Löftestiden kapitel 15. Från sida 136.     Från sida 143 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Befriad av en ängel

(136)Befriad av en ängel
"Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av dem som hörde till församlingen." Regeringen i Judéen var då i händerna på Herodes Agrippa, som var underställd Claudius, den romerske kejsaren. Herodes var också tetrark i Galiléen. Han bekände sig vara en proselyt till den judiska tron och var offentligt mycket ivrig att utföra den judiska lagens ceremonier. Han skulle vinna judarnas välvilja i en förhoppning att detta skulle garantera, att han fick behålla sitt ämbete och deras hedersbetygelser. Därför fortsatte han att förverkliga deras önskningar genom att förfölja Kristi församling, beslagta de troendes hus och ägodelar och fängsla de ledande medlemmarna i församlingen. Han kastade Jakob, Johannes' broder, i fängelse och sände en exekutionspatrull för att avrätta honom med svärd, på samma sätt som en tidigare Herodes hade låtit halshugga profeten Johannes. Då han såg att judarna uppskattade dessa åtgärder, lät han också fängsla Petrus. rätt

(136)Det var under Påsken som dessa grymheter genomfördes. Medan judarna firade sin befrielse från Egypten och gav sken av att starkt ivra för Guds lag, överträdde de samtidigt varje princip i lagen, genom att förfölja och mörda dem som trodde på Kristus. rätt

(136)Jakobs död orsakade stor sorg och förvirring bland de troende. När också Petrus fängslades, samlades hela församlingen för att fasta och bedja. rätt

(137)När Herodes lät avrätta Jakob applåderades detta av judarna, även om några klagade över det privata sätt på vilket avrättningen genomfördes. De hävdade att en offentlig avrättning mycket kraftigare skulle ha skrämt de troende och dem som sympatiserade med dem. Herodes höll därför Petrus i fängelse för att ytterligare tillfredsställa judarna, genom att göra ett offentligt skådespel av hans avrättning. Då menade man emellertid, att det inte skulle vara klokt att föra denne veteran- apostel fram för att avrättas inför allt folk som då var samlat i Jerusalem. Man fruktade, att när man fick se honom föras fram för att avrättas, kunde det väcka folkskarornas medlidande. rätt

(137)Avrättningen uppskjuts
Prästerna och de äldste var också rädda för att Petrus kanske skulle komma att framföra ett av dessa mycket kraftiga tal som ofta hade väckt folket till att studera Jesu liv och egenskaper, dessa vädjanden som de med alla sina argument dittills inte hade lyckats bestrida. Petrus' iver att förkunna Kristi budskap hade kommit många att avgöra sig för att ta emot evangelium. Rådsherrarna var oroliga för vad som skulle hända, om de gav honom tillfälle att försvara sin tro inför de stora folkskaror som hade kommit till staden för att tillbedja. Dessa kunde ju förledas till att kräva att aposteln befriades av konungen. rätt

(137)Då nu under olika motiveringar Petrus' avrättning uppsköts till efter Påsken, fick församlingens medlemmar tid till djup självrannsakan och allvarlig bön. De bad utan avbrott för Petrus, eftersom de kände att de inte skulle kunna undvara honom i sin verksamhet. De insåg att de hade kommit i ett läge, i vilket Kristi församling, utan särskild hjälp från Gud, skulle komma att utplånas. rätt

(138)Under tiden sökte sig tillbedjare från alla länder till templet som hade helgats för tillbedjan av Gud. Templet som glittrade av guld och dyrbara stenar var en syn av skönhet och storslagenhet. Men Gud fanns inte längre i detta älsklighetens palats. Israel hade som nation skilt sig från Gud. När Kristus i slutet av sitt jordiska uppdrag för sista gången betraktade templets inre, sade han: "Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde." – Matt. 23:38. Hittills hade han kallat templet för sin Faders hus, men när Guds Son gick ut genom dess portar, drogs Guds närvaro för alltid bort ifrån det tempel som byggts till hans ära. rätt

