I världens huvudstad

(419)I världens huvudstad
När seglingssäsongen började fortsatte befälhavaren och hans fångar resan till Rom. Ett alexandrinskt fartyg som bar Tvillinggudarnas bilder hade på sin resa västerut övervintrat på Malta. På detta fartyg gick de ombord. De blev något försenade på grund av motvind, men resan kunde genomföras i trygghet. Fartyget kastade ankar i Puteolis vackra hamn på italienska kusten. rätt

(419)I denna stad fanns några troende. Dessa bad aposteln att han skulle stanna hos dem i sju dagar, vilket också den vänlige befälhavaren gick med på. Sedan de fått Paulus' brev till församlingen i Rom, hade de troende längtat efter att få besök av aposteln. De hade inte väntat att få se honom såsom fånge. Hans lidande kom emellertid att hos dem väcka en ännu djupare känsla för honom. Avståndet från Puteoli till Rom var bara omkring 215 kilometer. Eftersom denna hamnstad stod i ständig förbindelse med huvudstaden, fick de troende i Rom veta att Paulus snart skulle komma dit och några gick för att möta och välkomna honom. rätt

(419)Åttonde dagen efter deras landstigning gick befälhavaren och fångarna åter ombord för att fortsätta resan till Rom. Befälhavaren beviljade aposteln varje förmån som han hade befogenhet att ge honom, men han kunde inte befria honom från hans fångenskap eller lösa honom från de kedjor som band honom vid hans vaktare. Det var med tungt sinne Paulus nu fortsatte mot det besök i världens huvudstad, som han så länge hade sett fram emot. Hur annorlunda var inte förhållandena mot dem som han hade väntat. Hur skulle han, kedjad och vanärad, kunna förkunna evangelium? Hans förhoppningar att i Rom kunna vinna många människor för evangelium tycktes komma att gå om intet. rätt

(420)Till sist anlände ressällskapet till Forum Appii, ungefär 60 kilometer från Rom. Under det att de banade sig väg genom trängseln på denna stora genomfartsled, fick den gamle gråhårige mannen, där han gick fastkedjad vid två till utseendet förhärdade brottslingar, se många hånfulla ögonkast och blev föremål för många råa, hånfulla skämt. rätt

(420)Plötsligt hördes ett glädjerop och en man springer fram ur den förbipasserande hopen, faller fången om halsen och gråter av glädje såsom då en son välkomnar en far som varit borta under lång tid. Gång på gång upprepas detta skådespel då någon i kärleksfull väntan i den fjättrade fången känner igen den som i Korint eller Filippi eller Efesus hade förkunnat livets ord för honom. rätt

(420)Då de varmhjärtade troende på detta sätt samlas omkring sin trosfader i evangelium, måste hela ressällskapet stanna. Soldaterna var ivriga att få fortsätta färden, men de hade inte hjärta att avbryta detta lyckliga möte. Också de hade lärt sig respektera och uppskatta sin fånge. I det tärda och av plågor fårade ansiktet kunde de troende se Kristi avbild. De försäkrade Paulus att de inte hade glömt honom eller upphört att älska honom. De försäkrade att de stod i skuld till honom för det glädjefyllda hopp som nu upplivade deras liv och gav dem frid i Gud. I sin kärleksfulla iver skulle de gärna ha burit honom på sina axlar hela vägen om de bara hade fått göra det. rätt

(420)Det är bara få som verkligen har förstått den egentliga innebörden i Lukas' ord, när han säger att Paulus "tackade Gud och fick nytt mod" när han fick se sina trosfränder. Mitt ibland sina gråtande och sympatiserande troende, som inte skämdes för hans bojor, tackade aposteln Gud med hög röst. Den dysterhet som hade behärskat honom försvann. Hans kristna liv och arbete hade varit uppfyllt av påfrestningar, lidanden och missräkningar. Nu kände han sig rikt belönad för allt. Med fasta steg och glatt sinne fortsatte han nu sin väg. Han ville inte klaga över det förflutna. Inte heller kände han någon fruktan för framtiden. Han visste att bojor och lidanden väntade honom. Men han visste också att han hade fått bli redskapet för att rädda människor från en fångenskap som var avsevärt mycket mer fruktansvärd. Han gladde sig nu i sina lidanden för Kristi sak. rätt

