| Löftestiden kapitel 19. Från sida 188. Från sida 188 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(188)Evangelii frihet (188)Apostlarna förenade sig med förkunnarna och medlemmarna i Antiokia i en allvarlig insats för att vinna många människor för Kristus. Då lyckades vissa judiska troende "av fariséernas parti" från Judéen väcka en fråga, som snart skulle leda till en vida spridd strid inom församlingen och orsaka förvirring bland de icke-judiska troende. Med stor självsäkerhet förklarade dessa judaiserande lärare att man, för att bli frälst, måste omskäras och hålla hela den ceremoniella lagen. rätt (188)Paulus och Barnabas bemötte denna falska lära snabbt och kraftfullt. De motsatte sig att man framförde sådana synpunkter till de troende från de andra folken. Å andra sidan fanns det många bland de troende judarna i Antiokia som förordade de församlingsmedlemmars inställning, vilka nyss hade kommit från Judéen. rätt (189)De judiska troende var i allmänhet inte benägna att gå framåt lika snabbt som Guds försyn öppnade vägen. Att döma av resultatet av apostlarnas arbete bland de andra folken, var det uppenbart att de omvända bland dessa skulle komma att bli långt fler än de judiska kristna. Den ceremoniella lagens restriktioner och ceremonier måste göras obligatoriska för de omvända från de andra folken. Detta måste vara ett villkor för församlingsgemenskap, sade de judiska troende. I annat fall skulle judarnas nationella särart, som hittills hade skilt den från alla andra folk, slutligen utplånas bland dem som från de omkringboende folken tog emot evangelium. rätt (189)Judarna hade alltid varit stolta över sina av Gud givna uppdrag. Många av dem som hade blivit omvända till tron på Kristus tyckte alltjämt, att eftersom Gud en gång hade gett klara föreskrifter om den hebreiska gudstjänstordningen, skulle det vara osannolikt att han någonsin skulle godkänna en förändring i någon av dess detaljer. De hävdade att de judiska lagarna och ceremonierna skulle införas i den kristna religionens gudstjänstordning. De hade svårt att förstå att alla offer och symboler som hade varit en bild på Guds Sons död nu hade förverkligats i Kristus och att därigenom alla den mosaiska gudstjänstordningens riter och ceremonier inte längre var bindande. rätt (189)Före sin omvändelse hade Paulus betraktat sig som oklanderlig, "i fråga om rättfärdighet – den som vinnes i kraft av lagen". (Fil. 3:6.) Men efter det att han tagit emot evangelium hade han vunnit en klar uppfattning om Frälsarens mission som hela mänsklighetens Återlösare, judarnas såväl som de icke-judiska folkens. Han hade också lärt sig förstå skillnaden mellan en levande tro och en död formalism. I evangelii ljus hade de forntida riter och ceremonier som anförtrotts Israel, vunnit en ny och djupare betydelse. Det som de symboliserade hade inträffat. De som levde under den evangeliska tidsåldern hade därför befriats från att iaktta dem. Guds oföränderliga lag, de tio budens lag, höll Paulus emellertid fortfarande till såväl bokstav som anda. rätt (190)I församlingen i Antiokia orsakade frågan om omskärelse många diskussioner och stridigheter. Församlingens medlemmar fruktade att splittring skulle uppstå bland dem som resultat av en fortsatt diskussion. Därför beslöt de slutligen att sända Paulus och Barnabas tillsammans med några ansvariga män från församlingen till Jerusalem för att framlägga saken inför apostlarna och de äldste. Där skulle de träffa delegater från de olika församlingarna och dem som hade kommit till Jerusalem för att bevista den högtid som förestod. Under tiden skulle all strid upphöra, och man skulle invänta ett slutligt beslut från det allmänna mötet. Detta beslut skulle sedan godtas av de olika församlingarna överallt. rätt (190)På vägen till Jerusalem besökte apostlarna de troende i de städer genom vilka de reste, och uppmuntrade dem genom att berätta för dem erfarenheter i arbetet för Gud och om de icke-judiska folkens omvändelse. rätt (190)Den växande församlingens problem (191)Frågan diskuterades ivrigt bland dem som hade samlats. Frågan om omskärelse hade samband med flera andra frågor som krävde omsorgsfullt studium. Ett av problemen var hur man skulle ställa sig till användandet av kött som