Frestelsen och Syndafallet

(27)Kunskapens träd på gott och ont stod mitt i lustgården, nära livets träd. Detta träd var av Gud särskilt bestämt till att vara en pant på deras lydnad, tro och kärlek till Honom. Herren befallde våra första föräldrar, att inte äta av detta träd, ej heller röra vid det, för att de inte skulle dö. Han sade till dem, att de fritt fick äta av alla träden i lustgården med undantag för ett, men om de åte av det trädet, skulle de förvisso dö. rätt

(27)Då Adam och Eva placerades i den ljuvliga lustgården, hade de allt de kunde önska för sin lycka. Men Gud valde, i Sina allvisa arrangemang, att pröva deras trosfasthet, innan de för evigt kunde försättas utom fara. Han ville skänka dem Sin nåd, och vara med dem, och de med Honom. Han satte dock inte ondskan utom deras räckhåll. Han tillät Satan att fresta dem. Om de klarade av provet, skulle de för alltid behålla Guds nåd och umgås med de heliga änglarna. rätt

(28)Satan stod förbluffad inför sitt nya tillstånd. Hans lycksalighet var över. Han såg på änglarna, med vilka han varit så lycklig, men som nu blivit utstötta ur himmelen jämte honom. Ingen skugga av missnöje hade stört deras fullkomliga salighet, förrän de föll i synd. Nu var allting förändrat. Deras åsyn, som hade avspeglat Skaparens bild, uppvisade nu mörker och förtvivlan. Det förekom strid, oenighet och bittra beskyllningar ibland dem. Före deras uppror hade dessa ting varit okända i himmelen. Satan såg nu de förfärliga följderna av sitt uppror. Han ryste och fruktade för, att tänka på framtiden och slutet på allt detta. rätt

(28)Stunden var inne för fröjdefulla, lyckliga lovsånger till Gud och Hans käre Son. Satan hade varit ledare för den himmelska kören. Han hade stämt upp den första tonen; därefter förenade sig hela änglahären med honom, och sångens härliga samklang tonade genom himmelen till Guds och Hans käre Sons ära. Men nu ljöd missljud och vreda ord i den store upprorsledarens öron, i stället för tonerna från den vackraste musik. Var befann han sig? Var inte allt en hemsk dröm? Var han utestängd från himmelen? Skulle himmelens portar aldrig mer öppnas, för att släppa in honom? Tillbedjans timme närmade sig, då heliga, strålande änglar böjde sig inför Fadern. Han kunde aldrig mer stämma in i den himmelska sången. Han kunde aldrig mer böja sig i vördnad och med helgad fruktan i den evige Gudens närvaro. Med glädje skulle han ha gett upp sina krav på auktoritet, om han åter kunde bli som han var, då han var ren, sannfärdig och trogen. Men han var förtappad! Förlossning var omöjlig, på grund av hans förmätna uppror! Och det var inte allt; han hade lett andra i uppror och in i samma förlorade tillstånd som han själv – änglar, som aldrig hade tänkt, att de skulle betvivla Guds vilja, eller att vägra att lyda Guds lag, tills han ingav dem det i sinnet. Det gjorde han, genom framställa för dem, att de därigenom skulle vinna fördelar, en högre och härligare frihet. Med detta spetsfundiga bländverk hade han bedragit dem. Nu vilade det ett ansvar på honom, från vilket han gärna skulle vilja befrias. rätt

(29)Dessa andar var häftigt upprörda över sitt grusade hopp. I stället för det myckna goda, fick de erfara de sorgliga följderna av olydighet mot och förakt för lagen. Dessa olyckliga väsen kunde aldrig mera styras av Jesu Kristi milda regering. Deras anda kunde aldrig mera påverkas av den djupa, uppriktiga kärlek, frid och glädje, som Hans närvaro hade tänt i dem, för att vända åter till Honom i villig lydnad och vördnadsfull ära. rätt

(29)Satan skälvde, då han betraktade sitt verk. Han var ensam i sina betraktelser om det gångna, det nuvarande och sina framtidsplaner. Hans mäktiga gestalt skakade som i en storm. En ängel från himmelen passerade förbi. Han kallade på honom och bad om, att få ett samtal med Kristus. Detta beviljades honom. Han berättade för Guds Son, att han ångrade sitt uppror och önskade, att åter omfattas av Guds nåd. Han var villig till, att inta den plats, som Gud tidigare hade anvisat honom och lyda Hans kloka bud. Kristus grät över Satans ve, men sade honom, att Gud hade bestämt, att han aldrig skulle släppas in i himmelen. Himmelen fick inte utsättas för fara. Hela himmelen skulle bli fördärvad, om den skulle ta honom tillbaka; ty synd och uppror hade sin upprinnelse hos honom. Upprorets frön fanns ännu i honom. Han hade ingen rimlig orsak för sitt tillvägagångssätt i upproret, och han hade inte bara hopplöst förstört för sig själv, utan tillika för änglarnas här, som nu skulle ha varit lycklig i himmelen, bara han hade förblivit trogen. rätt

