| Löftestiden kapitel 38. Från sida 373. Från sida 399 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(373)Fången (373)Vid detta tillfälle överlämnade Paulus och hans följeslagare formellt till ledarna för arbetet i Jerusalem de bidrag som de icke-judiska troende församlingarna samlat in för att hjälpa de fattiga bland sina judiska bröder. Insamlandet av dessa bidrag hade kostat aposteln och hans medarbetare mycken tid, mycket bekymmer och hårt arbete. Summan, som var mycket större än ledarna i Jerusalem hade väntat sig, representerade många uppoffringar och även uppenbar försakelse från de icke-judiska troendes sida. rätt (373)Dessa frivilliga gåvor visade att de icke-judiska troende troget rättade sig efter den organisation som hade införts bland Guds folk för att befrämja evangelii verk på jorden. De borde ha tagits emot med tacksamt erkännande. Men Paulus och de som var med honom kunde märka, att det till och med bland dem som de nu stod inför fanns några som inte kunde uppskatta den broderliga kärlek som hade stimulerat till dessa gåvor. rätt (373)Under de första åren av evangelisk förkunnelse bland de icke-judiska folken hade samarbetet med Paulus och hans medarbetare från några av församlingsledarnas sida i Jerusalem inte varit särskilt hjärtligt. Dessa hade nämligen klängt sig fast vid tidigare fördomar och tankevanor. De hade gått miste om den välsignelse som både de själva och den sak som de älskade skulle ha fått, om de inte, på grund av att de var så angelägna att bevara några få meningslösa former och ceremonier, hade försummat att försöka förena alla delar av Guds församling till en enhet. Fastän de var så angelägna om att skydda församlingens högsta intressen, hade de inte lyckats hålla jämna steg med den utveckling som Gud ville leda dem in i. Efter sitt eget omdöme försökte de nu lägga många onödiga restriktioner på evangelii budbärare. Det uppstod nu en grupp människor som inte var personligen insatta i de växlande förhållandena och de särskilda behov som mötte evangelii förkunnare på avlägsna arbetsområden. Ändå hävdade dessa att de hade auktoritet att kräva av dessa evangelii förkunnare på de avlägsna fälten, att de skulle följa vissa särskilda arbetsmetoder. De menade att den evangeliska verksamheten måste befrämjas i överensstämmelse med deras uppfattning. rätt (374)Flera år hade gått sedan församlingens ledare i Jerusalem tillsammans med representanter från andra ledande församlingar hade diskuterat de förvirrande frågor som hade uppstått kring de metoder som följdes av dem som arbetade bland de icke-judiska folken. Vid detta rådsmöte hade man kommit överens om att ge församlingarna klara råd beträffande vissa seder och bruk, bland vilka också omskärelsen fanns. Det var vid detta allmänna rådsmöte som församlingens ledare enhälligt beslöt att rekommendera Barnabas och Paulus som förkunnare, som var värda alla troendes fulla förtroende. rätt (374)Bland dem som var närvarande vid detta möte fanns några som hårt kritiserade de arbetsmetoder som de apostlar tillämpade, som hade det främsta ansvaret och den tyngsta arbetsbördan att bära ifråga om den evangeliska förkunnelsen i den icke-judiska världen. Men under det att det allmänna rådsmötet diskuterade denna verksamhet vidgades deras uppfattning om Guds planer och de förenade sig med de övriga troende ledarna. Kloka beslut fattades som gjorde en harmonisk enhet möjlig bland alla de troende. rätt (375)När senare de icke-judiska troendes antal starkt ökade, började några av församlingens ledare i Jerusalem att på nytt uppliva de gamla fördomarna mot Paulus och hans medarbetares arbetsmetoder. Dessa fördomar blev med åren allt mer inrotade. Slutligen beslöt några av församlingens ledare att den evangeliska förkunnelsen i framtiden måste utföras efter deras egna idéer. Om Paulus ville följa vissa metoder som de rekommenderade, skulle de erkänna honom och understödja honom i verksamheten. I annat fall kunde de inte längre göra det. rätt (375)Dessa män hade glömt sanningen att all undervisning måste komma från Gud och att varje förkunnare måste få en personlig upplevelse av att följa sin gudomlige Ledare och inte vara beroende av människor för att få denna direkta ledning. De hade också glömt att evangelii förkunnare måste fostras och formas, inte efter människors idéer utan till likhet med de gudomliga förebilderna. rätt (375)Inte