Efesiernas Diana

(274)Efesiernas Diana
Under mer än tre år var Efesus centrum för Paulus' arbete. En blomstrande församling hade grundats här. Från denna stad spreds evangelium över hela provinsen Asien bland både judar och icke-judar. rätt

(274)Aposteln hade under någon tid funderat över ytterligare en missionsresa. Han "bestämde sig. . . genom Andens tillskyndelse att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: 'Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom'." I överensstämmelse med denna plan "sände han då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, åstad till Macedonien". Han kände emellertid att arbetet i Efesus alltjämt krävde hans närvaro. Därför beslöt han att stanna kvar där till efter pingsten. Snart inträffade emellertid en händelse som påskyndade hans avresa. rätt

(274)En gång om året hölls särskilda festligheter i Efesus för att hedra gudinnan Diana. Till dessa fester kom ett stort antal människor från alla delar av provinsen. Under hela denna period hölls fester som utmärkte sig för stor prakt och storslagenhet. rätt

(274)Denna galasäsong var en påfrestande tid för alla dem som nyss hade kommit till tro. Den grupp av troende som samlades i Tyrannus' skola utgjorde ett skärande missljud i den festliga kören. De utsattes därför för förlöjligande klander och förolämpningar. Paulus' arbete hade varit ett hårt slag för den hedniska gudstjänsten. Följden hade blivit att den nationella högtiden inte längre fick så många besökare som vanligt. Tillbedjarnas entusiasm hade också kraftigt avtagit. Inflytandet av Paulus' undervisning sträckte sig betydligt längre än enbart till dem som hade blivit omvända till kristendomen. Många som inte öppet bekände sig till den nya läran, hade dock blivit så upplysta att de hade förlorat allt förtroende för sina hedniska gudar. rätt

(275)Det fanns också en annan orsak till missnöje. En omfattande och vinstgivande industri hade växt upp i Efesus där man tillverkade och sålde små Diana-tempel och små bilder av Diana. De som hade satsat pengar på denna industri fann att deras vinster blev mindre. Alla var överens om att denna ovälkomna förändring berodde på Paulus' arbete. rätt

(275)En guldsmed, Demetrius, som tillverkade Diana-tempel av silver, kallade tillsammans sina yrkeskolleger och sade: "'I män, I veten, att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I, att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger, att de gudar, som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudarna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende. När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: 'Stor är efesiernas Diana!'" rätt

(275)En rapport om detta tal spreds snabbt. "Hela staden kom i rörelse." Man började söka efter Paulus, men man kunde inte finna honom. Hans medkristna, som fått en aning om fara, hade snabbt fört honom ut ur staden. Guds änglar hade sänts för att skydda aposteln. Tiden var ännu inte inne att han skulle dö som martyr. rätt

(276)Då de inte kunde finna föremålet för sin vrede grep pöbeln "Gajus och Aristarkus, två macedonier, som voro Paulus' följeslagare". Med dessa "stormade alla på en gång till skådebanan". rätt

(276)Paulus' gömställe var inte långt borta. Han fick snart veta vilken fara hans älskade medtroende befann sig i. Utan att fråga efter sin egen säkerhet ville han genast ge sig iväg till teatern för att tala till pöbeln. Men "lärjungarna tillstadde honom det icke". Gajus och Aristarkus var inte det byte som folket sökte. Man trodde inte heller att de var utsatta för någon större fara. Men om man skulle ha fått se apostelns bleka, bekymrade ansikte, skulle det omedelbart ha väckt de värsta passioner till liv hos pöbeln. Det skulle inte längre ha stått i mänsklig makt att rädda hans liv. rätt

(276)Paulus var alltjämt angelägen om att få försvara sanningen inför folkskarorna. Ett budskap från skådeplatsen lugnade honom emellertid till slut. "Några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom, att han icke skulle giva sig in på skådebanan." rätt

(276)Tumultet i amfiteatern ökade emellertid hela tiden. "De skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var upprörd, och de flesta visste icke, varför de hade kommit tillsammans." Förhållandet att Paulus och några av hans medarbetare var av judisk släkt gjorde judarna angelägna om att klart visa, att de inte sympatiserade med honom och hans verksamhet. De förde därför fram en av sina egna för att förklara saken för folket. Den talare som valdes var Alexander, en av hantverkarna, en kopparsmed som Paulus senare hänvisar till som en man som gjort stor skada. (2 Tim. 4:14.) Alexander var en man med avsevärd begåvning. Han satte nu in hela sin kraft på att rikta folkets vrede enbart mot Paulus och hans medarbetare. Men folkhopen, som såg att Alexander var jude, kastade honom åt sidan och började "ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: 'Stor är efesiernas Diana!'" rätt

