Deras tillfälle

(177)Deras tillfälle
Från Antiokia i Pisidien fortsatte Paulus och Barnabas till Ikonium. Här, liksom i Antiokia, började de sitt arbete i synagogan bland sitt eget folk. De vann påtaglig framgång och "en stor hop av både judar och greker kommo till tro". Men i Ikonium, liksom på andra platser där apostlarna hade arbetat, upphetsade "de judar som voro ohörsamma. . . hedningarna och väckte deras förbittring mot bröderna." rätt

(177)Apostlarna kunde emellertid inte dras bort ifrån sin uppgift, eftersom många tog emot Kristi evangelium. Trots motstånd, avundsjuka och fördomar fortsatte de sitt arbete och "predikade frimodigt, i förtröstan på Herren" och Gud "gav vittnesbörd åt sitt nådesord, i det att han lät tecken och under ske genom dem". Dessa bevis på gudomligt erkännande utövade ett kraftfullt inflytande på dem, som hade öppna sinnen och som lät sig övertygas. Antalet av dem, som tog emot evangelium, ökade starkt. rätt

(177)Den ökande popularitet, som apostlarnas budskap vann, fyllde de icke-troende judarna med avundsjuka och hat. De beslöt sig för att utan dröjsmål sätta stopp för Paulus' och Barnabas' arbete. Med hjälp av falska och vilseledande rapporter lyckades de förmå myndigheterna att tro att hela staden var i fara att dras in i en upprorsrörelse. De förklarade att ett stort antal anslöt sig till apostlarna. De antydde att detta skedde för hemliga och farliga syften. rätt

(178)Som följd av dessa anklagelser fördes apostlarna upprepade gånger inför myndigheterna, men deras försvar var så klart och klokt och deras förklaring av vad de förkunnade var så lugn och innehållsrik, att det kom att utöva ett starkt inflytande till deras förmån. Även om myndigheterna hade fördomar emot dem på grund av de falska anklagelser som de hade hört, vågade de inte döma dem. De kunde inte annat än medge att Paulus' och Barnabas' undervisning hade en tendens att göra människor till arbetsamma, laglydiga medborgare och att stadens moral och ordning skulle komma att förbättras, om de läror som apostlarna förkunnade, blev antagna. rätt

(178)Genom den opposition som apostlarna utsattes för, fick det evangeliska budskapet stor publicitet. Judarna såg att deras ansträngningar att omintetgöra de nya lärarnas arbete bara resulterade i att ytterligare ett stort antal anslöt sig till den nya tron. "Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med judarna, andra åter med apostlarna." rätt

(178)Judarnas ledare blev så uppretade av den vändning som sakerna hade tagit, att de beslöt sig för att genomföra sina syften med våld. De väckte de lägsta drifterna hos den okunniga, högljudda pöbeln och lyckades skapa ett tumult, som de sade hade orsakats av apostlarnas förkunnelse. Med denna falska anklagelse hoppades de kunna vinna myndigheternas hjälp att förverkliga sina egna syften. De beslöt sig för att se till att apostlarna inte skulle få något tillfälle att försvara sig och att pöbeln skulle ingripa och stena Paulus och Barnabas och därigenom sätta stopp för deras arbete. rätt

(178)Några av apostlarnas icke-troende vänner varnade dem för judarnas illvilliga avsikter. De övertalade dem att inte i onödan utsätta sig för pöbelns raseri utan fly för sina liv. Paulus och Barnabas reste därför i hemlighet från Ikonium och lämnade de troende att för en tid själva sköta arbetet. Men de tog inte i något avseende slutgiltigt farväl, eftersom de tänkte återvända så snart upphetsningen hade lagt sig och då fullborda det arbete som de hade börjat. rätt

(179)Under alla tidsåldrar och i alla länder har Guds budbärare utsatts för bitter förföljelse från dem som med berått mod valt att förkasta himmelens budskap. Evangelii fiender har ofta genom förvrängning och lögner skenbart triumferat genom att de lyckats stänga de dörrar genom vilka Guds budbärare kunnat nå folket. Men dessa dörrar kan inte förbli stängda för all framtid. Ofta när Guds tjänare har återvänt efter en tid för att återuppta sitt arbete, har Herren satt in stora kraftresurser för deras räkning och gjort det möjligt för dem att upprätta minnesmärken till hans namns ära. rätt