med övertalning (376)Under hela sin verksamhet som förkunnare hade Paulus vänt sig till Gud för att få direkt ledning. Samtidigt hade han emellertid varit mycket noga med att arbeta i överensstämmelse med de beslut som det allmänna rådsmötet i Jerusalem hade fattat. Som ett resultat därav "styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag". (Apg. 16:5.) Trots den brist på sympati som några visade honom, fann han tröst i övertygelsen att han hade gjort sin plikt när han hos sina medtroende uppmuntrade en anda av trohet, frikostighet och inbördes kärlek. Detta hade ju också visat sig i de frikostiga gåvor som han kunde överlämna till den judekristna församlingens äldste. rätt (376)Efter det att Paulus hade överlämnat gåvorna "förtäljde han för dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort bland hedningarna". Efter denna redogörelse blev alla, till och med de som hade tvivlat, överbevisade om att Gud hade välsignat Paulus i hans arbete. "När de hörde detta, prisade de Gud." De insåg att de arbetsmetoder som Paulus tillämpat hade godkänts av himmelen. De frikostiga gåvor som låg framför dem bekräftade apostelns redogörelse för troheten inom de troende icke-judiska församlingarna. De män inom ledningen för församlingen i Jerusalem som egenmäktigt hade krävt åtgärder för att kontrollera verksamheten fick nu en ny uppfattning av Paulus' arbete. De förstod att de hade intagit en oriktig ståndpunkt, att de hade varit bundna av judiska seder och stadgar och att den evangeliska verksamheten i stor utsträckning hade hämmats, eftersom de inte hade förstått att skiljemuren mellan judar och icke-judar hade brutits ned genom Kristi död. rätt (376)Detta var ett utmärkt tillfälle för alla församlingens ledare att öppet erkänna att Gud hade arbetat genom Paulus och att de ibland hade handlat orätt, då de låtit sig påverkas av motståndarnas rapporter som väckt deras avundsjuka och fördomar. Men i stället för att förena sig i ett försök att rättfärdiga dem som de hade skadat, gav de honom råd som visade att de alltjämt ansåg att han i stor utsträckning skulle hållas ansvarig för de rådande fördomarna. De var inte ädelmodiga nog att försvara honom och att visa dem som tvivlade, att de hade haft orätt. I stället försökte de få till stånd en eftergift från båda sidor genom att råda honom att i fortsättningen arbeta på ett sätt som skulle undanröja alla missuppfattningar. rätt (377)Du ser, käre broder, sade de som svar på hans redogörelse, huru många tusen judar det är, som hava kommit till tro, och alla nitälska för lagen. Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra efter vad stadgat är. Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har kommit hit. Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som hava bundit sig genom ett löfte. Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har blivit sagt om dig äger någon grund, utan att också du vandrar efter lagen och håller den. Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet av förkvävda djur och för otukt. rätt (377)Församlingens ledare hoppades att Paulus, genom att följa de råd de gav honom, på ett avgörande sätt skulle visa att ryktena om honom saknade grund. De försäkrade honom att de beslut som antogs vid det tidigare rådsmötet om de icke-judiska troende och om ceremoniallagen alltjämt var gällande. Men de råd som nu gavs stod i strid med det tidigare beslutet. Guds Ande hade emellertid inte gett denna undervisning. Den hade dikterats av deras feghet. Församlingens ledare i Jerusalem visste att de troende genom att förkasta ceremoniallagen skulle dra på sig judarnas hat och utsätta sig själva för förföljelse. Judarnas högsta råd, Sanhedrin, skulle göra allt de kunde för att stoppa evangelii framgång. Sanhedrin gav uppdrag åt några att följa efter apostlarna, framför allt efter Paulus, och på alla tänkbara sätt försöka skada deras arbete. Om de som trodde på Kristus fördömdes av Sanhedrin såsom lagöverträdare, skulle de utan dröjsmål bli straffade som avfällingar från den judiska tron. rätt (378)Ödesdiger eftergift (378)Paulus kände alltid en ivrig önskan att arbeta i gemenskap med sina medtroende. Han var mild mot de svaga i tron. Han kände vördnad för de apostlar som hade varit med Kristus och för Jakob, Herrens broder. Han hade beslutat sig för att vara allt för alla människor så långt han nu kunde utan att ge efter på sina