Korset upphöjs

(190)Korset upphöjs
Paulus stannade kvar någon tid i Antiokia och förkunnade evangelium. Därefter föreslog han sina medarbetare att de skulle resa ut på en ny missionsresa. "Låt oss nu fara tillbaka", sade han till Barnabas, "och besöka våra bröder, i alla de städet där vi hava förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem." rätt

(190)Både Paulus och Barnabas kände en varm omsorg om dessa, som nyligen hade tagit emot evangelium under deras förkunnelse. De längtade efter att åter få träffa dem. Denna varma omsorg förlorade Paulus aldrig. Även då han befann sig på avlägsna missionsfält långt borta från de platser där han tidigare hade arbetat, kände han alltjämt ansvaret att vädja till dessa omvända att förbli trogna och att fullborda sin "helgelse i Guds fruktan". (2 Kor. 7:1.) Han försökte ständigt hjälpa dem att bli sådana Kristi efterföljare som tillitsfullt utvecklas i sin andliga erfarenhet. De skulle vara starka i tron, ivriga i sitt verksamhetsnit och helhjärtade i sin helgelse åt Gud och i arbetet att befrämja hans rike. rätt

(190)Barnabas var beredd att följa med Paulus. Men han ville ta med sig Markus, som åter hade beslutat sig för att ägna sig åt förkunnargärningen. Detta ville Paulus inte gå med på. Han "fann icke skäligt att taga med sig en" som under deras första missionsresa hade lämnat dem när de så väl behövde honom. Han var inte villig att ursäkta Markus' svaghet att överge arbetet för att återvända till hemmets trygghet och bekvämlighet. Han hävdade att en som hade så ringa uthållighet var olämplig för ett arbete som krävde självförsakelse, mod, hängivenhet, tro och villighet att, om så skulle vara, även offra sitt eget liv. Så skarp blev oenigheten, att Paulus och Barnabas gick skilda vägar. Barnabas följde sin egen övertygelse och tog Markus med sig. "Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern. Men Paulus utvalde åt sig Silas; . . . sedan han av bröderna hade blivit anbefalld åt Herrens nåd." rätt

(191)Paulus och Silas reste genom Syrien och Silicien, där de styrkte och uppmuntrade församlingarna. Till slut nådde de Derbe och Lystra i provinsen Lykaonien. Det var i Lystra som Paulus hade blivit stenad. Ändå finner vi honom nu åter på scenen, där han tidigare utsattes för livsfara. Han var angelägen om att få veta hur de som genom hans arbete hade tagit emot evangelium hade kunnat uthärda i alla prövningar. Han blev inte heller besviken. Han fann att de troende i Lystra hade förblivit trogna trots våldsam förföljelse. rätt

(191)Här träffade Paulus åter Timoteus som hade varit vittne till hans lidande vid slutet av hans första besök i Lystra. Han fann att det intryck som Timoteus då hade fått hade djupnat efter hand som tiden gått, till dess att han hade blivit övertygad om att det var hans plikt att ägna sig fullt och helt åt förkunnararbetet. Han kände en mycket stark tillgivenhet för Paulus. Han längtade efter att få ta del i apostelns arbete genom att hjälpa till i den mån som tillfällena yppade sig. rätt

(191)Paulus' medarbetare Silas var en erfaren fältarbetare och begåvad med profetians gåva. Arbetet hade emellertid växt i sådan utsträckning att man behövde utbilda fler arbetare för aktiv tjänst. I Timoteus såg Paulus en som uppskattade det viktiga arbete som en förkunnare utför. Han lät sig inte avskräckas av att han kunde utsättas för lidande och förföljelse. Han var villig att låta sig undervisas. Aposteln ville emellertid inte ge sig in på att ta ansvaret för att utbilda Timoteus för förkunnarens gärning. Timoteus var ju ännu en oprövad, ung man. Därför ville Paulus först ha tillfredsställande information ifråga om hans karaktär och hans tidigare liv. rätt

