När livet är som bäst kapitel 23. Från sida 174ren sida tillbaka

Själens botande

(174)Många av dem som kom till Kristus för att fr. hjälp var själva skulden till sina sjukdomar och ändr. vägrade han inte att göra dem friska. Och när de kom i beröring med hans kraft, blev de överbevisade om synd och många blev botade från sina andliga och fysiska sjukdomar. rätt

(174)Bland dessa var den lama mannen i Kapernaum. Liksom den spetälske hade den lame förlorat allt hopp om att bli återställd. Hans sjukdom var en följd av ett syndigt liv och hans lidande förvärrades genom samvetskval. Han hade förgäves vädjat till fariséerna och de skriftlärda om lindring, men de hade förklarat honom obotlig, fördömt honom såsom en syndare och uttryckligen sagt honom att han skulle dö under Guds vrede. rätt

(174)Den lama mannen hade sjunkit ner i förtvivlan. Dr. hörde han om Jesu verksamhet. Andra lika syndfulla och hjälplösa som han hade blivit botade, och han blev uppmuntrad att tro att även han kunde bli botad, om han kunde bli buren till Frälsaren. Men hans hopp sjönk när han påminde sig orsaken till sin sjukdom, men ändr. kunde han inte göra sig fri frr.n tanken att han kanske kunde bli botad. rätt

(175)Hans högsta önskan var att bli fri från sin synd. Han längtade efter att få se Jesus och få förvissning om förlåtelse och himmelens frid. Sedan skulle han vara nöjd att leva eller dö beroende pr. Guds vilja. rätt

(175)Det fanns ingen tid att förlora, ty hans utmärglade kropp bar redan dödens märken. Han vädjade till sina vänner att bära honom pr. hans säng till Jesus, och detta åtog de sig gärna. Men sr. tätt packad stod den församlade folkskaran i och utanför huset, där Frälsaren uppehöll sig, att det var omöjligt för den sjuka mannen och hans vänner att nr. honom eller ens komma inom hörhåll. Jesus undervisade i Petrus' hem. Sin vana trogen satt lärjungarna nära om rätt

(175)kring honom och "där sutta några fariséer och laglärare - sådana hade nämligen kommit dit från alla byar i Galiléen och Judéen och från Jerusalem." Luk. 5: 17. Många av dessa hade kommit som spioner, för att finna något att anklaga honom för. Bakom dessa trängdes den blandade hopen, de ivriga lyssnarna, de andäktiga, de nyfikna och de otroende. Olika folkslag och alla samhällsklasser var representerade. "Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom." Livets ande vilade över de församlade men fariséerna och de skriftlärda kände inte hans närvaro: De kände inga behov, och den helande kraften gällde inte dem. "Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer." Luk. 1: 53. rätt

(175)Vid Jesu fötter
Gång på gång försökte den lama mannens bärare att tränga sig fram genom skarorna, men utan att lyckas. Den sjuka mannen såg sig omkring i ångest. Hur kunde han uppge hoppet, när den efterlängtade hjälpen var så nära? På hans förslag bar hans vänner honom upp på hustaket, bröt upp ett hål i det och släppte honom ned inför Jesu fötter. rätt

(176)Jesu förkunnelse blev avbruten. Frälsaren betraktade de sorgsna anletsdragen och såg in i de bedjande ögonen som var fästade på honom. Hur väl kände han inte den nedtyngda själens längtan. Det var Kristus som övertygat hans samvete om synd, när han ännu var hemma. När han ångrade sina synder och trodde på Jesu kraft att ge honom andlig läkedom, hade Frälsarens nåd välsignat hans hjärta. Jesus hade sett hur trons första strålar hade växt till en övertygelse om att Jesus var syndarens enda Hjälpare, och sett hur denna övertygelse blivit starkare vid varje försök att komma i hans närhet. Det var Kristus som hade dragit den lidande till sig. Med ord som nu ljöd som musik för lyssnarens öra sade Frälsaren: "Var vid gott mod, min son; dina synder förlåtas dig." Matt. 9: 2. rätt