principer. När man tänker på allt detta kan man inte förvåna sig över att han lät sig övertalas att avvika från det fasta och bestämda sätt att handla, som han dittills hade följt. Men i stället för att vinna sitt mål att befrämja den inbördes gemenskapen påskyndade han bara den hotande krisen och de lidanden som hade förutsagts om honom. Splittring uppstod mellan honom och församlingens ledare. Församlingen berövades en av sina starkaste pelare och sorg drabbade alla troende i alla länder. rätt (379)De förstod inte farorna (379)De som hade gett Paulus rådet att handla på detta sätt hade inte tänkt igenom vilka faror han därigenom utsatte sig för. Vid den här tiden på året var Jerusalem fyllt av tillbedjare från många länder. Under Paulus' arbete att fullgöra det uppdrag som Gud hade gett honom, att förkunna evangelium för de icke-judiska folken, hade han besökt många av världens största städer. Han var väl känd av tusentals människor, som hade kommit till Jerusalem för att fira högtiden. Bland dessa fanns människor som var fyllda av ett bittert hat mot honom. När han gick in i templet vid ett tillfälle som detta, satte han sitt eget liv i fara. Under flera dagar gick han ut och in bland dem som tillbad i templet, skenbart utan att någon lade märke till honom. Men när han vid slutet av den omtalade reningstiden stod och talade med en präst om det offer som skulle frambäras, var det några judar ifrån Asien som kände igen honom. rätt (380)Med sataniskt raseri rusade de mot honom och ropade: "I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man, som allestädes lär alla sådant, som är emot vårt folk och emot lagen och emot denna plats." Och när människor rusade till på grund av detta rop om hjälp tillfogades ytterligare en anklagelse "därtill har han nu ock fört greker in i helgedomen och oskärat denna heliga plats". rätt (380)Enligt den judiska lagen var det ett brott som skulle straffas med döden, att en oomskuren person gick in på den inte förgården i det heliga templet. Man hade sett Paulus i staden i sällskap med Trofimus, som kom från Efesus. Man tog därför för givet att Paulus hade tagit denne med sig in i templet. Detta hade han emellertid inte gjort. Då Paulus själv var jude kunde han gå in i templet utan att överträda lagen. Men fastän anklagelsen var falsk, väckte den folkets fördomar. Ropet togs upp och genljöd genom templets förgårdar. Folkmassan greps av vild upphetsning. Nyheten spred sig snabbt genom hela Jerusalem. "Hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig tillsammans." rätt (380)Att en som avfallit från Israel skulle våga vanhelga templet just när tusentals människor hade kommit dit från alla delar av världen för att tillbedja, kom pöbeln att gripas av det våldsammaste raseri. "Då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen." rätt (380)Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos översten för den romerska vakten, att hela Jerusalem var i uppror. Klaudius Lysias kände väl till de upproriska element som han hade att göra med. Därför tog han strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen, upphörde de att slå Paulus. Översten visste inte någonting om orsaken till tumultet, men han såg att folkets raseri var riktat mot Paulus. Han trodde därför att denne var en viss egyptisk upprorsmakare som han hade hört talas om och som han ännu inte hade lyckats gripa. Han tog därför hand om Paulus och lät fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var och vad han hade gjort. Men då började folket genast ropa den ene så, den andre så. Då han alltså för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han, att man skulle föra honom till kasernen. Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt på, att han måste bäras av krigsmännen, ty folkhopen följde efter och skriade: 'Bort med honom!' rätt (381)En sista vädjan (381)Paulus' begäran beviljades och "då gav Paulus från trappan, där han stod, med handen ett tecken åt folket". Denna gest tilldrog sig folkets uppmärksamhet och hans gestalt manade till respekt. "Och sedan där hade blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska och sade: 'Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.' När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte: rätt (382)'Jag är en Judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man, som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören. Ingen