Förberedelsen

(117)Förberedelsen
Efter sitt dop bröt Saulus, som nu kallade sig för Paulus, sin fasta och "därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus. Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son". Han förklarade frimodigt att Jesus av Nasaret var den länge väntade Messias, som "dog för våra synder, enligt skrifterna, . . . blev begraven, och har uppstått på tredje dagen", och att han därefter lät sig ses av de tolv och av andra. "Allra sist", fortsatte Paulus, "visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster." – 1 Kor. 15:3, 4, 8. Hans argumentering från profetiorna var så övertygande och hans framställning så uppenbart åtföljd av Guds kraft, att judarna blev förvirrade och stod där svarslösa. rätt

(117)Nyheten om Paulus' omvändelse hade kommit som en stor överraskning för judarna. Han hade rest till Damaskus "med fullmakt och uppdrag från översteprästerna" (Apg. 26:12) för att uppsöka och förfölja de kristna. Nu predikade han evangelium om en korsfäst och uppstånden Frälsare och styrkte dem som redan var evangelii efterföljare. Han fortsatte att föra nya omvända in i den tro som han en gång så bittert hade motarbetat. rätt

(117)Paulus hade tidigare varit känd som en ivrig försvarare av judendomen och en outtröttlig förföljare av Jesu efterföljare. Han var modig, rättrådig och uthållig. Hans begåvning och utbildning kunde ha gjort det möjligt för honom att tjäna i praktiskt taget vilken ställning som helst. Han kunde diskutera med osedvanlig klarhet. Genom sin bitande sarkasm kunde han ställa en opponent i ett inte avundsvärt ljus. Och nu såg judarna att denne unge man, som var så ovanligt lovande, hade förenat sig med dessa som han tidigare hade förföljt. Nu förkunnade han utan fruktan Jesu namn. rätt

(118)En general som dödas i strid har gått förlorad för sin arme, men hans död ger inte fienden någon fördel. Men när en framstående man ansluter sig till motståndarsidan, går man inte bara miste om hans tjänster. De som han ansluter sig till, vinner dessutom en avgjord fördel. Saul från Tarsus kunde på sin väg till Damaskus ytterst lätt ha slagits ned död av Kristus och mycken kraft skulle ha gått förlorad för förföljarna. Men i sin försyn sparade Gud inte bara Paulus' liv, utan omvände honom och överförde därigenom en förkämpe från fiendens sida över på Kristi sida. Paulus var en vältalare och kraftfull kritiker. Han ägde med sina fasta syften och sitt oförfärade mod de kvalifikationer som behövdes i den unga församlingen. rätt

(118)Då Paulus predikade Kristus i Damaskus, blev alla de som hörde honom, förvånade och sade: "Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?" Paulus förklarade att hans övergång till en annan tro inte hade inspirerats av någon impuls eller fanatism utan var resultatet av överväldigande bevis. I sin framställning av evangelium förklarade han de profetior som hade samband med Kristi första ankomst. Han visade på ett fullt bindande sätt, att dessa profetior hade blivit bokstavligen uppfyllda i Jesus av Nasaret. Grunden för hans tro var det tillförlitliga, profetiska budskapet. rätt

(119)Paulus fortsatte att vädja till sina förvånade lyssnare att, "omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen". (Apg. 26:20.) Han "uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det att han bevisade att Jesus var Messias". Men många förhärdade sig emellertid och vägrade att godta hans budskap. Snart vändes deras förvåning över hans omvändelse till ett intensivt hat, liknande det som de hade visat mot Jesus. rätt

(119)Till Arabien
Oppositionen blev så häftig, att Paulus inte kunde tillåtas att fortsätta sitt arbete i Damaskus. En budbärare från himmelen uppmanade honom att lämna staden till en tid och han "for bort till Arabien" (Gal. 1:17), där han fann en trygg tillflyktsort. rätt

(119)Här i öknens avskildhet fick Paulus ett lämpligt tillfälle till studium och meditation i lugn och ro. Han gick igenom sin tidigare erfarenhet och förvissade sig om sin omvändelse. Han sökte Gud av hela sin själ och gav sig inte någon ro förrän han säkert visste att hans omvändelse och ånger hade godtagits och att hans synd var förlåten. Han längtade efter en försäkran om att Jesus skulle vara med honom i hans kommande verksamhet. Han rensade bort ur sitt sinne alla fördomar och traditioner som hittills hade format hans liv. Han fick undervisning från sanningens källa. Jesus meddelade sig med honom och gjorde honom fast i tron och skänkte honom i rikt mått visdom och nåd. rätt

(119)När en människas sinne förs in i gemenskap med Guds sinne, den dödlige med den Oändlige, kan dess verkan på kropp, sinne och själ inte mätas. I en sådan gemenskap finns den högsta utbildning. Detta är Guds eget sätt att utbilda människor på. "Sök nu förlikning och frid med honom" (Job. 22:21), är hans budskap till mänskligheten. rätt

(120)Det högtidliga uppdrag som hade getts Paulus, då han samtalade med Ananias, vilade med ökande tyngd på hans sinne. När Paulus som svar på Ananias' ord: "SauI, min broder, hav din syn igen", för första gången såg in i denne helgade mans ansikte, hade Ananias under den helige Andes inspiration sagt till honom: "Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn." – Apg. 22:13-16. rätt

(120)Dessa ord överensstämde med de ord som Jesus själv hade sagt, då han hejdade Saulus på hans väg till Damaskus. Jesus hade förklarat: "Därför har jag visat mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om huru jag vidare skall uppenbara mig för dig. Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från hedningarna. Ty till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade." – Apg. 26:16-18. rätt