offrats åt avgudarna. Många av de omvända från de icke-judiska länderna levde bland okunniga och vidskepliga människor som ofta kom med offer och offergåvor till avgudarna. Prästerna i denna hedniska gudstjänst drev en omfattande handel med de offer och gåvor som överlämnades till dem. Judarna var nu rädda för att Kristi efterföljare från dessa folk skulle komma att dra vanrykte över Kristi församling genom att köpa sådant som hade offrats åt avgudar och därigenom i viss mån godkänna avgudadyrkarnas seder. rätt (191)De andra folken var dessutom vana att äta kött av djur som hade blivit strypta. Judarna hade däremot fått gudomlig instruktion om att när djur slaktades för att ätas skulle man vara särskilt noga med att blodet avtappades från kroppen. I annat fall skulle detta kött inte betraktas som hälsosamt. Gud hade gett dessa instruktioner till judarna för att bevara deras hälsa. De betraktade det därför som synd att använda blod i kosten. De ansåg att livet fanns i blodet och att utgjutande av blod var en följd av synden. rätt (191)De icke-judiska folken brukade å andra sidan ta vara på det blod som flöt från offerdjuren och använda det i matlagningen. Judarna kunde inte tro att de borde förändra de vanor som de hade tillägnat sig genom särskild instruktion från Gud. Såsom situationen då var skulle judarna, om de tillsammans med icke-judar skulle försöka äta vid samma bord, bli upprörda och känna sig kränkta. rätt (191)De icke-judiska folken och framför andra grekerna var ytterligt tygellösa och utsvävande. Det fanns en risk att några som inte var helt omvända skulle komma att bekänna sig till evangelium utan att överge sina onda vanor. De judiska kristna kunde inte tolerera en omoral som inte ens betraktades som brottslig av de icke-judiska folken. Judarna betraktade det därför som i högsta grad korrekt att omskärelse och iakttagande av ceremoniallagen skulle tillämpas av de omvända från de icke-judiska folken. Detta skulle betraktas som en bekräftelse på deras uppriktighet och hängivenhet. Detta, menade de, skulle förebygga att man i församlingen fick in medlemmar som tog emot evangelium utan att vara i egentlig mening omvända. Dessa skulle därigenom senare kunna dra vanära över kristendomen genom omoral och utsvävningar. rätt (192)Avgjord på hög nivå (193)Petrus återgav den enkla tolkningen av dessa ord som gavs honom omedelbart innan han uppmanades att resa till den romerske kaptenen och undervisa honom om tron på Kristus. Detta budskap visade att Gud inte hade anseende till person utan tog emot och erkände alla som tillbad honom. Petrus berättade om sin förvåning när han, under det att han förkunnade evangelium för dem som hade samlats i Kornelius' hem, fick bevittna hur den helige Ande föll över hans lyssnare, judar såväl som icke-judar. Samma ljus och strålglans som hade återspeglats från de omskurna judarna lyste också från de inte omskurna icke-judarnas ansikten. Detta var Guds varning att Petrus inte skulle betrakta någon människa som underlägsen någon annan, eftersom Kristi blod kunde rena från all orenhet. rätt (193)Det hände hos Kornelius (194)Petrus' tal hade fört de församlade in i ett läge då de med tålamod kunde lyssna till Paulus och Barnabas som berättade om sina erfarenheter i arbetet för de icke-judiska folken. "Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna." rätt (194)Jakob vittnade också med kraft och förklarade att det var Guds avsikt att låta de icke-judiska kristna få samma förmåner och välsignelser som hade tillförsäkrats judarna. rätt (194)Den helige Ande ansåg det inte vara bra att tvinga de icke-judiska omvända att iaktta ceremoniallagen. Apostlarnas uppfattning i denna sak var densamma som Guds Andes. Jakob var ordförande för detta allmänna möte. Hans avgörande beslut blev: "Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava varit hedningar, men omvänt sig till Gud." rätt (194)Detta gjorde slut på diskussionen. Med detta inlägg kan vi avfärda och motbevisa den lära som hävdas av Romersk-katolska Kyrkan att Petrus var församlingens huvudman. De som i egenskap av påvar har gjort anspråk på att vara hans efterföljare har inte någon biblisk grund för sina anspråk. Ingenting i Petrus' liv ger någon bekräftelse åt de anspråk