kunde förneka det som aposteln sade, eftersom detta var väl känt för många som ännu bodde i Jerusalem. Han talade om sin tidigare iver då han förföljde Kristi efterföljare ända till döden. Han berättade om de förhållanden som hade samband med hans omvändelse. Han beskrev hur hans stolta sinne hade underkuvats och hur han hade böjt sig för den korsfäste nasarén. Om han hade försökt att argumentera med sina motståndare skulle de hårdnackat ha vägrat att lyssna till honom. Men när han berättade om sin egen upplevelse, följdes denna av en överbevisande kraft som tillfälligt tycktes uppmjuka och besegra deras sinnen. rätt (382)Sedan försökte han visa, att han inte hade börjat arbeta bland de icke-judiska folken av eget val. Han hade helst velat arbeta för sitt eget folk. Men just i detta tempel hade Guds röst talat till honom i en helig vision och sagt till honom: "Gå, jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna. rätt (382)Hittills hade folket lyssnat med spänd uppmärksamhet. Men när Paulus berättade om hur han hade valts till en Kristi representant, bland de icke-judiska folken, greps de på nytt av raseri. De var vana vid att betrakta sig själva som det enda folk som Gud gynnade. De ville inte tillåta att de föraktade icke-judiska folken fick del av de förmåner som hittills ansetts uteslutande tillhöra dem själva. De överröstade Paulus och ropade: "Bort ifrån jorden med den människan! Det är icke tillbörligt, att en sådan får leva." rätt (383)Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade stoft upp i luften, bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så att han finge veta, varför de så ropade mot honom. 38 410 383 Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod där: 'Är det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?' När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrättade honom härom och sade: 'Vad är det du tänker göra? Mannen är ju romersk medborgare.' Då gick översten dit och frågade honom: 'Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?' Han svarade: 'Ja,' Översten sade då: 'Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrätten.' Men Paulus sade: 'Jag däremot har den redan genom födelsen.' Männen, som skulle hava förhört honom, drogo sig då strax undan och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta, att han var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på att han hade låtit fängsla honom. 38 410 383 Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, lät han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem. rätt (383)Aposteln ställdes nu inför samma domstol som han själv hade varit medlem av före sin omvändelse. Då han nu stod där inför de judiska rådsherrarna var han lugn och samlad. Hans ansiktsuttryck uppenbarade Kristi frid. "Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: 'Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.'" När de hörde Paulus' ord väcktes deras hat på nytt. "Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle slå honom på munnen." Vid denna omänskliga befallning utbrast Paulus: "'Gud skall slå dig, du vitmenade vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!' Då sade de som stodo där bredvid: 'Smädar du Guds överstepräst?' Paulus svarade: 'Jag visste icke, mina bröder, att han var överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk skall du icke tala onda ord.' rätt (384)Motstridiga åsikter (384)Knappt hade han sagt detta förrän en strid uppstod mellan fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad. Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna bekänna sig tro på både det ena och det andra. Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: 'Vi finna intet ont hos denne man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med honom.'" rätt (384)I den förvirring som nu uppstod försökte sadducéerna ivrigt att infånga aposteln, så att de skulle kunna döda honom. Men fariséerna var lika ivriga att skydda honom. "Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten, att de skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och rycka honom undan dem och föra honom till kasernen." rätt (385)När Paulus litet senare tänkte igenom dagens påfrestande upplevelser, blev han rädd att hans ankomst till Jerusalem möjligen hade varit ett misstag och hade ogillats av Gud. Kunde det vara så att han hade begått