(30)Han ångrade inte sitt uppror, därför att han kändes vid Guds godhet, som han hade missbrukat. Det var otänkbart, att hans kärlek till Gud skulle ha tilltagit sedan hans syndafall, så att den skulle leda honom till villig underdånighet och uppriktig lydighet mot Hans lag, som han hade föraktat. Det elände, som han erfor vid förlusten av himmelens underbara ljus, den känsla av syndaskuld, som kom över honom, och den besvikelse han förnam, då hans förväntningar slog fel, var orsaken till hans sorg. Att vara furste utom himmelen skilde sig märkbart från, att åtnjuta en sådan ära i himmelen. Tappet av alla himmelens förmåner tycktes vara för mycket för honom att bära. Han önskade dem åter. rätt

(30)Denna stora förändring i hans ställning hade inte ökat hans kärlek till Gud, eller Hans visa och rättfärdiga lag. Då Satan blev fullt överbevisad om, att det var omöjligt för honom, att åter omfattas av Guds nåd, bröt hans ondska ut med förnyat hat och brinnande häftighet. rätt

(30)Gud visste, att en så fast beslutsam upprorsanda inte skulle förbli overksam. Satan skulle komma på medel, för att plåga de himmelska änglarna och visa förakt för Guds myndighet. Eftersom han inte kunde släppas igenom himmelens portar, väntade han strax utanför ingången, för att håna änglar och söka bråk med dem, då de gick in och ut. Han tänkte ödelägga lyckan för Adam och Eva. Han tänkte egga upp dem till uppror, då han visste, att detta skulle orsaka sorg i himmelen. rätt

(30)Hans anhängare sökte efter honom. Han satte sig i rörelse och underrättade dem om, samtidigt som han anlade en trotsig blick, att det var hans plan att från Gud röva den ädle Adam och hans hustru Eva. Därest han på något sätt kunde förföra dem till olydnad, skulle Gud vidta en åtgärd, varigenom de kunde få förlåtelse, och då skulle han själv och alla de fallna änglarna vara på god väg till, att dela Guds barmhärtighet med dem. I fall detta sloge fel, kunde de förena sig med Adam och Eva; ty om de en gång överträtt Guds lag, skulle de drabbas av Guds vrede, liksom de själva gjort. Deras överträdelse skulle också försätta dem i upprorstillstånd; då kunde de fallna änglarna förena sig med Adam och Eva, ta Edens Lustgård i besittning, och hålla den som sitt hem. Och de tänkte, att om de finge åtkomst till livets träd mitt i trädgården, skulle deras styrka bli likadan som de heliga änglarnas, och inte ens Gud Själv skulle kunna driva ut dem därifrån. rätt

(31)Satan rådgjorde med de onda änglarna; men de förenade sig inte beredvilligt med honom, för att utföra detta vågade och förfärliga verk. Han sade till dem, att han inte tänkte betro någon av dem med, att utföra detta verk; ty han menade, att han ensam ägde tillräcklig visdom, för att utföra ett så viktigt företag. Han bad dem, att överväga saken, samtidigt som han lämnade dem och sökte ensamheten, för att låta sina planer mogna. Han sökte att inpränta i dem, att detta utgjorde deras sista och enda hopp. Om detta sloge fel, var det utsiktslöst, att återvinna och regera i himmelen, eller någon del av Guds skapelse. rätt

(31)Satan gick undan för sig själv, för att lägga planer, som säkert skulle bringa Adam och Eva på fall. Han fruktade för, att hans avsikter skulle omintetgöras. Och om han ändå hade turen, att förleda Adam och Eva till trots mot Guds befallning, och således bli överträdare av Hans lag, och det inte skulle gynna hans sak, skulle hans eget tillstånd inte förbättras; utan hans egen skuld skulle bara öka. rätt

(32)Han bävade vid tanken på, att störta det heliga, lyckliga paret i samma elände och samvetskval, som han själv led. Han tycktes vara villrådig; först fast beslutsam, sedan återhållsam och vacklande. Hans änglar sökte upp honom, deras ledare, för att underrätta honom om sitt beslut. De skulle göra gemensam sak med Satan, bära ansvaret med honom, och finna sig i följderna. rätt