(176)Skuldbördan avlägsnad
Skuldbördan föll från den sjuka mannens sinne. Han kunde inte tvivla. Kristi ord uppenbarar hans förmåga att Jäsa hjärtats innersta. Vem kan då förneka hans makt att förlåta synder? Hopp tar förtvivlans plats, och glädje den tryckande dysterhetens. Mannens fysiska smärtor har försvunnit och hela hans varelse har förvandlats. Utan att begära något mera ligger han där i fridfull tystnad, alldeles för lycklig att kunna säga ett ord. rätt

(176)Många betraktade med andlös spänning den fortsatta utvecklingen i denna förunderliga händelse. Många kände att Kristi ord var en inbjudan till dem. Var de inte sjuka i sina själar på grund av synden? Var inte de angelägna om att bli befriade från denna börda? rätt

(177)Men fariséerna som fruktade att förlora sitt inflytande över folkskarorna, sade i sina hjärtan: "Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?" Mark. 2: 7. Jesus fäste nu sina ögon på dem, så att de kröp ihop och drog sig tillbaka och sade: "Varför tänken I i edra hjärtan, vad ont är? Vilket är lättare att säga: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp och gå'? Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, 'så stå upp' - sade han nu till den lame - 'och tag din säng och gå hem'." Matt. 9: 4-6. rätt

(177)Då steg mannen som hade blivit inburen till Jesus på en bår upp på sina fötter med ungdomens spänst och styrka. Och omedelbart "stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: 'Sådant hava vi aldrig sett.'" Mark" 2: 12. rätt

(177)Skapande kraft
Det fordrades ingenting mindre än skapande kraft för att återge hälsa åt denna avtynade kropp. Samma röst som talade liv till människan, skapad av jordens stoft, hade talat liv till den döende, lama mannen. Och samma kraft som gav liv åt hans kropp hade förnyat hans hjärta. Han som i skapelsen "sade och det vart; han bjöd, och det stod där" (Ps. 33: 9), hade talat liv till själen som var död i överträdelser och synd. Kroppens helande var ett bevis för kraften som hade förnyat hjärtat. Kristus bad den lame stå upp och gå, "för att I skolen veta", sade han, "att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder." rätt

(177)Den lama mannen fann hos Kristus läkedom för själen såväl som för kroppen. Han behövde själslig hälsa, innan han rätt kunde uppskatta kroppens hälsa. Innan hans kroppsliga sjukdom kunde botas, måste Kristus lätta hans själsliga börda och rena hans själ från synden. Denna lärdom bör inte förbises. Det finns i dag tusentals människor som lider av kroppslig sjukdom vilka likt den lama mannen längtar efter budskapet: "Dina synder förlåtas dig. "Syndens börda med dess oro och otillfredsställelse är grundorsaken '!till deras sjukdomar. De får ingen verklig hjälp förrän de kommer till själens läkare. Den frid som endast Jesus kan ge dem skulle återge själen kraft och kroppen hälsa. rätt

(178)Himmelens portar öppnades
Den lama mannens botande hade fått folket att känna det som om himmelen hade öppnats och uppenbarat härligheten i en bättre värld. När den botade mannen drog igenom folkskaran och samtidigt tackade för varje steg han tog och bar sin börda som om den vore fjäderlätt, drog folket sig tillbaka för att ge honom plats, och med vördnadsfyllda blickar såg de på honom och viskade sakta till varandra: "Vi hava i dag sett förunderliga ting." Luk. 5: 26. rätt

(178)I den lama mannens hem blev det jubel utan like, när han återvände till sin familj och med lätthet bar sängen på vilken han långsamt burits bort en kort stund tidigare. De samlades omkring honom under tårar av glädje och vågade knappast tro sina ögon. Han stod där inför dem i sin mandoms fulla kraft. Dessa armar som hade hängt livlösa lydde nu snabbt hans vilja. Huden som varit skrumpnad, livlös och grå, var nu frisk och rosig. Han gick med fasta, lediga steg. Glädje och hopp stod skrivet i varje ansiktsdrag, och ett uttryck av renhet och frid hade avlägsnat märkena efter synd och lidande. Glädjefylld tacksägelse steg upp från det hemmet, och Gud blev förhärligad genom sin Son som återgett hopp till den hopplöse och kraft till den slagne. Denna man och hans familj stod redo att ge sina liv för Jesus. Inga tvivel skymde deras tro, ingen otro störde deras trohet och kärlek till honom som fört ljuset in i deras förmörkade hem. rätt