(179)Till Lystra och Derbe
Efter det att apostlarna drivits bort från Ikonium genom förföljelsen, reste de till Lystra och Derbe i Lykaonien. I dessa städer bodde huvudsakligast avgudadyrkande, vidskepliga människor. Bland dem fanns emellertid några som var villiga att lyssna till och ta emot evangelii budskap. På dessa platser och på den omgivande landsbygden beslöt sig apostlarna för att arbeta. De hoppades därigenom kunna undgå judarnas fördomar och förföljelser. rätt

(179)I Lystra fanns det inte någon judisk synagoga, men det bodde några få judar i staden. Många av invånarna i Lystra tillbad i ett tempel som var helgat åt Jupiter. När Paulus och Barnabas visade sig i staden och samlade Lystras invånare omkring sig och förklarade evangeliets enkla budskap försökte många att förknippa dessa läror med sin egen vidskepliga tro och tillbedjan av Jupiter. rätt

(180)Apostlarna försökte till dessa avgudadyrkare förmedla kunskap om Gud som Skaparen och om hans Son som är mänsklighetens Frälsare. De riktade först uppmärksamheten på Guds underbara verk, solen, månen, stjärnorna, den harmoniska ordningsföljden i de växlande årstiderna, de mäktiga, snöhöljda bergen, de högresta träden och olika andra under i naturen, som uppenbarade en skicklighet som låg bortom mänsklig fattningsförmåga. Genom dessa verk av den Allsmäktige ledde apostlarna de avgudadyrkande människornas sinnen till att tänka på och föreställa sig universums store Härskare. rätt

(180)Då de hade klargjort dessa grundläggande sanningar ifråga om Skaparen, berättade apostlarna för folket i Lystra om Guds Son som hade kommit från himmelen till vår värld på grund av att han älskade människorna. De talade om hans liv och hans verk, hur han hade förkastats av dem som han hade kommit för att rädda, om hur han hade rannsakats och blivit korsfäst. De berättade om hans uppståndelse och att han hade farit upp till himmelen för att där vara människans förebedjare. Så förkunnade Paulus och Barnabas evangelium i Lystra i Guds Ande och kraft. rätt

(180)Gudarna har stigit ned
Då Paulus vid ett tillfälle berättade för folket om Kristi verk då han helade de sjuka och hemsökta, såg han bland dem som lyssnade en invalidiserad man som intensivt betraktade honom. Denne tog emot och trodde hans ord. Paulus kände stark sympati för denne hemsökte man i vilken han såg en som "hade tro, så att han kunde bliva botad". Inför denna avgudadyrkande folksamling befallde Paulus den invalidiserade mannen att stå upp på sina fötter. Hittills hade denne bara kunnat sitta, men nu lydde han omedelbart Paulus' befallning. För första gången i sitt liv stod han på sina fötter. Kraften kom med denna trons ansträngning. Han som hade varit ofärdig "sprang upp" på sina fötter "och begynte gå" . rätt

(181)När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och ropade på lyakoniskt tungomål: 'Gudarna hava stigit ned till oss i människogestalt.' Detta överensstämde med en av deras traditioner som sade, att gudarna då och då besökte jorden. Barnabas kallade de för Jupiter, gudarnas fader, på grund av hans vördnadsbjudande uppträdande och hans värdiga hållning och av den mildhet och välvilja som de såg i hans ansikte. De trodde att Paulus var Merkurius eftersom det var han som förde ordet, ivrig, aktiv och vältalig, då han varnade och förmanade. rätt

(181)Folket i Lystra var ivriga att få visa sin tacksamhet. Därför övertalade de prästen i Jupitertemplet att hylla apostlarna. Denne förde fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket anställa ett offer. Paulus och Barnabas som hade dragit sig tillbaka för att få vila visste inte någonting om dessa förberedelser. Snart drogs emellertid deras uppmärksamhet till ljudet av musik och det entusiastiska ropandet av en stor skara människor som hade kommit till huset, där de hade tagit in. rätt