(32)Satan skakade av sig sina känslor av förtvivlan och svaghet, och gaskade upp sig som deras ledare, för att ta tjuren vid hornen, och göra allt, som stod i hans makt, för att trotsa Guds och Hans Son auktoritet. Han underrättade dem om sina planer. I fall han skulle träda fram helt fräckt till Adam och Eva och framföra sina klagomål om Guds Son, skulle de inte höra på honom i ens ett ögonblick, utan skulle vara beredda på ett sådant angrepp. Om han, som så nyligt hade varit en ängel med stor myndighet, försökte att skrämma dem med sin makt, kunde han ingenting uträtta. Han beslutade, att list och bedrägeri skulle uträtta det, som varken makt eller styrka skulle åstadkomma. rätt

(32)Gud samlade änglaskaran, för att vidta åtgärder, varigenom det hotande onda skulle gå att undvika. Det fattades beslut i himmelens råd om, att änglar skulle besöka Eden och varna Adam för den fara han var utsatt för från fienden. Två änglar hastade åstad, för att besöka våra första föräldrar. Det heliga paret tog emot dem med glad oskuld, och uttryckte sin hjärtliga tacksamhet mot sin Skapare, för att Han hade omgett dem med ett sådant överflöd på välsignelser. De kunde glädja sig över allt, som var älskligt och tilltalande, och allting syntes verkligen vara anpassat till deras behov; och det, som de skattade högre, än alla andra välsignelser, var Guds Sons och de heliga änglarnas sällskap, ty de hade mycket att berätta för dem vid varje besök angående nya upptäckter av skönhet i naturen i deras älskliga Edenhem, och de hade många frågor att ställa om många ting, angående vilka de måhända hade oklara uppfattningar. rätt

(33)Änglarna gav dem de önskade upplysningarna på ett behagligt och älskvärt sätt. De berättade också för dem den sorgliga historien om Satans uppror och syndafall. Sedan underrättade de dem entydigt om, att kunskapens träd var satt i trädgården till, att vara en pant på deras lydnad och kärlek till Gud; att de heliga änglarnas höga och lyckliga tillstånd endast kunde bibehållas på betingelse av lydnad; att de själva befann sig i en liknande omständighet; att de kunde lyda Guds lag och bli outsägligt lyckliga, eller överträda den, och mista sin höga ställning, samt störta ned i hopplös förtvivlan. rätt

(33)De berättade för Adam och Eva, att Gud inte skulle komma att tvinga dem till lydnad – att Han inte hade fråntagit dem makten, att handla mot Hans vilja; att de var moraliska väsen med frihet, att vara lydiga eller olydiga. Det var bara ett förbud, som Gud ansåg nödvändigt, att förelägga dem ännu. Om de överträdde Guds vilja, skulle de förvisso dö. De berättade för Adam och Eva, att den mest upphöjde ängeln, näst i rang efter Kristus, vägrat att lyda Guds lag, som Han hade bestämt skulle styra de himmelska väsendena; att upproret hade orsakat strid i himmelen, som slutat med att de upproriska stötts ut därifrån, och att varje ängel, som slöt upp vid hans sida, för att utsätta den store Jehovas auktoritet för tvivel, drivits ut ur himmelen; och att denne fallne ängel nu var en fiende till allt, som angick Guds och Hans käre Sons intressen. rätt

(34)De berättade, att det var Satans avsikt, att göra dem skada, och att det var nödvändigt för dem att vara på sin vakt, ty de kunde komma i beröring med den fallne fienden; men han var oförmögen till, att skada dem, så länge som de lydde Guds befallning; ty varje ängel i himmelen skulle komma till undsättning, om det var nödvändigt, snarare än att han skulle skada dem på något sätt. Men om de var olydiga mot Guds bud, skulle Satan ha beständig makt till, att plåga, förvirra och besvära dem. Om de sloge dövörat till för Satans första antydan, skulle de vara lika fria från fara, som de himmelska änglarna. Men därest de skulle ge efter för frestaren, skulle han, som inte skonat de upphöjda änglarna, ej heller skona dem. De måste då lida straffet för sin överträdelse; ty Guds lag var lika helig som de själva, och Han fordrade obetingad lydnad av alla i himmelen och på jorden. rätt

