Breven till Tessalonika

(239)Breven till Tessalonika
Paulus hade blivit mycket uppmuntrad av att Silvanus och Timoteus under hans vistelse i Korint hade kommit från Macedonien. De hade fört med sig goda nyheter om de "gärningar i tron" och det "arbete i kärleken" som hade utförts av dem, som tog emot evangelium under evangelii budbärares första besök i Tessalonika. Paulus kände den djupaste omsorg om och sympati för dessa troende. De hade ju mitt under svårigheter och motgångar förblivit trogna mot Gud. Han längtade efter att personligen få besöka dem. Då detta inte var möjligt, skrev han brev till dem. rätt

(239)I detta brev till församlingen i Tessalonika ger aposteln uttryck åt sin tacksamhet till Gud för de glädjefyllda nyheterna om deras tillväxt i tron. "Nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder fått hugnad i all nöd och allt vårt lidande. Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren. Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för all den glädje som vi genom eder hava inför Gud? Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra ansikten och avhjälpa, vad som kan brista i eder tro." "Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra böner. Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus." rätt

(240)Många av de troende i Tessalonika hade vänt sig från avgudarna för att tjäna den levande och sanne Guden. Det hade berättats om dem att de "mitt under stort betryck" hade tagit emot Ordet "med glädje i helig ande". Aposteln förklarade att de genom sin trofasthet att följa Kristus hade blivit "ett föredöme för alla de troende i Macedonien och Akaja". Dessa berömmande ord var inte oförtjänta. '"y från eder", skrev han, "har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på Gud blivit känd." rätt

(240)De som tagit emot evangelium i Tessalonika var verkliga missionärer. De brann av iver för sin Frälsare, som hade befriat dem från "den kommande vredesdomen". Genom Kristi nåd hade en sällsam förvandling ägt rum i deras liv. När de talade Herrens ord åtföljdes det av kraft. Människor blev vunna av de sanningar som framställdes. Skaran av de kristna ökade. rätt

(240)I detta första brev hänvisar Paulus till sitt sätt att arbeta bland folket i Tessalonika. Han förklarar att han inte hade försökt vinna människor genom bedrägeri eller list. "Därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom som prövar våra hjärtan. Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I, ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss vinning – Gud är vårt vittne. Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller av andra, fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina späda barn. l sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra liv för eder, ty I haven blivit oss kära." rätt

(240)I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, fortsatte aposteln, I veten, och han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo oss mot eder, I som tron. Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en av eder, såsom en fader sina barn, och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig Gud, honom som kallar eder till sitt like och sin härlighet. 25 257 241 Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud, för att I, när I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett ord som ock är verksamt I eder som tron. Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I? rätt

(241)De skall uppstå
I sitt första brev till de kristna i Tessalonika försöker Paulus undervisa dem om de dödas verkliga tillstånd. Han talar om dem som dött som om de sov – ett tillstånd av omedvetenhet: "Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp. Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. . . . Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren." rätt

(241)De kristna i Tessalonika hade ivrigt tagit emot läran om att Kristus skulle komma tillbaka för att förvandla de troende som då ännu levde och ta dem till sig. De hade noga vakat över sina vänners liv för att de inte skulle dö och gå miste om den välsignelse som de såg fram emot att få vid sin Herres ankomst. Men en efter en av deras älskade hade tagits ifrån dem. Med oro hade de troende i Tessalonika för sista gången betraktat sina dödas ansikten, men de hade knappast vågat hoppas att få möta dem i ett framtida liv. rätt

(242)När Paulus' brev öppnades och lästes, blev det till stor glädje och tröst för församlingen just genom den framställning som avslöjade de dödas verkliga tillstånd. Paulus visade att de som levde när Kristus skulle komma tillbaka inte skulle få möta sin Herre före dem som hade insomnat. Överängelns röst och en Guds basun skulle nå de sovande. De döda som väntat på Kristus skulle först uppstå, innan odödlighetens gåva ges till de levande. "Sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. Så trösten nu varandra med dessa ord." rätt

(242)Det hopp och den glädje som denna försäkran gav den unga församlingen i Tessalonika, är något som vi knappast kan förstå. De trodde på och uppskattade det brev som sänts till dem från deras fader i evangelium. De drogs till honom i kärlek. Han hade tidigare undervisat dem om dessa saker. Vid den tiden var de emellertid helt upptagna av att söka förstå läror som tycktes dem nya och sällsamma. Det är därför inte förvånande, att kraften i vissa läror inte hade gjort ett så starkt intryck på deras sinnen. Men de hungrade efter sanning. Paulus' brev gav dem nytt hopp och ny kraft, en fastare tro på och djupare tillgivenhet för Honom som genom sin död hade gjort liv och odödlighet möjligt for dem. rätt

