärkning om Uppenbarelseboken 2:1-5.

6, 7. Se EGW:s anmärkning om Andra Korintierbrevet 4:17, 18; Hebréerbrevet 12:11.

11, 12. Se EGW:s anmärkning om Filipperbrevet 2:5-8; Första Timoteusbrevet 3:16. rätt

(939)16 (Hebréerbrevet 12:14). Kärlekens tilldragande band – Liksom Herren är helig, fordrar Han att Hans folk skall vara heligt, rent, ofläckat; ty utan helgelse kommer ingen att se Herren. De, som tillber Honom i uppriktighet och sanning, kommer att bli godtagna av Honom. Om församlingens medlemmar bara ville lägga undan all tillbedjan av det egna jaget, och i hjärtat toge emot kärleken till Gud och varandra, som fyllde Kristi hjärta, skulle vår himmelske Fader ständigt visa Sin kraft genom dem. Måtte Hans folk dras samman med den gudomliga kärlekens band! Då kommer världen att kännas vid Guds mirakelutverkande kraft, och erkänna att Han är Sitt budordslydiga folks Styrka och Hjälpare (Manuskript 125, 1907). rätt

(940)18, 19. Se EGW:s anmärkning om Kolosserbrevet 2:9.

19. Se EGW:s anmärkning om Johannesevangeliet 1:14. rätt

(940)22 (Romarbrevet 5:1; Galaterbrevet 5:6; Efésierbrevet 2:8; Hebréerbrevet 11:1). Trons uppkomst – Under Andens ingivelse framställer aposteln Petrus kristna som dem, vilka har renat sina själar genom att lyda sanningen. Ju mera vårt verk kännetecknas av tro och kärlek, desto mera kraft kommer det att få. Ingen människa förmår att skapa tro. Anden skapar gudstro, när Han verkar i och lyser upp det mänskliga sinnet. Enligt Skrifterna, är tron en gudsgåva, som är mäktig att leda till frälsning, och lyser upp hjärtat på dem, som letar efter sanningen som efter en dold skatt. Guds Ande präglar sanningen i hjärtat. Evangeliet kallas för Guds kraft till frälsning, därför att Gud allena har förmågan, att göra sanningen till en själahelgande kraft. Han allena förmår, att göra Kristi kors segerrikt (Manuskript 56, 1899). rätt

(940 )(Johannesevangeliet 3:21; Titusbrevet 2:11; Första Johannesbrevet 3:3; se EGW:s anmärkning om Första Johannesbrevet 3:3-6; 4:7, 8.) Vädra ut synden ur själen – Herren renar hjärtat på strängt taget samma sätt, som vi vädrar ett rum. Vi stänger inte dörrarna och sluter till fönstren samt slänger in ett renande ämne; nej, vi öppnar dörrarna och låter fönstren stå på vid gavel samt släpper in himmelens renande atmosfär. Herren säger: ”Men den som lyder sanningen kommer till ljuset”. Impulshandlandets, känslornas fönster måste öppnas mot himmelen till, och själviskhetens samt världslighetens damm måste jagas på flykten. Guds nåd måste sopa sinnets kamrar rena, föreställningsförmågan måste ha himmelska ämnen för sin begrundan, och varje kugge hos den mänskliga naturen måste rengöras och skänkas nytt liv av Guds Ande (Manuskript 3, 1892). rätt

(940)

Kapitel 2

(940)De, som påtar sig uppgiften att finna fel hos andra, kan ständigt tyckas vara angelägna om och söka att säkra andras välgång. De kan tyckas vara aktivt sysselsatta med ett gott verk. Deras verksamhet är dock av ondo, och Herren betraktar den som värdelös. ”Det sägs”, viskas här och där; rykten utan all grund fyller andra sinnen med misstankar och misstro; därmed skapas oro och ängslan. De, som har lyssnat till ”Det sägs”, drar sig till minnes något, som de har märkt hos sina bröder. Detta kan ha varit en felaktighet av något slag, och mycket görs av det, som knappt bör tas någon notis om alls. Dessa synbarligen oskyldiga ord sänker långa, fibriga rötter ned i sinnet på åhörarna, varvid outsäglig skada blir gjord. Bitterhetens frön sås; ondskefulla tankar och idéer varar i mänskohjärtan, och så skjuter sådden upp och ger en riklig skörd. rätt