(192)Timoteus' far var grek och hans mor var judinna. Redan som barn hade han lärt känna Skrifterna. I Timoteus' hemliv fann Paulus en fromhet som var sund och måttfull. Hans mors och mormors tro på de Heliga Skrifterna blev för Timoteus en ständig påminnelse om den välsignelse som följde av att göra Guds vilja. Guds Ord var den norm med vars hjälp dessa två gudfruktiga kvinnor hade väglett Timoteus. Den andliga kraften i den undervisning som han hade fått från dem, bevarade hans språk rent och skyddade honom från det onda inflytande som han omgavs av. Så hade de som undervisade honom i hemmet samarbetat med Gud för att bereda honom för att bära ansvar. rätt

(192)Paulus såg att Timoteus var plikttrogen, karaktärsfast och pålitlig. Han valde honom som följeslagare på resorna och medarbetare. De som hade undervisat Timoteus under hans barndom, blev rikt belönade, då de såg den son som de hade ägnat sin omsorg, bli nära medarbetare med den store aposteln. Timoteus var mycket ung, när han valdes av Gud att bli lärare. Hans principer hade emellertid blivit så fast inpräntade under hans tidiga utbildning, att han var lämplig att inta platsen som Paulus' medhjälpare. Trots att Timoteus var ung, bar han sitt ansvar med kristen ödmjukhet. rätt

(192)Som en försiktighetsåtgärd rådde Paulus klokt nog Timoteus att låta omskära sig, inte därför att Gud krävde det, utan för att undvika att han skulle utsättas för klander från judarnas sida, då han arbetade bland dessa. Under sitt arbete skulle Paulus komma att resa från stad till stad i många länder. Han skulle ofta få tillfälle att förkunna Kristus i judiska synagogor likaväl som i andra offentliga lokaler. Om man då skulle få veta att en av hans medarbetare i arbetet inte var omskuren, skulle hans arbete kunna bli starkt hindrat på grund av judarnas fördomar och fanatism. Överallt mötte aposteln hårdnackat motstånd och bitter förföljelse. Han ville att hans judiska landsmän i lika stor utsträckning som de icke-judiska folken skulle få kännedom om evangelium. Därför försökte han på alla sätt, som inte stod i strid med hans trosuppfattning, att avlägsna allt som judarna kunde ta som förevändning för att förfölja dem. Men även om han i viss utsträckning tog hänsyn till judiska fördomar, trodde han och undervisade om att det saknade betydelse, om man var omskuren eller inte omskuren. Kristi evangelium däremot betydde allt. rätt

(193)Fördjupad övertygelse
Paulus älskade Timoteus som "sin sannskyldige son i tron". (1 Tim. 1:2.) Aposteln lockade ofta sin unge elev in i samtal om och utfrågade honom om Bibelns historia. Under det att de reste från plats till plats försökte han noga undervisa honom om, hur han på ett effektivt sätt skulle arbeta för människors frälsning. Både Paulus och Silas försökte under sin samvaro med Timoteus att fördjupa den övertygelse som Timoteus redan hade ifråga om den evangeliske förkunnarens helgade och allvarliga uppgift. rätt

(193)I sitt arbete sökte Timoteus ständigt råd och vägledning hos Paulus. Han lät sig inte ledas av ingivelser, utan tog sig tid till att lugnt tänka igenom och att inför varje steg överväga om det som han ämnade göra, överensstämde med Guds vilja. Den helige Ande fann i honom en som kunde formas och utvecklas till ett tempel för den gudomliga närvaron. rätt

(194)När Bibelns undervisning tillämpas i vardagslivet, får den ett djupt och bestående inflytande på karaktären. Denna undervisning tillägnade Timoteus sig och tillämpade den. Han var inte någon särskilt lysande begåvning, men hans arbete blev värdefullt, därför att han använde sina av Gud givna förmågor i Mästarens tjänst. Hans insikt i praktisk kristendom skilde honom från andra troende och gav honom inflytande. rätt