(138)Till slut fastställdes dagen för Petrus' avrättande, men de troendes böner uppsteg alltjämt till himmelen. Under det att de med all sin kraft och alla sina sympatier ivrigt vädjade till Gud om hjälp, vakade Guds änglar över den fångne aposteln. rätt

(138)Herodes kom ihåg hur apostlarna vid ett tidigare tillfälle hade undkommit ur fängelset. Han hade därför vid detta tillfälle vidtagit dubbla försiktighetsåtgärder. För att förebygga alla möjligheter till fritagning eller flykt övervakades Petrus nu av sexton soldater, som i olika vakter bevakade honom dag och natt. I sin cell hade han placerats mellan två soldater. Han var kedjad med två kedjor, vilka var och en hade fästs vid handlederna på de båda soldaterna. Han kunde därför inte röra sig utan att de märkte det. Fängelsedörrarna var säkert låsta och en stor vaktstyrka stod utanför dessa, varför alla möjligheter till räddning eller flykt genom mänskliga åtgärder hade förhindrats. Men människors yttersta nöd är Guds tillfälle. rätt

(138)Petrus satt fången i en cell som var uthuggen ur berget. Dess dörrar var starkt barrikerade och låsta. De soldater som stod på vakt var ansvariga för fångens bevakning. Men alla barrikeringar och lås och den romerska vakten, som effektivt avskar alla möjligheter till mänsklig hjälp, skulle bara göra Guds triumf än mera fullständig då Petrus befriades. Herodes hade lyft sin hand mot Allmakten och han skulle komma att bli grundligt besegrad. Genom att sätta in sin makt stod Gud i begrepp att rädda det dyrbara liv som judarna lade planer för att utsläcka. rätt

(139)Befrielsen
Det är sista natten före den planerade avrättningen. En mäktig ängel sänds från himmelen för att rädda Petrus. De starka portar som stänger in gudsmannen öppnas utan hjälp av människor. Den Högstes ängel går igenom och portarna stängs ljudlöst bakom honom. Han går in i cellen. Där ligger Petrus, som sover i den fullkomliga tillförsiktens fridfulla sömn. rätt

(139)Det ljus som omger ängeln fyller cellen, men det väcker inte aposteln. Inte förrän han känner beröringen av ängelns hand och hör rösten: "Stå nu strax upp", vaknar han tillräckligt för att se sin cell upplyst av ljuset från himmelen och ser en mäktig, lysande ängel stå framför honom. Mekaniskt lyder han de ord som sägs till honom. Då han lyfter sina händer är han dunkelt medveten om att kedjorna faller från hans handleder. rätt

(139)Åter hör han den himmelske budbärarens röst som säger till honom: "Omgjorda dig, och tag på dig dina sandaler." Åter lyder Petrus mekaniskt och ser med förundran på sin besökare och tror att han drömmer eller befinner sig i en vision. Så hör han åter ängeln säga till honom: "Tag din mantel på dig, och följ mig." Ängeln går mot dörren följd av den vanligtvis väldigt pratsamme Petrus, som nu är stum av förvåning. De kliver över vakten och når den tungt barrikerade dörren, vilken av sig själv öppnas helt och åter omedelbart stängs, medan vakterna innanför och utanför ståt orörliga på sin post. rätt

(140)De når den andra dörren som också vaktas inifrån och utifrån. Den öppnas på samma sätt som den första, utan något gnisslande från gångjärnen eller skramlandet av järnbalkar. De går igenom och den stängs åter lika ljudlöst. På samma sätt går de igenom den tredje porten och finner sig stå ute på gatan. Ingenting sägs och inte ett ljud hörs av fotsteg. Ängeln glider vidare, omgiven av ett ljus av bländande klarhet. Petrus följer sin befriare, förvirrad och alltjämt övertygad om att han drömmer. Så går de en gata fram. Sedan försvinner ängeln plötsligt, eftersom hans uppdrag är fullgjort. rätt

