Hans spegel

(13)Hans spegel
Den kristna församlingen har organiserats av Gud för att människor skall få del av hans frälsning. Den skulle tjäna mänskligheten och förkunna evangelium för världen. Redan från början var det Guds avsikt att hans församling skulle spegla hans frälsande makt för världen. Han har kallat församlingens medlemmar ut ur det andliga mörkret och in i sin frälsnings sällsamma ljus. Församlingen skall därför uppenbara hans härlighet. Den är den plats där Kristi nåds rikedomar finns förvarade. Genom församlingen skall slutligen Guds kärlek klarläggas även för "furstarna och väldigheterna i den himmelska världen" (Ef. 3:10), och det i full utsträckning. rätt

(13)Många och underbara är de löften som i Bibeln ges till församlingen. "Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk." – Jes. 56:7. "Jag skall låta dem själva och landet runt min höjd bliva till välsignelse. Jag skall låta regn falla i rätt tid; regnskurar till välsignelse skall det bliva." "Jag skall åt dem låta en plantering växa upp, som skall bliva dem till berömmelse; och de som bo i landet skola icke mer ryckas bort av hunger, ej heller skola de mer lida smälek av folken. Och de skola förnimma, att jag Herren, deras Gud, är med dem och att de, Israels hus, äro mitt folk, säger Herren. Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor, som I ären, och jag är eder Gud, säger Herren, Herren." – Hes. 34:26, 29-31. rätt

(14)I ären mina vittnen, säger Herren, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. Jag, jag är Herren, och förutom mig finnes igen frälsare. Jag har förkunnat det och skaffat frälsning, jag har kungjort det och ingen främmande gud bland eder. I ären mina vittnen, säger Herren; och jag är Gud. Jag, Herren, har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och sätta dig till ett ljus för folkslagen, för att du må öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret. – Jes. 43:10-12; 42:6, 7. rätt

(14)Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag; jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket, så att du skall upprätta landet och utskifta de förödda arvslotterna och säga till de fångna: 'Dragen ut', till dem som sitta i mörkret: 'Kommen fram.' De skola finna bete utmed vägarna, ja, betesplatser på alla kala höjder; de skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor. Och jag skall göra alla mina berg till öppna vägar, och mina farvägar skola byggas höga . . .

Jublen, I himlar, och fröjda dig, du jord, och bristen ur i jubel, I berg; ty Herren tröstar sitt folk och förbarmar sig över sina betryckta. Men Sion säger: 'Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig.' Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt ? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig; dina murar stå alltid inför mina ögon. – Jes. 49:8-16. rätt

(14)Församlingen är Guds borg, den fristad som han byggt i en revolterande värld. Varje svek från församlingens sida är trohetsbrott mot honom som har köpt mänskligheten med sin enfödde Sons blod. Från första början har trofasta människor utgjort församlingen på jorden. Under varje tidsålder har Gud haft sina väktare som troget vittnat om honom i den generation i vilken de levat. Dessa vaktposter har förmedlat varningsbudskap. När de uppmanats att lägga av sin rustning har andra tagit upp arbetet. Gud förde dessa budbärare in i ett förbundsförhållande med sig själv. Därmed förenade han församlingen på jorden med sin församling i den himmelska världen. Dödsrikets portar, säger Bibeln, har därför inte kunnat bli hans folk övermäktiga. rätt

(15)Som han förutsagt
Genom århundraden av förföljelser, strider och vantro har Gud uppehållit sin församling. Ingen skugga har fallit på den, som han inte har förberett den för. Inte något enda motstånd har uppstått för att motarbeta hans avsikter som han inte har förutsett. Allt har ägt rum så som han har förutsagt det. Han har inte övergett sin församling. I profetiska uttalanden har han angett konturerna av allt det som skulle inträffa. Allt det som hans Ande inspirerade profeterna att tala om, har också inträffat. rätt

(15)Alla hans syften har förverkligats. Hans lag är knuten till hans regeringssäte. Ingen ondskans makt kan omintetgöra den. Evangelium är, liksom all biblisk sanning, inspirerat och skyddat av Gud. Det kommer att triumfera över allt motstånd. Under tidsåldrar av andlig okunnighet har Guds församling varit "en stad som är byggd på ett berg." rätt

(15)Från tidsålder till tidsålder, genom generationer som följt på generationer, har himmelens rena undervisning uppenbarats inom församlingens gränser. Hur svag och bristfällig Guds församling än må förefalla, är det ändå den som Gud ägnar sin upphöjda uppmärksamhet. Den är skådeplatsen för hans nåds och hans godhets välviljas manifestationer. Han finner tillfredsställelse av att i den uppenbara sin makt och kraft att förvandla människor. rätt

(16)Vad, sade Jesus, skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det? – Mark. 4:30. Han kunde inte använda världens riken som utgångspunkt för en liknelse. I samhället fann han inte någonting, med vilket han kunde jämföra det. Jordiska riken styrs av den fysiska styrkans överlägsenhet. I Kristi rike är varje mänskligt vapen, varje instrument för tvångsvälde, bannlyst. Detta rike skall lyfta och förädla mänskligheten. Guds församling är det eviga livets förgård, fylld med olika gåvor och utrustad med den helige Ande. Dess medlemmar skall finna sin lycka i deras lycka som de hjälpt och för vilka de blivit till välsignelse. rätt