(243)Nu gladde de sig i förvissningen om att deras troende vänner skulle uppstå från graven för att leva för evigt i Guds rike. Det mörker som hade omgett de dödas viloplatser hade skingrats. En ny strålglans omgav den kristna tron. De såg en ny härlighet i Kristi liv, död och uppståndelse. rätt

(243)Så skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom, skrev Paulus. Många menar att detta uttryck skulle innebära att de insomnade tillsammans med Kristus skulle komma från himmelen. Paulus menade emellertid att på samma sätt som Kristus hade uppstått från de döda, så skulle Gud kalla de sovande rättfärdiga ut ur gravarna och ta dem med sig till himmelen. Dyrbara tröst, härliga hopp! Inte bara för församlingen i Tessalonika utan för alla troende, var de än må finnas. rätt

(243)Under det att Paulus arbetade i Tessalonika hade han i detalj beskrivit tidens tecken. Dessa skulle visa vilka händelser som skulle föregå Människosonens uppenbarelse på himmelens skyar. Därför tyckte han inte att det var nödvändigt att mera utförligt redogöra för den. Han hänvisade emellertid uttryckligt till sin tidigare undervisning. "Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. Ty I veten själva nogsamt, att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga: 'Allt står väl till, och ingen fara är på färde', då kommer plötsligt fördärv över dem." rätt

(243)Det finns i världen idag många som inte vill se de tecken som Kristus har angett för att upplysa människor om sin ankomst. De försöker stilla alla farhågor, samtidigt som tecknen till världens slut snabbt uppfylls och världen rusar vidare mot den tid, då Människosonen skall uppenbaras på himmelens skyar. Paulus förklarar att det är farligt att vara likgiltig inför de tecken som skall föregå Kristi ankomst. De som gör sig skyldiga till denna försummelse kallar han för nattens och mörkrets barn. Han uppmuntrar de medvetna och vaksamma med dessa ord: "Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till; låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra." rätt

(244)Vi skall leva med Honom
Apostelns undervisning i detta avseende är särskilt betydelsefull för församlingen i vår egen tid. För dem som lever så nära tidens slut skulle Paulus' ord komma med övertygande kraft: "Men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus, som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom, vare sig vi ännu äro vakna eller äro avsomnade." rätt

(244)En vaksam kristen är en verksam kristen, som ivrigt söker göra allt som står i hans makt för att befrämja evangelium. I samma grad som hans kärlek till Återlösaren ökar, så ökar också hans kärlek till hans medmänniskor. Han drabbas av svåra prövningar liksom hans Mästare, men han låter inte prövningarna slå ned sitt mod eller störa sin sinnesfrid. Han vet att om han på ett riktigt sätt uthärdar i prövningen, kommer den att höja och rena honom och föra honom in i en närmare gemenskap med Kristus. De som får ta del av Kristi lidande, kommer också att få del av hans tröst och till slut får de del av hans härlighet. rätt

(244)Vi bedja eder, käre bröder, fortsatte Paulus i sitt brev till tessalonikerna, att rätt uppskatta de män som arbeta bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana eder. Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de utföra. Hållen frid inbördes. rätt

(245)De kristna i Tessalonika var mycket besvärade av människor som uppträdde bland dem med fanatiska idéer och läror. "Somliga bland eder föra en oordentlig vandel och icke arbeta, utan allenast syssla med sådant som icke kommer dem vid." Församlingen hade organiserats på ett korrekt sätt och församlingsfunktionärer hade tillsatts för att fungera som förkunnare och diakoner. Men det fanns några självrådiga och impulsiva som vägrade att underordna sig dem som hade tillsatts för att leda församlingen. De krävde inte bara rätt att ha ett eget omdöme utan också att offentligt få tvinga sina åsikter på församlingen. Det var med tanke på detta som Paulus riktade tessalonikernas uppmärksamhet på, att de skulle visa respekt och hänsyn för dem som hade valts för att leda och fatta beslut i församlingen. rätt

