Det nya budet

(511)Det nya budet
Efter Kristi himmelsfärd framstår Johannes som en trogen och mycket ivrig arbetare för sin Mästare. Tillsammans med de andra apostlarna gladde han sig över Andens utgjutande på pingstdagen. Med ny frimodighet och kraft fortsatte han att förkunna evangelium för folket och leda deras tankar till den Osynlige. Han var en kraftfull förkunnare. Han talade innerligt och med djup uppriktighet. På ett vältaligt sätt och med behaglig röst berättade han om vad Jesus hade sagt och gjort. Hans framställning gjorde djupt intryck på hans lyssnare. Hans framställning var enkel. Den upplyftande kraften i de sanningar som han undervisade om och den varma och innerliga iver som präglade hans framställning av evangelium, gav honom tillträde till alla samhällsklasser. rätt

(511)Apostelns liv överensstämde med hans undervisning. Kristi kärlek som värmde hans sinne, kom honom att arbeta ivrigt och outtröttligt för sina medmänniskor, framför andra för sina medtroende inom församlingen. rätt

(511)Kristus hade uppmanat de första apostlarna att älska varandra som han hade älskat dem. De skulle vittna inför världen på ett sätt som visade att Kristus som härlighetens hopp bodde inom dem. "Ett nytt bud giver jag eder", hade han sagt, "att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra." – Joh. 13:34. Men vid det här tillfallet förstod inte apostlarna vad det egentligen innebar. Det var först efter det att de hade sett Kristi lidande, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd och fått den helige Ande på pingstdagen, som de började få en klarare uppfattning av Guds kärlek och den kärlek som de skulle visa mot varandra. Då kunde Johannes säga till sina medapostlar: rätt

(512) "Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lätt känna kärleken; så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna." rätt

(512)Då apostlarna, efter att ha fått den helige Ande, gick ut för att förkunna en levande Frälsare, var deras enda önskan att människor skulle bli frälsta. De gladde sig över den lyckokänsla som de kände, då de umgicks med de andra troende. De var milda, omtänksamma, villiga att försaka sig själva och göra vilken uppoffring som helst för evangelii skull. I sitt dagliga umgänge med varandra visade de den kärlek som Kristus hade uppmanat dem att visa mot varandra. Genom osjälviska ord och handlingar försökte de tända denna kärlek i andras sinnen. rätt

(512)En sådan kärlek skulle de troende alltid känna. De skulle alltid visa en villig lydnad för det nya budet. De skulle stå i så nära förening med Kristus, att de kunde förverkliga allt som han önskade av dem. Genom sitt sätt att leva skulle de upphöja sin Frälsares makt som kunde göra dem rättfärdiga genom sin rättfärdighet. rätt

(512)Men så småningom kunde man märka en förändring. Församlingens medlemmar började finna fel hos varandra. Då deras tankar sysslade med andras brister och en kritiserande anda smög sig in ibland dem, förlorade de Frälsaren och hans kärlek ur sikte. De började ägna allt större uppmärksamhet åt yttre former. De lade större vikt vid teori än vid ett praktiskt kristet liv. I sin iver att finna fel hos andra, förbisåg de sina egna fel. Den broderliga kärlek som Kristus hade uppmanat dem att visa mot varandra, gick förlorad. Värst av allt var, att de inte längre var medvetna om denna förlust. De insåg inte att lycka och glädje försvann alltmer ur deras liv och att de snart, genom denna brist på Guds kärlek i sina sinnen, skulle komma att leva i andligt mörker. rätt

(513)Johannes insåg att denna inbördes kärlek i församlingen höll på att försvinna. Därför framhöll han ständigt för de troende behovet av denna kärlek. Hans brev till församlingen är uppfyllda av denna tanke. "Mina älskade, låtom oss älska varandra", skrev han, "ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken. Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad för oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom honom. Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga att älska varandra." rätt

(513)Konsekvensen
Om det särskilda sätt på vilket denna kärlek skulle visa sig bland Kristi efterföljare, skrev aposteln: "På samma gång är det dock ett nytt bud jag skriver till eder. Och detta är sant både ifråga om honom och ifråga om eder; ty mörkret förgår och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu alltjämt i mörkret. Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom är intet som länder till fall. Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i mörkret, och han vet icke vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon." "Ty detta är det budskap som vi hava hört från begynnelsen, att vi skola älska varandra." "Den som icke älskar, han förbliver i döden. Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I veten, att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig. Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken; så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna." rätt

(514)Det starkaste beviset
Den största faran för församlingen är inte omvärldens motstånd. Det är i stället det onda som de troende själva när i sina sinnen, som är den största olyckan och som är det effektivaste hindret för utförandet av Guds uppdrag. Det finns inte något säkrare sätt att försvaga det andliga livet än att Kristi efterföljare känner avund, visar misstankar, klandrar och har onda tankar i sina sinnen. Det starkaste beviset för att Gud har sänt sin Son i världen är å andra sidan, att det förekommer gemenskap och enhet bland troende av olika läggning och kynne som ingår i hans församling. Det är Kristi efterföljares förmån att få frambära ett sådant vittnesmål. Men för att kunna göra detta, måste de själva ställa sig under Kristi ledning. Deras karaktärer måste omformas för att likna hans väsens egenskaper och deras vilja måste överensstämma med hans vilja. rätt

