Inför Sanhedrin

(75)Inför Sanhedrin
Det var korset, vanärans och tortyrens instrument, som förde hopp och frälsning till världen. Apostlarna var bara anspråkslösa människor utan välstånd. De hade inga andra vapen än Guds ord. Men i Kristi styrka gick de ut för att förkunna den underbara berättelsen om krubban och korset och för att triumfera över allt motstånd. Utan jordisk ära eller erkännande, blev de trons hjältar. Från dem kom ord av gudomlig vältalighet, som omskakade världen. rätt

(75)I Jerusalem, där de starkaste fördomarna existerade och där de mest förvirrade idéer rådde ifråga om honom som hade blivit korsfäst som en missdådare, fortsatte apostlarna att med frimodighet förkunna evangelium. De förklarade för judarna Kristi uppdrag och mission, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd. Präster och rådsherrar hörde med förvåning apostlarnas klara, frimodiga förkunnelse. Den uppståndne Frälsarens kraft hade verkligen kommit dessa apostlar till del. Deras arbete åtföljdes av tecken och under som dagligen ökade antalet av dem som tog emot Kristus. Längs gatorna, där man väntade att apostlarna skulle passera, lade folket sina sjuka "på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem". Hit fördes också sådana som var behärskade av orena andar. Skaror samlades omkring dem. De som blev botade lovprisade Gud och förhärligade Frälsarens namn. rätt

(76)Präster och rådsherrar såg att Kristus upphöjdes över dem. Liksom sadducéerna trodde de inte på någon uppståndelse. Därför greps de av raseri när de hörde apostlarna förklara, att Kristus hade uppstått från de döda. De insåg att om apostlarna skulle tillåtas att predika en uppstånden Frälsare och att utföra underverk i hans namn, skulle deras undervisning om att det inte skulle bli någon uppståndelse förkastas av alla. Sadducéernas sekt skulle komma att utplånas. Fariséerna greps av vrede, då de förstod att tendensen i apostlarnas undervisning var att visa att de judiska ceremonierna inte längre hade någon funktion och att förklara att de heliga offren inte längre hade någon verkan. rätt

(76)Hittills hade alla ansträngningar som gjorts för att undertrycka denna nya undervisning visat sig vara förgäves. Nu beslöt emellertid både sadducéer och fariséer att apostlarnas arbete måste stoppas, eftersom den bevisade att de var skyldiga till Jesu död. Fyllda av indignation använde sig prästerna av våld mot Petrus och Johannes och kastade dem i det allmänna fängelset. rätt

(76)Förhärdade domare
Ledarna för den judiska nationen hade nu öppet och klart misslyckats att fullfölja Guds avsikter med sitt utvalda folk. De som Herren hade gjort till förvaltare av sanningen hade visat sig otrogna sitt uppdrag. Gud valde nu andra för att utföra sitt verk. I sin blindhet gav nu dessa ledare fullt uttryck åt vad de kallade för "rättfärdig indignation" mot dem som åsidosatt deras omhuldade lärosatser. De ville inte ens medge möjligheten av att de själva inte rätt hade förstått Skrifterna eller att de kunde ha misstolkat eller på felaktigt sätt tillämpat dem. De handlade som människor som hade förlorat sitt förnuft. Vilken rätt hade dessa lärare, sade de, som i flera fall bara var enkla fiskare, att framlägga idéer som stod i klar motsats till de lärosatser som de hade undervisat folket om? Eftersom de nu hade bestämt sig för att undertrycka förkunnandet av dessa idéer, fängslade de dem som förkunnade dem. rätt

(77)Apostlarna blev emellertid inte skrämda eller nedslagna av denna behandling. Den helige Ande påminde dem om det som Jesus hade sagt: "Tjänaren är icke förmer än sin herre. Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord så skola de ock hålla edert. Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull, eftersom de icke känna honom som har sänt mig." "Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud." "Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det." - Joh. 15:20, 21;16:2, 4. rätt

(77)Himmelens Gud, den mäktige härskaren över universum, tog emellertid fängslandet av apostlarna i sina egna händer, eftersom människor började krig mot honom. Under natten öppnade Herrens ängel fängelsedörrarna och sade till apostlarna: "Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord." Denna befallning stod i direkt motsats till den order som de judiska rådsherrarna hade gett. Sade nu apostlarna: "Vi kan inte göra detta, förrän vi har rådfrågat myndigheterna och fått deras tillåtelse?" Nej, Gud hade sagt: "Gå" och de lydde. "När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade." rätt