ett misstag med att besöka Jerusalem? Hade hans önskan att handla i överensstämmelse med församlingens ledare lett till detta förödande resultat? rätt (385)Den ställning som judarna hade som Guds föregivna folk inför den icke-judiska världen orsakade aposteln svåra bekymmer. Vad skulle dessa icke-judiska myndigheter tänka om dem som gjorde anspråk på att vara Guds tillbedjare och att inneha ett heligt ämbete? De lät sig ju ändå behärskas av en blind, oresonlig vrede. De försökte döda sina trosfränder som vågade avvika från dem i sin religiösa tro. De förvandlade sin högtidliga rådsförsamling till en plats för strider och tumult. Paulus kände inom sig att Guds namn hade blivit vanärat inför de icke-judiska folken. rätt (385)Nu var Paulus i fängelse. Han visste att hans fiender i sitt oresonliga hat inte skulle tveka att använda vilka medel som helst för att röja honom ur vägen. Kunde det vara så att hans arbete för församlingarna hade avslutats? Skulle nu "glupande ulvar" vinna inträde hos dem? Kristi sak vilade tungt på hans sinne. Med stor ängslan tänkte han på de faror som hotade de långt från varandra spridda församlingarna. De stod ju utan allt skydd för just sådana män som dessa som angripit honom i Stora rådet. Djupt bedrövad och nedstämd började han gråta och bedja. rätt (385)Gud hade emellertid inte övergett sin budbärare i denna mörka stund. Han hade beskyddat honom från den mordiska folkhopen på tempelgården. Han hade varit med honom inför Stora rådet. Han var med honom i fängelset. Han uppenbarade sig för sin trogne apostel, som svar på dennes ivriga böner om vägledning. "Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: 'Var vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.'" rätt (386)Paulus hade länge sett fram emot att få besöka Rom. Han kände en stark önskan om att få vittna för Kristus i denna stad. Nu hade han en känsla av att hans syften hade blivit gäckade genom judarnas fientlighet. Men inte ens nu anade han, att det skulle bli som fånge som han fick resa dit. rätt (386)Konspiration avslöjas (386)Dessa konspiratörer "gingo till översteprästerna och de äldste och sade: 'Vi hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi hava dräpt Paulus. Så mån I nu tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.'" rätt (386)I stället för att klandra dessa grymma planer anslöt sig präster och rådsherrar ivrigt till dem. Paulus hade talat sant, då han jämförde Ananias med en vitmenad grav. rätt (386)Gud ingrep emellertid för att rädda sin tjänares liv. Paulus' systerson fick höra om försåtet. "Han kom därför till kasernen och gick dit in och omtalade för Paulus, vad han hade hört. Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom, och sade: 'För denne yngling till översten; ty han har en underrättelse att lämna honom.' Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och sade: 'Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.'" rätt (387)Klaudius Lysias tog emot den unge mannen vänligt och förde honom avsides och frågade honom: "Vad är det för en underrättelse du har att lämna mig?" Den unge mannen svarade: "Judarna hava kommit överens om att bedja dig att du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om honom. Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras begäran." rätt (387)Nattlig flykt (387)Lysias beslöt genast att flytta Paulus från sitt förvaltningsområde till landshövdingen Felix' område. Som ett folk befann sig judarna vid denna tid i ett tillstånd av upphetsning och irritation. Upplopp förekom ofta bland dem. Om Paulus hade hållits kvar i Jerusalem kunde detta ha utgjort en fara för staden, ja, till och med för översten själv. Han kallade därför till sig "två av hövitsmännen och sade till dem: 'Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två hundra spjutbärare.' Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus rida på, så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix." rätt (388)Nu gällde det att snabbt sända iväg Paulus: "Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem befallt och förde honom om natten till Antipatris. Därifrån fortsatte ryttarna med fången till Cesarea medan de fyra hundra soldaterna återvände till Jerusalem. rätt (388)Befälhavaren för denna avdelning av ryttare förde fången till Felix samtidigt som han överlämnade ett brev som hade anförtrotts honom av översten. I brevet skriver översten: rätt (388)Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix. 38 415 388 Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta, att han var romersk medborgare. Men då jag också ville veta, vad de anklagade honom för, lät jag ställa honom inför deras stora råd. Jag fann da att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor i deras lag, men att han icke var anklagad för något som förtjänade död eller fängelse. Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot honom. rätt (388)Efter det att Felix hade läst brevet, frågade han från vilket landskap fången var. Då han fick veta att han var från Cilicien, sade han: "Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare hava kommit tillstädes. Så bjöd han att man skulle förvara honom i Herodes' borg. rätt (388)Paulus' fall var inte första gången en Guds budbärare hade funnit en tillflykt bland de icke-judiska folken undan det folk som bekände sig till Gud. I sitt raseri mot Paulus hade judarna lagt ytterligare ett brott till den dystra lista av illgärningar som kännetecknar detta folks historia. De hade ännu en gång förhärdat sina sinnen mot sanningens ord. Därigenom hade de gjort sin dom ännu mera säker. rätt (389)Det var bara några få som förstod den fulla betydelsen av de ord som Jesus sade, när han i Nasarets synagoga förklarade, att han var den Smorde. Han sade att det var hans uppdrag att trösta, välsigna och rädda dem som var bedrövade och fångna i synden. När han såg hur stolthet och otro behärskade sina lyssnares sinnen, påminde han dem om hur Gud i gångna tider hade vänt sig bort från sitt utvalda folk, på grund av att de hade visat otro och varit upproriska. I stället hade han uppenbarat sig för sådana som inte tillhörde det judiska folket och som inte hade förkastat himmelens ljus. Änkan i Sarepta och Naaman, den syriske officeren, hade följt all den upplysning de hade. På grund härav räknades de som mer rättfärdiga än Guds utvalda folk, som hade avfallit från honom och uppoffrat sina principer för att kunna leva ett behagligt liv och bli uppskattade och hedrade av omvärlden. rätt (389)Det var en skrämmande sanning som Jesus förklarade för judarna i Nasaret, när han sade att det hos de avfälliga israeliterna inte fanns någon trygghet för Guds trogna efterföljare. De uppfattade inte Jesu värde och inte heller uppskattade de hans verksamhet. De judiska ledarna gjorde anspråk på att ivra för Guds ära och Israels bästa. Men i själva verket var de fientligt inställda till båda. Genom både lära och exempel ledde de folket allt längre bort ifrån lydnaden för Guds krav. Därigenom kom folket i ett läge där Gud inte kunde skydda dem i en tid av svårigheter. rätt (389)Frälsarens bestraffande ord till folket i Nasaret hade nu, i den behandling som Paulus utsattes för, fått sin tillämpning, inte bara på de otrogna judarna utan även på hans egna medtroende. Om församlingens ledare hade övervunnit sina bittra känslor mot aposteln och tagit emot honom som den som Gud särskilt hade kallat att förkunna evangelium för de icke-judiska folken, skulle Gud inte ha tillåtit att detta hade hänt honom. Gud skulle inte ha beslutat att Paulus' verksamhet skulle avslutas så snart. Han utförde emellertid inte något underverk för att bryta det händelseförlopp som församlingsledarna i Jerusalem hade satt igång. rätt (390)Alltid samma konsekvenser (390)Satan arbetar ständigt genom sina redskap för att skada och göra de människor missmodiga som Gud har valt för att utföra ett stort och värdefullt arbete. Dessa kanske står redo att till och med offra sitt liv för att befrämja Kristi sak. Ändå låter deras medtroende den store bedragaren förmå dem att hysa tvivel som, om de inte undertrycker dem, slutligen undergräver förtroendet för dessa Kristi medarbetares uppriktighet. Därigenom blir det omöjligt för dem att i fortsättningen bli till någon större nytta. Alltför ofta lyckas han genom deras trosfränder göra dem så missmodiga och orsakar dem sådana bekymmer, att Gud i sin nåd ingriper och ger sin förföljde medarbetare vila. Sedan händerna lagts i kors över det hjärta som inte längre slår, sedan den varnande och uppmuntrande rösten tystnat, vaknar kanske de förhärdade, så att de inser och uppskattar de välsignelser som dessa Kristi medarbetare har spritt omkring sig. Deras död kanske ger ett resultat som de inte lyckades åstadkomma med sitt livsverk. rätt |