Ett levande bevis

(252)Ett levande bevis
Efter det att Paulus hade lämnat Korint, blev hans nästa arbetsområde Efesus. Han var på väg till Jerusalem för att fira en förestående högtid. Hans besök i Efesus blev därför med nödvändighet kort. Han samtalade med judarna i synagogan. Dessa fick ett så gynnsamt intryck av honom, att de vädjade till honom att fortsätta sitt arbete bland dem. Hans plan att besöka Jerusalem hindrade honom emellertid att då stanna kvar. Han lovade dock att återvända till dem "om Gud vill". Akvila och Priscilla hade följt med honom till Efesus. Han lämnade dem kvar där för att fortsätta det arbete som han hade börjat. rätt

(252)Det var vid denna tidpunkt som "en jude, vid namn Apollos, bördig från Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna" kom till Efesus. Han hade lyssnat till Johannes Döparens förkunnelse och tagit emot bättringens dop. Han var nu ett levande bevis på att profetens arbete inte hade varit förgäves. Bibeln säger om Apollos att han "hade blivit undervisad om 'Herrens väg' och talade, brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän han allenast hade kunskap om Johannes' döpelse." rätt

(252)När Apollos var i Efesus började han "frimodigt tala i synagogan". Bland dem som lyssnade till honom var Akvilla och Priscilla som förstod att han ännu inte hade fått full upplysning om evangelium. Då "togo de honom till sig och undervisade honom grundligare om 'Guds väg' ". Genom deras undervisning fick han en klarare förståelse av de Heliga Skrifterna och blev en av de skickligaste förkunnarna av den kristna tron. rätt

(253)Apollos ville gärna fara till Akaja. De kristna i Efesus "skrevo. . . till lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot honom" som en lärare, vars förkunnelse stod i full överensstämmelse med Kristi församling. Han reste till Korint där han i offentlig förkunnelse och under besök i hemmen "med stor kraft vederlade. . . judarna offentligen och bevisade genom skrifterna att Jesus var Messias". Paulus hade sått sanningens säd. Apollos vattnade den. Den framgång som Apollos fick då han förkunnade evangelium, kom några av de kristna att upphöja hans arbete framför Paulus' arbete. När man jämförde den ene med den andre infördes partianda i församlingen, vilket hotade att lägga hinder i vägen för evangelii framgång. rätt

(253)Paulus tillbringade ett och ett halvt år i Korint. Under denna tid hade han medvetet förkunnat evangelium enkelt och klart. "Icke med höga ord eller hög visdom", hade han kommit till människorna i Korint, skrev han, utan med fruktan och farhågor och "med en bevisning i ande och kraft". Han hade förklarat "Guds vittnesbörd". Därför skulle deras tro "icke vara grundad på människors visdom, utan på Guds kraft". (1 Kor. 2:1, 4, 5.) rätt

(253)Paulus hade insett nödvändigheten av att anpassa sin undervisning till församlingens förhållanden. "Jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till andliga människor", förklarade han senare för dem, "utan måste tala såsom till människor av köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det." – 1 Kor. 3: 1, 2. Det hade gått långsamt för många av de kristna i Korint att ta emot den undervisning som han försökt ge dem. Deras framsteg i andlig kunskap hade inte stått i proportion till deras förmåner och tillfällen. De borde nu ha hunnit långt ifråga om andlig erfarenhet och kunna förstå och tillämpa de djupare sanningarna i Bibeln. De stod emellertid fortfarande kvar på samma nivå som apostlarna gjorde, då Jesus sade till dem: "Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det." – Joh. 16:12. Avundsjuka, misstankar och anklagelser hade påverkat många bland de kristna i Korint, så att den helige Ande inte kunde verka i full utsträckning ibland dem, han som ju "utrannsakar. . . allt, ja, ock Guds djupheter". (1 Kor. 2:10.) Hur kunniga de än var ifråga om allmän kunskap var de alltjämt spädbarn ifråga om kunskapen om Kristus. rätt

(254)Det eviga livets verkligheter
Paulus hade undervisat de omvända i Korint i trons grunder, själva alfabetet i den kristna tron. Han hade varit tvungen att undervisa dem på samma sätt som han undervisat sådana som var helt okunniga om den gudomliga kraftens verkan på sinnet. På den tiden kunde de inte fatta frälsningens hemligheter. "En 'själisk' människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt." – 1 Kor. 2:14. De som följde efter honom måste föra detta arbete vidare och förmedla andlig upplysning och kunskap, efterhand som församlingen kunde fatta det. rätt

