| Profetians Ande, band 1 kapitel 13. Från sida 118 | ren sida tillbaka |
(118)Jakobs fel i, att tillvälla sig sin bror välsignelse genom list, framhölls åter bestämt för honom, och han fruktade för, att Gud skulle tillåta Esau, att ta hans liv. I sitt elände bad han till Gud hela natten. Det visades mig, att en Guds ängel stod vid Jakob och framhöll för honom hans fel i dess rätta ljus. Då ängeln vände sig om, för att lämna honom, grep Jakob tag i honom och ville inte låta honom gå. Han bönföll under tårar. Han försäkrade, att han hade djupt ångrat sina synder och sitt fel mot sin bror, som hade hållit honom och hans fars hus ifrån varandra i tjugo år. Han dristade sig till, att hänvisa till Guds löften och ynnestbevis mot honom från tid till annan under hans bortovaro från faderns hus. Jakob stred med ängeln hela natten, och bad om en välsignelse. Ängeln tycktes avvisa hans bön, genom att ständigt påminna honom om hans synder, och samtidigt sökte han, att slita sig loss från honom. Jakob var fast besluten om, att hålla kvar ängeln, inte bara med fysisk styrka, utan med levande tro. I sin eländighet hänvisade Jakob till sitt hjärtas ånger och den djupa förkrosselse han hade känt över sina fel. Ängeln lyssnade till hans bön till synes med likgiltighet, och fortsatte att anstränga sig, för att undgå Jakobs famntag. Han kunde ha använt sin övernaturliga kraft och med makt ha rivit sig loss från Jakob, men han valde inte att göra detta. Då han såg, att han inte kunde besegra Jakob, överbevisade han honom om sin övernaturliga makt, genom att vidröra hans höft, som genast gick ur led. Dock förmådde inte kroppslig smärta att få Jakob till, att upphöra med sina allvarliga ansträngningar. Hans avsikt var, att få en välsignelse; och fysisk smärta var inte nog, för att distrahera sinnet från det, som han koncentrerade sig på. Hans beslutsamhet växte kraftigare under stridens avslutande ögonblick, än under de inledande. Hans tro blev allvarsammare och mera uthållig in i det sista, tills det grydde. Han vägrade, att släppa ängeln, innan han välsignade honom. ”Men Jakob svarade: ’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’” Kapitel 32:26. Då frågade ängeln: ”’Vad är ditt namn?’ Han svarade: ’Jakob.’ Han sade: ’Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat.’” Verserna 27, 28. rätt (119)Jakobs uthålliga tro vann seger. Han höll fast vid ängeln, tills han fick den önskade välsignelsen och försäkran om sina synders förlåtelse. Då blev hans namn Jakob – en, som utmanövrerar –förändrat till Israel, vilket betyder en Guds furste. ”Och Jakob frågade: ’Låt mig få veta ditt namn.’ Han svarade: ’Varför frågar du efter mitt namn?’ Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Peniel, ty han tänkte: ’Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.” Verserna 29, 30. Det var Kristus, som Jakob kämpade med den natten och som han höll fast vid så uthålligt, att Han välsignade honom. rätt (120)Herren hörde Jakobs bön, och förändrade Esaus avsikter. Han ogillade samtliga fel begångna av Jakob. Jakobs liv hade varit fullt av tvivel, bekymmer och samvetsförebråelser, på grund av hans synd, fram till den allvarliga striden med ängeln, och den försäkran han där fick, att Gud hade tillgett hans synder. ”Ja, han kämpade med ängeln och vann seger, han grät och bad honom om nåd. I Betel mötte han honom, och där talade han med oss”. Hosea 12:4. rätt (120)Esau tågade emot Jakob med en här. Det var hans avsikt, att dräpa sin bror. Medan Jakob kämpade med ängeln den natten, blev en annan ängel utskickad, för att påverka Esaus hjärta i sömnen. Han såg Jakob i drömmen som en flykting från sin fars hus under tjugo år, eftersom han fruktade för sitt liv. Och han blev varse Jakobs sorg över, att finna att hans mor var död. Han såg i drömmen Jakobs ödmjukhet och Guds änglar runt omkring honom. Han drömde, att då de möttes, hade han inte hjärta till, att göra honom ont. Då Esau vaknade, berättade han om drömmen för sina fyra hundra man, och sade, att de inte fick tillfoga Jakob någon skada, ty hans fars Gud var med honom. ”Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. Han lät slavinnorna med deras barn gå först, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ner till jorden, innan han kom fram till sin bror. Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.” Första Moseboken 33:1-4. Jakob bad Esau, att ta emot ett försoningsoffer, vilket Esau avslog, men Jakob trugade honom: ”Tag emot gåvan som jag har sänt dig, för Gud har varit nådig mot mig, och jag har allt.’ Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.” Vers 11. rätt (121)Jakob och Esau står för två sorters människor: Jakob, de rättfärdiga; och Esau, de ogudaktiga. Jakobs ängslan, då han hörde att Esau kom emot honom med fyra hundra man, framställer de rättfärdigas nöd, när befallningen om, att slå ihjäl dem utgår kort före Herrens ankomst. De kommer att fyllas av ängslan, när de ogudaktiga samlas omkring dem; ty liksom Jakob kommer de inte att kunna se någon väg ut ur dödsfaran. Ängeln stod framför Jakob, och denne grep tag om ängeln, och höll fast honom, samt kämpade med honom hela natten. Så kommer också de rättfärdiga, i nödens stora stund, att kämpa i bön med Gud, liksom Jakob kämpade med ängeln. Jakob bad i sin nöd hela natten om frälsning ur Esaus hand. De rättfärdiga kommer att ropa natt som dag till Gud, i sina sinnens bävan, om frälsning från de ogudaktiga, som omringat dem. rätt (121)Jakob medgav sin ovärdighet: ”Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare.” Första Moseboken 32:10. De rättfärdiga kommer också att ha en djup förnimmelse av sin eländighet i sin nöd, och kommer att vidgå sin fullkomliga ovärdighet. Liksom Jakob, kommer de att hänvisa till Guds löften i Kristus, som skänkts till just sådana beroende, hjälplösa och ångerfulla syndare. rätt (122)Jakob höll fast vid ängeln och ville inte låta honom gå. Då han bad under tårar, påminde ängeln honom om hans begångna synder, och försökte att undfly Jakob, för att pröva honom. Alltså kommer de rättfärdiga också att i nödens stund bli grundligt prövade, för att bevisa sin tros kraft, uthållighet och orubbliga tillit till Guds makt, att frälsa dem. rätt (122)Jakob vägrade, att bli bortvisad. Han visste, att Gud var barmhärtig, och han åberopade också Hans förbarmande. Han pekade på sin tidigare ånger och sorg över synden, och var ihärdig i sin bön om räddning undan Esaus hand. På det här sättet bad och kämpade han hela natten. Då han blickade tillbaka på sina begångna synder, drevs han nästan till förtvivlan. Men han visste, att han måste ha hjälp från Gud, eller omkomma. Han höll fast vid ängeln och lyfte fram sina önskemål under svår själskamp, med rop av allvar, tills han vann seger. Så kommer det även att gå med de rättfärdiga. När de ser tillbaka på sina gångna liv, kommer deras hopp nästan att förintas. Men när de betänker, att liv och död står på spel, kommer de att ropa av allvar till Gud, som har varit vittne till deras dittillsvarande, ödmjuka ånger över sina många synder, och de kommer att hålla fast vid Hans löften. Sålunda kommer deras innerliga böner att stiga upp till Gud natt och dag. rätt (122)Gud skulle inte ha hört Jakobs bön och räddat hans liv av nåd, om han inte tidigare hade ångrat sin synd, att säkra sin fars välsignelse med list. rätt (123)Liksom Jakob, kommer de rättfärdiga att visa osviklig tro och allvarlig bestämdhet, som inte kommer att låta sig avvisas. De kommer att känna sin egen ovärdighet, men de kommer inte att ha några dolda synder att uppenbara. De skulle bli överväldigade av förfäran, i fall de skulle ha icke bekända och icke förlåtna synder, medan de plågas av fruktan och ångest, blandad med en djup förnimmelse av den egna ovärdigheten. Förtvivlan skulle krossa deras innerliga tro, och de skulle inte kunna hysa den tillit, som kommer att behövas, för att allvarligt bönfalla Gud om frälsning, och de dyrbara ögonblicken skulle förspillas på, att bekänna hemliga synder, och beklaga deras hopplösa tillstånd. rätt (123)De, som har bekänt Kristi namn, men som likväl är oförberedda under nödens tid, kommer i förtvivlan att bekänna sina synder för alla, med stor ångest, medan de ogudaktiga jublar över deras elände. Alla sådana kommer att hamna i en hjälplös belägenhet. När Kristus står upp och lämnar det allra heligaste, börjar plågornas tid. Då har varje människas öde beseglats, och det finns då inget ytterligare försonande blod, som kan rena från synd och besmittelse. Jesus talar med avgörande i rösten och kunglig myndighet, när Han lämnar det allra heligaste: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.’ ’Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar.” Uppenbarelseboken 22:11, 12. rätt (123)De, som har försummat att bereda sig för Herrens dag, kan inte göra sig redo under plågornas tid, ej heller därefter. De rättfärdiga kommer att fortsätta med sina allvarliga, ängsliga rop på räddning. De kommer inte att kunna erinra sig någon bestämd synd, men inte heller se något gott i hela sina liv. Deras synder har i förväg gått till doms, och de har fått sina missgärningar förlåtna. Deras synder har förpassats till glömskans land, och de går inte längre att komma ihåg. Oundviklig ödeläggelse hotar dem, men liksom Jakob kommer de inte att låta sin tro försvagas, därför att deras böner inte ögonblickligen blir hörda. Fastän de plågas av hunger, kommer de ändå inte att upphöra med sina böner. De kommer att hålla fast vid Guds kraft, liksom Jakob höll fast vid ängeln, och detta kommer att vara deras hjärtans ord: ”’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’” De heliga kommer att få övertaget till sist, liksom Jakob; och kommer att erhålla en härlig förlossning, när Guds röst hörs. rätt (124)Denna ångestens och trångmålets tid kommer att kräva allvarlig ansträngning och fast tro, som förmår att uthärda väntan och hunger, en tro, som ej sviktar under svaghet, hur hårt den än sätts på prov. Prövningens tid är den tid, som Gud ger var och en, för att bereda sig på Herrens dag. I fall någon försummar, att göra sig redo, och inte lyder de trofasta varningar, som Gud ger, kommer de inte att ha något att skylla på. Jakobs allvarliga, uthålliga kamp med ängeln ges som ett exempel för kristna. Jakob fick övertaget, därför att han var fast besluten och uthållig. Envar, som åstundar Guds välsignelse, liksom Jakob gjorde, som tänker hålla fast vid löftet, liksom Jakob gjorde, och vara lika allvarlig och uthållig, som han var, kommer att vinna seger, såsom han gjorde. Många, som bekänner sig till sanningen, är slöa på det andliga området, varför sann tro är föga verksam och av litet intresse hos dem. De är ovilliga till, att anstränga sig och förneka sig själva, till att ödmjuka sig inför Gud, att be länge och allvarligt om Hans välsignelse. Därför får de den inte heller. Den tro, som skall bestå under plågornas tid, måste övas dagligt nu. De som inte nu anstränger sig rejält och övar sig i uthållig tro, kommer att stå där helt oförberedda på, att öva den tro, som kommer att göra dem i stånd till, att klara sig i trångmålets tid. rätt (125)Inte alla Jakobs söner var rättfärdiga. De var delvis smittade av avgudadyrkan. Gud ogillade Jakobs söners gruvliga och hämndgiriga uppförande gentemot sikemiterna. Jakob var ovetande om deras avsikt, tills den hemska gärningen hade fullbordats. Han tillrättavisade sina söner, och sade, att de hade förstört för honom och gjort honom föraktlig inför landets invånare, och att dessa, i sin vrede, skulle krossa honom och hans hus. I sin ängslan kallade Jakob åter på Gud: ”Gud sade till Jakob: ’Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din bror Esau.’ Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: ’Gör er av med de främmande gudar som ni har hos er, rena er och byt kläder, och låt oss dra upp till Betel. Där skall jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på den väg jag gick.’ Och de gav Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig och alla sina örringar, och Jakob grävde ner allt detta under terebinten vid Sikem.” Första Moseboken 35:1-4. Och Jakobs familj fann dem aldrig igen. ”Sedan bröt de upp, och en förskräckelse från Gud kom över städerna runt omkring, så att man inte förföljde Jakobs söner.” Vers 5. rätt (126)Jakob hade blivit ödmjukad, och fordrade av sin familj, att de också skulle ödmjuka sig och lägga bort sina smycken, ty han måste göra försoning för deras synder och offra till Gud, för att Han skulle kunna bönhöra dem och skydda dem mot de andra folkslagen. Gud fann behag i Jakobs ansträngningar, för att undanröja sin familjs synder och uppenbarade Sig för honom, samt välsignade honom, och förnyade löftet till honom, eftersom han fruktade Gud. ”Men Jakob reste en stod på den plats där Gud hade talat med honom, en stod av sten, och han offrade drickoffer på den och göt olja över den.” Vers 14. rätt |