(194)Hög och helig uppgift
De som arbetar för människors frälsning måste tillägna sig en djupare, fullständigare och klarare kunskap om Gud, än den man kan få på vanligt sätt. De måste sätta in all sin kraft i Mästarens tjänst. Deras uppgift är hög och helig. Om de som resultat av sitt arbete skall få se människor vunna för Gud, måste de stå i en nära gemenskap med Gud. De måste varje dag ta emot nåd och kraft från källan till all välsignelse. "Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor; den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är, medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse – hans som har utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är." – Tit. 2:11-14. rätt

(194)Innan Paulus och hans medarbetare reste vidare in på nya områden, besökte de de församlingar som hade upprättats i Pisidien och i de omgivande trakterna. "När de sedan foro genom städerna meddelade de församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda av apostlarna och de äldste i Jerusalem. Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag." rätt

(195)Aposteln Paulus kände stort ansvar för dessa som hade blivit omvända genom hans arbete. Framför allt längtade han efter att de skulle visa sig bli trogna: "Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag", sade han, "att jag icke har strävat förgäves, och icke förgäves har arbetat." Fil. 2:16. Han bävade inför resultatet av sin verksamhet. Han kände att till och med hans egen frälsning kunde äventyras, om han skulle misslyckas med att uppfylla sin plikt och om församlingarna underlät att samarbeta med honom i arbetet för människors frälsning. Han visste att enbart förkunnelse inte räckte till för att utbilda de troende till att hålla fast vid livets ord. Han visste att undervisningen måste ges efter hand, litet då och då, för att de skulle kunna utbildas att delta i Kristi verk. rätt

(195)Det är en allmän princip att om de gåvor och krafter som Gud gett oss inte används, kommer de att tyna bort och gå under. Om man inte lever efter evangelium och undervisar andra om det, förlorar det sin livgivande kraft och sin helande förmåga. Det var detta som var bakgrunden till apostelns farhågor att han skulle kunna misslyckas med att framställa varje människa fullkomlig i Kristus. Paulus' förhoppningar om att vinna himmelen fördunklades, när han tänkte på möjligheten av, att misstag från hans sida skulle kunna bli orsaken till att församlingen fick en mänsklig i stället för en gudomlig prägel. Hans kunskap, hans vältalighet, hans underverk, att han hade fått se in i själva himmelen, när han blev uppryckt till den tredje himmelen – skulle alltsammans vara värdelöst, om de som han arbetade för, skulle gå miste om Kristi nåd, på grund av att han visat otrohet i sitt arbete. Därför försökte Paulus både muntligen och i brev uppmuntra dem som tagit emot Kristus att leva på ett sådant sätt att de kunde bli "otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland 'ett vrångt och avogt släkte', inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, i det att I hållen fast vid livets ord". (Fil. 2:15,16.) rätt

(196)Varje sann evangelii förmedlare känner djupt sitt ansvar för deras andliga tillväxt som anförtrotts i hans vård. Han längtar efter att få se dem bli Guds medarbetare. Han förstår att församlingens välfärd i mycket stor utsträckning beror på att han troget utför det arbete som Gud anförtrott honom. Ivrigt och outtröttligt försöker han inspirera de troende med en längtan efter att vinna människor för Kristus. Han tänker på att varje ny medlem som vinns för församlingen, blir ytterligare en som arbetar för frälsningsplanens genomförande. rätt

(196)Till Frygien och galatiska landet
När Paulus och Silas tillsammans med Timoteus hade besökt församlingarna i Pisidien och de omgivande trakterna, fortsatte de vidare till "Frygien och det galatiska landet". Där förkunnade de med stor kraft frälsningens glada budskap. Galaterna var ivriga avgudadyrkare. Men när apostlarna förkunnade evangelium för dem gladde de sig över det budskap som lovade frihet från syndens slaveri. Paulus och hans medarbetare förkunnade läran om rättfärdighet genom tro på Kristi försoningsoffer. De framställde Kristus som den som, när han såg den fallna mänsklighetens hjälplösa läge, kom för att frälsa människor genom att leva ett liv i lydnad för Guds lag och genom att ta på sig straffet för människans överträdelse. I korsets ljus började många, som aldrig tidigare känt den sanne Guden, förstå Faderns stora kärlek. rätt