(277)Tumultets verkliga orsak
Till slut upphörde de av ren utmattning och det uppstod ett ögonblicks tystnad. Stadens kansler lyckades då tilldra sig folkskarans uppmärksamhet. I kraft av sitt arbete lyckades han få dem att lyssna. Han mötte folket på deras egen mark och visade att det inte fanns något skäl till det tumult som uppstått. Han vädjade till deras förnuft. "'Efesier, finnes då någon människa, som icke vet att efesiernas stad är vårdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned från himmelen? Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna och icke företaga eder något förhastat. Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro helgerånare, ej heller smäda vår gudinna. Om nu Demetrius och de hantverkare, som hålla ihop med honom, hava sak med någon, så finnas ju domstolssammanträden och landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför rätta. Och haven I något att andraga, som går därutöver, så må sådant avgöras i den lagliga folkförsamlingen. På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.' Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt." rätt

(277)I sitt tal hade Demetrius sagt: "Denna vår hantering kommer i missaktning." Dessa ord avslöjade den verkliga orsaken till tumultet i Efesus och också orsaken till mycket av den förföljelse som apostlarna utsattes för i sitt arbete. Demetrius och hans yrkeskamrater såg att deras tillverkning av gudinnestatyetter äventyrades av undervisningen om evangelium och kristendomens spridning. Tempelprästernas och hantverkarnas inkomster stod på spel. Därför satte de igång denna mycket bittra förföljelse mot Paulus. rätt

(278)Kanslerns och andra högre ämbetsmäns beslut hade framställt Paulus inför folket såsom oskyldig till varje olaglig handling. Detta blev en ny seger för kristendomen över villfarelse och vidskepelse. Gud hade påverkat en framstående ämbetsman att försvara hans apostel och tygla den upproriska pöbeln. Paulus fylldes av tacksamhet till Gud för att hans liv hade sparats och för att evangelium inte hade drabbats av vanära eller dåligt rykte genom upploppet i Efesus. rätt

(278)Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna till sig och talade till dem förmaningens ord, och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sin åstad för att fara till Macedonien. På denna resa fick han sällskap med två trogna bröder från Efesus, Tykikus och Trofimus. rätt

(278)Paulus hade nu avslutat sin verksamhet i Efesus. Hans arbete där hade varit en period av outtröttligt arbete, många bekymmer och mycken oro. Han hade undervisat folket offentligt. Han hade gått ifrån hus till hus och under många tårar undervisat och varnat dem. Han var ständigt utsatt för förföljelse från judarnas sida. Dessa lät inte något tillfälle gå sig ur händerna att uppegga folket mot honom. rätt

(278)Och under hela denna tid, då Paulus kämpade mot motstånd och förföljelse och med outtröttlig iver utförde evangelli verk, kände han hela tiden mycket starkt sitt ansvar för alla de andra församlingarna. Samtidigt bevakade han den i sin tro ännu oerfarna församlingens intressen. rätt

(278)Paulus hade nåtts av rykten om avfällighet inom några av de församlingar som han hade grundat. Detta orsakade honom djup sorg. Han fruktade nu att hans arbete bland dem skulle gå om intet. Under sömnlösa nätter kämpade han i bön och tänkte grundligt igenom det som han hade fått veta om de metoder som användes för att motverka hans arbete. När han fick tillfälle och förhållandena i församlingarna krävde det, skrev han till dessa församlingar och tillrättavisade dem, gav råd och förmaningar och uppmuntran. I dessa brev talade aposteln aldrig om sina egna svårigheter. Ändå får vi tillfälligt några glimtar av hans arbete och hans lidande för Kristi sak. Hudflängning och fängelse, kyla, hunger och törst, faror på land och hav, i städer och i ödemarken från hans egna landsmän, från de icke-judiska folken och från falska bröder – allt sådant hade han fått uthärda för evangelii sak. De hade blivit "smädade", de hade fått "lida förföljelse", de hade blivit "såsom världens avskum, såsom var mans avskrap", de hade varit "rådvilla", "förföljda", "på alla sätt i trångmål", "var stund utsatta för faror", överlämnade "för Jesu skull beständigt åt döden". rätt

(279)Mitt under denna ständiga storm av förföljelse, fiendernas högljudda rop och vänners svek började den annars oförskräckte aposteln nästan helt förlora modet. Men han tänkte tillbaka på Golgata och fortsatte att med ny iver sprida kunskapen om den korsfäste. Han vandrade samma blodbestänkta väg som Kristus hade gått före honom. Han försökte inte bli befriad från striden, förrän han skulle lägga av sin rustning vid Återlösarens fötter. rätt

nästa kapitel