(940)Fienden till all rättfärdighet sätter igång motbjudande missionsverksamhet av detta slag. Någon, som uppger sig verka för Kristus, blir frestad av honom till att skärskåda andras tankegångar, och be dem om deras åsikter rörande ord, som sagts. På så vis sås misstänksamhet och avund i många bröst. Om de, som bedriver denna missionsverksamhet, kunde se det från Herrens perspektiv i himmelen; om de under en enda dag kunde skåda ursprunget till sin verksamhet, och bli varse dess hemska utfall, skulle de ångra den. rätt

(940)Att göra gott mot alla, att trofast uträtta våra sysslor i hemmet, att ägna vår tid åt att jämföra vårt leverne med Kristi leverne, att be om ett ödmjukt, helgat sinne – detta är den missionsverksamhet, som Herren kräver av oss. Änglar från himmelen kan inte samverka med personer, som sprider osämjans och stridens utsäde, utan onda änglar följer med vederbörande varthelst de än går (Manuskript 47, 1896). rätt

(941)2. Mata själen med sanningen – Att uppsöka Gud stärker förtröstan på Honom, och kommer själen att skrida till handling. Kroppen dör, om den förvägras lämplig näring, och likadant förhåller det sig med själen. För att vara andligt stark, eller åtminstone vara vid liv, måste den näras med Ordet, vilket är ande och liv. Den måste fortlöpande matas med sanningen, som förbinder själen med Honom, i vilken vi lever, rör oss och är till (Manuskript 16, 1890). rätt

(941)4, 5. Se EGW:s anmärkning om Efésierbrevet 2:19-21.5. Se EGW:s anmärkning om Psaltaren 144:12.11. Se EGW:s anmärkning om Första Korintierbrevet 9:24-27.12. Se EGW:s anmärkning om Romarbrevet 12:17.21. Se EGW:s anmärkning om Uppenbarelseboken 14:4. rätt

(941)24 (se EGW:s anmärkning om Hebréerbrevet 2:14; 7:25). Fula ovanor måste bestämt motstås – Kristus framställs som att Han bär på de sorger och den ledsamhet, som orsakats av synden, och det gör Han också, fast inte bara som vår medlidsamme vän, utan som vår ersättare. Därför skall våra synder, såsom själviskhet, vresighet, slöhet, felaktiga vanor och göranden bestämt och entydigt läggas undan. Den, som bryter med Satan, skall inte ge utrymme åt hans frestelser. Måtte de själar, som kommer till Kristus, betänka att Han är syndabäraren.... Måtte den ångerfulle själen i tro anamma allt det, som gjorts för att frälsa honom eller henne, fast inte i vederbörandes synd, utan från synd. I egenskap av syndens bärare måste Kristus avlägsna synden och rädda syndaren från vederbörandes sjukliga och dystra andliga tillstånd (Manuskript 56, 1900). rätt

(941)En bro över bråddjupet – Genom sin överträdelse skiljdes människan från Gud, sambandet dem emellan söndrades; men Jesus Kristus dog på Golgatas kors, bärande i Sin kropp hela världens synder, och därmed lades det en bro över avgrunden mellan himmelen och jorden. Kristus leder människor fram till svalget, och pekar på bron ledande över avgrunden samt säger: ”’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig”* (Manuskript 21, 1895). * I King James Version heter det ”ta sitt kors på sig dagligen”. Övers. anm. rätt

(941)

