Med Kristus i dag kapitel 14. Från sida 20ren sida tillbaka

14. januari - Isak, en förebild på kristus

(20)»Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han som hade mottagit löftena, han till vilken det hade blivit sagt: 'Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.`» - Hebr. 11:17, 18. rätt

(20)Gud hade bestämt att offrandet av Isak skulle vara en förebild på hans Sons offer. Isak var en förebild på Guds Son som gavs som ett offer för världens synd. Gud önskade att på detta sätt åskådliggöra frälsningens evangelium för Abraham. ... Genom personlig erfarenhet kunde han nu förstå hur stor den evige Gudens självuppoffring var då han gav sin Son för att rädda människorna från undergång. rätt

(20)För Abraham kunde ingen själslig tortyr jämställas med det som han genomled då han följde uppmaningen att offra sin son. ... Med ett hjärta som är nära att brista och med darrande händer gör han i ordning elden, och sonen Isak frågar: »Här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?» (1 Mos. 22:7) Men ack, inte kan Abraham svara på hans fråga nu! Tillsammans bygger fadern och sonen upp altaret och så närmar sig det fruktansvärda ögonblick då Abraham måste låta Isak veta det som har plågat honom under hela denna långa färd - att Isak själv är offret. ... Sonen finner sig i detta därför att han tror på sin faders rättskaffenhet. Men då allt är redo, då faderns tro och sonens underkastelse prövats till det yttersta, hejdar Guds ängel Abrahams upplyfta hand och säger till honom att det är tillräckligt: »Nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.» (1 Mos. 22:12) 30 rätt

(20)Vår himmelske Fader överlämnade sin älskade Son åt korsfästelsens kval. Legioner änglar bevittnade Guds Sons förödmjukelse och själsångest, men fick inte, såsom i Isaks fall, tillåtelse att ingripa. Ingen röst höjdes om att avstyra offret. Guds avhållne Son, världens Frälsare, blev hånad, bespottad, föraktad och plågad till dess han böjde sitt huvud i döden. Vilket större bevis kan vår evige Gud ge oss på sin gudomliga kärlek och medkänsla? »Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?» (Rom. 8:32.) rätt

nästa kapitel