(514) "Ett nytt bud giver jag eder", sade Jesus, "att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra." – Joh.13:34. Vilket härligt uttalande! Men hur torftigt praktiseras det inte! Det råder en sorglig brist på syskonkärlek inom Guds församling i våra dagar. Många som bekänner sig älska Frälsaren älskar inte varandra. Omvärlden iakttar dem som bekänner sig vara Kristi efterföljare, för att se om deras tro har någon inverkan på deras livsföring. Omvärlden har stor skicklighet att upptäcka karaktärsfel och inkonsekvens i de troendes handlingssätt. De bör därför inte ge fienden tillfälle att utpeka dem som ett folk, som står under Guds ledning, samtidigt som de hatar varandra. De är alla medlemmar av samma familj. Alla är de barn av samme himmelske Fader. De har alla samma hopp om odödlighet. Hur nära och ömsint borde de därför inte vara förenade i denna kärlek! rätt

(515)Den gudomliga kärleken riktar en mycket rörande vädjan till oss när den uppmanar oss att visa samma milda sympati och kärlek som Kristus visade. Bara den som känner en osjälvisk kärlek till sina trosfränder äger en sann kärlek till Gud. En sann Kristi efterföljare kan inte låta en nödställd människa, som svävar i fara, passera förbi utan att varna och hjälpa. Han skall inte ställa sig på avstånd från de felande och lämna dem att störta i ännu djupare olycka och missmod eller gå under i kampen mot det onda. rätt

(515)De som aldrig har känt Kristi milda och vinnande kärlek, kan inte leda andra fram till livets källa. Hans kärlek i sinnet är en betvingande kraft som leder människor att uppenbara honom i sina samtal, i en mild och medlidsam anda, i ett förädlande inflytande över dem med vilka de umgås. Kristi efterföljare som vill ha framgång då de vittnar om sin tro måste känna Kristus. Och för att kunna känna honom måste de känna hans kärlek. I himmelen mäts deras duglighet att arbeta för Gud med deras förmåga att älska såsom Kristus älskade och att arbeta såsom han arbetade. rätt

(515) "Låtom oss älska icke med ord", skrev aposteln, "utan i gärning och sanning." En Kristi efterföljare kan vinna en fullkomlig, Kristus-lik karaktär bara när han i sitt sinne har en benägenhet att hjälpa och bli till välsignelse för andra. Den anda av kärlek som omger den troende, gör honom till en impuls till en livsförändring och gör det möjligt för Gud att välsigna hans arbete. rätt

(515)Kärlek till Gud framför allt annat och osjälvisk kärlek till varandra är vår himmelske Faders bästa gåva. Denna kärlek är inte en tillfällig känsla, utan en gudomlig princip, en förblivande kraft. En inte helgad människan kan inte visa en sådan kärlek. Den finns bara hos den i vars sinne Jesus bor. "Vi älska, därför att han först har älskat oss." I dens sinne som den gudomliga nåden har förnyat är kärleken den härskande principen i varje handling. Den omformar karaktären, kontrollerar våra böjelser och begärelser och förädlar våra känslor. Om vi ger denna kärlek rum i våra sinnen, skall den göra vårt liv behagligt och utöva ett förädlande inflytande på vår omgivning. rätt

(516)En frälsande kraft
Johannes försökte få Kristi efterföljare att förstå de stora förmåner som de skulle få, om de lät sig behärskas av kärlekens anda. Denna frälsande kraft skulle kontrollera alla deras bevekelsegrunder och lyfta dem över världens fördärvande inflytande. Och i den mån som de gav denna kärlek full frihet och lät den bli den motiverande kraften i sina liv, skulle deras förtröstan och. tillförsikt till Gud och hans sätt att handla med dem bli total. Sedan skulle de kunna komma till honom i tro, med full tillförsikt och veta att de av honom skulle få allting som de behövde för sitt nuvarande och eviga goda. "Därigenom är kärleken fullkomnad hos oss" , skrev han, "att vi hava frimodighet i fråga om domens dag; ty sådan Han är, sådana äro ock vi i denna världen. Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut räddhågan." "Detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi bedja om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi veta, att han hör oss, . . . så veta vi ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön." rätt

(516) "Om någon syndar så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens." "Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." Villkoren för att vi skall få del av Guds nåd är enkla och rimliga. Gud väntar inte av oss att vi skall utföra någon svår handling för att få hans förlåtelse. Vi behöver inte göra långa pilgrimsfärder eller utföra smärtsamma botövningar för att himmelens Gud skall ta emot oss eller för att försona våra överträdelser. "Den som bekänner och övergiver" sina överträdelser, "han får barmhärtighet." – Ords. 28:13. rätt