Kapitel 3

3, 4 (Andra Moseboken 32:1-6; se EGW:s anmärkning om Fjärde Moseboken 15:38, 39). Stolthetens knoppar och blomster – I dagens familjer och församlingar förekommer det omhuldade avgudar, vilka utövar samma inflytande på oss, som guldkalven på israeliterna. Tänker människorna rannsaka sig själva? Tänker herdarna utföra sitt arbete som trogna vaktposter åt Gud? Kommer de att upptäcka, vilka avgudar de har nära hjärtat? Kommer alla med blygsam inkomst att betänka, att de som ett folk skall vara olika och åtskilda, vad gäller klädmode, tal, uppförande och inte som världen därvidlag? Kommer de att uppdaga sitt avguderi i såväl smått som stort, och att detta skiljer dem ifrån Gud? När åthutningar ges, skäms de, men de blir inte ångerfulla. De har åtnjutit omfattande ljus, storslagna möjligheter, rad efter rad, påbud efter påbud, men stoltheten knoppas och blomstrar i deras klädsel, vilket avslöjar deras tankar och hjärtans innehåll (Manuskript 52, 1898). rätt

(941)(Första Timoteusbrevet 2:8-10.) Vilka avgudar håller vi kära? – Det dåtida Israels avguderi var en styggelse för Gud; men förekommer det inte i dag i våra familjer och i våra församlingar uppburna avgudar, som är minst lika motbjudande – avgudar med likadant inflytande på oss som guldkalven på israeliterna? Hos Guds bekännande folk förekommer det uttalad nonchalans för varningarna, som Petrus har förmedlat: ”Er prydnad skall inte vara något yttre....” rätt

(941)Tiden är inne för oss som ett folk, att rannsaka oss själva, för att utreda vilka avgudar vi håller av; samtidigt skall hjordens fåraherdar troget utföra sitt verk som Guds vaktposter. I klädsel, i tal, i sätt, skall vi vara ett annorlunda folk, som håller sig avskilt från världen. ”Jag vill nu att männen på varje ort skall be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande. På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder utan med goda gärningar, så som det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan” (The Review and Herald, den 7. mars, 1899). rätt

(942)Lidelsen för att skylta – Till grund för många ödelagda familjer ligger lidelsen för att skylta. Män och kvinnor stämplar eller intrigerar och planerar, för att få åt sig pengar, så att de verkar rikare, än grannarna. Men även om de kanske lyckas i sin förtvivlade kamp, är de inte alls lyckliga. Sann lycka kommer av ett hjärta, som har frid med Gud [Första Petrusbrevet 3:3, 4 anförs] (Manuskript 99, 1902). rätt

(942)Charmen hos moralens värde – Moralens värde äger en charm, som rikedom och yttre prakt saknar. Den kvinna, som besitter det sköna hos en saktmodig och stillsam anda, har i Guds ögon en rikedom, som vida överstiger värdet hos silvret i Tarsis och guldet i Ofir. Salomos brud, i all sin härlighet, går ej att jämföra med en av dessa oskattbara husmödrar (The Health Reformer, Maj, 1878). rätt

(942)8. Den största högaktning för sanningen – ”älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka.” Hys en ytterlig högaktning för rättvisa och sanning, och avsky mot all grymhet och förtryck. Gör mot andra, som Ni vill att de skall göra mot Er. Gud förbjuder att Ni favoriserar det egna jaget, till en annans nackdel (The Review and Herald, den 13. april, 1905).

18-20. Se EGW:s anmärkning om Första Moseboken 6:3. rätt

(942)

Kapitel 4

19. Anden verkar med de ångerfärdiga – Det innebär mycket, att anförtro själen åt Gud. Det innebär, att vi skall leva och vandra i tro, inte förtrösta på eller förhärliga självet, utan se upp till Jesus vår Sakförare, i Hans egenskap av vår tros upphovsman och fullbordare. Den Helige Ande utför Sitt verk i hjärtat på den botfärdige, men Han förmår intet uträtta i en självupphöjd, självrättfärdig själ. I enlighet med sin egen klokskap skulle en sådan person mena, att han eller hon kan bota sig själv. Således ställer sig vederbörande mellan den egna själen och den Helige Ande. Den Helige Ande verkar, om jaget inte ställer sig i vägen (Manuskript 148, 1897). rätt

(942)

Kapitel 5

3. Se EGW:s anmärkningar om Psaltaren 89:15.

6. Se EGW:s anmärkning om Jakobsbrevet 4:10. rätt

nästa kapitel