Hans väsens egenskaper

(496)Hans väsens egenskaper
I sitt andra brev, som Petrus riktar till dem som "hava fått sig beskärd en lika dyrbar tro" som han själv, framställer aposteln samma gudomliga plan för Kristi efterföljares karaktärsutveckling. Han skriver: "Nåd och frid föröke sig hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre Jesus Kristus. Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss medelst sin härlighet och underkraft. Genom dem har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att I skolen, i kraft av dem, bliva delaktiga av gudomlig natur och undkomma den förgängelse, som i följd av den onda begärelsen råder i världen. rätt

(496)Vinnläggen eder just därför på allt sätt om att i eder tro bevisa dygd, i dygden kunskap, i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i ståndaktigheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek, i den broderliga kärleken allmännelig kärlek. Ty om detta finnes hos eder och mer och mer förökas, så tillstädjer det eder icke att vara overksamma eller utan frukt i fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus." rätt

(496)Dessa ord är fyllda av undervisning och segervisshet. Aposteln beskriver för de troende de olika etapperna i Kristi efterföljares karaktärsutveckling. Var och en av dessa representerar något nytt i en fullkomligare kunskap om Gud. I denna utveckling får det inte bli något stillastående. Tro, dygd, klokhet, återhållsamhet, tålamod, gudsfruktan, broderlig och allmän kärlek utgör de olika etapperna. Vi blir frälsta genom att gå uppåt, steg för steg, tills vi uppnår höjden av Kristi ideal. På detta sätt har Kristus för oss blivit till visdom, till rättfärdighet, helgelse och förlossning. rätt

(497)Gud har kallat sitt folk till andlig härlighet och dygd. Detta skall visa sig i de människors liv som verkligen har gemenskap med honom. Sedan de fått del av den himmelska gåvan, skall de fortsätta mot fullkomningen så att de "med Guds makt bliven genom tro bevarade". (1 Petr. 1:5.) Det är genom att skänka dessa dygder åt sina barn som Gud blir förhärligad. Han vill se människor uppnå den högsta utveckling. När de genom tro tillgodogör sig Kristi kraft, när de gör anspråk på hans osvikliga löften, när de med en iver och uthållighet som måste vinna framgång, söker den helige Andes kraft, kommer de att göras fullkomliga i honom. rätt

(497)När Kristi efterföljare har tagit emot den tro som framhålls i evangelium, blir hans nästa steg att till karaktären lägga dygd och därigenom rena sinnet och bereda det för att ta emot kunskapen om Gud. Denna kunskap är underlaget for all sann bildning och all sann tjänst. Den är vårt enda säkra skydd mot frestelse och det enda som kan göra oss lika Gud till vår karaktär. Genom kunskapen om Gud och hans Son Jesus Kristus får de troende "allt det som leder till liv och gudsfruktan". Ingen god gåva undanhålls dem som uppriktigt söker efter Guds rättfärdighet. rätt

(497) "Detta är evigt liv", sade Jesus, "att de känna dig, den ende sanne Guden och den du har sänt, Jesus Kristus." – Joh. 17:3. Och profeten Jeremia förklarar: "Den vise berömme sig icke av sin vishet, den starke berömme sig icke av sin styrka, den rike berömme sig icke av sin rikedom. Nej, den som vill berömma sig, han berömme sig därav att han har förstånd till att känna mig; att jag är Herren, som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty till sådana har jag behag, säger Herren." – Jer. 9:23, 24. Vi kan knappast fatta bredden, djupet och höjden av de andliga framsteg som den kan göra, som tillägnar sig denna kunskap. rätt

(498)Den gudomliga nådens verk
Ingen behöver vara rädd för att han inte inom sin sfär skall kunna uppnå denna karaktärens fullkomlighet. Genom Kristi offer har det gjorts möjligt för den troende att uppnå allt som hör till liv och gudaktighet. Gud uppmanar oss att vara fullkomliga. Han framställer för oss som exempel Kristi väsens egenskaper. I sin ödmjukhet som fullkomnades i ett liv av ständig kamp mot det onda, visade Frälsaren att människor genom samarbete med gudomen här i livet kan uppnå en fullkomlig karaktär. Vad Kristus gjorde i detta avseende är Guds försäkran till oss, att också vi kan vinna en fullständig seger. rätt

