Kristi fackelbärare

(166)Kristi fackelbärare
"Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande", Paulus och Barnabas, "foro nu ner till Seleucia och seglade därifrån till Cypern", efter det att de hade bemyndigats därtill av bröderna i Antiokia. Därmed började apostlarna sin första missionsresa. rätt

(166)Cypern var en av de platser, till vilka de troende hade flytt från Jerusalem på grund av den förföljelse som bröt ut efter Stefanus' martyrdöd. Det var från Cypern som "några" män hade rest till Antiokia där de hade "förkunnat evangelium om Herren Jesus". (Apg. 11:20.) Barnabas var själv "bördig från Cypern". (Apg. 4:36.) Nu besökte han och Paulus Cypern, åtföljda av Johannes Markus, en släkting till Barnabas. rätt

(166)Markus' mor var kristen. Hennes hem i Jerusalem var en tillflyktsort för apostlarna. Där visste de att de alltid var välkomna. Där kunde de få vila. Det var under ett av dessa besök av apostlarna i Markus' mors hem som Markus föreslog Paulus och Barnabas, att han skulle följa med dem på deras missionsresa. Han kände Guds godhets välvilja i sitt sinne och längtade efter att få helga sig själv helt åt det evangeliska förkunnelsearbetet. rätt

(166)När apostlarna anlände till Salamis "förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. . . Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade de där en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn Barjesus, som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och begärde att få höra Guds ord. Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen) stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma till tro" . rätt

(167)Inte utan kamp kunde Guds och människors fiende tillåta Guds rike att byggas upp på jorden. Ondskans makter är inbegripna i en aldrig upphörande strid mot dem som utsetts till att förkunna evangelium. Dessa mörkrets makter är särskilt aktiva när evangelium förkunnas för människor med anseende och uppriktig redbarhet. Så förhöll det sig också när Sergius Paulus, som var landshövding på Cypern, lyssnade till evangelii förkunnelse. Landshövdingen hade sänt bud efter apostlarna, för att han skulle få undervisning i det budskap som de hade kommit för att förkunna. Nu arbetade ondskans makter genom trollkarlen Elymas och försökte med sina olycksbringande antydningar dra honom bort ifrån tron och därigenom göra Guds syften om intet. rätt

(167)På detta sätt har Guds och människors fiender alltid arbetat för att inom sina led behålla människor med inflytande. Om de blir omvända kan de nämligen utföra en effektiv tjänst för Guds sak. Men evangelii trofasta förmedlare behöver inte vara rädda för att de skall övervinnas av fienden, eftersom det är deras förmån att bli utrustade med kraft från ovan för att kunna motstå varje sataniskt inflytande. rätt

(167)Även om Paulus hårt ansattes av Satan, hade han mod att tillrättavisa den, genom vilken fienden arbetade. Aposteln "uppfylldes då av helig ande och fäste ögonen på honom och sade: 'O du djävulens barn, du som är full av allt slags svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar? Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid bliva blind och icke kunna se solen.' Och strax föll töcken och mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över Herrens lära och kom till tro." rätt

(168)En förslagen fiende
Trollkarlen hade blundat för bevisen för den evangeliska sanningen. Gud gjorde honom i rättfärdig vrede blind och utestängde honom från dagens ljus. Denna blindhet skulle inte bli bestående, utan endast tillfällig, för att han skulle bli varnad och omvända sig och söka förlåtelse från Gud, som han så grovt hade förolämpat. Den förvirring som han på detta sätt drabbades av, omintetgjorde hans försåtliga konster för att motarbeta Kristi lära. Att han nu blev tvungen att famla sig fram i blindhet bevisade för alla att det under som apostlarna hade utfört och vilket Elymas hade avfärdat som fingerfärdighet, hade utförts genom Guds kraft. Landshövdingen övertygades om sanningen i den lära som apostlarna undervisade om och tog emot evangelium. rätt

(168)Elymas var inte någon bildad man, men ändå var han på ett säreget sätt lämplig för att utföra Satans verk. De, som förkunnar Guds evangelium, kommer att möta den förslagne fienden i många olika gestalter. Ibland kan det bli en lärd person, men oftare okunniga människor som Satan har utbildat till att bli effektiva redskap för att bedra människor. Det är Kristi förkunnares plikt att troget stå på sin post i gudsfruktan och i Kristi kraft. Därigenom kan han åstadkomma förvirring bland Satans anhängare och triumfera i Guds namn. rätt

