Hotfull kris avvärjd

(84)Hotfull kris avvärjd
"Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen." rätt

(84)Den unga församlingen utgjordes av många olika grupper av människor av olika nationaliteter. Vid tiden för utgjutandet av den helige Ande vid pingsten "bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen". (Apg. 2:5.) Bland judarna som var samlade i Jerusalem, fanns några som vanligen var kända som "de grekiska judarna". Mellan dessa och de palestinska judarna hade det länge existerat misstroende och till och med antagonism. rätt

(84)De som hade blivit omvända under apostlarnas arbete hade förändrats och förenats av den kristliga kärleken. Trots tidigare fördomar levde alla i gemenskap med varandra. Satan visste att så länge denna gemenskap fortsatte att existera, skulle han inte kunna hämma evangelii framgång. Han försökte därför utnyttja tidigare tankebanor i förhoppningen att därigenom kunna införa splittring och oenighet i församlingen. rätt

(84)När därför de kristna blev allt fler, lyckades fienden väcka misstankar hos somliga, som tidigare hade varit vana att med avundsjuka betrakta sina medtroende och finna fel hos deras andliga ledare. Därigenom "begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna". Orsaken till klagomålen var att man menade att de grekiska änkorna förbigicks vid den dagliga utdelningen. Varje orättvisa skulle ha stridit mot evangelii anda. Ändå lyckades Satan väcka misstankar. Omedelbara åtgärder måste nu vidtas för att avlägsna alla orsaker till missnöje. I annat fall skulle fienden lyckas i sina bemödanden att åstadkomma splittring bland Kristi efterföljare. rätt

(85)Jesu efterföljare hade nått en kris i sin utveckling. Under förståndig ledning av apostlarna, som arbetade tillsammans i den helige Andes kraft, hade det arbete som anförtrotts evangelii budbärare snabbt utvecklats. Församlingens medlemsantal ökade ständigt. Denna tillväxt lade ökande, tunga uppgifter på dem som hade ansvaret. Ingen enda människa eller ens en enda grupp av människor kunde fortsätta att ensamma bära detta ansvar utan att äventyra församlingens fortsatta framgång. Det var nu nödvändigt att ytterligare fördela det ansvar som dittills hade burits så troget av några få under församlingens allra första tid. Apostlarna måste nu ta ett betydelsefullt steg i fullkomnandet av evangelii ordning i församlingen, genom att på andra lägga en del av det ansvar som de dittills hade burit själva. rätt

(85)Apostlarna sammankallade ett möte med de troende. De hade letts av den helige Ande att skissera en plan till en bättre organisation av alla arbetsstyrkor i församlingen. Tiden hade kommit, förklarade apostlarna, när de andliga ledare som hade tillsyn av församlingen måste befrias från uppgiften att dela ut hjälp till de fattiga och från liknande uppgifter, så att de skulle mera fritt kunna befrämja arbetet att förkunna evangelium. "Så utsen nu bland eder", sade de, "I bröder, sju män, som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." Man följde detta råd och under bön och handpåläggning blev sju män högtidligt avskilda för sina uppgifter som diakoner. rätt

(86)Tillsättandet av dessa sju för att ta ledningen av och utföra särskilda arbetsuppgifter visade sig bli till stor nytta för församlingen. Dessa församlingstjänare ägnade särskild uppmärksamhet åt de enskilda medlemmarnas behov, liksom åt församlingens allmänna finansiella intressen. Genom deras omtänksamma och förståndiga åtgärder och deras föredömligt kristna exempel blev de en betydelsefull hjälp för sina medarbetare för att sammanföra församlingens olika intressen till ett gemensamt helt. rätt

(86)Gynnsamma resultat bekräftar
Att denna åtgärd var inspirerad av Gud, avslöjades i de omedelbara gynnsamma resultaten. "Guds ord hade framgång och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde." Att de troendes antal ökade, berodde både på den större frihet som apostlarna fick och den iver och kraft som kom till uttryck i de sju diakonernas arbete. Dessa hade blivit avskilda för den särskilda uppgiften att övervaka och tillgodose de fattigas behov. Detta uteslöt dem emellertid inte från att undervisa om evangelium. Tvärtom var de fullt kvalificerade att undervisa andra och de gick in i arbetet med stor hänförelse och framgång. rätt