(498)Gud visar Kristi efterföljare att det är möjligt för dem att bli lika Kristus och vandra i lydnad för alla hans lags principer. Men i sig själv saknar människan fullständigt alla förutsättningar att nå ett sådant tillstånd. Den helgelse som Bibeln förklarar att människan måste ha tillägnat sig, innan hon kan ingå i den eviga världen, är resultatet av den gudomliga nådens verk, då människan underordnar sig den fostran och det hämmande inflytandet från sanningens Ande. Människans lydnad kan bara bli fullkomlig genom Kristi rättfärdighets rökelse, som med gudomlig vällukt fyller varje lydnadshandling. Den troendes del är att med uthållighet sträva efter att övervinna varje karaktärsfel. Han bör ständigt bedja Frälsaren om att bota alla brister i hans av synden sjuka själ. Människan har varken klokhet eller kraft att övervinna. Detta är något som tillhör Herren. Han skänker dem åt var och en som i ödmjukhet och med innerlig längtan ber honom om hjälp. rätt

(499)Karaktärens omvandling från gudsfientlighet till helgelse är en ständigt pågående process. Dag för dag verkar Gud för människans helgelse. Människan skall samarbeta med honom genom outtröttliga ansträngningar att tillägna sig goda livsvanor. Hon skall lägga dygd till dygd. Och då hon på detta sätt arbetar efter additionsprincipen, arbetar Gud för henne genom multiplikationsprincipen. Vår Frälsare står alltid beredd att lyssna till och besvara den ångerfulla människans böner. Nåd och frid mångfaldigas för hans trogna. Han tilldelar dem med glädje alla de välsignelser som de behöver i sin kamp mot det onda som ansätter dem. rätt

(499)Full trosvisshet
Det finns de som gör uppriktiga försök att gå uppför den kristna utvecklingens stege, men under det att de går uppåt, börjar de förtrösta på mänsklig kraft och förmåga. De förlorar Jesus ur sikte, han som är deras tros begynnare och fullkomnare. Resultatet blir undergång. Allt som de har vunnit går förlorat. Sorgligt är i sanning deras tillstånd som har tröttnat under vägen uppåt och låtit själens fiende beröva dem de kristliga dygder som utvecklats i deras sinne och livsföring. "Den åter som icke har detta", förklarar aposteln, "är blind och kan icke se; han har förgätit att han har blivit renad från sina förra synder." rätt

(499)Aposteln Petrus hade många års erfarenhet av det som tillhör Gud. Hans tro på Guds kraft att frälsa hade ökat under de år som gått, till dess att han klart kunde bevisa, att det inte fanns någon möjlighet för en troende att gå under, om han i tro går uppåt steg för steg på helgelsens trappa, som når ända till himmelens portar. rätt

(500)Under många år hade Petrus för de troende framhållit nödvändigheten av ständig tillväxt i nåden och i kunskap om sanningen. Eftersom han nu visste att han snart måste lida martyrdöden för sin tro, riktade han ännu en gång deras uppmärksamhet på de dyrbara förmåner som står till varje troendes förfogande. I full trosförvissning förmanar han sina bröder till uthållighet i kristenlivet. rätt

(500) "Vinnläggen eder därför", vädjar han, "så mycket mer om att göra eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I aldrig någonsin komma på fall. Så skall inträdet i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike förlänas eder i rikligt mått." Dyrbara tillförsikt! Lysande är den troendes framtidsutsikter, då han går vidare i tro mot den kristna fullkomlighetens höjder. rätt

(500) "Därför kommer jag alltid", fortsätter aposteln, "att påminna eder om detta, fastän I visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning som har kommit till eder. Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka eder. Ty jag vet, att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig. Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång städse kunnen draga eder detta till minnes." rätt

(500)Aposteln kände väl till Guds avsikter ifråga om människorna. Under Jesu liv på jorden hade han sett och hört mycket som gällde Guds rike. "Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde" , påminner han de kristna om, "när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse, utan vi hade själva skådat hans härlighet. Ty han fick ifrån Gud, Fadern, ära och pris, när från det högsta Majestätet en röst kom till honom och sade: 'Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.' Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med honom på det heliga berget." rätt

(501)Men hur övertygande dessa bevis än var om tryggheten i de troendes förhoppningar, fanns det ett ännu kraftigare bevis i profetians vittnesbörd, genom vilket allas tro kunde bekräftas och finna en säker ankargrund. "Så mycket fastare står nu också", förklarade Petrus, "för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud." rätt

(501)Samtidigt som aposteln upphöjer det fasta profetiska Ordet som en säker ledstjärna under tider av faror, varnade han ändå församlingen mot de falska profetiornas fackla som skulle komma att bäras av falska lärare, "vilka på smygvägar skola införa fördärvliga partimeningar och draga över sig själva plötsligt fördärv, i det att de till och med förneka den Herre som har köpt dem". Dessa falska lärare skulle uppstå inom församlingen och av många betraktas som pålitliga. Dessa jämförde aposteln med "källor utan vatten, skyar som drivas av stormvinden, och det svarta mörkret är förvarat åt dem". "Så har det sista för dem blivit värre än det första. Ty det hade varit bättre för dem att icke hava lärt känna rättfärdighetens väg, än att nu, sedan de hava lärt känna den, vända tillbaka, bort ifrån det heliga bud som har blivit dem meddelat." rätt

