Undret vid sköna porten

(56)Undret vid sköna porten
Kristi apostlar hade en djup känsla av sin egen bristande effektivitet. Med ödmjukhet och under bön anslöt de sin svaghet till hans kraft, sin okunnighet till hans visdom, sin ovärdighet till hans rättfärdighet, sin fattigdom till hans outtömliga rikedomar. Styrkta och utrustade på detta sätt tvekade de inte att rycka fram i Mästarens tjänst. rätt

(56)En kort tid efter det att den helige Ande hade kommit över dem och omedelbart efter en period av ivrig bön var Petrus och Johannes på väg upp till templet för att tillbedja. De fick då vid Sköna porten se en krympling, fyrtio år gammal. Hans liv hade från födelsen varit ett liv i smärta och svaghet. Denne olycklige man hade länge önskat att få träffa Jesus för att han skulle bli botad. Han var emellertid i det närmaste hjälplös och hade flyttats långt ifrån scenen för den store läkarens arbete. Hans vädjanden gjorde till slut att några av hans vänner bar honom till tempelporten. Men då han väl kommit dit, fick han veta att den som han satt sitt hopp till, hade blivit grymt dödad. rätt

(56)Hans besvikelse väckte sympati hos dem som visste, hur länge han ivrigt hade hoppats på att bli botad av Jesus. De förde honom därför dagligen till templet för att de förbipasserande skulle gripas av medkänsla och ge honom något litet för att lindra hans nöd. Då Petrus och Johannes passerade, bad han om en gåva från dem. Apostlarna betraktade honom med medkänsla och Petrus sade: "Silver och guld har jag icke." Efter det att Petrus på detta sätt förklarat sin fattigdom, såg krymplingen besviken ut, men hans ansikte lyste upp av en förhoppning, då aposteln fortsatte: "Men vad jag har, det giver jag dig i Jesu Kristi, nasaréens, namn: stå upp och gå." rätt

(57)Mer än silver och guld
"Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom. Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka, och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud. Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud. Och när de kände igen honom och sågo, att det var samme man som plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen, blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som vederfarits honom." rätt

(57)Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats som kallades Salomos pelargång. De blev förvånade över att apostlarna kunde utföra underverk, liknande dem som utfördes av Jesus. Men här fanns dock mannen som under fyrtio år hade varit en hjälplös krympling, men som nu gladde sig över att i full utsträckning kunna använda sina lemmar, fri från smärta och lycklig i sin tro på Jesus. rätt

(57)När apostlarna såg folkets förvåning, frågade Petrus: "I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit att han kan gå?" Han försäkrade dem att botandet hade utförts i Jesu namn och genom Jesus av Nasarets förtjänster, denne som Gud hade uppväckt från de döda. "Och det är på grund av tron på hans namn", förklarade aposteln, "som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som verkar genom Jesus har, i allas eder åsyn gjort, att han nu kan bruka alla lemmar." rätt

(58)Apostlarna talade öppet om judarnas stora synd att förkasta och döma Livets furste till döden. De var emellertid noga med att inte driva sina åhörare till förtvivlan. "Ja I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden, att en dråpare skulle givas åt eder. Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna." "Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre. Men Gud har på detta sätt låtit det gå I fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida." Han förklarade att den helige Ande nu kallade dem till att göra bättring och omvända sig. Han försäkrade dem att det inte fanns något hopp om frälsning utom genom dens nåd som de hade korsfäst. Endast genom tro på honom kunde deras synder bli förlåtna. rätt

(58)Gören därför bättring och omvänden eder , vädjade han, sa att edra synder bliva utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren. rätt

(58)I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.' För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska. rätt

(58)På detta sätt förkunnade apostlarna Kristi uppståndelse. Många bland dem som lyssnade väntade på detta vittnesmål. Då de hörde det, trodde de. Det påminde dem om de ord som Jesus hade talat. De anslöt sig till deras led som hade tagit emot evangelium. Den säd som Frälsaren hade sått växte upp och bar frukt. rätt

(59)Under det att apostlarna talade till folket kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem. Ty det förtröt dem, att de undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. rätt

(59)Efter Jesu uppståndelse hade prästerna nära och fjärran spritt den lögnaktiga rapporten att hans kropp hade stulits av apostlarna, medan den romerska vakten sov. Det är därför inte överraskande att de blev missnöjda, då de hörde Petrus och Johannes förkunna den mans uppståndelse som de hade mördat. Främst blev sadducéerna i hög grad uppretade. De kände det som om deras mest omhuldade lära var i fara och deras anseende ifrågasatt. rätt