(140)Det himmelska ljuset försvinner och Petrus känner sig stå i ett djupt mörker. Efterhand som hans ögon vänjer sig vid mörkret tycks det gradvis minska. Han ser att han står ensam på en tyst gata med den kyliga nattluften fläktande kring sina tinningar. Han inser nu att han är fri och upptäcker att han befinner sig i en välbekant del av staden. Han känner igen platsen som en av de platser som han ofta har besökt, och som han väntat sig komma att passera nästa morgon för sista gången. rätt

(140)Han försöker erinra sig de senaste få minuternas händelser. Han kommer ihåg att han somnade, kedjad mellan två soldater, efter det att han tagit av sig sina sandaler och den yttre manteln. Han granskar sig själv och finner sig fullt klädd. Hans handleder, som är svullna av att han burit de grova bojorna, är befriade från kedjorna. Han förstår att hans frihet inte är någon illusion, ingen dröm eller vision utan en lycklig verklighet. Nästa morgon skulle han ha förts till döden. Men se, en ängel hade befriat honom från fängelset och från döden. "När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: 'Nu vet jag och är förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade väntat sig.'" rätt

(141)Aposteln begav sig genast iväg till det hus där hans trosfränder var samlade och där de ivrigt bad för honom. "Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn Rode, för att höra vem det var. Och när hon kände igen Petrus' röst öppnade hon i sin glädje icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod utanför porten. Då sade de till henne: 'Du är från dina sinnen.' Men hon bedyrade att det var som hon hade sagt. Då sade de: 'Det är väl hans ängel.' rätt

(141)Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med häpnad att det var han. Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset." Sedan gick Petrus "därifrån och begav sig till en annan ort". Glädje och lovprisande fyllde de troendes sinnen. Gud hade hört och besvarat deras böner och befriat Petrus från Herodes. rätt

(141)Fången försvunnen
På morgonen hade en stor skara människor samlats för att bevittna avrättningen av aposteln. Herodes sände en vaktstyrka till fängelset för att hämta Petrus, som skulle föras till honom under stor demonstration av vapen och vakter. Avsikten var inte bara att försäkra sig om att han inte skulle kunna fly, utan också att skrämma alla sympatisörer och visa konungens makt. rätt

(141)När vakterna framför portarna fann att Petrus hade undkommit, greps de av skräck. Det hade uttryckligen sagts, att de med sina egna liv skulle ansvara för dens liv som de skulle bevaka. Därför hade de också varit särskilt vaksamma. När officerarna kom för att hämta Petrus stod soldaterna fortfarande vid fängelseportarna, lås och balkar var alltjämt på plats och kedjorna var alltjämt fästade vid de två soldaternas handleder, men fången var borta. rätt

(142)När rapporten om Petrus' flykt nådde Herodes greps han av ett besinningslöst raseri. Han anklagade fängelsevakten för trohetsbrott och gav order om att de skulle avrättas. Herodes visste att ingen mänsklig makt hade räddat Petrus, men han hade bestämt sig för att inte erkänna att en gudomlig makt hade gjort hans avsikter om intet. Han utmanade hånfullt Gud. rätt

(142)En kort tid efter det att Petrus hade befriats från fängelset reste Herodes till Cesarea. Under vistelsen där gav han en stor fest som skulle öka folkets beundran och vinna deras applåder. Denna fest besöktes av nöjesälskare ur alla klasser. Det förekom mycket festande och vindrickande. Med stor pompa och ståt visade sig Herodes inför folket och talade till dem i ett vältaligt anförande. Han var praktfull där han stod, klädd i en mantel som glittrade av silver och guld och som fångade solens strålar i sina glittrande veck och bländade åskådarnas ögon. Det majestätiska i hans framträdande och kraften i hans väl valda uttryck påverkade de församlade med stor kraft. Deras sinnen var redan förvända av festande och vindrickande. Nu bländades de av Herodes' utsmyckning och hänfördes av hans uppträdande och vältalighet. Vilda av entusiasm öste de smicker över honom. De förklarade att ingen dödlig kunde framträda på ett sådant sätt eller behärska en så häpnadsväckande vältalighet. De sade vidare att även om de alltid hade respekterat honom som härskare skulle de härefter tillbedja honom såsom en gud. rätt