(34)Änglarna förmanade Eva till, att inte skilja sig från sin man under sin verksamhet; ty hon kunde lätt komma i samröre med den fallne fienden. De skulle sväva i större fara, då de skilde sig från varandra, än då bägge var tillsammans. Änglarna ålade dem, att noga följa de föreskrifter, som Gud hade gett dem beträffande kunskapens träd; ty i fullkomlig lydnad skulle de vara utom fara, eftersom den fallne fienden då inte hade någon makt till, att bedra dem: Gud skulle inte låta Satan ständigt förfölja det heliga paret med frestelser. Han skulle bara kunna nalkas dem vid kunskapens träd på gott och ont. rätt

(34)Adam och Eva försäkrade änglarna om, att de aldrig tänkte överträda Guds uttryckliga bud; ty det var deras största glädje, att göra Hans vilja. Änglarna sjöng heliga melodier i ljuvlig harmoni med Adam och Eva. Deras sånger ljöd högt från det saliga Eden, och Satan hörde ljuden från deras melodier, som var fulla av heligt pris till Fadern och Sonen. Då Satan hörde detta, ökade hans missunnsamhet, hat och ondska, och han uttryckte en häftig önskan till sina anhängare om, att leda Adam och Eva till olydnad, och genast bringa Guds vrede över dem, samt förvandla deras lovsånger till hat och förbannelser mot deras Skapare. rätt

(35)Satan antog en orms gestalt och gick in i Eden. Ormen var en skön varelse med vingar. Den sken, då den flög genom luften, och liknade polerat guld. Den gick inte på marken, utan förflyttade sig från en plats till en annan genom luften, och åt frukt, liksom människan gjorde. Satan for in i slangen, tog plats i kunskapens träd, och började att utan brådska äta av frukten. rätt

(35)Eva skilde sig, utan att märka det, från sin man vid sitt arbete. Då hon uppmärksammade det, kände hon, att det kanske var farligt; men så tänkte hon, att måhända hon dock var utom fara, fastän hon inte höll sig så nära sin makes sida. Hon ägde ju visdom och styrka till, att känna igen och mota bort det onda, i fall det skulle visa sig. Änglarna hade varnat henne för, att göra detta. Eva fann sig själv stirra på det förbjudna trädets frukt med en blandning av nyfikenhet och beundran. Hon såg, att det var väldigt vackert, och tänkte för sig själv: Varför kan Gud så bestämt ha förbjudit oss, att äta därav, eller röra därvid? Detta gav Satan hans tillfälle. Han tilltalade henne som, om han läste hennes tankar: ”’Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?’” Första Moseboken 3:1. Alltså tilltalade han den förundrade Eva med mjuka och behagliga ord, och med musikalisk stämma. Hon studsade till, då hon hörde en orm tala. Han berömde hennes skönhet och utomordentliga älskvärdhet, vilket inte var obehagligt för Eva. Likväl var hon förbluffad, ty hon visste, att Gud inte hade gett ormen talförmåga. rätt

(36)Evas nyfikenhet var väckt. I stället för att fly från platsen, lyssnade hon, för att höra en orm tala. Det föll henne inte in, att det kunde vara den fallne fienden, som använde ormen som redskap. Det var Satan som talade, icke ormen. Eva blev bedragen, smickrad, förblindad. Hade hon mött en mansperson, med gestalt som änglarna och lik dem, skulle hon ha varit på sin vakt. Dock borde den främmande rösten ha drivit henne åter till makens sida, för att fråga honom, varför någon annan tilltalade henne så fritt. Men hon inledde samtal med ormen. Hon besvarade hans spörsmål: ”’Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.’” Första Moseboken 3:2, 3. Ormen svarade. ”’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.’” Verserna 4, 5. rätt

(36)Satan sökte, att väcka tanken att de skulle få ett nytt och finare slags kunskap, genom att äta av det förbjudna trädet, än de dittills hade uppnått. Detta har varit hans verk, som han har utfört med stor lycka sedan syndafallet, alltså att förmå människorna till, att utforska den Allsmäktiges hemligheter, och inte vara nöjda med det, som Gud har uppenbarat, eller att omsorgsfullt lyda Hans befallningar. Han vill förmå dem till, att överträda Guds bud, och därpå inbilla dem, att de trätt in på ett område med fantastisk kunskap. Sådant är bara antaganden, och ett vedervärdigt bedrägeri. De förstår inte Guds befallningar, ringaktar Hans uttryckliga bud, och åstundar visdom oberoende av Gud, samt söker att förstå de saker, som det har behagat Gud att undandra från dödliga människor. De är uppblåsta av sina föreställningar om framgång och hänryckta av sin egen fåfänga filosofi; men de famlar i midnattsmörker i förhållande till den sanna vetskapen. De lär sig alltid, men uppnår aldrig insikt om sanningen. rätt

