Tungor av eld

(36)Tungor av eld
När apostlarna återvände från Oljeberget till Jerusalem, betraktade folket dem och väntade sig att i deras ansikten få se uttryck av sorg, förvirring och nederlag. I stället såg de glädje och triumf. Apostlarna sörjde inte längre över grusade förhoppningar. De hade sett sin uppståndne Frälsare. Orden i hans avskedslöfte ekade ständigt i deras öron. rätt

(36)I lydnad för Kristi befallning avvaktade de i Jerusalem uppfyllelsen av Faderns löfte – utgjutandet av Anden. De väntade emellertid inte i sysslolöshet. Berättelsen säger att de sedan alltid "var i helgedomen och lovade Gud". (Luk. 24:53.) De samlades också för att framlägga sina böner för Fadern i Jesu namn. De visste att de hade en representant i himmelen, en som talade för dem inför Guds tron. I högtidlig vördnad böjde de sig i bön och upprepade den försäkran de fått: "Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig." – Joh. 16:23, 24. Allt högre och högre sträckte de ut trons hand med det mäktiga argumentet: "Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss." – Rom. 8:34. rätt

(37)Under det att apostlarna väntade på uppfyllelsen av löftet, ödmjukade de sig i sann ånger och bekände sin otro. De erinrade sig vad Kristus hade sagt till dem före sin död. Nu förstod de helt vad han menat. Sanningar som de hade glömt kom åter fram i deras sinnen och de upprepade dessa för varandra. De förebrådde sig själva för att de hade missförstått sin Frälsare. Liksom i en procession framträdde scen efter scen av hans sällsamma liv inför dem. De tänkte på hans rena, heliga liv. De kände att ingen kamp skulle bli för hård, inget offer för stort, om de bara kunde i sina liv vittna om älskligheten i Kristi väsens egenskaper. Om de bara på nytt kunde få återuppleva de gångna tre åren tänkte de, hur annorlunda skulle de då inte handla. Om de bara kunde få träffa sin Mästare på nytt, hur ivrigt skulle de inte sträva efter att visa honom hur djupt de älskade honom. De skulle visa hur uppriktigt de sörjde över att de någonsin orsakat honom sorg genom ord eller en handling av otro. Men de tröstades av tanken att de hade fått förlåtelse. De beslöt sig för att så långt det var möjligt skulle de gottgöra sin otro genom att frimodigt bekänna honom inför världen. rätt

(37)Apostlarna bad med intensiv iver om att bli beredda att söka upp människor och att i sitt dagliga umgänge med dem kunna samtala på ett sätt som skulle leda dem till Kristus. De undanröjde alla skiljaktigheter, all önskan att vara bland de främsta och slöt sig samman i kristen gemenskap. De sökte sig närmare och närmare Gud. Under det att de gjorde detta insåg de vilken förmån de hade som fick umgås så nära med Kristus. Sorg fyllde deras sinnen, då de tänkte på hur många gånger de hade orsakat honom sorg, då de inte kunde fatta den undervisning som han till deras bästa hade försökt meddela dem. Dessa dagar av beredelse var dagar av djup självrannsakan. Apostlarna kände sitt andliga behov. De ropade till Gud om den heliga smörjelse som skulle göra dem lämpliga att arbeta för människors frälsning. De bad inte enbart om välsignelse för sig själva. De kände också starkt sitt ansvar för att rädda människor. De insåg att evangelium skulle förkunnas för världen. De gjorde därför anspråk på den kraft som Kristus hade utlovat. rätt

(38)Under den patriarkaliska tiden hade den helige Andes inflytande uppenbarats på ett markant sätt, men aldrig i sin fullhet. Nu uppsände apostlarna, såsom Frälsaren hade sagt dem, sina bönder om denna gåva. I himmelen vädjade Kristus för dem. Han gjorde anspråk på Anden, så att han skulle kunna utgjuta den över sitt folk. rätt