(59)Apostlarna fängslas
De som anslöt sig till den nya tron ökade hastigt i antal och både fariséer och sadducéer var överens om, att om dessa nya lärare skulle tillåtas att fortsätta okontrollerade, skulle deras eget inflytande befinna sig i större fara, än då Jesus var kvar på jorden. Därför arresterades Petrus och Johannes av kaptenen för tempelvakten med hjälp av ett antal sadducéer. De kastades i fängelse, eftersom det var för sent på dagen för att de skulle kunna förhöras. rätt

(59)Apostlarnas fiender kunde inte annat än vara övertygade om att Kristus hade uppstått från de döda. Bevisen var alltför uppenbara för att kunna betvivlas. Inte dess mindre förhärdade de sig och vägrade att ångra det fruktansvärda brott som de hade begått, då de utlämnade Jesus till att dödas. De judiska rådsherrarna hade fått övertygande bevis om, att apostlarna talade och handlade under gudomlig inspiration. De avvisade emellertid ihärdigt det evangeliska budskapet. Kristus hade inte kommit på det sätt som de hade väntat. Även om de tidvis hade varit övertygade om att han var Guds Son, hade de avvisat denna övertygelse och korsfäst honom. I sin barmhärtighet gav Gud dem ytterligare bevis. Nu fick de åter ett tillfälle att vända sig till honom. Han sände apostlarna för att tala om för dem att de hade dödat Livets furste. I denna fruktansvärda anklagelse gav han dem åter en kallelse till ånger och omvändelse. Men de judiska lärarna kände sig säkra i sin egen rättfärdighet. De vägrade att medge, att de män som anklagade dem för att ha korsfäst Kristus, talade under den helige Andes ledning. rätt

(60)Eftersom de hade valt att motsätta sig Kristus, blev varje ny vägran för prästerna ytterligare ett skäl till att fortsätta i samma riktning. Deras egensinnighet blev mer och mer avgjord. Det var inte så att de inte kunde ge efter. De kunde ge efter, men de ville inte. Det var inte enbart på grund av att de var skyldiga och förtjänade döden, inte enbart därför att de hade dömt Guds Son till döden, som de blev avskurna från frälsningen. Det var på grund av att de stålsatte sig i oppositionen mot Gud. De förkastade ihärdigt ljuset och undertryckte Andens övertygelse. Det inflytande som styr olydnadens barn verkade i dem. Det kom dem att avvisa de män genom vilka Gud verkade. Den elakartade karaktären i deras uppror intensifierades av varje följande handling av motstånd mot Gud och mot det budskap som han hade gett sina budbärare att förkunna. För varje dag som de vägrade att ångra sig och ändra på sin attityd förstärkte de judiska ledarna sitt uppror och beredde sig för att skörda det som de hade sått. rätt

(60)Guds vrede förklaras inte vara riktad mot förhärdade upproriska människor enbart på grund av de synder de har begått, utan på grund av att de, när de kallats till omvändelse, väljer att fortsätta i motstånd. Därigenom upprepar de det förgångnas synder genom att förkasta den information de får. Om de judiska ledarna hade gett efter för den helige Andes övertygande inflytande, skulle de ha fått förlåtelse. De hade emellertid bestämt sig för att inte ge efter. På samma sätt försätter sig den upproriska människan själv, genom ständigt motstånd, i ett läge där den helige Ande inte längre kan påverka henne. rätt

(61)Dagen efter det att den sjuke hade botats, samlades Hannas och Kaifas och de andra höga tjänstemännen i templet till rättegång och fångarna fördes inför dem. Det var i detta rum och inför några av dessa män som Petrus så skamligt hade förnekat sin Herre. Detta mindes han mycket klart då han fördes fram för att rannsakas. Han hade nu ett tillfälle att rentvå sig från sin feghet. rätt

(61)De av de närvarande som kom ihåg hur Petrus hade betett sig, då hans Mästare rannsakades, smickrade sig med att de nu skulle kunna skrämma honom genom hot om fängelse och död. Men den Petrus som förnekade Kristus under hans yttersta nöd, var impulsiv och självmedveten och skilde sig avsevärt från den Petrus som nu förts fram inför Sanhedrin för att förhöras. Efter sitt misslyckande då, hade han blivit omvänd. Han var inte längre stolt och skrytsam. Han hade blivit anspråkslös och litade inte längre på sig själv. Han var fylld av den helige Ande. Med hjälp av denna kraft hade han beslutat sig för att avlägsna den fläck som hans förnekande hade orsakat honom. Nu skulle han ära det namn som han en gång hade vanärat. rätt

(61)Frimodig förklaring
Hittills hade prästerna undvikit att nämna Jesu korsfästelse och uppståndelse. För att kunna fullfölja sina syften måste de nu fråga de anklagade, hur den ofärdige mannen hade kunnat botas. Av vilken makt eller genom vilket namn haven I gjort detta?, frågade de. rätt