(181)När apostlarna hade förvissat sig om orsaken till besöket och den rådande upphetsningen, "revo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade sade: 'I män, vad är det I gören? Också vi äro människor av samma natur som l, och vi förkunna för eder evangelium, att I måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är'. Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar att gå sina egna vägar. Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan med mat och glädje." rätt

(182)Trots apostlarnas bestämda förnekande av att de skulle vara gudar och trots Paulus' försök att rikta folkets uppmärksamhet mot den sanne Guden som ensam är värdig hedersbetygelser och ära, var det nästan omöjligt att vända dessa avgudatillbedjare från deras avsikt att bära fram ett offer. De hade varit fullt övertygade om att dessa män verkligen var gudar. Deras entusiasm var så stor att de var obenägna att medge sitt misstag. Berättelsen säger att de "stillade folket med knapp nöd" . rätt

(182)Folket i Lystra hade ju med egna ögon sett den undergörande kraft som utövats av apostlarna. De hade sett en invalid som aldrig tidigare hade kunnat gå, bli återställd så att han kunde glädja sig åt fullkomlig hälsa och kraft. Det var först efter mycken övertalning från Paulus' sida och en omsorgsfull förklaring om sitt eget och Barnabas' uppdrag som representanter för himmelens Gud och hans Son, den store läkaren, som folket kunde övertalas att avstå ifrån sitt syfte. rätt

(182)Paulus stenas
Paulus' och Barnabas' arbete i Lystra blev plötsligt avbrutet av illvilliga anslag. "Några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium." Dessa hade fått reda på den framgång som apostlarnas arbete bland lykaonierna hade fått. De hade därför beslutat sig för att följa efter dem och förfölja dem. Då de anlände till Lystra lyckades dessa judar snart få folket att smittas av samma bitterhetens anda som behärskade deras egna sinnen. Genom förvrängningar och förtal lyckades de övertyga dessa, som nyss hade betraktat Paulus och Barnabas som gudomliga väsen, att apostlarna i själva verket var värre än mördare och förtjänade döden. rätt

(183)Den besvikelse som folket i Lystra hade utsatts för genom att de hade vägrats förmånen att få offra till apostlarna förberedde dem för att vända sig mot Paulus och Barnabas med en iver som närmade sig den, med vilken de hade hyllat dem som gudar. Uppeggade av judarna planerade de att angripa apostlarna med våld. Judarna instruerade dem att inte tillåta Paulus att tala. De påstod att om de skulle låta honom göra det, skulle han förhäxa folket. rätt

(183)De mordiska anslagen från evangelii fiender förverkligades snart. När befolkningen i Lystra gav efter för det ondas inflytande, kom de att behärskas av ett sataniskt raseri. De grep Paulus och stenade honom utan förbarmande. Aposteln trodde att slutet hade kommit för honom. Stefanus' martyrdöd och den grymma roll han själv hade spelat vid detta tillfälle framstod livligt för honom. Täckt av sår och flämtande av smärta föll han till marken och den rasande pöbeln "släpade honom ut ur staden, i tanke att han var död". rätt

(183)Den lilla gruppen av kristna i Lystra som genom Paulus' och Barnabas' verksamhet hade blivit omvända till tron på Jesus, förblev i denna mörka och prövande stund lojala och trogna. Denna okritiska och grymma förföljelse från deras fienders sida tjänade endast till att befästa tron hos dessa hängivna trosfränder. Nu visade de sin lojalitet, trots fara och hån, genom att sorgsna samlas omkring aposteln som de trodde var död. rätt

(183)Hur stor blev inte deras överraskning då Paulus plötsligt mitt under deras klagande och sorg lyfte på huvudet och reste sig upp under det att han lovade Gud. Detta oväntade botande av Guds tjänare betraktades av de troende som ett under av gudomlig kraft. De tyckte att himmelen därigenom bekräftade deras omvändelse. De kände en glädje som inte kan beskrivas. De lovprisade Gud med förnyad tro. Bland dem som hade blivit omvända i Lystra och som hade varit ögonvittnen till Paulus' lidande fanns en som senare skulle bli en framstående förkunnare av Kristus och som skulle komma att dela apostlarnas prövningar och glädjeämnen i pionjärarbetet på detta svåra fält. Det var en ung man som hette Timoteus. När Paulus släpades ur staden fanns den unge mannen med bland dem som samlades omkring hans till synes livlösa kropp. Han såg honom resa sig upp sargad och täckt med blod, men med lovprisande på grund av att han hade tillåtits att lida för Kristi sak. rätt