(245)Det praktiska kristenlivets betydelse
Aposteln var mycket angelägen om att de troende i Tessalonika skulle leva efter Guds vilja. Därför vädjade han till dem att visa praktisk kristendom i det dagliga livet. "Ytterligare, käre bröder", skrev han, "bedja vi nu och förmana eder i Herren Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel, som I haven fått lära av oss, att I skolen föra, Gud till behag – en sådan vandel, som I redan fören. I veten ju, vilka bud vi hava givit eder genom Herren Jesus. Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I avhållen eder från otukt." "Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i helgelse." rätt

(245)Aposteln kände att han i stor utsträckning var ansvarig för de människors andliga välfärd, som hade blivit omvända genom hans arbete. Han ville att de skulle tillväxa i kunskap om den ende sanne Guden och Jesus Kristus, som han hade sänt. Under sitt arbete kunde han ofta sammanträffa med små grupper av människor som älskade Jesus. Han kunde knäböja med dem i bön och bedja Gud lära dem, hur de skulle kunna uppehålla en levande förbindelse med Gud. Han rådgjorde ofta med dem om hur han bäst skulle kunna förmedla evangelium till andra. Ofta när han var skild från dessa som han hade arbetat med på detta sätt, bad han till Gud, att Gud skulle bevara dem från det onda och hjälpa dem att bli uppriktiga, aktiva missionärer. rätt

(246)Ett av de starkaste bevisen på sann omvändelse är kärlek till Gud och medmänniskorna. De som har tagit emot Jesus som sin Återlösare har en djup, uppriktig kärlek till andra som har samma tro. Så var det med de troende i Tessalonika. "Om broderlig kärlek", skrev aposteln, "är det icke behövligt att skriva till eder, ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra; så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder åligger, och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit eder, så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke behöven anlita någons hjälp." rätt

(246)Eder må Herren giva en allt större och mer överflödande kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek som vi hava till eder, så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han kommer med alla sina heliga. rätt

(246)Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var man. Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren fastmer alltid efter att göra, vad gott är mot varandra och mot var man. Varen alltid glada. Bedjen oavlåtligen. Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds vilja i Kristus Jesus. rätt

(247)Aposteln förmanade tessalonikerna att inte avvisa profetians gåva. Och med orden: "Utsläcken icke Anden, förakten icke profetiskt tal, men pröven allt, behållen vad gott är" rekommenderade han dem att omsorgsfullt pröva allt för att skilja det falska från det sanna. Han vädjade också till dem: "Avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må." Så avslutade han sitt brev med bönen att Gud skulle helga dem helt, så att "hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse. Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk." rätt

(247)Missförstånd läggs tillrätta
Den undervisning som Paulus gav församlingen i Tessalonika om Kristi andra ankomst i sitt första brev, överensstämde fullständigt med hans tidigare undervisning. Ändå blev hans ord misstolkade av några av medlemmarna i församlingen i Tessalonika. De tolkade hans ord så, att han skulle ha uttryckt förhoppningen att han själv skulle komma att leva för att få bevittna Frälsarens återkomst. Denna uppfattning kom att öka deras entusiasm och upphetsning. De som tidigare hade försummat sitt ansvar och sina plikter, blev nu ännu mer ihärdiga att förkunna sina vilseledande synpunkter. rätt

(247)I sitt andra brev försökte Paulus rätta till det som de missförstått i hans undervisning och klarlägga för dem sin verkliga inställning. Han ger återigen uttryck för sitt förtroende för deras redbarhet och sin tacksamhet över att deras tro var stark och att deras kärlek till varandra och till Mästarens sak var överflödande. Han berättade för dem, att han hade framhållit dem som ett exempel på tålmodig, uthållig tro. Han hade framhållit hur denna tro hade kommit dem att modigt stå emot förföljelse och motgångar. Han förde nu deras tankar till tiden för Kristi andra ankomst, då Guds folk skall få vila från alla sina omsorger och problem. rätt

(248)Därför kunna vi själva, skrev han, i Guds församlingar berömma oss av eder, i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda. . . att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss, när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, 'i lågande eld', och låter straffet drabba dem som icke känna Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga. Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet. . . . Fördenskull bedja vi ock alltid för eder, att vår Gud må akta eder värdiga sin kallelse, och att han må med kraft fullborda i eder allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka, så att vår Herre Jesu namn bliver förhärligat i eder, och I honom, efter vår Guds och Herrens, Jesu Kristi, nåd. rätt