(16)Underbart är det verk som Herren har avsett att utföra genom sin församling för att hans namn skall bli förhärligat. En bild av detta verk ges i Hesekiels vision vid botandets flod: "Detta vatten rinner fram mot Östra kretsen och flyter ned till Hedmarken och faller därefter ut i havet. Vattnet, som fick bryta fram, går alltså till havet, och så bliver vattnet där sunt. Och överallt, dit den dubbla strömmen kommer, där upplivas alla levande varelser, . . . Och vid strömmen, på dess båda stränder, skola allahanda fruktträd växa upp, vilkas löv icke skola vissna och vilkas frukt icke skall taga slut, utan var månad skola träden bära ny frukt, ty deras vatten kommer från helgedomen. Och deras frukter skola tjäna till föda och deras löv till läkedom." – Hes. 47:8-12. rätt

(16)Från begynnelsen har Gud arbetat genom sitt folk för att förmedla välsignelser till världen. För det forntida Egypten gjorde Gud Josef till en livets källa. Genom Josefs redbarhet blev hela detta folks liv bevarat. Genom Daniel räddade Gud livet på alla de vise männen i Babylon. Dessa räddningsaktioner skulle vara en åskådningsundervisning. De illustrerar de andliga välsignelser som erbjuds världen genom gemenskap med den Gud som Josef och Daniel tillbad. Alla, som låter Kristus bo i sitt sinne, var och en som vill uppenbara hans kärlek för världen, är en medarbetare med Gud för mänsklighetens bästa. Då vi tar emot nåd från Frälsaren för att förmedla den till andra, kommer vi att bli en källa till liv för världen. rätt

(17)En källa till frälsning
Gud valde Israel för att uppenbara sitt väsens egenskaper för människorna. Han ville att de skulle bli en frälsningens källa för världen. Åt dem anförtroddes himmelens budskap, uppenbarandet av Guds vilja. Under Israels första tid hade världens nationer genom fördärvade seder förlorat kunskapen om Gud. De hade en gång känt honom, men på grund av att de "fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade". (Rom. 1:21.) I sin barmhärtighet utplånade emellertid inte Gud dem från jorden. Hans avsikt var att ge dem ett tillfälle att åter lära känna honom genom sitt utvalda folk. Genom den undervisning som gavs genom offertjänsten skulle Kristus ha blivit upphöjd inför nationerna. Alla som ville se upp till honom skulle få leva. Kristus var grunden till hela det judiska gudstjänstsystemet. Alla bilder och symboler var en koncentrerad framställning av evangelium, i vilken alla frälsningens löften fanns inrymda. rätt

(17)Israels folk glömde emellertid sina höga förmåner som Guds representanter. De övergav Gud och lyckades därför inte fullfölja sin heliga uppgift. De välsignelser som de tog emot förmedlades inte till världen och blev därför inte till nytta för den. Alla sina förmåner utnyttjade de enbart till sitt eget förhärligande. De avskärmade sig från världen for att undgå att frestas. De begränsningar som Gud hade föreskrivit ifråga om deras umgänge med de avgudadyrkande folken, för att hindra dem att från inrätta sig efter dessa folks seder och vanor, använde de för att bygga upp en barriär mellan sig själva och alla andra nationer. De berövade Gud den tjänst som han krävde av dem och de berövade sina medmänniskor den religiösa ledningen och ett helgat föredöme. rätt

(18)Präster och rådsherrar blev fastlåsta i en formalistisk rutin. De lät sig nöja med en legalistisk religion. Det var omöjligt for dem att förmedla himmelens levande budskap till omvärlden. De betraktade sin egen rättfärdighet som tillräcklig och ville inte att någonting nytt skulle föras in i deras religion. Guds nåd och välvilja mot människorna godtog de inte som någonting som gällde fler än dem själva. De betraktade den som en belöning för deras egna förment goda gärningar. Den tro som är "verksam i kärlek och som renar själen" kunde inte förenas med fariséernas religion. De byggde ju sin tro på ceremonier och människors gärningar och traditioner. rätt

(18)Om Israel hade Gud förklarat: "Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd av alltigenom äkta art; huru har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett främmande vinträd?" – Jer. 2:21. "Israel var ett frodigt vinträd, som satte frukt." – Hos. 10:1. " Och nu, I Jerusalems Invånare och I Juda män, fällen nu eder dom mellan och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den? Varför bar den då vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? rätt

(18)Så vill jag nu kungöra för eder, vad jag skall göra med min vingård: Jag skall taga bort dess hägnad, och den skall givas till skövling; jag skall bryta ned dess mur, och den skall bliva nedtrampad. Jag skall i grund fördärva den, ingen skall skära den eller gräva däri. Den skall fyllas med tistel och törne; och molnen skall jag förbjuda att sända ned regn på den. Ty Herren Sebaots vingård, det är Israels hus; och Juda folk är hans älsklingsplantering. Men när han väntade laglydnad, då fann han lagbrott, och när han väntade rättfärdighet, fann han skriande orättfärdighet." – Jes. 5:3-7. "De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet foren I fram mot dem." – Hes. 34:4. rätt

(19)De judiska ledarna betraktade sig som alltför kloka för att behöva undervisning, alltför rättfärdiga för att behöva frälsning, alltför högt uppskattade för att behöva Kristi erkännande. Frälsaren vände sig därför ifrån dem. Han överlämnade åt andra de förmåner som judarna hade avvisat och det uppdrag som de hade ringaktat. Guds härlighet måste uppenbaras och hans evangelium om frälsning förkunnas. Kristi rike måste grundas i världen. Guds frälsning måste göras känd över hela världen. Apostlarna kallades för att fullgöra det uppdrag som de judiska ledarna hade försummat att utföra. rätt

nästa kapitel