(77)När Petrus och Johannes visade sig bland de troende och berättade hur ängeln hade lett dem rakt igenom de grupper av soldater som vaktade fängelset och befallt dem att återuppta det arbete som hade blivit avbrutet, blev de förvånade och glada. rätt

(78)Under tiden hade emellertid översteprästen och de som höll med honom kommit. De "sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste". Prästerna och rådsherrarna hade beslutat att anklaga apostlarna för uppvigling och för att ha mördat Ananias och Safira. De hade ju dessutom konspirerat för att beröva prästerna deras auktoritet. Prästerna hoppades därigenom kunna upphetsa pöbeln, så att den skulle ta saken i egna händer och behandla apostlarna på samma sätt, som den hade behandlat Jesus. De var emellertid medvetna om att många, som inte hade tagit emot Kristi undervisning, var trötta på de judiska myndigheternas godtyckliga och egenmäktiga sätt att styra och var angelägna om att få en förändring till stånd. Prästerna fruktade, att om dessa som var missnöjda, skulle ta emot och tro på apostlarnas undervisning och erkänna Jesus som Messias, skulle hela folkets vrede väckas mot de religiösa ledarna. De skulle då ställas till ansvar för att ha mördat Kristus. De beslöt därför att ta i på allvar för att förebygga detta. rätt

(78)När de sände efter fångarna för att de skulle föras fram inför dem, blev deras förvåning stor, då de fick besked att fängelsedörrarna visat sig vara ordentligt låsta och att vakten stod på sin post framför portarna men att fångarna inte stod att finna någonstans. rätt

(78)Snart kom det överraskande beskedet: "De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket. Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld ty de fruktade att bliva stenade av folket." rätt

(78)Även om apostlarna genom ett underverk hade befriats från fängelset, var de inte skyddade mot rannsakning och förföljelse. Jesus hade, medan han fortfarande var hos dem sagt: "Tagen eder till vara. Man skall då draga eder inför domstolar." – Mark. 13:9. Genom att sända en ängel för att befria dem hade Gud gett dem ett bevis på sin kärlek och en försäkran om sin närvaro. Det var nu deras öde att lida för Guds sak och hans evangelium. rätt

(79)I profeters och apostlars historia finns många ädla exempel på lojalitet mot Gud. Kristi vittnen har uthärdat fångenskap, tortyr och även döden, hellre än att förneka Gud. Den berättelse som getts om Petrus och Johannes talar om lika stort hjältemod som någon annan under hela den evangeliska tidsåldern. När de nu för andra gången stod inför de människor som tycktes ha beslutat sig för att röja dem ur vägen, kunde man inte finna något spår av fruktan eller tvekan i deras ord eller beteende. När översteprästen sade: "Vi hava ju allvarligt förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss", svarade Petrus: "Man måste lyda Gud mer än människor." Det var en ängel från himmelen som befriade dem från fängelset och sade till dem att undervisa i templet. Genom att följa ängelns uppmaning lydde de den gudomliga befallningen. Detta måste de fortsätta att göra till vilken som helst kostnad och risk för dem själva. rätt

(79)De anklagade blir anklagare
Då kom inspirationens Ande över apostlarna och de anklagade blev anklagare. De anklagade Rådets medlemmar för att ha mördat Jesus. "Våra fäders Gud har uppväckt Jesus", förklarade Petrus, "som I haden upphängt på trä och dödat. Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse. Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga." rätt

(80)Judarna blev så rasande över dessa ord, att de beslöt att ta lagen i egna händer och att utan vidare rannsakning eller utan bemyndigande från de romerska officerarna låta avrätta fångarna. De var redan skyldiga till Kristi blod. Nu var de ivriga att få fläcka sina händer också med hans apostlars blod. rätt

(80)Han kände igen Guds röst
Men i Rådet fanns en man som hade känt igen Guds röst i det som apostlarna sade. Denne var Gamaliel, en farisé med gott rykte och en lärd man i hög samhällsställning. Hans klara intellekt såg att de våldsamma åtgärder som planlades av prästerna, skulle leda till fruktansvärda konsekvenser. Innan han vände sig till dem som var närvarande, begärde han att fångarna skulle föras ut ur domsalen. Han visste mycket väl vilka han hade att ta itu med. Han visste att Kristi mördare inte skulle tveka inför någonting för att genomföra sina avsikter. rätt