genom vilka man menar att han här upphöjts över sina bröder som den Högstes ställföreträdare. Om de som har förklarat sig vara Petrus' efterföljare hade följt hans exempel, skulle de alltid ha varit nöjda med att förbli likställda med sina medtroende. rätt (194)Vid det här tillfället tycks det ha varit Jakob som valts till att offentliggöra det beslut som det allmänna rådet hade kommit fram till. Och hans sammanfattning blev att ceremoniallagen och framför allt omskärelsen inte skulle tvingas på de icke-judiska troende eller ens rekommenderas till dem. Jakob försökte klargöra för sina medkristna att dessa icke-judar hade åstadkommit en stor förändring i sina liv då de omvänt sig till Gud. Man måste därför vara mycket försiktig så att man inte skapade problem för dem genom förvirrande och tvivelaktiga frågor av mindre betydelse. De skulle annars lätt kunna bli missmodiga i sin strävan att följa Kristus. rätt (195)De icke-judiska omvända skulle emellertid uppmanas att avstå ifrån sådana vanor som var oförenliga med kristendomens principer. Apostlarna och de äldste kom därför överens om att genom brev undervisa de icke-judiska omvända att de skulle avstå från kött som offrats åt avgudar, från osedlighet, från kött av djur som blivit strypta, och från blod. De skulle uppmanas att följa buden och leva ett helgat liv. Man skulle också försäkra dem att de människor som förklarade att omskärelsen var ett bindande krav inte hade något bemyndigande från apostlarna. rätt (195)Paulus och Barnabas rekommenderades till dem såsom män som hade äventyrat sina liv för Herren. Judas och Silas sändes med dessa apostlar för att muntligt förklara för de icke-judiska kristna vad rådsmötet hade beslutat: "Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter: att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl." Dessa fyra Guds tjänare sändes till Antiokia med brevet och budskapet som skulle göra slut på all lärostrid, eftersom detta var ett beslut av den högsta auktoriteten inom församlingen. rätt (195)Det allmänna mötet som avgjorde denna fråga, bestod av apostlar och lärare som hade varit bland de främsta i arbetet att upprätta judiska och icke-judiska kristna församlingar, samt valda delegater från olika församlingar. Äldste från Jerusalem och ombud från Antiokia var närvarande. De mest inflytelserika församlingarna var representerade. Rådet utformade sitt förslag i överensstämmelse med vad ett upplyst omdöme kräver och med värdigheten hos en församling som hade upprättats genom Guds vilja. Som resultat av deras överläggningar fann de att Gud själv hade svarat på den fråga som diskuterades, genom att låta sin helige Ande utgjutas över icke-judiska troende. De insåg att det nu ankom på dem att följa Andens ledning. rätt (196)Dokumentet utformas (196)Jerusalem var judarnas huvudstad. Det var här som man framför allt fann förnäm avskildhet och fanatisk hängivenhet. Det låg ju nära till hands för de judiska kristna, som levde så nära templet, att låta sina tankar syssla med och återkomma till de särskilda förmåner som judarna fick åtnjuta som nation. När de såg hur den kristna församlingen avvek från judendomens ceremonier och traditioner, förstod de att den särpräglade helighet som hade omgett de judiska sederna och traditionerna snart skulle gå förlorad i ljuset av den nya tron. Många blev därför förbittrade på Paulus, som den som i stor utsträckning hade varit orsaken till denna förändring. Inte ens alla apostlarna var beredda att utan vidare godta det allmänna mötets beslut. Några ivrade för ceremoniallagen. De betraktade Paulus med ogillande, eftersom de trodde att hans principer vacklade med avseende på den judiska lagens förpliktelser. rätt (197)Detta rakt på sak utformade och vittomfattande beslut som det allmänna mötet fattade, återställde förtroende och tillförsikt bland de icke-judiska troende och Guds sak fick framgång. I Antiokia fick församlingen förmånen att få behålla Judas och Silas, de särskilda budbärare som hade återvänt med apostlarna från mötet i Jerusalem. "Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många förmaningens ord till bröderna och styrkte dem." Dessa gudfruktiga män stannade kvar i Antiokia till en tid. "Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de