(179)Vid Betesdas damm
"Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finns fem pelargångar. I dessa lågo många sjuka, blinda, halta och förtvinade" som väntade på att vattnet skulle uppröras. Joh. 5: 2, 3. rätt

(179)Tidtals upprördes vattnet i denna damm, och man trodde allmänt att detta var följden aven övernaturlig kraft, och att den som först därefter steg ned i vattnet skulle bli botad från vilken sjukdom han än var behäftad med. Hundratals sjuka besökte detta ställe och så stor var trängseln när vattnet upprördes, att de sjuka rusade fram och trampade ned män, kvinnor och barn som var svagare än de själva. Många kunde inte ens komma i närheten av dammen. Många som lyckats nå den dog vid randen av den. Skydd hade uppsatts omkring dammen för att bereda de sjuka någon lindring från dagens hetta och nattens köld. Det fanns somliga som tillbringade natten här i gångarna och som dag efter dag kröp till dammens rand i det fåfänga hoppet att få hjälp. rätt

(179)Jesus var i Jerusalem. Under det han vandrade ensam, synbarligen i meditation och bön, kom han till dammen. Han såg de arma, lidande människorna i spänd väntan på det som de antog var deras enda möjlighet till hälsa. Han längtade efter att få utöva sin helande kraft och göra varenda lidande människa frisk. Men det var sabbat den dagen. Folkskarorna var på väg till gudstjänsten i templet, och han visste att en sådan läkande handling skulle så uppröra judarnas fördomar att det skulle ha förkortat hans verksamhet. rätt

(179)Men Frälsaren såg där ett fall i yttersta nöd. Det var en man som varit hjälplös krympling i trettioåtta år. Hans sjukdom var i stor utsträckning följden av hans egna onda vanor, och betraktades som en Guds dom. Ensam och utan vänner, och med en känsla av att vara utestängd från Guds nåd, hade den lidande mannen genomlevat många långa år i sitt lidande. När man väntade att tiden var inne för vattnet att uppröras, brukade de som såg hans hjälplöshet bära honom till dammen. Men när det lyckliga tillfället kom. hade han ingen som hjälpte honom ned i vattnet. Han hade sett vattnet uppröras, men han hade aldrig kunnat komma längre än till dammens rand. Andra som var starkare än han kastade sig i före honom. Den stackars hjälplösa, sjuka mannen kunde inte kämpa med den vilt framrusande, själviska mängden. Hans ihärdiga ansträngningar att nå detta enda mål och hans ängslan och ständiga missräkning höll snabbt på att slita ut hans sista återstående krafter. rätt

(180)Där låg nu den sjuka mannen på sin matta, och lyfte stundtals sitt huvud för att se på dammen, när ett ömt, medlidsamt ansikte böjde sig över honom, och orden, "Vill du bli frisk?" väckte hans uppmärksamhet. Hopp väcktes i hans hjärta. Han kände att han på något sätt skulle få hjälp. Men denna uppmuntrans glöd bleknade hastigt. Han mindes hur ofta han försökt nå dammen, och nu hade han ringa utsikt att leva till dess den åter blev upprörd. Han vände sig besviken bort och sade: "Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan dit ned före mig, medan jag ännu är på väg." rätt

(180)Då sade Jesus till honom: "Stå upp, tag din säng och gå." Joh. 5: 6-8. Med nytt hopp ser mannen på Jesus. Uttrycket i detta ansikte och tonfallet i hans röst är inte lika andras. Själva hans närvaro andas kärlek och kraft. Krymplingens tro tar fasta på Kristi ord. Utan att fråga beslutar han sig för att lyda. Och när han gör det, reagerar' hela hans kropp. rätt