(196)Så fick galaterna undervisning i de grundläggande sanningarna om "Gud, vår Fader", och "Herren Jesus Kristus, som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja." "Därav, att I lyssnaden i tro", fick de Guds Ande och blev "Guds barn genom tron, i Kristus Jesus". (Gal. 1:3, 4; 3:2, 26.) rätt

(197)Paulus' sätt att leva under den tid han vistades bland galaterna var sådant, att han efteråt kunde säga: "Jag beder eder. . .: Bliven såsom jag är." – Gal. 4:12. Hans läppar hade berörts av ett "glödande kol från altaret" och han kunde höja sig över fysiska svagheter och framställa Jesus som människans enda hopp. De som lyssnade till honom förstod att han hade varit med Jesus. Han hade blivit utrustad med kraft från höjden och kunde jämföra andligt med andligt och bryta ned Satans fästen. Människor påverkades av hans framställning och av Guds kärlek, sådan Gud uppenbarat den genom att han offrade sin enfödde Son. Många frågade därför: "Vad skall vi göra för att bli frälsta?" rätt

(197)Detta sätt att framställa evangelium var kännetecknande för apostelns arbete under hans verksamhet bland de icke-judiska folken. Han framställde alltid Golgata kors för dem. "Vi predika ju icke oss själva", förklarade han under sin verksamhets senare år, "utan Kristus Jesus såsom Herre och såsom tjänare åt eder för Jesu skull. Ty den Gud som sade: 'Ljus skall lysa fram ur mörkret', han är den som har låtit ljus gå upp i edra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken." – 2 Kor. 4:5, 6. rätt

(197)De helgade förkunnare som levde under kristendomens första tid förmedlade det glada budskapet om frälsning för en värld som var på väg mot undergång. De tillät inte några tankar på självupphöjelse att vanställa sin framställning av Kristus och honom korsfäst. De fikade varken efter myndighet eller dominans. De dolde sig själva i Frälsaren och upphöjde frälsningsplanen och Kristi liv, hans som var denna plans initiativtagare och förverkligare. Kristus, som är densamme i går, i dag och för evigt, var tyngdpunkten i deras förkunnelse. rätt

(198)Om de som idag förkunnar evangelium, ville upphöja Kristi kors ständigt allt högre och högre, skulle deras arbete bli långt mer framgångsrikt. Om människor kan ledas till att kasta en enda uppriktig blick på korset, om de kan få en korrekt bild av den korsfäste Frälsaren, skulle de förstå omfattningen av Guds medkännande barmhärtighet och syndens syndfullhet. rätt

(198)Kristi död bevisar Guds stora kärlek till människan. Den är vårt borgenslöfte om frälsning. Att ta bort korset från den kristne skulle vara som att utplåna solen från himlen. Korset för oss nära Gud och försonar oss med honom. Med den milda barmhärtigheten i en faders kärlek ser Gud på de lidanden som hans Son uthärdade för att frälsa mänskligheten från evig död och godtar oss därför i den älskade. rätt

(198)Utan korset kan människan inte få någon gemenskap med Fadern. På det beror hela vårt hopp. Från det lyser ljuset av Frälsarens kärlek, och när människan från korsets fot ser upp till den som dog för att frälsa henne, kan hon glädja sig med en outsäglig glädje, eftersom hennes synder är förlåtna. Då hon i tro böjer knä vid korset, når hon den högsta plats som en människa kan uppnå. rätt

(198)Genom korset förstår vi att vår himmelske Fader älskar oss med en kärlek som är utan gräns. Är det då att undra över att Paulus utbrister: "Vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors." – Gal. 6:14. Det är också vår förmån att få berömma oss av korset, vår förmån att ge oss själva helt åt honom, som gav sig själv för oss. Sedan kan vi med ansikten som lyser av det ljus som strömmar från Golgata, gå ut för att uppenbara detta ljus för dem som vandrar i mörker. rätt

nästa kapitel