(421)Möte med landsmän
I Rom överlämnade befälhavaren julius sina fångar till föreståndaren för kejsarens vakt. Den fördelaktiga rekommendation som han gav Paulus, liksom det brev som han överlämnade från Festus gjorde att också denne befälhavare fick en gynnsam inställning till aposteln. Paulus tilläts att bo i en egen hyrd bostad i stället för att inspärras i fängelse. Även om han fortfarande var bunden vid en soldat, hade han frihet att ta emot besök av sina vänner och arbeta för befrämjandet av Kristi sak. Många av de judar som hade blivit bannlysta från Rom några år tidigare, hade fått tillåtelse att återvända. Därför fanns det ett stort antal judar i Rom vid denna tid. Det var först och främst för dessa som Paulus ville redogöra för vad han hade att säga om sig själv och sitt uppdrag, innan fienderna fick tillfälle att väcka deras förbittring mot honom. Tre dagar efter det att han hade kommit till Rom, lät han därför sammankalla deras ledande män. För dessa berättade han enkelt och klart varför han hade kommit till Rom som fånge. rätt

(422) "Mina "bröder", sade han, "fastän jag icke har gjort något mot vårt folk eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom fånge. Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden. Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till kejsaren; dock icke som om jag hade någon anklagelse att göra mot mitt folk. Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som jag är bunden med denna kedja." rätt

(422)Han sade inte någonting om hur judarna hade misshandlat honom. Inte heller talade han om de upprepade gånger som de hade försökt lönnmörda honom. Han talade med urskillning och vänlighet. Han försökte inte vinna någon personlig uppmärksamhet eller sympati. Inte heller försökte han försvara sanningen eller hävda Kristi evangeliums värdighet. rätt

(422)Hans lyssnare svarade, att de inte hade fått meddelanden om några anklagelser mot honom, vare sig genom offentliga eller personliga brev. Inte heller hade någon av de judar som hade kommit till Rom beskyllt honom för något brott. De gav också uttryck för att de var mycket angelägna om att själva få höra, varför han trodde på Kristus. "Ty om det partiet", sade de, "är oss bekant, att det allestädes mötes med gensägelse." rätt

(422)Eftersom de själva ville det, bad Paulus dem att bestämma en dag då han kunde förklara evangelii sanningar för dem. När den tidpunkt kom som de hade bestämt, var många samlade. "Då vittnade han för dem om Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga dem i fråga om Jesus med bevis både ur Moses' lag och ur profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen." Han berättade om sina egna upplevelser och lade fram för dem, enkelt och uppriktigt, men med kraftfulla argument från Gamla Testamentets skrifter. rätt

(423)Aposteln visade att evangelium inte bestod i formväsende, ceremonier, bekännelser och teorier. Om det vore så, kunde ju människor förstå det genom att undersöka det, precis som man undersöker andra förhållanden som hör till det vardagliga livet. Han förklarade att kristendomen var en praktisk frälsande kraft. Den var en helt och hållet gudomlig princip, en personlig upplevelse av Guds makt att omskapa människan. rätt

(423)Han visade hur Moses hade hänvisat Israel till Kristus som den profet som de skulle lyssna till. Han visade också hur alla Guds profeter hade vittnat om honom som Guds stora botemedel mot synd. Han var den syndfrie, som skulle bära syndarens skuld. Han kritiserade dem inte för att de iakttog former och ceremonier. I stället visade han att de, genom att strängt följa det rituella gudstjänstsystemets alla föreskrifter förkastade den som hela detta system symboliserade. rätt

(423)Paulus förklarade, att innan han blev omvänd, hade han inte lärt känna Kristus genom personlig bekantskap. Han hade bedömt honom efter den uppfattning som han i likhet med andra hade om den kommande Messias' sätt att leva och hans uppdrag. Han hade förkastat Jesus av Nasaret som en bedragare, eftersom han inte motsvarade hans föreställning om honom. Men nu hade Paulus, efter det att han hade blivit omvänd, fått en betydligt mer andlig och upphöjd uppfattning om Kristus. Han sade att det inte var människan Jesus som han skulle förklara för dem. Herodes hade sett Kristus under den tid han var människa. Hannas hade sett honom. De romerska soldaterna hade sett honom. Men de hade inte sett honom som den förhärligade Återlösaren. Att förstå Kristus genom tron, att få en andlig kunskap om honom var något som man mer skulle sträva efter, än att bli personligen bekant med honom sådan han var, då han levde på jorden. Den gemenskap med Kristus som Paulus nu hade var mer förtrolig och mera beständig än någon jordisk och mänsklig gemenskap kunde vara. rätt

(424)Då Paulus talade om vad han visste och bekräftade vad han hade förstått om Jesus av Nasaret såsom Israels hopp, blev de som uppriktigt sökte efter sanningen, överbevisade. Hos några gjorde hans ord ett bestående intryck. Andra vägrade hårdnackat att godta skrifternas klara vittnesmål, till och med när de lades fram av en som var särskilt upplyst av den helige Ande. De kunde inte motbevisa hans argument, men de vägrade ändå att godkänna hans slutsatser. rätt