(517)Kristus beder för sin församling inför sin Fader i himmelen. Han beder för dem som han har återlöst med sitt blod. Även om århundrade efter århundrade har gått sedan dess, har kraften i Kristi försoningsoffer inte på något sätt förminskats. Varken liv eller död, varken höjd eller djup kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, inte därför att vi håller oss nära intill honom, utan därför att han håller oss nära intill sig. Om vår frälsning skulle bero på våra egna handlingar, skulle vi inte kunna bli frälsta. Men den är beroende av honom som står bakom alla sina löften. Vår kärlek till honom kan tyckas svag, men hans kärlek är den äldre broderns kärlek. Och så länge vi uppehåller vår förening med honom, kan ingen rycka oss ur hans hand. rätt

(517)Under det att åren gick och de troendes antal ökades, arbetade Johannes med tilltagande trohet och iver för sina trossyskon. Många faror hotade församlingen under denna tid. Satan var ivrigt verksam med förförande kraft. Genom att förtala och misstänkliggöra Kristi efterföljare försökte Satans tjänare väcka motstånd mot Kristi lära. En följd därav blev, att församlingen hotades av splittring och villfarelse. Några som bekände Kristus, menade att Guds kärlek fritog dem från lydnad för Guds lag. Å andra sidan menade många att det var nödvändigt att följa de judiska sederna och ceremonierna. De menade att det räckte med att hålla lagen, utan tro på Kristi blod, för att man skulle få frälsning. Andra trodde att Kristus var en god människa, men förnekade hans gudom. Några som sade sig vara trogna mot Guds verk, var bedragare. De förnekade Kristus och hans evangelium i sitt dagliga liv. De levde själva i överträdelse och införde kätterska läror i församlingen. Därigenom blev många insnärjda i tvivel och villfarelse. rätt

(518)Om någon kommer . . .
Johannes blev mycket bekymrad då han såg dessa giftiga villoläror smyga sig in i församlingen. Han såg de faror som hotade församlingen. Han började omedelbart och beslutsamt att ta itu med den farliga situationen. Johannesbreven präglas av en kärlekens anda. Det tycks som om han skrev med en penna doppad i kärlek. Men när han kom i beröring med dem som överträdde Guds lag men ändå gjorde anspråk på att leva utan synd, tvekade han inte att varna dem för detta farliga bedrägeri. rätt

(518)Då han skrev till en medhjälpare i det evangeliska arbetet, en kvinna med gott anseende och vidsträckt inflytande, skrev han: "Många villolärare hava gått ut i världen vilka icke bekänna att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är Villoläraren och Antikrist. Tagen eder till vara, så att I icke förloren det som vi med vårt arbete hava kommit åstad, utan fån full lön. Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom han gör sig delaktig i hans onda gärningar." rätt

(519)Vi har rätt att behandla dem som föreger sig tillhöra Kristus men samtidigt lever i uppenbar överträdelse av Guds lag, på samma sätt som den älskade aposteln behandlade dem. I denna sista tid existerar samma slags onda inflytande som det, som hotade den tidiga församlingens framgång och trygghet. Det är därför av den största vikt, att vi noga följer de råd som aposteln Johannes ger i detta avseende. "Vi måste ha kärlek", är det rop man hör överallt, särskilt från dem som bekänner sig vara helgade. Men den sanna kärleken ar alltför ren för att kunna bortse från en synd som inte har blivit bekänd. Det är sant att vi skall älska de människor för vilka Kristus har dött. Men därför kan vi aldrig på något sätt försvara det onda. Vi kan aldrig ansluta oss till de upproriska och kalla detta för kärlek. Gud väntar av sitt folk under denna tid av världens historia, att de skall stå fasta för det som är rätt, lika tveklöst som Johannes gjorde det, då han motarbetade de själsfördärvande villfarelserna. rätt

(519)Aposteln visar, att på samma gång som vi skall visa kristlig hänsyn och takt, har vi rätt att gå rakt på sak med synd och syndare. Detta står inte i strid med den sanna kärleken. "Var och en som gör synd", skrev han, "han överträder ock lagen, ty synd är överträdelse av lagen. Och I veten, att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga synderna; och synd finnes icke i honom. Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom." rätt

(519)Som Kristi vittne invecklade sig Johannes inte i några strider eller tröttsamma diskussioner. Han framhöll det som han visste, det som han hade hört och sett. Han hade varit nära förenad med Kristus i hans verksamhet. Han hade lyssnat till hans undervisning och fått se hans stora underverk. Det var inte många som kunde se skönheten i Kristi väsens egenskaper på samma sätt som Johannes såg den. För honom hade mörkret försvunnit och det sanna ljuset lyste för honom. Hans vittnesmål om Frälsarens liv och död var klart och kraftfullt. Han talade med ett sinne som överflödade av kärlek till Frälsaren, och ingen makt kunde hejda hans ord. rätt

(520) "Det som var från begynnelsen", förklarade han, " det vi hava hört, det vi med egna ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det förkunna vi: om livets Ord tala vi. . . . Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på det att också I mån hava gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus." rätt

(520)På samma sätt har också varje sann Kristi efterföljare genom egen erfarenhet kunnat bekräfta, "att Gud är sannfärdig". (Joh. 3:33.) rätt

nästa kapitel