undervisade och, jämte många andra, förkunnade evangelii ord från Herren." rätt (197)Beklaglig eftergift (198)Petrus förstod sitt misstag och började genast att, så långt det stod i hans makt, göra allt för att avhjälpa det onda som han hade åstadkommit. Gud, som ser slutet redan från början, tillät Petrus att avslöja denna svaghet i karaktären, för att den prövade aposteln skulle förstå, att han inte hade någonting i sig själv som han kunde skryta med. Även de allra bästa människor kommer att begå misstag, om de lämnas åt sig själva. Gud såg också att några i framtiden skulle komma att bli så vilseledda, att de hävdade att Petrus och hans föregivna efterträdare skulle äga den särskilda företrädesrätt som endast tillkommer Gud. Berättelsen om apostelns svaghet skulle för framtiden bli ett bevis på att han inte var ofelbar och visa att han inte i något avseende var bättre än de andra apostlarna. rätt (198)Berättelsen om detta avsteg från rätta principer är en allvarlig varning för dem som har förtroendeposter inom arbetet för Gud. De får inte svikta i sin redbarhet utan måste orubbligt hålla sig till principer. Ju större ansvar en person får och ju större hans möjlighet är att förordna och styra, dess större skada kommer han att göra, om han inte omsorgsfullt följer Guds väg och arbetar i överensstämmelse med de beslut som fattats av de troendes församling i gemensamt, allmänt rådsmöte. rätt (199)Petrus hade många gånger begått misstag. Han hade fallit och blivit upprättad. Han hade arbetat under många år. Han var mycket nära bekant med Kristus. Han kände väl till Frälsarens rättframma sätt att tillämpa rätta principer. Var det då inte underligt att han efter all den undervisning han hade fått, alla de gåvor han utvecklat och den kännedom och det inflytande han hade vunnit genom att förkunna och undervisa om evangelium, skulle förställa sig och slingra sig undan evangelii principer på grund av fruktan för människor eller för att vinna uppskattning? Är det inte underligt att han skulle vackla när det gällde att hålla fast vid det rätta? Må Gud ge alla människor insikt om deras hjälplöshet, deras oförmåga att styra sin egen farkost rakt och tryggt in i hamnen. rätt (199)I sin verksamhet tvingades Paulus ofta att stå ensam. Han hade fått särskild undervisning från Gud. Ifråga om principerna vågade han aldrig göra några eftergifter. Ibland var bördan tung, men Paulus höll fast vid det rätta. Han insåg att församlingen aldrig någonsin fick styras av mänsklig makt. Människors traditioner och grundsatser får inte ersätta den uppenbarade sanningen. Det evangeliska budskapets framgång får inte hindras av människors fördomar eller förkärlek, vilken deras ställning inom församlingen än må vara. rätt (199)Paulus hade helgat sig själv och all sin kraft åt arbetet för Gud. Han hade fått kännedom om evangelii sanningar direkt från himmelen. Under hela sin verksamhet hade han uppehållit en levande förbindelse med de himmelska kraftkällorna. Gud hade undervisat honom om att man inte skulle lägga onödiga bördor på de icke-judiska kristna. När därför de judaiserande troende i församlingen i Antiokia väckte frågan om omskärelse, visste Paulus vad Guds Ande ansåg om en sådan undervisning. Han intog därför en fast och obeveklig ståndpunkt. Resultatet blev att församlingarna befriades från judiska riter och ceremonier. rätt (200)Bortsett från att Paulus personligen hade fått undervisning av Gud hade han inte några traditionella idéer om enskilt ansvar. Samtidigt som han vände sig till Gud för att få direkt ledning, var han alltid beredd att erkänna den auktoritet som de troende i grupp hade fått, då de var förenade i församlingsgemenskap. Han kände behov av råd. När frågor av betydelse uppstod, var han glad över att kunna framlägga dessa inför församlingen och att gemensamt med sina trosfränder få bedja till Gud för att få visdom att fatta rätta beslut. Även "profeters andar", förklarade han, "äro profeterna undernådiga. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens. Såsom. . . i alla andra de heligas församlingar". (1 Kor. 14:32-34.) Liksom Petrus lärde han, att alla som hade förenats i församlingsgemenskap, skulle underordna sig varandra. (1 Petr. 5:5.) rätt |