(80)Därefter började han tala, lugnt och med väl övervägda ord: "I män av Israel, sen eder för, vad I tänken göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid, då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv." rätt

(81)Prästerna såg det förnuftiga i dessa synpunkter. De blev tvungna att hålla med Gamaliel. Ändå kunde deras fördomar och deras hat knappt hållas tillbaka. Mycket motvilligt befriade de apostlarna efter att ha låtit gissla dem. De sade på nytt till dem att de, med risk för sina egna liv, inte längre fick förkunna i Jesu namn. "Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Jesus Kristus." rätt

(81)Strax innan Jesus korsfästes, hade han överlämnat åt apostlarna ett fridsarv. "Frid lämnar jag efter mig åt eder", sade han, "min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda." – Joh. 14:27. Denna frid är inte den frid som kommer genom likformighet med världen. Jesus köpte aldrig frid genom att dagtinga med det onda. Den frid som Jesus lämnade efter sig åt sina apostlar är en inte frid, snarare än en yttre. Den skulle alltid förbli hos hans vittnen under tvister och åsiktsstrider. rätt

(81)Kristus sade om sig själv: "I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd." – Matt. 10:34. Han var fridens furste, men han skulle ändå orsaka splittring. Han som kom för att förkunna det glada budskapet och för att skänka hopp och glädje åt människor, gav upphov till en strid som brinner stark och väcker intensiva passioner i människors sinnen. Och han varnar sina efterföljare: "I världen liden I betryck." Då "skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fångelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull." "I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda." - Joh. 16:33; Luk. 21:12, 16. rätt

(82)Denna profetia har uppfyllts på ett markant sätt. Varje skymf, förebråelse och grymhet som Satan kunnat uppegga människor att tänka ut, har drabbat Jesu efterföljare. Och den kommer åter att uppfyllas på ett markant sätt. Människor är alltjämt fiender till Guds lag och vill inte underordna sig dess bud. Världen befinner sig inte mer i harmoni med Kristi principer idag, än den gjorde på apostlarnas tid. Samma hat som väckte ropet: "Korsfäst honom! Korsfäst honom!"; samma hat som ledde till förföljelsen av apostlarna, behärskar alltjämt de gudsfrånvända. Samma anda som under den mörka tidsåldern överlämnade människor till fängelse, landsförvisning och död, som tänkte ut den ohyggliga tortyr som utövades av Inkvisitionen, den som planerade och förverkligade massakern på Bartolomeinatten och som tände bålen i Smithfield, behärskar alltjämt med fördärvbringande energi de icke-pånyttföddas sinnen. Evangelii historia har alltid varit berättelsen om en kamp mellan rätt och orätt. Förkunnandet av evangelium har alltid förts vidare i denna värld under opposition, faror, förluster och lidanden. rätt

(82)Vilken var den kraft som i det förgångna uppehöll dem som fick lida förföljelse för Kristi sak? Det var gemenskap med Gud, gemenskap med den helige Ande, gemenskap med Kristus. Vanära och förföljelse har skilt många från jordiska vänner, men aldrig från Kristi kärlek. Aldrig är en hårt ansatt människa mer djupt älskad av sin Frälsare, än då hon lider vanära för sanningens skull. "Jag skall älska honom", sade Jesus, "och skall uppenbara mig för honom." – Joh. 14:21. När den troende för evangelii skull står inför jordiska domstolar, står Kristus vid hans sida. När han är instängd inom fängelsemurar, uppenbarar sig Kristus själv för honom och uppmuntrar honom med sin kärlek. När han får offra sitt liv för Kristi skull, säger Frälsaren till honom: De må kunna döda kroppen, men de kan inte skada själen. "Varen vid gott mod, jag har övervunnit världen." "Frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand." - Joh. 16:33; Jes. 41:10. rätt

(83)De som förtrösta på Herren, de likna Sions berg, som icke vacklar utan förbliver evinnerligen. Jerusalem omhägnas av berg, och Herren omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid. Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon. – Ps. 125:1, 2; 72:14. rätt

(83)Herren Sebaot, han skall beskärma dem; . . . Herren, deras Gud, skall på den tiden giva dem seger, ty de äro ju ett folk som han har till sin hjord. Ja, ädelstenar äro de i en krona, strålande över hans land. - Sak. 9:15, 16. rätt

nästa kapitel