(181)Varje nerv och muskel genomilas av nytt liv, och hans ofärdiga lemmar får frisk handlingskraft. Snabbt reser han sig på sina fötter och så går han sin väg med fasta, lediga steg och tackar Gud för sina nyvunna krafter. rätt

(181)Jesus hade inte gett den lama mannen någon försäkran om gudomlig hjälp. Mannen kunde ha sagt: "Herre, om du vill göra mig frisk, skall jag lyda ditt ord." Han kunde ha dröjt och tvivlat och därmed förlorat sitt enda tillfälle att bli frisk. Men nej, han trodde Kristi ord, han trodde att han blivit frisk. Han handlade omedelbart och Gud gav honom kraften. Han beslöt sig för att gå och han gick. I det han handlade i kraft av Kristi ord, blev han frisk. rätt

(181)Tro Frälsarens ord
Vi har genom synden blivit skilda från livet i Gud. Våra själar är förlamade. I vår egen kraft kan vi inte lättare leva ett heligt liv än den lama mannen kunde gå. Många inser sin hjälplöshet och längtar och strävar efter ett andligt liv som för dem i gemenskap med Gud. Men allt är förgäves. I sin förtvivlan utropar de: "Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?" Rom. 7: 24. Må dessa modfällda, kämpande människor se uppåt. Frälsaren står böjd över dem som han köpt med sitt blod och säger med outsäglig ömhet och barmhärtighet: "Vill du bli frisk?" Han bjuder dig stå upp i frid och hälsa. Vänta inte på att känna att du är frisk. Tro Frälsarens ord. Ställ din vilja på Kristi sida. Besluta dig för att tjäna honom och handla på hans ord och du kommer att få kraft. Vilka dåliga vanor och tvingande lidelser som helSt, som du under långa tider hängett dig åt och som bundit både kropp och själ, kan och längtar Kristus att befria dig ifrån. Han kommer att ge liv åt den själ som är "död i överträdelser och synder". (Ef. 2: 1.) Han kommer att frigöra den nngne som är bunden av svaghet och motgångar och syndens fjättrar. rätt

(182)Synderskan
Lövhyddohögtiden var slut. Oversteprästerna och rabbinerna i Jerusalem hade misslyckats i sina angrepp mot Jesus, och när skymningen föll på, gick de hem, Var och en till sitt. Och Jesus gick ut till Oljeberget. (Joh. 7: 53; 8: 1.) rätt

(182)Bort från uppståndelsen och oron i staden, bort från de ivriga folkskarorna och de förrädiska rabbinerna tog Jesus vägen till de lugna olivlundarna, där han kunde vara ensam med Gud. Men tidigt på morgonen återvände han till templet, och när folket samlades omkring honom, satte han sig ned och undervisade dem. rätt

(182)Snart blev han emellertid avbruten. En grupp fariséer och skriftlärda närmade sig, och drog med sig en skräckslagen kvinna, vilken de med hårda, ivriga röster anklagade för att ha överträtt det sjunde budet. I det de sköt henne fram inför Jesus, sade de med en skenhelig åtbörd av respekt: "Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott. Nu bjuder Moses i lagen, att sådana skola stenas. Vad säger då du?" Joh. 8: 4, 5. rätt

(182)I deras föregivna vördnad dolde sig en hemlig stämpling mot hans liv. Om Jesus skulle frikänna kvinnan, kunde han bli anklagad för att förakta Mose lag. Om han förklarade henne skyldig till döden, skulle han inför domarna bli anklagad för att ha påtagit sig myndighet som endast tillhörde dem. rätt

(182)Jesus betraktade situationen: Den förskräckta kvinnan i sin skam, de kyrkliga ämbetsmännens hårda ansikten, som saknade till och med mänskligt förbarmande. Hans obefläckade, rena sinne ryggade tillbaka inför detta skådespel. Utan att ge ett tecken på att han hade hört frågan böjdec han sig ned och fäste sina ögon på marken och började skriva i sanden. rätt