(168)Paulus och hans medarbetare fortsatte sin resa till Perge i Pamfylien. Deras resa var tröttsam. De fick uthärda strapatser, umbäranden och försakelser och utsattes för faror på alla sidor. I de städer och samhällen genom vilka de passerade och längs de ensliga vägarna, var de omgivna av faror, både synliga och osynliga. Men Paulus och Barnabas hade lärt sig att förtrösta på Guds bevarande kraft. Deras sinnen var fyllda av en brinnande kärlek för människor som var på väg att förgås. Som trogna herdar som sökte efter de förlorade fåren, ägnade de inte någon tanke åt sin egen bekvämlighet eller sitt välbefinnande. De glömde sig själva och tvekade inte, när de blev uttröttade och hungriga och utsatta för kyla. De hade bara en enda sak i sinnet, de människors frälsning som hade förirrat sig långt bort ifrån fållan. rätt

(169)Det var här som Markus greps av fruktan och missmod. Han tvekade till en tid i sitt beslut att helhjärtat ägna sig åt Herrens verk. Han var inte van vid primitiva förhållanden. Han blev missmodig på grund av farorna och besvärligheterna på vägen. Han hade arbetat med framgång under gynnsamma förhållanden, men nu, mitt ibland motstånd och faror, som ofta drabbar pionjärarbetaren, kunde han inte uthärda svårigheterna som en god korsets kämpe. Det återstod för honom att lära sig att se faran och förföljelsen i ansiktet och modigt möta motgångar. Under det att apostlarna drog vidare och kunde vänta än större svårigheter, blev Markus skrämd. När han miste allt sitt mod, vägrade han att fort sätta och återvände i stället till Jerusalem. rätt

(169)Paulus förstod inte Markus' beteende och bedömde honom därför ogynnsamt och till och med ganska hårt till en tid. Barnabas var däremot benägen att ursäkta honom på grund av hans alltjämt bristande erfarenhet. Han var angelägen om att Markus inte skulle överge förkunnargärningen. Han såg i honom kvalifikationer, som skulle göra honom lämplig till att bli en användbar medarbetare för Kristus. Under senare år skulle hans ivriga omsorg om Markus bli rikligt belönad, eftersom den unge mannen gav sig oreserverat åt Gud och åt arbetet att förkunna evangelii budskap på svåra fält. Under Guds välsignelse och Barnabas' kloka utbildning utvecklades han till en framgångsrik förkunnare. rätt

(170)Paulus blev senare försonad med Markus och tog emot honom som medarbetare. Han rekommenderade honom också till församlingen i Kolosse som en som var en medarbetare "för Guds rike" och som "varit mig till hugnad". (Kol. 4:11.) Senare, inte långt före sin död, talade Paulus om Markus som en som kunde vara honom till "mycket gagn och tjäna mig." (2 Tim. 4:11.) rätt

(170)Så har Gud handlat
Efter det att Markus hade lämnat dem, fortsatte Paulus och Barnabas till Antiokia i Pisidien. På sabbatsdagen gick de in i synagogan och satte sig ned. "Sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände synagogföreståndarna till dem och läto säga: 'Bröder, haven I något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.'" När de då på detta sätt blivit inbjudna att tala, "stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade: 'I män av Israel och I som 'frukten Gud', hören mig.'" Därefter följde en underbar framställning. Paulus gav en resumé över det sätt på vilket Herren hade handlat med judarna från tiden för deras befrielse från den egyptiska fångenskapen och hur en Frälsare hade blivit utlovad av Davids säd. Han förklarade frimodigt att "av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom Frälsare åt Israel. Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat bättringens döpelse för hela Israels folk. Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke är värdig att lösa av hans fötter'." På detta sätt förkunnade han med kraft Jesus som människornas Frälsare, profetiornas Messias. rätt

(171)Efter denna framställning sade Paulus: "Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra här I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning blivit sänt. Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas utsagor, vilka var sabbat föreläses." rätt

(171)Paulus tvekade inte att ge klart uttryck för sanningen att de judiska ledarna hade förkastat Frälsaren. "Fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade döden", förklarade aposteln, "bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom. När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda. Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom hade gått upp från Galiléen till Jerusalem och som nu äro hans vittnen inför folket." rätt

(171)Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss, deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå, såsom ock är skrivet i andra psalmen: 'Du är min Son, jag har i dag fött dig.' Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: 'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften, som jag i trofasthet har givit åt David.' Därför säger han ock i en annan psalm: Du skall icke låta din Helige se förgängelsen. När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen; men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen." rätt

(171)Och när han nu hade talat klart och tydligt om uppfyllelsen av de välbekanta profetiorna om Messias, talade Paulus med dem om omvändelse och förlåtelse för synd genom Jesus, deras Frälsare. "Så mån I nu veta", sade han, "att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder, och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva friade." rätt

(172)Guds Ande gav kraft åt det som sades och människor påverkades. Aposteln hänvisade till Gamla Testamentets profetior. Han förklarade att dessa hade uppfyllts genom Jesus av Nasaret och det som han hade gjort. Detta övertygade många som längtade efter den utlovade Messias och hans ankomst. När Paulus försäkrade att frälsningens glada budskap omfattade både judar och alla andra folk, väckte detta hopp och glädje hos dem som inte genom härkomst kunde betraktas som Abrahams efterkommande. rätt