(38)När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. rätt

(38)Den Oändlige uppenbarar sig
Anden kom över de väntande, bedjande apostlarna med en fullhet som nådde dem alla. Den Oändlige uppenbarade sig i kraft för sin församling. Det var som om detta inflytande under tidsåldrar hade hållits tillbaka men som himmelen nu gladde sig över att kunna ge med hela rikedomen av Andens nåd till församlingen. Och under Andens inflytande blandades böner av ånger och bekännelse med sånger av lovprisande över förlåtna synder. Ord av tacksägelse och profetia hördes. Hela himmelen sänkte sig ned för att se och beundra den oändliga kärlekens överväldigande klokhet. Med stor förundran utropade apostlarna: "Häri består kärleken." De tog emot den skänkta gåvan. Och vad hände? Andens svärd som på nytt vässats med kraft och doppats i himmelens ljus högg sin väg genom otron. Tusentals omvändes på en dag. rätt

(39)Det är nyttigt för eder att jag går bort, sade Jesus till sina apostlar, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder. När han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall. – Joh.16:7, 13. rätt

(39)Kristi himmelsfärd var signalen att hans efterföljare skulle få den utlovade välsignelsen. De skulle vänta tills de fått den innan de tog itu med sitt arbete. När Kristus gick in genom de himmelska portarna kröntes han under änglarnas beundran. Så snart denna ceremoni var fullbordad sänkte sig den helige Ande ned över apostlarna i rika strömmar. Kristus blev verkligen förhärligad också med den härlighet som han hade hos Fadern från all evighet. Detta pingstens andedop var himmelens bekräftelse på att Frälsarens kröning var fullbordad. Som han hade lovat hade han sänt den helige Ande från himmelen till sina efterföljare. Detta var bekräftelsen på att han som präst och konung hade tagit emot all auktoritet i himmelen och på jorden och att han nu var "den Smorde" över sitt folk. rätt

(39)Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala. Den helige Ande visade sig i form av tungor av eld som vilade över de församlade. Detta var en symbol på den gåva som apostlarna tog emot och som gjorde det möjligt för dem att flytande tala språk som de hittills hade varit helt obekanta med. Elden som visade sig, var en symbol på den iver och uthållighet med vilken apostlarna skulle arbeta och den kraft som skulle följa deras arbete. rätt

(39)Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. Under landsflykten hade judar spritts över nästan hela den bebodda världen. I sin landsflykt hade de i sina nya hemländer lärt sig dessas språk. Många av dessa judar var vid detta tillfälle samlade i Jerusalem, där de deltog i de religiösa fester som då pågick. Varje känt språk var representerat bland dem som var samlade. Denna mångfald av språk skulle ha varit ett stort hinder för förkunnandet av evangelium. Gud avhjälpte därför på ett undergörande sätt apostlarnas otillräcklighet. Den helige Ande gjorde för dem det som de inte själva skulle ha kunnat åstadkomma under en hel livstid. De kunde nu förkunna evangelium i andra länder och korrekt tala det språk som folket talade på de platser där de arbetade. Denna undergörande gåva var ett starkt bevis inför världen att deras uppdrag kom från himmelen. Från denna stund var apostlarnas språk rent, enkelt och korrekt, oavsett om de talade på sitt eget språk eller på något främmande språk. rätt

(40)Ingen naturlig förklaring
"Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem. Och de uppfylldes av stor häpnad och förundran och sade: 'Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala? Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt modersmål talas?'" rätt

(40)Prästerna och rådsherrarna blev mycket upprörda över dessa sällsamma händelser. De vågade emellertid inte ge uttryck åt sin förargelse. De var rädda för att de själva skulle drabbas av folkets våldsamhet. Prästerna hade dödat nasaréen, men här stod nu hans efterföljare, okunniga män från Galiléen, och berättade om hans liv och arbete på alla kända språk. De hade bestämt sig för att ge något slags naturlig förklaring till den undergörande kraft som tog sig uttryck genom apostlarna. Därför spred de ryktet att apostlarna var berusade på grund av att de druckit för mycket av det nya vin som beretts för festen. Några av de mest okunniga i folkskaran godtog denna förklaring, medan de mer upplysta visste att den var falsk. De som förstod de olika språken, bekräftade också att apostlarna verkligen talade dem korrekt. rätt