(183)Otåliga över hans dröjsmål och synbara likgiltighet drog sig de anklagande närmare för att tvinga honom att uppmärksamma frågan. Men när deras ögon följde Kristi ögon och föll på sanden vid hans fötter, tystnade deras röster. Där stod tecknat inför dem deras egna livs skuldbelastade hemligheter. rätt

(183)I det Jesus reste sig upp och fäste sina ögon på de illvilliga fariséerna sade han: "Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne. Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden." V. 7, 8. Han hade inte åsidosatt Mose lag, ej heller hade han gjort något intrång på Roms auktoritet. Hans anklagare var besegrade. Nu, när de blivit avklädda sin föregivna helighet, stod de där, skyldiga och fördömda i den fullkomliga renhetens närvaro. Av rädsla för att deras livs hemliga överträdelser skulle komma i dagen inför folkskaran, smög de sig iväg med nedböjda huvuden och nedslagna ögon, och lämnade sitt offer tillsammans med den medlidsamma Frälsaren. rätt

(183)Nu reste sig Jesus och såg på kvinnan och sade: "'Var äro de andra? Har ingen dömt dig?' Hon svarade: 'Herre, ingen.' Då sade han till henne: 'Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.'" V. 10, 11. Kvinnan hade stått där inför Jesus stel av rädsla. Hans ord, "den bland eder som är utan synd, han kaste första stenen", hade träffat henne som en dödsdom. Hon vågade inte lyfta sina ögon mot Frälsarens ansikte utan inväntade tyst sitt hemska öde. Med förvåning såg hon sina anklagare gå sin väg, när hop pets ord ljöd i hennes öra: "Icke heller jag dömer dig. Gå och synda icke härefter." Hennes hjärta var förkrossat, och i det hon kastade sig ned vid Jesu fötter, uttalade hon under snyftningar sin tacksamma kärlek och bekände under bitter gråt sina synder. rätt

(184)Början till ett nytt liv
Detta ble_ för henne början till ett nytt liv, ett liv i renhet och frid, hängivet åt Gud. När Jesus upprättade denna fallna kvinna, utförde han ett större underverk än då han botade den mest svårartade kroppsliga sjukdom. Här botade han den andliga sjukdom som leder till evig död. Denna botfärdiga kvinna blev en av hans ivrigaste efterföljare. Med självuppoffrande kärlek och hängivenhet visade hon sin tacksamhet för hans förlåtande nåd. För denna syndfulla kvinna hade världen inte haft annat än hån och förakt, men han som är utan synd hade medlidande med hennes svaghet och räckte henne en hjälpande hand. Medan de skenheliga fariséerna fördömde henne, sade Jesus: "Gå och synda icke härefter." rätt

(184)Jesus känner varje människas förhållanden. Ju större en syndares skuld är, dess mer behöver han Frälsaren. Hans hjärta är fyllt av gudomlig kärlek och medlidande och han känner det djupaste deltagande med dem som är mest hopplöst insnärjda i Satans snaror. Med sitt eget blod har han friköpt oss. Jesus vill inte se dem som blivit återlösta till ett sådant oerhört pris bli en kastboll för fiendens frestelser. Han vill inte att vi skall bli övervunna och förgås. Han som tillslöt lejonens gap för Daniel i lejongropen, han som vandrade med sina trogna vittnen i den brinnande ugnens lågor, står lika redo att gripa in till vår hjälp så att vi kan övervinna varje dåligt karaktärsdrag. I dag står han inför nådens altare och frambär inför Gud allas böner som vill ha hans hjälp. Han avvisar ingen botfärdig människa. Han förlåter alla som kommer till honom för att få förlåtelse och upprättelse. Han säger till oss att vara vid gott mod. Var och en som vill får ta emot gudomlig kraft och bli försonad med Gud, och han vill ge honom frid. rätt

(185)Människor som tar sin tillflykt till Jesus, lyfter han upp över anklagelser och förtal. Ingen människa eller fallen ängel kan fälla dem. Kristus förenar dem med sin egen gudomligt mänskliga natur. De får stå i ljuset som utgår från Guds tron sida vid sida med den Frälsare som burit deras synder. rätt