(424)Fientliga intriger
Många månader gick efter det att Paulus hade kommit till Rom, innan judar kom från Jerusalem för att personligen framföra sina anklagelser mot fången. De hade många gånger misslyckats i sina försök. När Paulus nu skulle förhöras inför den högsta domstolen inom det romerska världsriket, ville de inte utsätta sig för att misslyckas på nytt. Lysias, Felix, Festus och Agrippa hade alla förklarat att de betraktade honom oskyldig. Att genom intriger påverka kejsaren till förmån för dem var nu deras enda möjlighet att vinna framgång. De gick därför inte genast till angrepp. De behövde tid för att finslipa sina planer och för att förverkliga dem. Därför väntade de en tid innan de personligen lade fram sina anklagelser mot aposteln. rätt

(424)Genom Guds försyn blev resultatet av denna tidsvinst, att Paulus fick tillfälle att förkunna evangelium. Genom de människors välvilliga inställning som hade ansvaret för Paulus, fick han tillåtelse att bo i en rymlig bostad, där han fritt kunde träffa sina vänner och också förkunna evangelium dagligen för dem som kom för att lyssna. På detta sätt kunde han under två års tid fortsätta sitt arbete. "Han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri." rätt

(425)Under denna tid glömde han inte de församlingar som han hade organiserat i många länder. Han visste vilka faror som hotade de nyomvända troende. Därför sökte han så långt som möjligt att hjälpa dem genom att i brev förmana och undervisa dem. Från Rom sände han också ut gudhängivna evangelister, inte bara för att uppmuntra dessa församlingar utan även för att arbeta på nya fält som han själv inte hade besökt. Dessa evangelister var kloka församlingsvårdare som gav stabilitet åt det arbete som Paulus så väl hade börjat. Aposteln höll sig ständigt underrättad om förhållandena i dessa församlingar och vilka faror som hotade dem, så att han kunde övervaka dem på ett klokt sätt. rätt

(425)Mer bestående inflytande
Även om Paulus nu skenbart var avskuren från aktiv verksamhet kunde han ändå utöva ett mer omfattande och mer bestående inflytande, än om han hade haft frihet att resa omkring bland församlingarna, som han hade kunnat göra under gångna år. Som fånge för Kristi skull hade de troende en varmare känsla för honom. Därför visade de större uppmärksamhet och respekt för honom än då han personligen kunde besöka dem och tala till dem. Breven hade ju skrivits av en som var kedjad i bojor för Kristi skull. Först nu, när han blivit skild från dem, kunde de troende riktigt förstå vilket tungt ansvar han hade burit. Hittills hade de i stor utsträckning dragit sig undan ansvar och arbete inom församlingen, eftersom de menade att de saknade den insikt, takt och outtröttliga energi som krävdes. Nu hade de lämnats ensamma i sin brist på erfarenhet. Nu fick de själva lära sig det som de tidigare hade dragit sig undan. Därför värdesatte de hans förmaningar, råd och undervisning betydligt mer, än de hade uppskattat hans personliga arbete. När de nu fick höra om hans tro och frimodighet under den långvariga fångenskapen, uppmuntrades de till större trohet och iver för Kristi sak. rätt

(426)Bland Paulus' medhjälpare i Rom fanns många av hans tidigare följeslagare och medarbetare. Lukas "läkaren, den älskade brodern" som hade varit med honom på resan till Jerusalem och under den tvååriga fångenskapen i Cesarea och hans riskfyllda resa till Rom, var fortfarande hos honom. Även Timoteus var där och gjorde vad han kunde för Paulus' bekvämlighet. Tykikus "min trogne tjänare och min medtjänare i Herren" , som Paulus kallar honom, var här hans ädelmodige vän. Demas och Markus var hos honom och Aristarkus och Epafras var hans "medfångar". (Kol. 4:7-14.) rätt

(426)Markus' kristna erfarenhet hade ökat betydligt under de år som gått, sedan han tog emot evangelium. Han hade satt sig djupare in i Kristi liv och död. Därigenom hade han fått en klarare uppfattning om Frälsarens uppdrag och de svårigheter och strider under vilka han fått genomföra det. I Kristi händer och fötter kunde han läsa märkena efter hans tjänst för människorna. Hans stora självuppoffring för att frälsa de vilsegångna och förlorade hade gjort Markus villig att följa Mästaren på självuppoffringens väg. När han nu fick dela Paulus' öde som fånge, förstod han bättre än någonsin tidigare att det var en oändlig vinst att vinna Kristus, men en oändlig förlust att vinna världen men gå miste om den frälsning för vilken Kristus hade utgjutit sitt blod. Trots svåra prövningar och motgångar blev Markus en uthållig, klok och älskad medarbetare åt aposteln. rätt

