Sista resan till Jerusalem

(364)Sista resan till Jerusalem
Paulus ville gärna komma till Jerusalem före påskhögtiden. Han ville få tillfälle att träffa dem som kom från alla delar av världen för att fira högtiden. Han hoppades alltid att han på något sätt skulle kunna bli den, genom vilken fördomarna undanröjdes hos hans icke-troende landsmän, så att de skulle ta emot evangelium. Han ville också besöka församlingen i Jerusalem och åt dem överlämna de gåvor som de icke-judiska kristna församlingarna hade samlat till sina fattiga trosfränder i Judéen. Han hoppades också att han genom detta besök skulle kunna åstadkomma en fastare enhet mellan de judiska och icke-judiska kristna. rätt

(364)Sedan Paulus avslutat sitt arbete i Korint beslöt han att segla direkt till en av hamnstäderna på Palestinas kust. Alla förberedelser hade gjorts. Han stod just i begrepp att gå ombord på ett fartyg, när han fick veta att judarna lade planer för att röja honom ur vägen. Under den tid som gått hade dessa Kristi fiender ännu aldrig lyckats genomföra sina planer att omintetgöra apostelns verksamhet. rätt

(364)Den framgång som förkunnandet av evangelium fick, väckte på nytt judarnas vrede. Från alla håll fick de underrättelser om hur den nya läran spreds och hur judar genom den fritogs från iakttagandet av ceremoniallagens förordningar och hur de icke-judiska folken fick samma religiösa förmåner som judarna, som ju var Abrahams efterkommande. Under sin förkunnelse i Korint framförde Paulus samma argument som han så kraftigt gett uttryck för i sina brev. Hans bestämda förklaring att "därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude, omskuren eller oomskuren" (Kol. 3:11), betraktades av hans fiender som en uppenbar hädelse. De beslöt nu att han skulle röjas ur vägen. rätt

(365)När Paulus förvarnades om denna komplott, beslöt han att ta en omväg genom Macedonien. Han fick ge upp sin plan att kunna nå Jerusalem före påsken, men han hoppades att komma dit före pingsten. rätt

(365)Paulus och Lukas fick sällskap med "Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen Asien". Från de icke-judiska kristna församlingarna förde Paulus med sig en stor summa pengar. Denna skulle han överlämna till de kristna ledare som hade ansvaret för verksamheten i Judéen. Det var därför som dessa representativa bröder från de församlingar som hade skänkt dessa medel, blivit ombedda att följa med honom till Jerusalem. rätt

(365)Paulus stannade i Filippi över påsken. Bara Lukas blev kvar hos honom där. De övriga fortsatte resan till Troas för att där vänta på honom. De troende i Filippi var mer än andra fyllda av Kristi kärlek. De mest trogna fanns bland dem som blivit omvända under Paulus' verksamhet. Under de åtta dagar som påsken varade, umgicks han i stillhet och glädje med dem. rätt

(365)Paulus och Lukas avseglade sedan från Filippi och nådde Troas fem dagar senare, där de träffade sina reskamrater. De stannade i sju dagar tillsammans med de kristna på denna plats. rätt

(365)Den sista dagen av sin vistelse i Troas samlades de kristna "för att bryta bröd". Eftersom deras älskade lärare nu skulle lämna dem, kom fler än vanligt tillsammans. De samlades i ett stort rum i övre våningen där aposteln, som älskade dem högt och var mycket angelägen om deras välfärd, talade till dem ända till midnatt. rätt

(366)Tragedi vänds i glädje
I ett av de öppna fönstren satt en ung man vid namn Eutykus. På sin farliga sittplats somnade han och föll ned på den öppna gården. Ögonblickligen uppstod panik och förvirring. Ynglingen bars in död. Många samlades omkring honom under sorg och gråt. Men Paulus trängde sig fram genom den uppskrämda församlingen och omfamnade ynglingen under ivrig bön till Gud att uppväcka den döde till liv. Hans bön blev hörd. Över de sörjandes gråt och klagorop hördes apostelns röst då han sade: "Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom." Med glädje samlades de troende åter i rummet på övre våningen. De deltog i nattvardsgudstjänsten och sedan samtalade Paulus "ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det dagades". rätt

(366)Det fartyg som Paulus och hans reskamrater skulle fara vidare med stod klart för att avsegla. Paulus reskamrater skyndade sig ombord. Själv föredrog han att ta en genväg tvärs över landtungan från Troas till Assos, där fartyget skulle göra ett kort uppehåll. På detta sätt fick han tillfälle till meditation och bön. De faror och svårigheter som hade samband med hans besök i Jerusalem och också församlingens inställning till honom och hans arbete liksom tillståndet på andra missionsfält tyngde hans sinne. Han tog därför tillfället i akt och bad Gud innerligt om kraft och vägledning. rätt