(142)Några av dessa som nu hördes förhärliga denne urartade gudsföraktare hade bara några få år tidigare höjt det vanvettiga ropet: "Bort med Jesus! Korsfäst honom! Korsfäst honom!" Judarna hade vägrat att ta emot Kristus som hade grova kläder som ofta var fläckade av vandringarnas smuts men som dolde ett hjärta av gudomlig kärlek. Deras ögon kunde inte under den anspråkslösa exteriören upptäcka livets och härlighetens Herre, även om Kristi kraft uppenbarades för dem i handlingar som en vanlig människa inte kunde utföra. Men nu var de färdiga att som en gud tillbedja den högfärdige konungen, vars storslagna dräkt av silver och guld dolde ett korrumperat, grymt sinne. rätt

(143)Förhävelsen
Herodes visste att han inte förtjänade något av det lovprisande och de vördnadsbetygelser som riktades till honom, men han tog emot folkets avgudatillbedjan som något som tillkom honom. Hans hjärta bultade av triumf och en glans av tillfredsställd stolthet spred sig över hans ansikte, då han hörde ropet ljuda: "En guds röst är detta, och icke en människas." rätt

(143)Men plötsligt kom en fruktansvärd förändring över honom. Hans ansikte blev blekt såsom döden och förvreds av ångest. Stora svettdroppar trängde fram ur hans hud. Han stod ett ögonblick som förstenad av smärta och skräck. Därefter vände han sitt bleka, askgrå ansikte mot sina skräckslagna vänner och ropade med ihålig, dov, förtvivlad röst: "Honom som ni har upphöjt som en gud har slagits av döden. " rätt

(143)Under de mest olidliga smärtor bars han bort ifrån rumlandets och festandets praktfulla skådeplats. Ett ögonblick tidigare hade han varit den stolte mottagaren av lovprisande och tillbedjan från den väldiga folkskaran. Nu insåg han att han befann sig i händerna på en härskare som var mäktigare än han själv. Samvetsförebråelser kom över honom. Han kom ihåg sin skoningslösa förföljelse av Kristi efterföljare. Han erinrade sig sin grymma befallning att döda den oskyldige Jakob och sitt beslut att avrätta aposteln Petrus. Han kom också ihåg hur han i sin grämelses och besvikelses raseri hade låtit en oresonlig hämnd drabba fängelsevakten. Han insåg att Gud nu hade tagit itu med honom, den skoningslöse förföljaren. Han fann ingen lindring från sin kropps smärtor eller sitt sinnes ångest, och han väntade sig inte heller någon. rätt

(144)Herodes kände väl till Guds lag som säger: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" (2 Mos. 20:3), och han visste att han, då han tog emot folkets tillbedjan, hade fyllt sin ogudaktighets mått och dragit över sig Guds rättmätiga vrede. rätt

(144)Samme ängel som hade kommit från himmelens regering för att rädda Petrus hade varit vredens och domens budbärare till Herodes. Ängeln vidrörde Petrus för att väcka honom ur hans sömn. Det var en annorlunda beröring som drabbade den ogudaktige konungen, slog ned hans stolthet och lät den Allsmäktiges straff drabba honom. Herodes dog i stark sinnesångest och kroppsliga smärtor under Guds vedergällande dom. rätt

(144)Denna demonstration av gudomlig rättvisa hade ett kraftfullt inflytande på folket. Nyheten att Kristi apostel på ett undergörande sätt hade befriats från fängelset och döden, medan hans förföljare hade slagits ned av Guds förbannelse, spreds till alla länder och blev ett medel att föra många till tro på Kristus. rätt