(61)Frimodigt och i den helige Andes kraft förklarade Petrus utan fruktan: I folkets rådsherrar och äldste, eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivet botad så mån I vita, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfast, men som Gud har uppväckt från de döda – att det är genom det namnet, som denne man står inför eder frisk och färdig. Han är 'den stenen, som av byggnings männen' – av eder själva – 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta. rätt

(62)Detta frimodiga försvar gjorde de judiska ledarna betänksamma. De hade tagit för givet att apostlarna skulle vara uppskrämda och förvirrade när de fördes inför Sanhedrin. Men l stället talade de på samma sätt som Kristus hade talat, med en övertygande kraft som tystade alla deras motståndare. Det fanns inte ett spår av fruktan i Petrus röst da han förklarade om Kristus: Han är 'den stenen som av byggningsmännen' - av eder själva - 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten' rätt

(62)Petrus använde sig här av ett bildligt uttryck, som var välbekant för prästerna. Profeten hade talat om den förkastade stenen. Kristus själv hade vid ett tillfällde då han talade till prästerna och de äldste, sagt: Haven I aldrig läst i skrifterna: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'? Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt. Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula. – Matt. 21:42, 43; Luk. 20:18. rätt

(62)Då prästerna lyssnade till apostlarnas oförskräckta ord, kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus. rätt

(64)Om apostlarna sades det, efter det att de hade varit med Kristus på förklaringsberget, att vid slutet av denna underbara scen sågo de ingen utom Jesus allena. (Matt. 17:8.) Utom Jesus allena – i dessa ord inryms hela hemligheten i det liv och den kraft som utmärkte den första kristna församlingens historia. När apostlarna först hörde Jesu ord, kände de att de ville följa honom. De sökte honom. De fann honom och de följde honom. De var med honom i templet. De åt tillsammans med honom. De satt med honom på bergssluttningen. De vandrade med honom över fälten. De var som elever som följde sin lärare. De fick dagligen höra hans undervisning om evig sanning. rätt

(64)Efter Frälsarens himmelsfärd var känslan av den gudomliga närvaron, full av kärlek och ljus, alltjämt hos dem. Det var en personlig närvaro. Jesus, Frälsaren, som hade vandrat med dem, talat med dem, deltagit med dem i bön, uppmuntrat dem och tröstat dem, hade farit upp till himmelen, medan han gett dem löftet om sin frid. När ljusmolnet slöt sig om honom hade hans ord nått fram till dem: Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände. – Matt. 28:20. Han hade uppstigit till himmelen i mänsklig gestalt. De visste att han nu befann sig inför Guds tron och alltjämt var deras vän och Frälsare. De visste att hans sympatier var oförändrade, att han för alltid skulle identifiera sig med den lidande mänskligheten. De visste att han inför Gud åberopade sitt blods förtjänster, hur han visade sina sårade händer och fötter som en påminnelse om det liv som han hade betalat för sina återlösta. Denna tanke gav dem kraft att uthärda förföljelse för hans sak. Deras förening med honom var starkare nu, än då han personligen var hos dem. Ljuset, härligheten och kraften av en inneboende Kristus lyste ut från dem så att människor, när de såg dem, förundrade sig. rätt

(64)Kristus bekräftade de ord som Petrus talade till hans försvar. Alldeles vid sidan av aposteln stod, som ett övertygande vittne, den man som på ett så undergörande sätt hade blivit botad. Denne man, som för bara några få timmar sedan var en hjälplös krympling men som nu hade återställts till full hälsa, gav ytterligare tyngd åt Petrus' ord. Präster och rådsherrar blev tysta. De kunde inte motbevisa Petrus' uttalande. Deras beslut att sätta stopp för apostlarnas undervisning blev emellertid inte mindre fast. rätt

(65)Övertygande bevis
Jesu främsta underverk – att väcka Lasarus till liv – hade förstärkt prästernas beslutsamhet att befria världen från Jesus och hans sällsamma gärningar, vilka snabbt minskade deras inflytande över folket. De hade korsfäst honom. Här fanns emellertid ett övertygande bevis för att de inte hade kunnat stoppa utförandet av underverk i hans namn eller förkunnelsen av den sanning som han undervisade om. Botandet av krymplingen och apostlarnas förkunnelse hade redan fyllt Jerusalem med upphetsning. rätt

(65)För att dölja sin förvirring befallde prästerna och rådsherrarna att apostlarna skulle föras ut, så att de kunde rådgöra inbördes. De hade alla klart för sig att det skulle vara meningslöst att förneka att mannen hade blivit botad. De skulle gärna ha bortförklarat underverket genom att tala om bedrägeri, men detta var omöjligt, eftersom det hade utförts i fullt dagsljus inför en stor skara människor. Tusentals människor kände redan till det. De insåg att apostlarnas arbete måste stoppas, om inte Jesus skulle få ännu fler efterföljare. De skulle då själva falla i onåd, eftersom de skulle komma att betraktas som skyldiga till mordet på Guds Son. rätt