(254)När aposteln började sitt arbete i Korint insåg han, att han mycket omsorgsfullt måste förklara de viktiga sanningar som han ville undervisa dem om. Han visste att det bland hans åhörare skulle komma att finnas både sådana människor som var mycket stolta över sin tro och sina mänskliga teorier och sådana som var företrädare för falska gudstjänstsystem, som trevade sig fram med blinda ögon, i förhoppning om att i naturen finna teorier som skulle motsäga det andliga och eviga livets verkligheter, såsom de uppenbarades i Bibeln. Han visste också att kritiker skulle försöka omkullkasta den kristna tolkningen av det som uppenbarats i Bibeln och att skeptiker skulle behandla Kristi evangelium med gyckel och förlöjligande. rätt

(252)Då Paulus på allt sätt försökte leda människor fram till korset vågade han inte direkt tillrättavisa dem som levde ett sedeslöst liv eller visa hur avskyvärd deras synd var i en helig Guds ögon. I stället framställde han för dem livets sanna avsikt. Han försökte framställa den gudomlige lärarens undervisning så att den gjorde intryck på dem. Om den togs emot, skulle den höja dem över materialismen och synden, till renhet och rättfärdighet. Han talade särskilt utförligt om praktisk fromhet och om den helgelse som de måste få del av, om de skulle komma att bli räknade värdiga en plats i Guds rike. Han längtade efter att få se Kristi evangeliums ljus tränga igenom deras sinnens mörker, så att de skulle förstå hur motbjudande deras omoraliska sedvänjor var i Guds ögon. Kristus och honom såsom korsfäst var därför tyngdpunkten i hans undervisning bland dem. Han försökte visa dem att deras ivrigaste studium och deras största glädje måste vara de underbara sanningarna om frälsningen genom omvändelse till Gud och tro på Herren Jesus Kristus. rätt

(252)Filosofen vänder sig bort från Kristi frälsning därför att den omkullkastar hans stolta teorier. Den som är materiellt sinnad vägrar att ta emot den, eftersom det skulle skilja honom från hans jordiska idoler. Paulus såg att man måste förstå Kristi väsens egenskaper innan man kan älska honom eller betrakta korset med trons ögon. Redan här måste der studium börja, som skall bli de årerlöstas vetenskap och sång genom alla evigheter. Endast i korsets ljus kan människan bli uppskattad till sitt fulla värde. rätt

(256)Guds nåds förädlande inflytande förändrar människans naturliga inriktning. Himmelen skulle inte vara någonting önskvärt för de materiellt sinnade. Deras naturliga icke-helgade sinnen skulle inte känna någon dragning till denna rena och heliga plats. Om det vore möjligt för dem att komma dit, skulle de inte finna någonting tilltalande där. De böjelser som kontrollerar det naturliga sinnet måste betvingas av Kristi nåd innan en människa blir lämplig att ingå i himmelen och kunna umgås med rena och heliga änglar. När en människa dör från synden och väcks till ett nytt liv i Kristus, fyller gudomlig kärlek hennes sinne. Hennes omdöme helgas och hon dricker ur en outtömlig källa av glädje och kunskap. En evig dags ljus lyser på hennes väg, eftersom hon ständigt har livets ljus hos sig. rätt

(256)Inte Paulus eller Apollos
Paulus hade försökt övertyga de korintiska kristna om att han och de förkunnare som samarbetade med honom, bara var människor som hade fått uppdraget av Gud att undervisa dem om evangelium. De utförde alla samma arbete. De var alla lika beroende av Gud för att få framgång i sitt arbete. Den diskussion som hade uppstått i församlingen om de olika förkunnarnas förtjänster, var inte någonting som överensstämde med den ordning som Gud ville ha. Den var i stället resultat av att man gett efter för det naturliga sinnets benägenheter. "När den ene säger: 'Jag håller mig till Paulus' och den andre: 'Jag håller mig till Apollos' ären I då icke lika hopen av människor? Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har beskärt åt var och en av dem. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten." – 1 Kor. 3:4-7. rätt

(257)Det var Paulus som först hade förkunnat evangelium i Korint. Han hade organiserat församlingen där. Det var detta arbete som Kristus hade utsett honom till. Senare kom genom Guds ledning andra förkunnare och lärare för att utföra sin uppgift. Det utsäde som såtts måste vattnas. Detta blev Apollos' uppgift. Han följde Paulus i dennes arbete för att ge ytterligare undervisning och för att hjälpa de troende till en djupare insikt. Han fann vägen till människornas sinnen, men det var Gud som gav tillväxten. Det är inte mänsklig utan gudomlig kraft som åstadkommer sinnets förvandling. De som planterar och de som vattnar kan inte få utsädet att växa. De arbetar under Guds ledning. Han har gett dem deras uppdrag. De skall samarbeta med honom i denna uppgift. Den ära och härlighet som följer av framgång tillkommer honom som leder arbetet. rätt