(185)En ond ande blir utdriven
I Kapernaums synagoga talade Jesus om sin uppgift att frigöra syndens slavar. Då avbröts han av ett fruktansvärt skrik. En besatt man rusade fram genom folkskaran och utropade: "Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds helige." rätt

(185)Jesus tillrättavisade den onde anden och sade: "'Tig, och far ut ur honom.' Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst och for ut ur honom." Mark. 1: 25, 26. rätt

(185)Orsaken även till denna mans sjukdom fanns i hans eget liv. Han hade deltagit i skadliga nöjen och trott sig kunna göra livet till en enda stor fest. Dryckenskap och lättsinne fördärvade hans ädla karaktärsdrag och Satan kom att behärska honom helt. Ängern kom för sent. När han skulle ha velat offra både pengar och nöjen för att återvinna sitt förlorade människovärde, hade han blivit ett hjälplöst byte i den ondes våld. rätt

(185)I Frälsarens närvaro hade han blivit väckt till längtan efter frigörelse, men djävulen motstod Kristi kraft. När mannen försökte vädja till Jesus om hjälp, lade den onda anden orden i hans mun och ropade i ångest och fruktan. Den besatte kände i viss mån att han var i närheten aven som kunde göra honom fri, men när han försökte komma inom räckhåll för den mäktiges hand, hölls han fast aven annans vilja och en annans ord kom fram över hans läppar. rätt

(186)Kampen mellan Satans makt och hans egen längtan efter frihet var fruktansvärd. Det föreföll som om den torterade mannen måste förlora sitt liv i kampen mot den fiende som ruinerat hans liv. Men Frälsaren talade med auktoritet och gjorde honom fri. Den förut besatta mannen stod nu inför de förvånade människorna, fri och självbehärskad. rätt

(186)Med glädjefylld stämma tackade han Gud för sin räddning. agat som så nyligen stirrat vilt av vansinne, strålade nu av intelligens och fylldes av tacksamhetens tårar. Människor stod där stumma av förvåning. Så snart de kunde hämta sig och återvinna talförmågan utropade de, den ene till den andre: "Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom." Mark. 1: 27. rätt

(186)Kraft över onda andar i dag
Det finns skaror av människor som i dag står under onda andars makt i lika hög grad som den besatta mannen i Kapernaum. Alla som med vett och vilja avviker från Guds bud, ställer sig under Satans kontroll. Många leker med synden och tror att de kan sluta när de vill, men de lockas till att gå allt längre och längre, till dess de finner sig helt behärskade aven vilja som är starkare än deras egen. De kan inte frigöra sig från dess hemlighetsfulla makt. Hemliga synder eller oövervinneliga drifter kan hålla dem fångna och de blir lika hjälplösa som den besatta mannen i Kapernaum. rätt

(186)Ändå är deras ställning inte hopplös. Gud behärskar inte våra sinnen utan vårt medgivande. Varje människa har frihet att välja vilken makt hon vill låta härska över sig. Ingen har fallit så lågt, ingen är så usel att inte Kristus kan rädda honom. Den besatta mannen kunde i stället för att bedja endast uttala de ord som djävulen gav honom, men ändå besvarades hjärtats outtalade vädjan. Inget rop från en människa i nöd, fastän det inte finner uttryck i ord, kommer att bli obesvarat. De som går med på att ingå förbund med Gud blir inte lämnade åt Satans makt eller åt sin egen svaga natur. rätt

(187)Numera får Kristi efterföljare betrakta Satan såsom en besegrad fiende. På korset vann Kristus seger för dem, och denna seger vill han att de skall ta emot som sin egen. rätt

(187)Löftets regnbåge, som Johannes såg omkring tronen i himmelen, är ett evigt vittnesbörd om att "Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att ,var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv." (Upp. 4: 3; Joh. 3: 16.) Den vittnar inför universum att Gud aldrig kommer att överge sina barn i kampen mot det onda. Den tillförsäkrar oss kraft och beskydd så länge som Guds tron äger bestånd. rätt

nästa kapitel