De hade lyssnat

(303)De hade lyssnat
Från Efesus reste Paulus ut på en ny missionsresa. Under den hoppades han att ännu en gång få besöka de platser i Europa, där han tidigare hade arbetat. Han stannade en tid i Troas "för att predika Kristi evangelium". Här fann han några som var beredda att lyssna till hans budskap. "En dörr till verksamhet i Herren öppnades for mig", förklarade han efteråt om sitt arbete på denna plats. Men hur framgångsrikt hans arbete än var i Troas, kunde han inte stanna där någon längre tid. Han kände sitt ansvar att ta vård om alla församlingarna. Framför allt hade han omsorg om församlingen i Korint. Han hade hoppats att han skulle möta Titus i Troas och att han av honom skulle få upplysning om hur hans brev hade blivit mottaget. Men han blev besviken. "Jag fick ingen ro i min ande", förklarade han senare, "ty jag fann icke där min broder Titus." Han lämnade därför Troas och reste över till Macedonien, där han i Filippi träffade Timoteus. rätt

(303)Under den här tiden av ängslan för församlingen i Korint hoppades Paulus ändå på det bästa, även om han ibland hade en känsla av djup sorg med tanke på att hans råd och förmaningar kanske hade kunnat missförstås. "Ty väl fingo vi till köttet ingen ro", skrev han senare, "utan vi voro på allt sätt i trångmål, utifrån genom strider, inom oss genom farhågor; men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss genom Titus' ankomst." rätt

(304)Denne trogne budbärare förde med sig den glädjande nyheten att en sällsam förändring hade ägt rum bland de troende i Korint. Många hade tagit emot den undervisning som Paulus gav dem i sitt brev och hade omvänt sig från sina synder. Deras liv var inte längre någon vanära för kristendomen, utan utövade i stället ett kraftfullt inflytande som stimulerade till praktisk gudsfruktan. rätt

(304)I sin glädje sände aposteln ett nytt brev till de troende i Korint och uttryckte sin glädje över det goda verk som hade utförts bland dem: "Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu icke detta." När han plågades av bekymmer för att hans ord skulle ha blivit ringaktade, ångrade han ibland att han hade skrivit så bestämt och så strängt. "Så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada. Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en bättring som leder till frälsning och som man icke ångrar." Den omvändelse som är ett resultat av att Guds nåd påverkar oss, kommer oss att bekänna och överge synden. Det var sådana resultat som aposteln förklarade, att han hade fått se i de kristnas liv i Korint. "Huru mycket nit har det icke framkallat hos eder, huru många ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar!" rätt

(304)Under en längre tid hade Paulus varit mycket bekymrad för medlemmarna inom församlingarna. Dessa bekymmer höll på att bli alldeles för tunga för honom. Falska lärare hade försökt att omintetgöra hans inflytande bland de kristna. De försökte övertala dem att ta emot deras undervisning i stället för evangelii sanningar. De bekymmer och de svårigheter som aposteln hade varit utsatt för antyder han i orden: "Huru övermåttan svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet." rätt

(305)Tillväxt i den kristna upplevelsen
Nu hade en orsak till hans bekymmer undanröjts. Då han fick veta att hans brev hade blivit väl mottaget av de troende i Korint, ger han här uttryck för sin glädje i orden: "Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd. Ty såsom Kristus-lidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått. Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I ståndaktigt uthärden samma lidanden, som vi utstå. Och det hopp vi hysa i fråga om eder är fast, ty vi veta att såsom I delen vara lidanden, så delen I ock den tröst vi undfå." rätt

(305)När Paulus gav uttryck för sin glädje över deras omvändelse och tillväxt i den kristna upplevelsen, gav han Gud hela äran för denna förändring i sinne och livssätt. "Men Gud vare tack", utropar han, "som i Kristus alltid för oss fram i segertåg och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt! Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade." Vid den här tiden var det vanligt att en härförare, som hade segrat på slagfältet, förde med sig ett antal fångar som bevis för den seger som han hade vunnit. Vid sådana tillfällen bar utvalda män rökelse i spetsen för triumftåget och lukten från denna rökelse var för de fångar som skulle avrättas "en dödens lukt". Den talade nämligen om för dem att tiden närmade sig då de skulle avrättas. För de fångar däremot som funnit nåd hos sina erövrare var den en livslukt som visade att dagen för deras frigivande var nära. rätt