(501)Petrus såg ned genom århundradena till tidens slut och fick en ingivelse att beskriva tillståndet i världen strax före Kristi andra ankomst. "Det mån I framför allt veta", förklarade han, "att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser. De skola säga: 'Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse.'" Men "bäst de säga: 'Allt står väl till, och ingen fara är på färde', då kommer plötsligt fördärv över dem." – 1 Tess. 5:3. Alla skulle emellertid inte dras in i fiendens snaror. När alltings slut skulle närma sig, skulle det finnas trogna som förstod tidens tecken. Samtidigt som många som bekänner sig vara Kristi efterföljare, genom sitt liv skulle förneka sin tro, skulle det ändå finnas några kvar som skulle vara trogna intill änden. rätt

(502)Löftet skall uppfyllas
Petrus höll ständigt i sitt sinne hoppet levande om Kristi återkomst. Han övertygar församlingen om tillförlitligheten i Frälsarens löfte: "Om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen l ock vara." – Joh. 14:3. För de prövade och trogna kanske tiden skulle komma att kännas lång, men han försäkrade dem att "Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena, att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring. Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna med dånande hast förgås och himlakropparna upplösas av hetta, och jorden och de verk som äro därpå brännas upp. rätt

(502)Eftersom nu allt detta sålunda går mot sin upplösning, hurudana bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan, medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld och himlakroppar smälta av hetta! Men 'nya himlar och en ny jord', där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte. rätt

(503)Därför, mina älskade, eftersom I förbiden detta, skolen I med all flit sörja för, att I mån för honom befinnas vara obefläckade och ostraffliga, i frid. Och I skolen hålla före att vår Herres långmodighet länder till frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus har skrivit till eder, efter den vishet som har blivit honom given. . . . Då I nu således, mina älskade, haven fått veta detta i förväg, så tagen eder till vara för att bliva indragna i de gudlösas villfarelse och därigenom förlora edert fäste. Växen i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus." rätt

(503)Genom Guds försyn tilläts Petrus att avsluta sitt livsverk i Rom. Nero hade gett befallning om att han skulle sättas i fängelse ungefär vid samma tid som Paulus arresterades för sista gången. Så skulle de två åldrande apostlarna, som under många år hade arbetat på vitt skilda arbetsfält, för sista gången få vittna om Kristus i den stora världsstaden och på dess mark utgjuta sitt blod såsom en säd som skulle bära en enorm skörd av heliga och martyrer. rätt

(503)Alltifrån det att Petrus hade återinsatts i sitt ämbete efter att ha förnekat Kristus, hade han inte ryggat tillbaka för några faror. Han hade visat en ädel tapperhet i förkunnandet av den Frälsare som hade korsfästs, uppstått och farit upp till himmelen. I sin fängelsecell erinrade han sig de ord som Jesus hade sagt till honom: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre, omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du bliver gammal, skall du nödgas sträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill." – Joh. 21:18. Med dessa ord talade Jesus om för aposteln själva det sätt på vilket han skulle dö och förutsade också att hans händer skulle utsträckas på korset. rätt

(504)Eftersom Petrus var jude och utlänning, blev han dömd till att hudflängas och korsfästas. När han anade vilken fruktansvärd död han skulle drabbas av erinrade han sig vilken stor synd han hade begått, då han förnekade Jesus i hans svåraste stund. En gång hade han varit mycket ovillig att ta upp sitt kors. Nu räknade han det som en glädje att uppoffra sitt liv för evangelium. När han tänkte på att han hade förnekat sin Herre, tyckte han att det skulle vara en för stor ära för honom att få dö på samma sätt som hans Mästare hade dött. Petrus hade uppriktigt ångrat sin synd. Kristus hade förlåtit honom, vilket framgår av det höga uppdrag som han hade gett Petrus, nämligen att föda hjordens får och lamm. Men Petrus kunde aldrig förlåta sig själv. Inte ens tanken på den sista scenens förskräckliga smärtor kunde mildra bitterheten i hans sorg och ånger. Som ett sista ynnestbevis bad han sina bödlar att spika honom vid korset med huvudet nedåt. Bönen beviljades och på detta sätt dog den store aposteln Petrus. rätt

nästa kapitel