(257)Guds budbärare har inte alla samma gåvor, men de arbetar alla för honom. Var och en av dem skall lära av den store läraren och skall sedan förmedla till andra vad han har lärt. Gud har åt var och en av sina budbärare gett ett särskilt uppdrag. Gåvorna har fördelats olika, men alla skall samarbeta och låta sig ledas av den helige Andes helgande inflytande. När vi gör frälsningens evangelium känt, kommer många att låta sig övertygas och bli omvända genom Guds kraft. De människor som förmedlar det är "dolda med Kristus i Gud" och Kristus framträder som "härlig framför tiotusen". rätt

(257)Den som planterar och den som vattnar – den ene är som den andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter sitt arbete. Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds byggnad. – 1 Kor. 3:8, 9. Här jämför aposteln församlingen med en åker på vilken lantbrukaren arbetar och vårdar sig om Herrens plantering. Han jämför den också med en byggnad som skall växa upp till ett heligt tempel för Herren. Gud är arbetsgivaren. Han har tilldelat var och en hans särskilda uppgift. Alla skall arbeta under hans ledning och låta honom arbeta för och genom sina arbetare. Han ger dem takt och skicklighet. Om de lyssnar till hans undervisning och följer den, kommer deras arbete att lyckas. rätt

(258)Hänsyn och samverkan
Guds sändebud skall arbeta tillsammans på ett vänligt, hänsynsfullt sätt, i det att de söker "överträffa varandra i inbördes hedersbevisning". (Rom. 12:10.) Det får inte förekomma någon ovänlig kritik. Ingen får ödelägga någon annans arbete. Var och en åt vilken Herren har anförtrott ett budskap, har en särskild uppgift. Var och en har sin egen personlighet, som han inte bör låta uppgå i någon annans. Ändå bör var och en arbeta i samverkan med sina medtroende. I sitt arbete bör alla de som arbetar för Gud i allt väsentligt vara överens. Ingen bör betrakta sig själv som något slags förebild och tala nedsättande om sina medarbetare eller behandla dem som underlägsna honom själv. Under Guds ledning bör var och en fullfölja den uppgift han fått sig tilldelad, respekterad, älskad och uppmuntrad av sina medarbetare. Tillsammans skall de fullgöra sitt uppdrag. rätt

(258)De här principerna framställer Paulus utförligt i sitt första brev till församlingen i Korint. Han talar om "Kristi tjänare" som "förvaltare av Guds hemligheter". Och om deras arbete förklarar han: "Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen. För mig betyder det likväl föga att I – eller överhuvud någon mänsklig domstol – sätten eder till doms över mig. Ja, jag vill inte ens sätta mig till doms över mig själv. Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig. Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå av Gud den berömmelse som honom tillkommer." – 1 Kor. 4:1-5. rätt

(259)Ingen människa har fått befogenhet att döma mellan Guds olika budbärare. Endast Gud kan bedöma människans arbete. Han kommer att ge åt var och en den lön hon förtjänar. rätt

(259)När aposteln fortsätter hänvisar han direkt till den jämförelse som hade gjorts mellan hans arbete och Apollos' arbete: "Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som gällde det mig och Apollos; ty jag vill, att I skolen i fråga om oss lära eder detta: 'Icke utöver vad skrivet är.' Jag vill icke, att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sina lärare. Vem säger då, att du har något företräde? Och vad säger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?" – 1 Kor. 4:6, 7. rätt

(259)Paulus framhåller tydligt och klart för församlingen de faror och de umbäranden som han och hans medarbetare tåligt har uthärdat i sin tjänst för Kristus. "Ännu i denna stund", förklarar han, "lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist, vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut; man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt. Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan såsom en förmaning till mina älskade barn. Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom evangelium födde eder till liv." – 1 Kor. 4:11-15. rätt

(260)Kristenlivets alla dygder
Han som sänder ut evangelii budbärare som sina sändebud, blir vanärad, när det bland lyssnarna visar sig en så stark knytning till någon favoritförkunnare att det uppstår en ovillighet att ta emot någon annan lärares undervisning. Herren sänder inte alltid den hjälp till sitt folk som de skulle välja utan den som de behöver. Människor är nämligen kortsynta. De kan inte själva urskilja vad som är till deras högsta bästa. Det är sällan som en förkunnare har alla de kvalifikationer som är nödvändiga för att fullkomna en församling ifråga om alla kristendomens dygder. Därför sänder Gud ofta till dem andra förkunnare, vilka var och en äger några kvalifikationer som de andra saknar. rätt

(260)Församlingen skulle tacksamt ta emot dessa Kristi budbärare på samma sätt som de skulle ta emot Mästaren själv. De skulle försöka få all möjlig nytta av den undervisning som var och en av dessa förkunnare kan ge dem från Bibeln. Den undervisning som dessa Guds förkunnare förmedlar till dem, skall tas emot och uppskattas i ödmjukhet, men ingen förkunnare skall göras till en idol. rätt