(366)När fartyget seglade söderut från Assos, for de förbi Efesus, den stad där Paulus hade arbetat under en längre tid. Han hade länge önskat kunna besöka församlingen där, eftersom han hade viktiga råd att ge dem. Men när han närmare tänkte igenom saken, beslöt han att skynda vidare på sin resa "för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara i Jerusalem". Vid Miletus fick han emellertid veta att fartyget skulle stanna så länge där, att han kanske skulle kunna få tillfälle att sammanträffa med församlingen i Efesus, som låg på bara cirka sextiofem kilometers avstånd därifrån. Han sände därför bud till de äldste i Efesus och uppmanade dem att snabbt komma till Miletus, så att han kunde få tillfälle att samtala med dem innan resan fortsatte. rätt

(367)När de äldste fick kallelsen kom de genast. Paulus höll ett kraftigt och gripande förmanings- och avskedstal till dem. "I veten själva", sade han, "på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom till provinsen Asien, har umgåtts med eder: huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag. Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder. Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus." rätt

(367)Paulus upphöjde alltid den gudomliga lagen. Han hade visat att det inte i lagen finns någon kraft att frälsa människor från olydnadens straff. De som hade handlat felaktigt måste omvända sig från sina synder och ödmjuka sig inför Gud. De hade ju dragit över sig Guds rättvisa vrede genom att överträda hans lag. Därför måste de också tro på kraften i Jesu blod såsom det enda medel genom vilket de kunde få syndernas förlåtelse. Guds Son hade dött som deras syndoffer. Han hade farit upp till himmelen för att där framträda inför Fadern såsom deras försvarare. Genom omvändelse och tro kunde de bli befriade från syndens förbannelse. Genom Kristi nåd skulle de i fortsättningen kunna visa lydnad för Guds lag. rätt

(368)Oviss framtid
"Och se", fortsatte Paulus, "bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan att veta, vad där skall vederfaras mig; allenast det vet jag, att den helige Ande i den ena staden efter den andra betygar för mig och säger, att bojor och bedrövelse vänta mig. Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv, om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium. Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket." rätt

(368)Detta var något som Paulus inte tänkt säga, men under det att han talade, kom inspirationens Ande över honom och bekräftade hans farhågor att detta var sista gången han skulle träffa de kristna i Efesus. rätt

(368)Därför betygar jag för eder nu i dag, att jag icke bär skuld för någons blod. Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut. Ingen fruktan att förolämpa, ingen önskan att vinna någons vänskap eller gillande kunde förmå Paulus att avstå från att framhålla den undervisning som Gud hade gett honom för att varna och tillrättavisa dem. Gud väntar även i vår tid att hans budbärare utan fruktan skall förkunna evangelium och förverkliga Bibelns föreskrifter. En Kristi förkunnare skall inte förkunna enbart sådant som är behagligt för dem att höra, samtidigt som han döljer annat som skulle förorsaka dem smärta. Han skall med djup omsorg lägga märke till karaktärens utveckling hos församlingsmedlemmarna. Om han ser att några av dem utövar synd, måste han som en trogen herde ge dem den undervisning från Bibeln som är tillämplig i deras fall. Om han tillät dem att i sitt övermod få fortsätta utan att varna dem, skulle han göras ansvarig får deras eviga öde. Den förkunnare som vill vara trogen mot sitt upphöjda uppdrag, måste ge sin församling en trogen undervisning om varje lära i evangelium. Han skall visa dem vad de måste vara eller göra för att framstå fullkomliga på Guds dag. Bara den som är en trogen förkunnare av evangelium kommer att vid sitt arbetes avslutning kunna säga såsom Paulus: Jag bär icke skuld för någons blod. rätt

(394)Så haven nu akt på eder själva, förmanade aposteln de äldste, och på hela den hjord, i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod. Om evangelii förkunnare ständigt tänkte på att de som de vårdar sig om, har köpts med Kristi blod, skulle de få en djupare känsla av betydelsen av sitt arbete. De skulle ge akt på sig själva och på sin hjord. De skulle genom sitt eget exempel belysa och inskärpa sin undervisning. När de undervisar andra om livets väg skulle de inte ge dem någon orsak till att tala illa om evangelium. Som Kristi representanter skulle de alltid hävda hans namns ära. Genom sin helgelse, sitt rena liv och sitt sätt att tala skulle de visa sig värdiga sin höga kallelse. rätt

(394)De faror som hotade församlingen i Efesus hade uppenbarats för aposteln. "Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är för att locka lärjungarna att följa sig." Paulus blev djupt bekymrad för församlingen, då han såg in i framtiden och såg hur församlingen skulle angripas av både yttre och inte fiender. Med högtidligt allvar förmanade han sina bröder att troget vaka över sin heliga kallelse. Han framhöll sitt eget outtröttliga arbete bland dem som en förebild: "Vaken därför och kommen ihåg, att jag i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av eder." rätt