(120)Under det att Paulus tänkte igenom dessa saker, förstod han klarare och klarare betydelsen av sin kallelse att "genom Guds vilja" vara "kallad till Kristi Jesu apostel". (1 Kor. 1:1.) Hans kallelse hade kommit "icke från människor, ej heller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern". (Gal. 1:1.) Svårigheten i det arbete som låg framför honom kom honom att ägna mycket studium åt de Heliga Skrifterna, för att han skulle kunna predika evangelium "icke med en visdom som består i ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft", "utan med en bevisning i ande och kraft", eftersom deras tro som lyssnade, "skulle icke vara grundad på människors visdom, utan på Guds kraft". (1 Kor. 1:17; 2:4, 5.) rätt

(121)"Det som är långt mera värt"
Under det att Paulus forskade i Skrifterna, förstod han att under tidsåldrarnas lopp "icke många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt. Men det som får världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud – ja, det som ingenting var – för att han skulle göra det till intet, som någonting var. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför Gud." – 1 Kor. 1:26-29. Och när Paulus så överblickade världens visdom i korsets ljus, bestämde han sig för att "icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst". (1 Kor. 2:2.) rätt

(121)Under hela sin senare förkunnargärning förlorade Paulus aldrig källan till sin visdom och kraft ur sikte. Lyssna till honom, när han många år senare förklarar: "Att leva, det är för mig Kristus." – Fil.1:21. Och återigen: "Ja, jag räknar i sanning allt såsom en förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron. Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få känna delaktighet i hans lidanden." – Fil. 3:8-10. rätt

(122)Från Arabien återvände Paulus till Damaskus, där han "frimodigt predikat i Jesu namn". (Gal. 1:17.) Eftersom de inte kunde motstå visdomen i hans argumentering, "rådslogo Judarna om att röja honom ur vägen". Stadens portar bevakades omsorgsfullt dag och natt för att hindra honom att fly. Denna kris ledde till att de troende ivrigt bad till Gud om vägledning och slutligen "togo . . . honom en natt och släppte honom ut genom muren, i det att de sänkte ner honom i en korg". (Apg. 9:25.) rätt

(122)Efter sin flykt från Damaskus reste Paulus till Jerusalem. Det hade nu gått ungefär tre år sedan han blev omvänd. Huvudavsikten med detta besök var, som han själv senare förklarar, "för att lära känna Cefas". (Gal. 1:18.) När han kom till den stad där han en gång hade varit välkänd som Saulus, förföljaren, "försökte han närma sig lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att han verkligen var en lärjunge". Det var svårt för dem att tro att en så fantastisk farisé och en som hade gjort så mycket för att utplåna församlingen, skulle kunna bli en uppriktig Jesu efterföljare. "Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn." rätt

(122)De blev övertygade
Då apostlarna hade hört detta, tog de emot honom som en av dem. Snart hade de övertygande bevis för äktheten i hans kristna upplevelse. Han som senare skulle bli hedningarnas apostel, var nu i den stad där många av hans tidigare medarbetare fanns. För dessa judiska ledare längtade han efter att få förklara profetiorna om Messias, som hade uppfyllts genom Frälsarens ankomst. Paulus kände sig övertygad om att dessa lärare i Israel, som han en gång hade varit så väl bekant med, var lika uppriktiga och hederliga, som han själv hade varit. Men han hade misstolkat sina judiska bröders anda. I sina förhoppningar om deras snabba omvändelse var han dömd till att uppleva en bitter besvikelse. Trots att han "predikade frimodigt i Herrens namn; och talade och disputerade med de grekiska judarna", vägrade de som stod i ledningen för den judiska församlingen att tro. I stället "gjorde de försök att röja honom ur vägen". Sorg fyllde hans sinne. Han skulle villigt ha gett sitt liv, om det hade fått till resultat att några hade kommit till tro på evangelium. Med skam tänkte han på den aktiva del han hade tagit i Stefanus' martyrdöd. I sin iver att utplåna den fläck som vilade på en så falsk anklagelse, försökte han hävda det evangelium för vilket Stefanus hade gett sitt liv. rätt

(123)Bekymrad över dessa som vägrade att tro, bad Paulus i templet då han, som han senare bekräftar, föll i hänryckning. En himmelsk budbärare uppenbarade sig för honom och sade: "Skynda dig med hast bort från Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig." – Apg. 22:18. rätt

(123)Paulus var benägen att stanna kvar i Jerusalem, där han kunde möta oppositionen. För honom föreföll det som en feg handling att fly om han, genom att stanna kvar, skulle kunna övertyga några av de obstinata judarna om det evangeliska budskapets sanning, även om det skulle kosta honom livet. Och därför svarade han: "Herre, de veta själva att det var jag som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på dig. Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder som dödade honom." Men det överensstämde inte med Guds avsikter att hans tjänare i onödan skulle äventyra sitt liv. Den himmelske budbäraren svarade: "Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna. – Apg. 22:19-21. rätt

(124)När ledarna för församlingen fick veta om denna vision, påskyndade de Paulus' hemliga flykt från Jerusalem av fruktan för att man skulle döda honom. Därför "förde de honom ner till Cesarea och sände honom därifrån vidare till Tarsus". Paulus' avresa dämpade till en tid judarnas våldsamma opposition. Församlingen fick ro en tid, under vilken många anslöt sig till församlingen. rätt

nästa kapitel