(306)Paulus var nu fylld av tro och hopp. Han var övertygad om att Satan inte skulle kunna triumfera över Guds verk i Korint. Han överflödade av lovsång och tacksägelse. Han och hans medarbetare skulle fira denna seger över Kristi och evangelii fiender genom att gå ut med förnyad iver för att utbreda kunskapen om Frälsaren. Såsom en rökelse skulle evangelii vällukt utbreda sig över hela världen. För dem som tog emot Kristus skulle frälsningens budskap bli en livets lukt till liv, men för dem som fortsatte i sin otro skulle den bli en dödens lukt till död. rätt

(306)När Paulus tänkte på den enorma omfattningen av det arbete som låg framför honom, utropade han: "Vem är nu skicklig härtill?" Vem kan förkunna Kristus på ett sådant sätt att hans fiender inte skulle kunna få någon berättigad orsak att avvisa evangelii budbärare eller det budskap som de förkunnade? Paulus ville inskärpa hos Kristi efterföljare det stora ansvar som vilade på dem som förkunnade evangelium. Trohet när det gällde att förkunna evangelium i förening med ett rent och följdriktigt liv är det enda som kan göra förkunnarens möda godtagbar inför Gud. Bara på detta sätt kan han bli till nytta för människorna. Nutidens förkunnare, som känner ansvaret i sin viktiga uppgift, har all orsak att med aposteln utropa: "Vem är nu skicklig härtill?" rätt

(306)Det fanns några som hade beskyllt Paulus för att ha berömt sig själv genom vad han skrev i sitt första brev. Det var detta aposteln syftade på, då han frågade församlingsmedlemmarna, hur de bedömde hans bevekelsegrunder. "Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva?" frågade han. "Eller behöva vi kanhända såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända från eder?" Församlingsmedlemmar som flyttar till andra platser tar ofta med sig rekommendationsbrev från den församling som de har tillhört. De förkunnare som leder arbetet och som har grundat dessa församlingar behöver däremot ingen sådan rekommendation. De troende i Korint hade förts från avgudadyrkan till tro på evangelium. De var i sig själva den enda rekommendation som Paulus behövde. Att de hade tagit emot evangelium och den förändring som hade ägt rum i deras liv, var en vältalig bekräftelse på, hur troget aposteln hade arbetat ibland dem. Det visade att han hade befogenhet att ge råd, bestraffa och förmana såsom en Kristi budbärare. rätt

(307)Hans rekommendationsbrev
Paulus betraktade de troende i Korint som en sådan bekräftelse. "I ären själva vårt brev", sade han, "ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan." rätt

(307)Människor som blir omvända och helgade av evangelium utgör det kraftigaste beviset för att en förkunnare har kallats av Gud till förkunnarämbetet. Bevisen för hans kallelse finns i de troendes sinnen. De vittnar om detta i sitt kristna liv. Kristus har fått rum i deras sinnen och blivit deras härlighetshopp. En förkunnare får mycket uppmuntran och kraft av denna bekräftelse på sin kallelse. rätt

(307)Kristi tjänare skulle också i vår egen tid få samma bekräftelse på värdet av sitt arbete som den korintiska församlingen gav Paulus. Men trots att det i vår tid finns många förkunnare, råder det ändå stor brist på skickliga, helgade förkunnare, människor som är behärskade av samma kärlek som Kristus visade. Stolthet, självöverskattning, kärlek till världen, kritik, bitterhet, avundsjuka behärskar många som bekänner sig till Kristus. Deras liv står i skarp kontrast till Frälsarens liv. Det är ofta en sorglig bekräftelse på halten i den förkunnargärning, under vilken de blev omvända. rätt

(308)Ingen människa kan få en större hedersbevisning än att godtas av Gud såsom en skicklig förkunnare av evangelium. Men de som Herren välsignar med kraft och framgång i deras arbete ger inte uttryck för stolthet. De erkänner sitt fullständiga beroende av honom. De inser att de i sig själva inte har någon kraft alls. Med Paulus säger de: "Icke som om vi själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud, som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund." rätt