(172)När de sedan gingo därifrån, bad man dem att de nästa sabbat skulle tala för dem om samma sak. Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd. rätt

(172)Det intresse som hade väckts i Antiokia i Pisidien genom Paulus' förkunnelse gjorde att nästan hela staden "följande sabbat kom. . . tillsammans för att höra Guds ord. Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade. rätt

(172)Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: 'Guds ord måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga livet, så vända vi oss nu till hedningarna.' Ty så har Herren bjudit oss: 'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'" rätt

(173)När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få evigt liv. Det blev dem till stor glädje att Kristus erkände dem såsom Guds barn och med tacksamma sinnen lyssnade de till det som förkunnades. Dessa som trodde var mycket ivriga att förmedla evangelii budskap till andra med följd att Herrens ord utbredde sig över hela landet. rätt

(173)Århundraden tidigare hade detta "hedningarnas insamlande" beskrivits av profeterna. Deras profetiska uttalanden hade emellertid blivit högst dunkelt förstådda. Hosea hade sagt: "Men antalet av Israels barn skall bliva såsom havets sand, som man icke kan mäta, ej heller räkna; och det skall ske, att i stället för att det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', skola de kallas 'den levande Gudens barn'." Och återigen: "Jag skall plantera henne åt mig i landet och förbarma mig över Lo-Ruhama och säga till Lo-Ammi: 'Du är mitt folk.' Och det skall svara: 'Du är min Gud.'" – Hos. 1:10; 2:23. rätt

(174)Frälsaren förutsade också själv under sitt jordiska uppdrag att evangelium skulle förkunnas för de kringboende folken. I liknelsen om vingården förklarade han för de obotfärdiga judarna: "Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt." – Matt. 21:43. Och efter sin uppståndelse gav han sina apostlar uppdraget: "Gån ut i hela världen" och "prediken evangelium för allt skapat." – Mark. 16:15. rätt

(174)När Paulus och Barnabas vände sig till den icke-judiska befolkningen i Antiokia i Pisidien, innebar det inte att de upphörde att arbeta för judarna på andra platser, varhelst de fann ett gynnsamt tillfälle att få lyssnare. Senare i Antiokia, i Korint, i Efesus och i andra betydelsefulla befolkningscentra förkunnade Paulus och hans medarbetare evangelium för både judar och icke-judar. Men deras huvudsakliga ansträngningar var från denna tid inriktade på att bygga upp Guds rike inom de icke-judiska områdena, bland människor som bara hade väldigt liten eller ingen kunskap alls om den sanne Guden och hans Son. rätt

(175)Främmande för "löftets förbund"
Paulus och hans medarbetare ivrade för dessa som "utan Kristus, voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen". Genom apostlarnas outtröttliga verksamhet för de icke-judiska folken hade dessa, som tidigare var "utestängda från medborgarskap i Israel och främmande", och som "förut voren fjärran", kommit "nära i och genom Kristi blod". Genom tro på hans försoningsoffer hade de kunnat vinna "medborgarskap med de heliga", och var nu "Guds husfolk". (Ef. 2:12, 13, 19.) rätt

(175)I det att Paulus gick vidare i tro, arbetade han outtröttligt för att bygga upp Guds rike bland dessa som hade försummats av Israels lärare. Han upphöjde ständigt Kristus som "konungarnas konung och herrarnas herre". (1 Tim. 6:15.) rätt

(175)Han uppmanade de troende: "Varen rotade i honom, och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron." – Kol. 2:7. rätt

(175)För dem som tror, är Kristus den fasta grunden. På denna levande grund måste både judar och icke-judar utan åtskillnad bygga. Den är stor nog för alla och stark nog för att bära hela världen. Det är detta förhållande som klart erkänns av Paulus själv. Då han vid slutet av sin förkunnargärning riktade sig till en grupp av icke-judar som blivit Kristi efterföljare och som hade förblivit uthålliga i sin kärlek till evangelium, skriver aposteln: "I . . . ären . . . uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv." – Ef. 2:19, 20. rätt

(176)När nu evangelium förkunnades i Pisidien uppeggade judarna i Antiokia i sin blinda fördom "ansedda kvinnor som 'fruktade Gud', så ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads område". rätt

(176)Apostlarna blev inte missmodiga på grund av denna behandling. De erinrade sig Mästarens ord: "Saliga ären l, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder." – Matt. 5:11, 12. rätt

(176)Evangelii förkunnelse hade framgång och apostlarna hade alla skäl att känna sig uppmuntrade. Deras arbete hade gett en rik skörd bland folket i Pisidien och i Antiokia. De troende som lämnades att själva till en tid föra arbetet vidare "uppfylldes alltmer av glädje och helig Ande". rätt

nästa kapitel