(427)Demas hade en tid varit fast i tron men senare övergav han Kristi sak. Paulus hänvisar till detta då han skrev: "Av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas övergivit mig." – 2 Tim. 4:10. För materiell vinning övergav Demas sina höga och ädla principer. Hur kortsynt var han inte när han gjorde detta utbyte! Trots materiell rikedom och ära var Demas verkligen fattig, hur mycket han än kunde göra anspråk på som sin egendom. Markus däremot, som valde att lida för Kristi skull, ägde eviga rikedomar. I himmelen räknades han nämligen såsom Guds arvinge och Guds Sons medarvinge. rätt

(427)Bland dem som omvändes till kristendomen som resultat av Paulus' verksamhet i Rom var Onesimus, en icke-judisk slav. Han hade förorättat sin herre Filemon som var en av de troende i Kolosse. Han hade därför flytt till Rom. Paulus, som var vänlig och medkännande, försökte lindra denne olycklige flyktings fattigdom och misär och försökte sedan upplysa hans förmörkade sinne med evangelii ljus. Onesimus lyssnade till livets ord, bekände sina synder och blev omvänd till tron på Kristus. rätt

(427)Vädjan för Onesimus
Paulus tyckte om Onesimus för uppriktigheten i hans kristna tro och inte minst på grund av den omtänksamhet som han visade för apostelns bekvämlighet och hans iver att befrämja evangelii verk. Paulus såg hos honom karaktärsdrag som kunde göra honom till en användbar medhjälpare i det evangeliska arbetet. Han rådde honom därför att utan dröjsmål återvända till Filemon, be om förlåtelse och lägga planer för framtiden. Paulus lovade att ta ansvaret för den summa pengar som Onesimus hade stulit från Filemon. Eftersom Paulus just stod i begrepp att sända Tykikus med brev till de olika församlingarna i Mindre Asien, lät han Onesimus följa med denne. Det var ett svårt prov för denne tjänare att överlämna sig åt den herre som han hade förorättat. Han hade emellertid verkligen blivit omvänd och han drog sig inte undan från att göra det som var hans plikt. rätt

(428)Paulus gav Onesimus ett brev till Filemon där han med sin vanliga taktfullhet och vänlighet vädjade för den ångerfulle slaven och uttryckte en önskan om att denne skulle få stanna kvar i hans tjänst. Brevet börjar med en tillgiven hälsning till Filemon som en vän och medarbetare: rätt

(428) "Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner, ty jag har hört om den kärlek och den tro, som du har till Herren Jesus och som du bevisar mot alla de heliga. Och min bön är, att den tro du har gemensam med oss må visa sig verksam, i det att du fullt inser, huru mycket gott vi hava i Kristus." Aposteln påminde Filemon om att alla goda avsikter och karaktärsdrag som han ägde hade han fått genom Kristi nåd. Detta var det enda som gjorde honom annorlunda än de fördärvade och syndfulla. Samma nåd kunde göra en förtappad brottsling till ett Guds barn och en användbar medhjälpare i evangelii verk. rätt

(428)Paulus kunde ha krävt av Filemon att han skulle ta emot Onesimus, eftersom det var Filemons kristna plikt att göra det. Han föredrog emellertid att tilltala honom på ett vädjande sätt: "Därför, fastän jag med mycken frimodighet i Kristus kunde befalla dig att göra vad du nu bör göra, beder jag dig dock hellre därom för kärlekens skull – jag, sådan jag nu är, den gamle Paulus, han som därtill nu är en Kristi Jesu fånge; ja, jag beder dig för min son, den som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus, som förut ingalunda var dig 'till gagn' men som nu är både dig och mig till stort gagn." rätt

(429)Aposteln bad Filemon att nu, då Onesimus blivit omvänd, ta emot sin ångerfulle slav som sin egen son och visa honom sådan vänskap att han skulle vilja stanna kvar hos sin tidigare herre "icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en träl: såsom en älskad broder". Han talade om att han skulle vilja behålla Onesimus så att denne kunde få tjäna honom under hans fångenskap, vilket också Filemon själv ville göra. Men han ville inte att Onesimus skulle tjäna honom, om inte Filemon själv ville ge sin slav frihet. rätt