(184)Dagen efter det att Paulus hade stenats avreste apostlarna till Derbe, där deras arbete fick framgång och många människor tog emot Kristus som sin Frälsare. "De förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många." Men varken Paulus eller Barnabas var nöjd med att börja arbeta på någon annan plats utan att få tillfälle att befästa tron hos de omvända som de hade varit tvungna att lämna ensamma till en tid på de platser där de tidigare hade arbetat. Utan att låta sig skrämmas av faran "vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå fasta i tron". Många hade tagit emot evangelii glada budskap och hade därigenom utsatt sig för klander och förföljelse. Dessa försökte apostlarna nu att stärka i tron, för att det arbete som de hade utfört skulle bestå. rätt

(184)Apostlarna ansåg att det var viktigt att de nya troende för sin andliga tillväxt blev omsorgsfullt omslutna av den evangeliska organisationens trygghet. Församlingar blev därför korrekt organiserade på alla platser i Lykaonien och Pisidien, där det fanns troende. Församlingsfunktionärer tillsattes i varje församling. Korrekt ordning och metodik upprättades för utförandet av alla de angelägenheter som har samband med de troendes andliga välfärd. Detta överensstämde med den evangeliska planen att förena alla dem som trodde på Kristus i en enda organisation. Denna plan var Paulus mycket noga med att följa under hela sin verksamhet. De som på varje plats genom hans arbete kom att ta emot Kristus som sin Frälsare organiserades i rätt tid till en församling. Även i de fall då de troende endast var några få, gjordes detta. De kristna lärdes därigenom att hjälpa varandra och påminna sig om löftet: "Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." – Matt. 18:20. rätt

(185)Och Paulus glömde inte de församlingar som upprättats på detta sätt. Omsorgen om dessa församlingar vilade på hans sinne med en ständigt ökande tyngd. Hur liten en grupp än var, var den inte dess mindre föremål för hans ständiga, ivriga omsorg. Han vakade milt över de små församlingarna. Han förstod att de behövde en särskild omsorg för att deras medlemmar skulle bli fast och grundligt etablerade i tron och undervisade att arbeta uppriktigt och osjälviskt för att förmedla evangelium till dem som de levde ibland. rätt

(185)Villig uppoffring, ivrigt arbete
I all sin missionsverksamhet sökte Paulus och Barnabas följa Kristi exempel i villig uppoffring och troget, uppriktigt arbete för människor. Apostlarna var alltid på sin vakt, nitiska, outtröttliga. De lät sig aldrig ledas av böjelser eller egen bekvämlighet, utan sökte att med outtröttlig möda och ivrig bön förkunna evangelium. I sitt arbete var apostlarna noga med att ge praktisk undervisning som var av oskattbart värde för alla som tog emot evangelium. Denna anda av uppriktighet och gudsfruktan gjorde ett bestående intryck på de nya troende ifråga om betydelsen av det evangeliska budskapet. rätt

(185)När löftesrika och dugliga människor omvändes, såsom fallet var med Timoteus, försökte Paulus och Barnabas ivrigt att visa dem nödvändigheten av att arbeta för Kristus. Och när apostlarna reste vidare till någon annan plats, svek inte dessa människors tro utan ökade i stället. De hade blivit omsorgsfullt undervisade om Guds väg. De hade fått lära sig att arbeta osjälviskt, uppriktigt, uthålligt för sina medmänniskors räddning. Denna omsorgsfulla utbildning av de nya omvända hade stor betydelse för den anmärkningsvärda framgång som Paulus och Barnabas hade, då de förkunnade evangelium i de icke-judiska länderna. rätt

(186)Den första missionsresan närmade sig snabbt sitt slut. Apostlarna överlämnade de nyss organiserade församlingarna i Kristi vård och reste till Pamfylien. "Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia. Därifrån avseglade de till Antiokia." rätt

nästa kapitel