(248)Men före Kristi återkomst skulle en betydelsefull utveckling ske i den religiösa världen, vilket förutsagts i profetian. Aposteln förklarade: Därför "bedja vi eder, . . . att I Icke – vare sig genom någon 'andeingivelse' eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss – så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren. Låten ingen bedraga eder, på vad sätt det vara må. Ty först måste avfallet hava skett och 'Laglöshetens människa', fördärvets man, hava trätt fram, vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud." rätt

(248)Paulus' ord fick inte misstolkas. Man fick inte undervisa om att han genom särskild uppenbarelse underrättat tessalonikerna om att Kristi ankomst var omedelbart förestående. En sådan inställning skulle kunna orsaka trosförvirring, eftersom besvikelse ofta leder till otro. Aposteln förmanade därför de kristna att inte ta emot något sådant budskap som om det skulle ha kommit från honom. Han fortsatte med att ge eftertryck åt förhållandet, att den påvliga makten, som så klart beskrivits av profeten Daniel, först skulle uppstå och inleda krig mot Guds folk. Innan denna makt hade utfört sitt dödsbringande och hädiska verk skulle det vara meningslöst för den kristna församlingen att se fram emot sin Herres återkomst. "Kommen I icke ihåg" , frågade Paulus, " att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder?" rätt

(249)Fruktansvärda skulle de svårigheter bli, som skulle drabba den sanna församlingen. Redan vid den tidpunkt då aposteln skrev detta hade "laglöshetens hemlighet" börjat sitt verk. Den utveckling som skulle äga rum i framtiden skulle leda till att "den Laglöse" skulle träda fram – "honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade". rätt

(249)Särskilt allvarligt är apostelns uttalande om dem som skulle vägra att ta emot "kärleken till sanningen". "Därför", förklarade han om alla dem som medvetet skulle förkasta sanningens budskap, "sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten." Människor kan inte ostraffat förkasta de varningar som Gud i sin barmhärtighet sänder dem. Från dem som framhärdar i att vända sig bort från dessa varningar drar Gud bort sin Ande och lämnar dem att bli offer för de villfarelser som de älskar. rätt

(249)Så gav Paulus en bild av denna onda makts olycksbringande arbete. Ett arbete som skulle fortsätta under långa århundraden av mörker och förföljelse före Kristi andra ankomst. De troende i Tessalonika hade hoppats på en omedelbar befrielse. Nu uppmanades de att modigt och med iver för Gud ta itu med det arbete som låg framför dem. Aposteln förmanade dem att inte försumma sina plikter eller falla offer för sysslolöshet. Efter deras brinnande förväntningar om en omedelbar befrielse skulle det dagliga livets rutiner och det motstånd som de måste möta förefalla dubbelt motbjudande. Han uppmanade dem därför att inte vackla i sin tro: rätt

(250)De har fått sitt uppdrag från Honom
"Stån alltså fasta, . . . och hållen eder vid de lärdomar, som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom brev. Och vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i nåd berett oss en evig hugnad och givit oss ett gott hopp, han hugne edra hjärtan och styrke eder till allt vad gott är, både i gärning och i ord." "Men Herren är trofast, och han skall styrka eder och bevara eder från det onda. Och vi hava den tillförsikten till eder i Herren, att I både nu gören och framgent skolen göra vad vi bjuda eder. Ja, Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek och Kristi ståndaktighet." rätt

(250)De kristna hade fått sitt uppdrag av Gud. Genom att troget hålla fast vid sanningen skulle de förmedla till andra det budskap som de hade tagit emot. Aposteln uppmanade dem att inte bli trötta på att göra gott. Han framhöll för dem sitt eget exempel på flit i materiella angelägenheter. Samtidigt arbetade han med outtröttlig iver för Kristi sak. Han tillrättavisade dem som ägnade sig åt lättjefull och meningslös extas och sade: "Sådana människor bjuda och förmana vi . . . att de arbeta i stillhet så att de kunna äta sitt eget bröd." Han påpekade också med skärpa för församlingen att den skulle skilja ifrån sig var och en som framhärdade i att ringakta den undervisning som Guds förkunnare gett. "Men. . .", fortsatte han, "hållen honom dock icke för en ovän, utan förmanen honom såsom en broder." rätt

(251)Också detta brev avslutade Paulus med en bön om att Guds frid och Herren Jesu Kristi nåd, mitt under livets prövningar och svårigheter, skulle bli deras tröst och stöd. rätt

nästa kapitel