(395)Och nu, fortsatte han, anbefaller jag eder åt Gud och hans nåds ord, åt honom som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland alla som äro helgade. Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon. Några av de kristna i Efesus var välbärgade, men Paulus hade aldrig personligen sökt utnyttja detta för personlig vinning. Det ingick inte i hans budskap att rikta uppmärksamheten på sina egna behov. Dessa mina händer, förklarade han, hava gjort tjänst för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit med mig. Under sitt enträgna arbete och sina omfattande resor för Kristi sak kunde han inte bara sörja för sina egna behov utan också avstå en del för att underhålla sina medarbetare och för att hjälpa de fartiga. Detta kunde han bara göra genom ständigt arbete och under den största sparsamhet. Han kunde därför med rätta framhålla sig själv som ett föredöme, då han sade: I allt har jag genom mitt föredöme visat eder, att man så under eget arbete bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.' 37 396 370 Sorgfyllt avsked
När han hade sagt detta föll han ned på sina knän och bad med dem alla. Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om halsen och kysste honom innerligt; och mest sörjde de för det ordets skull, som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom till skeppet. rätt

(370)Från Miletus seglade resenärerna "raka vägen till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till Patara", på Mindre Asiens sydvästkust där de fann" ett skepp, som skulle fara över till Fenicien; på det gingo vi ombord och lade ut." I Tyrus, där fartyget lossade sin last, fann de några troende och fick stanna hos dem i sju dagar. Genom den helige Ande fick dessa troende varning om de faror som väntade Paulus i Jerusalem och de bad honom ivrigt "att han icke borde begiva sig till Jerusalem". Men aposteln lät varken fruktan för lidande eller fängelse avskräcka sig från att fullfölja sitt syfte. rätt

(371)Vid slutet av den vecka som de tillbringade i Tyrus följde alla de troende bröderna och deras hustrur och barn med Paulus till fartyget. Innan han gick ombord knäböjde de alla på stranden och han bad för dem och de för honom. rätt

(371)De fortsatte nu sin resa söderut och kom till Cesarea där de tog in "hos evangelisten Filippus, en av de sju, och stannade kvar hos honom". Här tillbringade Paulus några få, fridfulla, lyckliga dagar – den sista fullkomliga frihet som han skulle få åtnjuta på lång tid. rätt

(371)Lät sig inte avskräckas
Under det att Paulus var i Cesarea, säger Lukas, "kom en profet, vid namn Agabus, dit från Judéen. När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band därmed sina händer och fötter och sade: 'Så säger den helige Ande: 'Den man, som detta bälte tillhör, honom skola judarna så binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i hedningarnas händer'." rätt

(371)När vi hörde detta, fortsätter Lukas, bådo såväl vi själva som bröderna i staden honom, att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem. Men Paulus ville inte avvika ifrån pliktens väg. Han skulle följa Kristus, om det än skulle medföra fängelse och död. Varför gråten I så och sargen mitt hjärta?, utbrast han. Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan ock att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull. När de förstod att de bara orsakade honom sorg men inte kunde få honom att ändra sitt beslut, upphörde de med sina enträgna vädjanden och sade bara: Ske Herrens vilja. rätt

(372)Det korta uppehållet i Cesarea närmade sig snart sitt slut. Paulus och hans ressällskap fortsatte resan till Jerusalem. En förkänsla av något förestående ont kom dem emellertid att känna sig djupt beklämda. rätt

(372)Aldrig någon gång tidigare hade aposteln känt sig så nedstämd, då han närmade sig Jerusalem. Han visste att han där skulle finna bara några få vänner men många fiender. Han närmade sig nu den stad som hade förkastat och dödat Guds Son och som nu snart skulle drabbas av Guds vredesdom. Han kom ihåg hur bittra hans egna fördomar hade varit mot Kristi efterföljare. Han kände nu den djupaste medömkan med sina bedragna landsmän. Men hur litet kunde han ändå hoppas att han skulle kunna hjälpa dem. Samma blinda vrede som en gång hade brunnit i hans eget sinne uppeldade nu hela nationen mot honom. rätt

(372)Han kunde inte ens räkna med någon sympati eller något stöd från sina medkristna. De icke-troende judar som hade följt honom så tätt i hälarna, hade inte varit sena att sprida de mest ogynnsamma rapporter i Jerusalem, både personligen och genom brev om honom och hans verksamhet. Några, till och med bland apostlarna och de äldste, hade trott dessa rapporter. De hade inte gjort några försök att motsäga dem. De visade inte någon önskan att samarbeta med honom. rätt

(372)Men trots alla dessa besvikelser blev aposteln inte förtvivlad. Han litade på att den röst som hade talat till hans eget sinne, alltjämt skulle kunna tala till hans landsmän och att den Mästare som hans medkristna älskade och tjänade, alltjämt skulle kunna förena dem med honom i evangelii verk. rätt

nästa kapitel