(41)Som svar på prästernas anklagelse visade Petrus, att det som hände var en direkt uppfyllelse av profeten Joels förutsägelse. Han förutsade ju att en sådan kraft skulle komma över människor för att utrusta dem för ett särskilt arbete. "I judiske män och I alla Jerusalems invånare", sade Petrus, "detta mån I veta, och lyssnen nu till mina ord: Det är icke så, som I menen, att dessa äro druckna; det är ju blott tredje timmen på dagen. Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel: 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla män skola hava drömmar; ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skola profetera.'" rätt

(41)Klart och med kraft vittnade Petrus om Jesu död och uppståndelse: "I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten, . . . honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda. Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden." rätt

(41)Petrus hänvisade inte till Kristi undervisning för att bevisa hans anspråk. Han visste att hans åhörares fördomar var så stora att hans ord i det avseendet skulle ha varit utan effekt. I stället talade han till dem om David, som av judarna betraktades som en av deras lands patriarker. "David säger med tanke på honom:", förklarade han, "Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla. För den skull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med förhoppning: den, att du icke skall lämna min själ åt dödsriket och icke låta din Helige se förgängelse. . . rätt

(42)Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven: hans grav finnes ju ibland oss ännu idag." "Därför förutsåg han, att Messias skulle uppstå. . . och sade, att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att hans kropp icke skulle se förgängelse. Denne – Jesus – har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla vittna." rätt

(42)En avslöjande scen
Denna scen innehåller mycket av intresse. Betrakta folket som kommer från alla håll för att lyssna på apostlarnas vittnesbörd om evangelium om Jesus. De tränger sig in och fyller tempelgårdarna. Präster och rådsherrar är där. De har ett bistert, hotande uttryck i sina ansikten av djupt rotad ovilja. Deras sinnen är alltjämt uppfyllda av kvardröjande hat mot Kristus. Deras händer är fortfarande befläckade av blod, sedan de korsfäste världens Frälsare. De hade väntat sig finna apostlarna skrämda av den starka förföljelsen och mordet. I stället finner de dem med kraft förkunna Jesus av Nasaret som Guds Son. De tycks vara höjda över all fruktan och fyllda av Anden. De hör dem frimodigt förklara att den som så nyligen hade förödmjukats, förlöjligats, slagits av grymma händer och blivit korsfäst, är Livets furste som nu upphöjts till Guds högra sida. rätt

(43)Några av dem som lyssnade till apostlarna hade tagit aktiv del i att döma och döda Jesus. Deras röster hade blandats med pöbelns för att kräva att han skulle korsfästas. När Jesus och Barabbas stod inför dem i domsalen och Pilatus frågade: "Vilken viljen I att jag skall giva eder lös?", hade de ropat: "Icke honom, utan Barabbas." – Matt. 27:17; Joh. 18:40. När Pilatus överlämnade Jesus till dem, då han sade: "Tagen I honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till något brott; jag är oskyldig till denne mans blod" , hade de ropat: "Hans blod komme över oss och över våra barn." – Joh. 19:6; Matt. 27:24, 25. rätt

(43)Nu hörde de apostlarna förklara att det var Guds Son som de hade korsfäst. Präster och rådsherrar darrade. Överbevisning och djup beklämning grep folket. De kände "ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: 'Bröder, vad skola vi göra?'" Bland dem, som lyssnade till apostlarna, fanns hängivna judar, som var uppriktiga i sin tro. Den kraft, som åtföljde apostelns ord, övertygade dem om, att Jesu verkligen var Messias. rätt

(43)Er gäller löftet
"Petrus svarade dem: 'Gören bättring; och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.'" rätt

(43)Petrus förklarade för de övertygade människorna, att de hade förkastat Kristus på grund av att de hade blivit bedragna av präster och rådsherrar. Om de fortsatte att se upp till dessa män för att få vägledning och råd, och väntade att de skulle erkänna Kristus, innan de själva vågade göra det, skulle de aldrig ta emot honom. Dessa mäktiga män bekände sig visserligen vara fromma, men deras främsta ambition var att vinna jordisk rikedom och ära. De var inte villiga att komma till Kristus för att få upplysning. rätt