(429)Kände slavarnas situation
Paulus kände väl till den stränghet som människor visade mot sina slavar. Han visste också att Filemon var mycket förargad över vad hans slav hade gjort. Han försökte därför skriva på ett sätt som kunde vädja till hans djupaste och varmaste känslor som kristen. Onesimus' omvändelse hade gjort honom till en broder i den kristna tron. Om han nu skulle bli straffad, skulle Paulus betrakta det som om han själv bleve straffad. rätt

(429)Paulus var villig att själv ta på sig Onesimus' skuld, så att den skyldige inte skulle få lida straffets vanära utan få del av de förmåner som han hade förverkat. "Om du alltså håller mig för din medbroder", skrev han till Filemon, "så tag emot honom, såsom du skulle taga emot mig själv. Har han gjort dig någon orätt, eller är han dig något skyldig, så för upp det på min räkning. Jag, Paulus, skriver här med egen hand: 'Jag skall själv betala det'." rätt

(429)Vilken fin illustration var inte detta på Kristi kärlek för den ångerfulle syndaren. Den tjänare som hade bedragit sin herre, hade inte någonting att betala tillbaka med. Den människa som genom synd har berövat Gud många års tjänst, kan inte på något sätt betala sin skuld. Jesus träder emellertid emellan syndaren och Gud och tar på sig ansvaret för att betala skulden. Låt syndaren gå fri, säger han, jag vill lida i hans ställe. rätt

(430)Efter det att Paulus hade erbjudit sig att betala Onesimus' skuld påminde han Filemon om hur mycket denne själv var skyldig aposteln. Han var skyldig Paulus sig själv, eftersom det var genom aposteln som han hade blivit omvänd. I en mild, allvarlig vädjan ber han sedan Filemon att på samma sätt som han hade uppmuntrat de troende genom sin frikostighet, skulle han nu också uppmuntra aposteln genom att bevilja honom detta som skulle bli honom till glädje. "Det är, därför att jag är viss om din lydaktighet", tillade han, "som jag har skrivit detta till dig. Och jag vet, att du kommer att göra ännu mer, än jag begär." rätt

(430)Paulus' brev till Filemon visar vilket inflytande evangelium utövade på förhållandet mellan herre och slav. Slaveriet var en etablerad institution i hela romerska riket. Både herrar och slavar fanns i de flesta av de församlingar, där Paulus hade arbetat. I många städer var slavarna betydligt fler än de fria medborgarna. Där ansåg man det vara nödvändigt att ha mycket stränga lagar för att hålla slavarna under kontroll. En rik romare ägde ofta hundratals slavar ur alla samhällsklasser och nationer och med olika grad av bildning. Slavägaren ägde fullständig makt över dessa hjälplösa människor. Han kunde därför orsaka dem vilket lidande som helst. Om någon i självförsvar vågade höja en hand mot sin herre, kunde både han och hans familj dödas på ett omänskligt sätt. Ett litet misstag eller en vårdslöshet eller en olycka straffades ofta utan förbarmande. rätt

(430)Det fanns dock slavägare som var mer mänskliga än andra. Dessa var vänliga mot sina tjänare. Men de flesta av dem som tillhörde de rika och adliga klasserna, som utan hämningar ägnade sig åt frosseri och tillfredsställande av lustar och passioner, behandlade sina slavar tyranniskt och godtyckligt. Tendensen inom hela systemet gick mot ett hopplöst förfall. rätt

(431)Det var inte apostelns uppgift att godtyckligt eller plötsligt omstörta den rådande samhällsordningen. Om han hade försökt något sådant, skulle han ha lagt hinder i vägen för evangelii framgång. Men han framhöll principer som var riktade mot själva slaveriets grundvalar. Om dessa hade förverkligats skulle de ha undergrävt hela slavsystemet. "Där Herrens Ande är, där är frihet", förklarade han. (2 Kor. 3: 17.) När en slav blev omvänd blev han medlem av Kristi kropp. Då skulle han också älskas och bemötas som en trosbroder, som sin ägares medarvinge till Guds välsignelser och evangelii förmåner. Å andra sidan förmanade Paulus slavarna att utföra sina åligganden, "icke med ögontjänst, av begär att behaga människor, utan såsom Kristi tjänare, som av hjärtat göra Guds vilja". (Ef.6:6.) rätt

(431)Kristendomen åstadkommer en stark gemenskap mellan slav och herre, mellan härskare och undersåte, mellan Kristi förkunnare och dem som i Kristus funnit rening från synd. De har blivit återlösta genom samma blod, blivit levande genom samme Ande och förenade till ett i Kristus Jesus. rätt

nästa kapitel