(66)Men trots att de gärna ville röja apostlarna ur vägen, vågade prästerna inte göra mer än hota dem med det strängaste straff, om de fortsatte att tala eller arbeta i Jesu namn. De lät åter föra dem inför Sanhedrin och befallde dem att vare sig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade: Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer än Gud, därom mån I själva döma; vi för vår del kunna icke underlåta att tala, vad vi hava sett och hört. rätt

(66)Prästerna skulle med glädje ha straffat dem för deras orubbliga trohet mot sin heliga kallelse, men de var rädda för folket eftersom alla prisade Gud för vad som hade skett. Därför frigavs apostlarna, efter det att förbuden och hotelserna upprepats. rätt

(66)Medan Petrus och Johannes var fångar hade de andra apostlarna, som väl kände till judarnas ondska, hållit oavbruten förbön för sina bröder. De var rädda för att den grymhet som hade visats mot Jesus skulle upprepas. Så snart apostlarna blev befriade, sökte de upp de övriga apostlarna och berättade för dem resultatet av rannsakningen. De troendes glädje var stor. Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade: 'Herre, det är du, som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är. Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: 'Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet? Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.' Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar; de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske. rätt

(66)Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att de med all frimodighet må förkunna ditt ord, i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." rätt

(66)Apostlarna bad att större kraft skulle ges dem i förkunnelsearbetet, eftersom de förstod, att de skulle möta samma hårda motstånd som Jesus hade mött, då han var på jorden: Under det att deras förenade böner i tro uppsteg till himmelen kom svaret. Platsen där de befann sig skakades och de blev på nytt beklädda med den helige Ande. De fattade nytt mod och gick åter ut för att förkunna Guds ord i Jerusalem. "Med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse." Och Gud välsignade på ett häpnadsväckande sätt deras ansträngningar. rätt

(66)Om det är rätt inför Gud...
När apostlarna som svar på befallningen att inte tala mer I Jesu namn förklarade: "Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer än Gud därom mån I själva döma", var den princip som apostlarna så oförskräckt höll fast vid, samma princip som anhängarna av evangelium kämpade för att vidmakthålla under reformationstiden. När de tyska furstarna samlades till riksdagen i Speyer år 1529, lade kejsaren fram sitt dekret, som begränsade religionsfriheten och förbjöd all vidare förkunnelse av reformationens doktriner. Det såg då ut som om världens hopp var på väg att krossas. Skulle furstarna godta dekretet? Skulle evangelii ljus utsläckas för de skaror som alltjämt vandrade i mörker? För världen livsavgörande angelägenheter stod på spel. De som hade tagit emot reformationens tro, samlades och deras enhälliga beslut blev: "Låt oss förkasta detta dekret. I angelägenheter som rör samvetet har majoriteten inte någon makt." – Merle d'Aubigné, History of the Reformation, b. 13, kap. 5. rätt

(67)En fast princip
Det är denna princip som vi också i vår tid bestämt skall hävda. Sanningens och den religiösa frihetens baner lyftes högt av den evangeliska församlingens grundare och av Guds budbärare, som fört det vidare under de århundraden som gått sedan dess. Nu har det, under denna sista sammandrabbning, överlämnats i våra händer. Ansvaret för denna stora gåva vilar på dem som Gud har anförtrott kunskap om sin vilja. Vi skall ta emot detta ord såsom en över alla stående auktoritet. Vi skall erkänna mänsklig regering som ett ämbete genom gudomlig förordning och vi skall undervisa om lydnad för dess föreskrifter inom dess legitima sfär. Men när dess anspråk kommer i konflikt med Guds anspråk, måste vi lyda Gud mer än människor. Guds ord måste erkännas stå högre än all mänsklig lagstiftning. Ett "så säger Herren" får inte sättas åt sidan för ett "så säger kyrkan" eller ett "så säger staten". Kristi krona skall lyftas högre än jordiska makthavares anspråk. rätt

(67)Det krävs inte av oss att vi skall bekämpa myndigheterna. Våra ord skulle, vare sig de är skrivna eller talade, vara omsorgsfullt genomtänkta, så att vi inte försätter oss själva i ett läge, där vi kan få våra uttalanden citerade på ett sätt som kommer oss att få sken av att vara motståndare till det etablerade samhället. Vi skall inte säga eller göra någonting som onödigtvis stänger vägen för oss. Vi skall gå framåt i Kristi namn och förkunna det evangelium som anförtrotts åt oss. Om vi av människor förbjuds att utföra detta arbete, har vi rätt att som apostlarna säga: "Om det är rätt inför Gud, att vi hörsamma eder mer än Gud, därom mån I själva döma. Vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett och hört." rätt

nästa kapitel