(44)Under inflytandet av denna himmelska undervisning kom de Skrifter som Kristus hade förklarat för apostlarna att uppfattas av dem som fullkomlig sanning. Den förvirring som hade hindrat dem från att se upplösningen av den gudstjänstordning som hade avskaffats, hade nu skingrats. De fattade med fullkomlig klarhet avsikten med Kristi uppdrag och hans rikes natur. De kunde med kraft tala om Frälsaren. När de förklarade frälsningsplanen för sina åhörare, blev många övertygade och överbevisade. De traditioner och den vidskepelse som prästerna påtvingat dem sveptes undan ur deras sinnen och de tog emot Frälsarens undervisning. rätt

(44)De som då togo emot hans ord läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. rätt

(44)De judiska ledarna hade trott att Kristi verk skulle sluta med hans död. Nu hade de i stället fått uppleva de sällsamma scenerna på Pingstdagen. De hörde apostlarna, utrustade med en kraft och en makt som hittills varit okänd, förkunna Kristus. Deras ord följdes av tecken och under. I Jerusalem, judendomens starkaste fäste, förklarade tusentals öppet sin tro på Jesus av Nasaret som Messias. rätt

(44)Apostlarna blev förvånade och överväldigade av storheten i denna skörd av människor. De betraktade inte detta som ett resultat av sitt eget arbete. De insåg att de skördade vad en annan sått. Ända sedan Adams fall hade Kristus uppdragit åt utvalda budbärare att förkunna hans vilja och budskap för människorna. Under sitt liv på denna jord hade han sått sanningens säd och vattnat den med sitt blod. De omvändelser, som ägde rum på Pingstdagen, var resultatet av denna sådd, skörden av Kristi arbete, uppenbarelsen av kraften i hans undervisning. rätt

(45)Enbart apostlarnas argument, hur klara och övertygande dessa än var, kunde inte ha avlägsnat de människors fördomar, som förkastat så många bevis. Men den helige Ande lät dessa argument sjunka in i människors sinnen med gudomlig kraft. Apostlarnas ord blev som skarpa pilar från den Allsmäktige, som övertygade människor om deras fruktansvärda skuld, då de förkastade och korsfäste härlighetens Herre. rätt

(45)Under Kristi undervisning hade apostlarna lärt sig att förstå sitt behov av Anden. Under Andens fostran fick de sin slutgiltiga utbildning. De gick nu ut för att utföra sitt livsverk. De var inte längre okunniga eller okultiverade. De var inte längre en samling av varandra oberoende enheter eller disharmoniska människor, som stred mot varandra. Deras förhoppningar var inte längre inriktade på världslig storhet. De var "endräktigt" tillsammans: De var av "ett hjärta och en själ". (Apg. 2:46; 4:32.) Kristus fyllde deras tankar, utvidgandet av hans rike var deras mål. Till sinne och karaktär hade de blivit lika sin Mästare. Omvärlden "kände igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus". (Apg. 4:13.) rätt

(45)Klarnande sammanhang
Pingsten skänkte dem den himmelska upplysningen. Det, som de inte kunde förstå medan Jesus vandrade tillsammans med dem, blev nu klarlagt. Med en tro och en tillförsikt, som de aldrig förut känt, tog de emot de Heliga Skrifternas undervisning. Det var för dem inte längre fråga om tro, att Jesus Kristus var Guds Son. De visste att han, fastän han var klädd i mänsklig gestalt, verkligen var Messias och de berättade om sin upplevelse för världen med en tillförsikt, som övertygade människor om, att Gud var med dem. rätt

(46)De kunde tala om Jesu namn med tillförsikt. Var han inte deras vän och äldre broder? Då de fördes in i en nära gemenskap med Kristus, satt de tillsammans med honom i den himmelska världen. Med vilket brinnande språk klädde de inte sin undervisning, då de vittnade för honom! Deras sinnen var överfyllda av en välvilja så full, så djup, så vidsträckt att den tvingade dem att gå ut till jordens mest avlägsna länder och vittna om Kristi kraft. De kände en intensiv längtan efter att få föra det verk vidare som han hade börjat. De insåg storheten i sin skuld till himmelen och sitt ansvar för sitt arbete. Styrkta av den helige Andes gåva gick de ut, fyllda av iver att utvidga korsets triumf. Anden gjorde dem entusiastiska och talade genom dem. Kristi frid lyste ur deras ansikten. De hade helgat sina liv åt honom för att tjäna honom och varje uttryck vittnade om den omvändelse de hade upplevt. rätt

nästa kapitel