(144)Filippus leddes av en ängel från himmelen att vandra till en plats där han skulle möta en som sökte efter sanningen. Kornelius fick besök av en ängel med ett budskap från Gud. Petrus, som satt i fängelse och hade dömts till döden, fördes av en ängel ut i trygghet. Alla dessa händelser visar hur nära himmelen och jorden är förbundna med varandra. rätt

(144)För Guds medarbetare skulle berättelsen om dessa änglars besök skänka styrka och mod. Idag liksom på apostlarnas tid vandrar himmelska budbärare över hela jorden och söker trösta de sörjande och skydda de obotfärdiga för att vinna människors sinnen för Kristus. Vi kan inte se dem personligen, men inte dess mindre är de ibland oss och vägleder, instruerar och skyddar. rätt

(145)Himmelen har förts nära jorden genom den mystiska stege vars bas är fast grundad på jorden, medan dess översta stegpinnar når fram till den Oändliges tron. Änglar färdas ständigt upp och ner för denna stege av bländande klarhet och förmedlar de behövandes och nedtrycktas böner till Fadern däruppe, och för välsignelse, hopp, mod och hjälp till människorna. Dessa ljusets änglar skapar en himmelsk atmosfär omkring själen och lyfter oss mot det osedda och eviga. Vi kan inte se deras gestalter med vår naturliga syn. Bara genom andlig vision kan vi urskilja himmelska ting. Det andliga örat är det enda som kan höra de himmelska rösternas harmoni. rätt

(145)Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem. – Ps.34:8. Gud ger i uppdrag till sina änglar att rädda hans utvalda från olyckor, att skydda dem för pesten, som går fram i mörkret, och farsoten, som ödelägger vid middagens ljus. (Ps.91:6.) Gång på gång har änglar samtalat med människor såsom människor talar med vänner och fört dem till trygga platser. Gång på gång har änglars uppmuntrande ord tänt nytt hopp i de trognas sinnen och fört deras tankar upp över de jordiska tingen och kommit dem att genom tron betrakta de vita kläderna, kronorna, segerns palmkvistar, som de som övervinner, kommer att få ta emot, när de samlas runt den stora vita tronen. rätt

(145)Det är änglarnas uppgift att komma nära de prövade, de lidande, de frestade. De arbetar outtröttligt till förmån för dem för vilka Kristus har dött. När människor leds till att ge sig själva åt Frälsaren, för änglarna meddelande därom till himmelen och det blir stor glädje bland den himmelska härskaran. Det blir "större glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva". (Luk.15:7.) Det rapporteras till himmelen om varje framgångsrikt försök från vår sida att skingra mörkret och förkunna kunskapen om Kristus. När detta rapporteras inför Fadern, känner hela den himmelska härskaran glädje. rätt

(146)Himmelens alla furstar och väldigheter iakttar den kamp som under skenbart nedslående omständigheter utkämpas av Guds tjänare. Nya segrar vinns, ny ära, då de kristna, som samlas runt sin Återlösares fana, går framåt för att utkämpa trons goda kamp. Alla himmelens änglar står till de anspråkslösa troende Guds efterföljares tjänst. Under det att Herrens armé av medarbetare härnere sjunger sina lovsånger, ansluter sig kören därovan till dem i en beskrivande lovprisning till Gud och hans Son. rätt

(146)Vi behöver bättre förstå änglarnas uppdrag. Vi gjorde väl i att minnas att varje sant Guds barn samarbetar med himmelska väsen. Osynliga arméer av ljus och kraft följer de ödmjuka och anspråkslösa som tror och gör anspråk på Guds löften. Keruber, serafer och änglar som är oöverträffade i styrka, står vid Guds högra sida "allasammans tjänsteandar, som sändas ur till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel". (Hebr.1:14.) rätt

nästa kapitel