(86)Åt den första församlingen hade anförtrotts ett ständigt växande arbete – att på plats efter plats upprätta centra av ljus och välsignelse, varhelst det fanns ärliga människor som var villiga att ägna sig åt Kristi tjänst. Förkunnandet av evangelium skulle bli världsomfattande till sin utsträckning. Korsets budbärare kunde inte hoppas att kunna fullfölja sitt betydelsefulla uppdrag, med mindre de förblev förenade i kristen enhet och därigenom visade omvärlden att de var ett med Kristus i Gud. Hade inte deras gudomlige Ledare bett till Fadern: "Bevara dem i ditt namn – det som du har förtrott åt mig – för att de må vara ett, likasom vi äro ett." Och hade han inte förklarat om sina efterföljare: "Världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen." Hade han inte vädjat till Fadern att de skulle "vara fullkomligt förenade till ett" "för att världen skall tro att du har sänt mig." – Joh. 17:11, 14, 23, 21. Deras andliga liv och kraft var beroende av en nära förbindelse med honom som hade gett dem uppdraget att förkunna evangelium. rätt

(87)Endast i den utsträckning som de var förenade med Kristus, kunde apostlarna hoppas på att få ha den helige Andes kraft och få samarbeta med himmelens änglar. Med hjälp av dessa gudomliga makter kunde de inför världen visa en enad front och bli segervinnare i en strid, som de var tvungna att utkämpa utan uppehåll mot mörkrets makter. I det att de fortsatte att arbeta i enighet, skulle himmelska budbärare gå framför dem och öppna vägarna. Människors sinnen skulle förberedas att ta emot evangelium. Många skulle vinnas för Kristus. Så länge de förblev enade skulle församlingen gå framåt "skön såsom månen, strålande såsom solen, överväldigande såsom en härskara". (Höga Visan 6:9.) Ingenting skulle kunna motstå hennes ökande framgång. Församlingen skulle gå vidare från seger till seger. På ett härligt sätt skulle den fullfölja sitt gudomliga uppdrag att förkunna evangelium för världen. rätt

(87)Organiserandet av församlingen i Jerusalem skulle tjäna som förebild för organiserandet av församlingar på alla andra platser där evangelii budbärare skulle vinna människor för evangelium. De som hade fått ansvaret för den allmänna ledningen av församlingen, skulle inte vara herrar över Guds arvedel, utan kloka herdar som skulle vara "föredömen för hjorden". (1 Petr. 5:3.) Diakonerna skulle vara "män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet". Dessa skulle stå enade på det rättas sida och hävda det rätta med fasthet och beslutsamhet. Därigenom skulle de utöva ett sammanhållande inflytande över hela hjorden. rätt

(88)Senare i den första församlingens historia, när många grupper av troende på olika platser i världen hade organiserats till församlingar, utvecklades församlingsorganisationen ytterligare, så att ordning och gemensamt handlande kunde vidmakthållas. Varje medlem uppmanades att väl sköta sin egen uppgift. Var och en skulle på ett klokt sätt utnyttja de gåvor som anförtrotts honom. Några utrustades av den helige Ande med särskilda gåvor – "först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän eller till att på olika sätt tala tungomål". (1 Kor. 12:28.) Men alla dessa olika grupper skulle arbeta i samförstånd. rätt

(88)Gåvornas mångfald
"Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig, givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta. Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande, åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål. Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra en enda kropp, likaså är det med Kristus." – 1 Kor. 12:4-12. rätt

(89)Högst allvarligt är det ansvar som vilar på dem som kallas till att vara ledare i Guds församling på jorden. Under teokratins dagar, då Moses ensam försökte bära bördor, som var så tunga att han snart skulle ha blivit utsliten under dem, råddes han av Jetro att planera en klok fördelning av ansvaret. "Du må vara folkets målsman inför Gud", rådde Jetro, "och framlägga deras ärenden inför Gud. Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den väg de skola vandra och vad de skola göra." Jetro rådde vidare att män skulle utses att fungera som "föreståndare . . . över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio". Dessa skulle vara "dugande män som frukta Gud, pålitliga män som hata orätt vinning". "Dessa må alltid döma folket." Detta skulle befria Moses från det betungande ansvaret att ägna uppmärksamhet åt många mindre angelägenheter, som kunde behandlas på ett klokt sätt av helgade medarbetare. rätt