(260)Det är genom Kristi nåd som Guds förkunnare blir ljusets och välsignelsens budbärare. Då de genom uppriktig, uthållig bön blir uppfyllda av den helige Ande, kommer de att gå ut med en ivrig önskan att rädda människor. Deras sinnen fylls med iver att vinna nya segrar för evangelium. De kommer att få se frukt av sitt arbete. Om de bestämt vägrar att bygga på mänsklig visdom eller att upphöja sig själva, kommer de att kunna utföra ett arbete som skall kunna bestå mot Satans angrepp. Många kommer att vända sig från mörkret till ljuset. Många församlingar kommer att upprättas. Människor kommer att bli omvända, inte till de mänskliga förmedlarna utan till Kristus. Det egna jaget kommer att hållas i bakgrunden och endast Jesus, mannen från Golgata, kommer att framträda. rätt

(261)De som nu arbetar för Kristi sak kan uppenbara samma framstående egenskaper som visade sig hos dem som under den apostoliska tiden förkunnade evangelium. Gud är lika villig att ge kraft till sina budbärare idag, som han var att ge kraft åt Paulus och Apollos, åt Silas och Timoteus, åt Petrus, Jakob och Johannes. rätt

(261)På apostlarnas tid fanns det några vilseledda, som sade sig tro på Kristus, men som vägrade att visa respekt för hans utsända. De förklarade att de inte följde några mänskliga lärare. De hade undervisats direkt av Kristus, utan hjälp av någon evangelii förkunnare. De sade sig vara oberoende och ovilliga att underordna sig församlingen. Sådana människor befann sig i allvarlig fara att bli bedragna. rätt

(261)Gud har i sin församling människor med olika gåvor som han har utsett att hjälpa till, så att Anden genom de mångas förenade gåvor skall kunna uppnå det önskade resultatet. Människor som handlar i överensstämmelse med sina egna utpräglade karaktärsdrag, som vägrar att samarbeta med andra som har lång erfarenhet i arbetet för Gud, kommer att bli förblindade av sin självöverskattning, så att de inte längre kan skilja mellan det falska och det äkta. Det är inte förståndigt att välja sådana människor till ledare i församlingen. De skulle komma att följa sitt eget omdöme och sina egna planer, utan att ta hänsyn till sina medkristnas råd. Det är lätt för fienden att arbeta genom sådana som, fastän de själva behöver hjälp för varje steg, ändå tar på sig uppgiften att leda människor i sin egen kraft utan att ha lärt sig ödmjukhet av Kristus. rätt

(262)Tillfälliga impulser är inte någon säker vägledare för vårt satt att handla. Fienden förleder ofta människor att tro att det är Gud som leder dem, när det i själva verket är så att de endast följer mänskliga hugskott. Men om vi omsorgsfullt iakttar och söker råd hos våra medtroende skall vi förstå vad som är Herrens vilja. Löftet är ju: "Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg." – Ps. 25:9. rätt

(262)Partianda splittrar
I den första kristna församlingen fanns det några som vägrade att erkänna vare sig Paulus eller Apollos, utan höll sig till Petrus som sin ledare. De hävdade att Petrus hade varit den som hade stått Kristus närmast, när Mästaren befann sig på jorden, medan Paulus hade varit den som hade förföljt de kristna. Deras uppfattningar och känslor var påverkade av fördomar. De visade inte den fördomsfrihet, den generositet och den milda omsorg som visade att Kristus bodde i dem. rätt

(262)Det fanns en risk att denna partianda skulle komma att orsaka stor skada i den kristna församlingen. Paulus instruerades därför av Gud att protestera mot detta och alvarligt förmana församlingen. Den ene sade: "'Jag håller mig till Paulus', den andre: 'Jag håller mig till Apollos', en annan: 'Jag håller mig till Cefas', åter en annan: 'Jag håller mig till Kristus' ". Aposteln frågade dem: "Är då Kristus delad? Icke blev väl Paulus korsfäst för eder? Och icke bleven I väl döpta i Paulus' namn?" "Så berömme sig då ingen av människor"', vädjade han. "Allt hör ju eder till; det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen, det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till. Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till." – 1 Kor. 1:12, 13; 3:21-23. rätt

(263)Paulus och Apollos var helt överens. Apollos var besviken och sörjde över den splittring som rådde i församlingen i Korint. Han utnyttjade inte på något sätt det företräde som visades honom. Inte heller uppmuntrade han partiandan. I stället reste han plötsligt bort ifrån stridsfältet. När Paulus senare uppmanade honom att åter besöka Korint avböjde han att göra det. Han återvände inte dit förrän långt senare, då det andliga läget hade förbättrats inom församlingen. rätt

nästa kapitel