(308)En sann förkunnare utför Mästarens arbete. Han känner betydelsen av sitt arbete. Han inser att han står i samma förhållande till församlingen som Kristus gjorde. Han arbetar energiskt för att leda människor till ett högre och ädlare liv, så att de skall få segervinnarens lön. Hans läppar har berörts av det glödande kolet från altaret. Han upphöjer Jesus som människans enda hopp. De som lyssnar till honom känner att han har varit i nära gemenskap med Gud genom brinnande och effektiv bön. Den helige Ande har vilat över honom och hans själ har upplivats av den levande elden från himmelen. Han kan jämföra andligt med andligt. Han har fått makt att riva ner Satans fästningsverk. Människor påverkas genom hans framställning av Guds kärlek. Många frågar: "Vad skall jag göra för att bli frälst?" rätt

(308)Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som vederfarits oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet. Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos var människas samvete. Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade. Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat, att de icke se det sken, som utgår från evangelium om Kristi, Guds egen avbilds, härlighet. Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull. Ty den Gud som sade: 'Ljus skall lysa fram ur mörkret' , han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken. rätt

(309)Genom Guds överflödande nåd
Så upphöjde aposteln Guds nåd och kärlek, som uppenbarade sig i den helgade uppgift som hade anförtrotts honom som Kristi förkunnare. Genom Guds överflödande nåd hade han och hans medbröder uppehållits under svårigheter, lidanden och faror. De hade inte anpassat sin tro och sin undervisning efter sina åhörares önskningar. Inte heller hade de försummat att framhålla de för frälsningen väsentliga sanningarna för att göra sin framställning tilldragande. De hade förkunnat evangelium enkelt och klart. De hade bett att människor skulle bli övertygade och omvända. De hade försökt leva efter det sätt på vilket de undervisade, så att det evangelium de förkunnade skulle tilltala varje människas samvete. rätt

(309)Denna skatt hava vi, fortsatte aposteln, i lerkärl, för att den översvinnliga kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från oss. Gud kunde ha låtit sitt evangelium förkunnas av syndfria änglar. Det hade emellertid inte varit i överensstämmelse med hans plan. Han väljer i stället ofullkomliga människor som sina redskap för att förverkliga sina avsikter. Den ovärderliga skatten läggs i lerkärl. Genom människor skall hans välsignelser meddelas till världen. Genom dem skall hans härlighet genomtränga syndens mörker. I kärlek skall de betjäna de nödställda och de av synden drabbade och leda dem fram till korset. I allt sitt arbete skall de tillskriva honom all ära och i allt lovprisa honom som står över allt och alla. rätt

(310)För att Jesu liv skall bli uppenbarat
Paulus hänvisade till sin egen erfarenhet. Han visade, att han inte av själviska bevekelsegrunder hade valt att tjäna sin Frälsare, eftersom hans erfarenhet hade varit fylld av prövningar och frestelser. "Vi äro på allt sätt i trångmål", skrev han, "dock icke utan utväg; vi äro rådvilla, dock icke rådlösa; vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna till marken, dock icke förlorade. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp." rätt

(310)Han påminde sina trosfränder om att han och hans medarbetare som Kristi budbärare ständigt var utsatta för faror. De umbäranden som de måste uthärda uttömde så småningom deras krafter. "Ännu medan vi leva", förklarar han, "överlämnas vi för Jesu skull beständigt åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt dödliga kött. Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet." I fysiska lidanden, umbäranden och försakelser vandrade dessa Kristi budbärare på dödens väg. Men det som innebar dödsrisker för dem, medförde liv och hälsa för de troende i Korint. De hade ju genom tron på evangelium fått del av det eviga livet. Därför skulle Jesu efterföljare se till, att de inte, genom att vara försumliga eller missnöjda, skulle göra Guds budbärares bekymmer och påfrestningar ännu större. rätt

(311)Men, fortsatte Paulus, såsom det är skrivet: 'Jag tror, därför talar jag ock', så tro vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock. Paulus var fullt övertygad om äktheten i det evangelium som hade anförtrotts honom. Därför skulle ingenting kunna förmå Paulus att handskas bedrägligt med Guds ord eller dölja sin egen övertygelse. Han var inte ute efter vare sig rikedom, ära eller världsliga nöjen genom att foga sig efter världens åsikter. Han hotades ju ständigt av martyrdöden för det evangelium som han förkunnade för folket i Korint. Ändå lät han ingenting avskräcka sig. Han visste att den som hade dött och uppstått igen, kunde uppväcka honom ur graven och ställa honom fram inför Fadern. rätt