(89)De människors tid och kraft, som av Guds försyn hade placerats på ledande positioner av ansvar i församlingen, skulle användas för att sköta viktiga angelägenheter som kräver särskild klokhet och vidsynthet. Det är inte i överensstämmelse med Guds ordning att man skall vända sig till dessa för att lägga tillrätta mindre angelägenheter, som andra är väl kvalificerade att handlägga. "Kommer något viktigare ärende före må de hänskjuta det till dig", föreslog Jetro Moses, "men alla ringare ärenden må de själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att de bära den med dig. Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid." rätt

(90)I överensstämmelse med denna plan utvalde Moses "dugande män ur hela Israel och gjorde dem till huvudmän för folket, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de hänskjuta till Moses, men alla ringare ärenden skulle de själva avdöma." – 2 Mos. 18:19-26. rätt

(90)En klok organisation
När sjuttio äldste senare utsågs till att dela ledarskapets ansvar, var Moses mycket noga med att som sina medhjälpare utvälja män som var respekterade, hade sunt omdöme och erfarenhet. I sin instruktion till dessa ledare, när de skulle invigas till sina ämbeten, skisserade han några av de kvalifikationer som gör en person lämplig att vara en klok ledare i församlingen. "Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan", sade Moses, "och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem. I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för någon människa, ty domen hör Gud till." – 5 Mos.1:16, 17. rätt

(90)Konung David riktade mot slutet av sin regering en högtidlig förmaning till dem som bar ansvaret för Guds uppdrag på hans tid. Han samlade i Jerusalem "alla Israels hövdingar, stamhövdingarna och häravdelningarnas hövitsmän, dem som voro i konungens tjänst, och över- och underhövitsmännen och uppsyningsmännen över alla konungens och hans söners ägodelar och boskap, så ock hovmännen och hjältarna och alla tappra stridsmän" och den åldrade konungen förmanade dem högtidligt "inför hela Israel, Herrens församling, och inför vår Gud som hör det: Hållen och akten på alla Herrens, eder Guds, bud." –1 Krön. 28:1, 8. rätt

(91)Till Salomo, som hade kallats att inta en ledande ställning av ansvar, hade David en särskild förmaning: "Du, min son Salomo, må lära känna din faders Gud och tjäna honom med hängivet hjärta och med villig själ; ty Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du söker honom, så låter han sig finnas av dig, men om du övergiver honom, då förkastar han dig evinnerligen . . . Var frimodig." – 1 Krön. 28:9, 10. rätt

(91)Samma principer i dag
Samma principer av fromhet och rättvisa, som skulle vägleda ledarna bland Guds folk på Moses' och Davids tid, skulle också följas av dem som skulle leda den nyligen organiserade Guds församling under den evangeliska tidsåldern. I arbetet att skapa ordning i alla församlingar och tillsätta lämpliga män att fungera som församlings tjänare höll sig apostlarna till den höga standard för ledarskap som angetts i Gamla Testamentets skrifter. De hävdade att den som kallades att inneha en ledande ställning och ansvar i församlingen, "bör vara oförvitlig, så som det höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede, icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem vinning. Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt; han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säga emot." – Tit. l:7-9. rätt

(91)Den ordning som upprättades i den unga kristna församlingen gjorde det möjligt för den att gå framåt, välordnat som en väl disciplinerad arme, klädd i Guds rustning. Hela skaran av troende var medlemmar av en enda organisation, även om de var spridda över ett stort område. Alla arbetade i samförstånd och i harmoni med varandra. När meningsskiljaktigheter uppstod i en lokal församling, som senare hände i Antiokia och på andra platser, och de troende inte kunde komma överens med varandra, skulle sådana angelägenheter inte tillåtas orsaka splittring i församlingen. Saken skulle framläggas för ett allmänt möte. Detta skulle bestå av valda delegater från de olika lokala församlingarna tillsammans med apostlarna och de äldste, som hade ledande ansvar. Därigenom skulle Satans försök att angripa församlingen på isolerade platser mötas av en gemensam aktion av alla, och fiendens planer att splittra och förstöra skulle omintetgöras. rätt

(92)Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens. – 1 Kor. 14:33. Han kräver att ordning och planering iakttas vid fullgörandet av församlingens angelägenheter idag, i lika hög grad som under gångna tider. Han vill att hans uppdrag skall föras framåt med grundlighet och exakthet, så att han kan ge det sitt godkännande. Kristen skall vara förenad med kristen, församling med församling, de mänskliga förmedlarna skall samarbeta med Gudomen och underordna sig den helige Ande. Alla skall tillsammans inför världen förkunna de goda nyheterna om Guds nåd. rätt

nästa kapitel