(311)Allt sker nämligen för eder skull, sade han, på det att nåden, genom att komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära. Apostlarna förkunnade inte evangelium för att upphöja sig själva. Det var förhoppningen om att kunna rädda människor som kom dem att ägna hela sitt liv åt detta arbete. Och samma hopp avhöll dem från att, på grund av faror som hotade eller verkliga lidanden, upphöra med sitt arbete. rätt

(311)Därför fälla vi icke modet , förklarade Paulus, om ock vår utvärtes människa förgås, så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag. Aposteln var fullt medveten om fiendens makt. Men fastän hans fysiska krafter avtog, fortsatte han troget och oförfärat att förkunna Kristi evangelium. Klädd i hela Guds vapenrustning kämpade denne korsets hjälte vidare i striden. Hans segerglädje visade också, att han vann segrar. Han hade sin trosblick inriktad på de trognas lön och utropade med segerglädje: Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått, en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet – åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid, men de som icke synas, de vara i evighet. rätt

(312)Aposteln vädjar till Kristi efterföljare i Korint att åter tänka på sin Återlösares obegripliga kärlek. "I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika." Vi känner väl till den upphöjda ställning från vilken Kristus har sänkt sig ned. Vi känner också det förnedringens djup till vilket han har stigit ned. När han väl hade börjat gå självförsakelsens och uppoffringens väg, avvek han inte ifrån den, förrän han hade gett sitt liv. Det fanns för honom ingen vila från det han lämnade himmelen och fram till korset. rätt

(312)Paulus dröjde vid det ena efter det andra, så att de som skulle komma att läsa hans brev, skulle fullt förstå Frälsarens sällsamma förnedring för deras skull. Han framställde Kristus sådan han var, då han var jämställd med Gud och med honom tog emot änglarnas tillbedjan. Sedan beskrev han detta gudomsväsens väg ända ned till det lägsta djup av förnedring. Paulus var övertygad om att all själviskhet skulle avlägsnas från deras liv, om de bara kunde förstå det häpnadsväckande, att Guds Son hade offrat sig själv. Han visade hur Jesus hade lämnat sin härlighet och frivilligt underkastat sig den mänskliga naturens alla förhållanden. Han hade ödmjukat sig själv som en tjänare och blivit "lydig intill döden, ja, intill döden på korset" för att han skulle kunna lyfta den fallna människan ur hennes förnedring till glädje, hopp och himmel. rätt

(312)När vi studerar Guds väsens egenskaper i ljuset från korset, ser vi barmhärtighet, mildhet och förlåtelse, blandade med rättvisa och rättfärdighet. Vi ser en Herre som på sina händer, sina fötter och i sin sida bär märkena av det lidande han uthärdade för att försona människan med Gud. Vi ser en Fader, som är av evighet och som bor i ett ljus dit ingen kan komma, ta emot oss hos sig själv, på grund av sin Sons förtjänst. De vredens moln som hotade oss med enbart ångest och förtvivlan, blir nu upplysta av korsets ljus och uppenbarar Guds handskrift: "Lev, syndare, lev! Du ångerfulle och troende kristne, lev! Jag har betalt lösensumman." rätt

(313)Då vi på detta sätt betraktar var Frälsare, dröjer vi på stranden av ett kärlekens hav utan gränser. Ord fattas oss, då vi försöker beskriva denna kärlek. Vi ser hans liv på jorden, hur han uppoffrade sig själv för oss, hur han tjänstgör i himmelen såsom vår försvarare, de boningar han nu bereder för dem som älskar honom, och vi kan endast utropa: "O djup och höjd i Kristi kärlek!" "Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder." "Sen vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn." – 1 Joh. 4:10; 3:1. rätt

(313)Hos varje sann Kristi efterföljare brinner denna kärlek såsom en helig eld på själens altare. Det var på jorden som Guds kärlek uppenbarades genom Kristus. Det är på jorden som hans efterföljare skall återspegla denna kärlek genom ett klanderfritt liv. Då skall människor ledas till korset för att betrakta Guds lamm. rätt

nästa kapitel