(37)Det var inte Guds vilja, att det syndfria paret skulle ha någon kunskap om det onda. Han hade villigt gett dem det goda, men hållit undan det onda. Eva fann ormens ord kloka, och hon trodde på det första påståendet: ”’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.’” Påståendet gjorde Gud till lögnare. Satan påstod fräckt, att Gud hade bedragit dem, för att hindra dem från att bli lika upphöjda som Han beträffande kunskap. Gud hade sagt: Om Du äter därav, ”skall du döden dö.’” Ormen sade: ”’Ni skall visst inte dö!” rätt

(37)Frestaren försäkrade Eva, att hon skulle erhålla ny och högre kunskap, så snart som hon smakade frukten, vilken skulle göra henne till Guds jämlike. Han riktade hennes uppmärksamhet på sig själv. Han åt fritt av trädet och fann inte bara, att det var helt ofarligt, utan utsökt och uppfriskande; samt omtalade för henne, att det var på grund av dess märkliga egenskaper, att förmedla visdom och kraft, som Gud hade förbjudit dem, att smaka eller ens röra vid det; ty Han kände till trädets vidunderliga egenskaper. Han sade, att han hade fått talförmåga, genom att äta frukten från trädet, som var förbjudet för dem. Han antydde, att Gud inte skulle göra det Han hade sagt. Han ville med Sitt hot bara skrämma dem och undanhålla dem något väldigt bra. Han sade dessutom till dem, att de inte kunde dö. Hade de kanske inte ätit av livets träd, som upprätthöll odödligheten? Han sade, att Gud bedragit dem, för att hålla dem borta från ett högre salighetstillstånd och större njutningar. Frestaren plockade frukten och gav den till Eva. Hon tog den i sin hand. Se där, sade frestaren, det var ju förbjudet för Dig, att ens vidröra den, för att Du inte skulle dö. Han sade henne, att hon inte skulle förnimma mera av det onda eller döden, genom att äta frukten, än genom att röra vid och hantera den. Eva blev djärvare, eftersom hon inte såg något ögonblickligt tecken på Guds missnöje. Hon tyckte, att frestarens ord bara var kloka och riktiga. Hon åt och fann behag i frukten. Den föll henne i smaken, och hon inbillade sig, att hon kände dess sagolika verkningar i sig. rätt

(38)Sedan plockade hon själv av frukten och åt, och tyckte sig känna ett nytt och högre medvetandetillstånds livgivande kraft på grund av den förbjudna fruktens uppfriskande inflytande. Hon befann sig i ett underligt och onaturligt, upphetsat tillstånd, då hon sökte efter sin man, med händerna fulla av den förbjudna frukten. Hon upprepade ormens kloka utläggning för honom och ville genast leda honom till trädet. Hon berättade för honom, att hon hade ätit av frukten, och i stället för att märka av någon förnimmelse av död, kände hon ett behagligt, upplivande inflytande. Så snart som Eva hade visat olydnad, blev hon ett mäktigt redskap till, att orsaka sin mans fall. rätt

(39)Jag såg bedrövelse tecknas i Adams anlete. Han tycktes vara rädd och förundrad. Det tycktes rasa en strid i hans sinne. Han sade till Eva, att han var helt säker på, att detta var den fiende, som de hade varnats för; och om det förhöll sig så, måste hon dö. Hon försäkrade honom, att hon inte kände några onda verkningar, utan hellre ett synnerligen behagligt inflytande, och bad honom att äta. rätt

(39)Adam förstod till fullo, att hans äkta hälft hade överträtt det enda förbud, som var ålagt dem som prov på deras trohet och kärlek. Eva drog slutsatsen, att ormens ord var sanna, ty han hade sagt, att de inte skulle döden dö, och hon förnam inget tecken på Guds misshag, utan ett behaglig inflytande, liksom hon föreställde sig, att änglarna också gjorde. Adam förstod, att Eva hade lämnat honom; men nu var gärningen gjord. Han måste skiljas från henne, vars sällskap han hade älskat såg högt. Hur skulle han kunna uthärda? Hans kärlek till Eva var stark. Och i ytterlig modlöshet beslöt han sig för, att dela hennes öde. Han resonerade som så, att Eva var en del av honom själv; och om hon skulle dö, ville han dö med henne; ty han kunde inte stå ut med tanken på, att skiljas från henne. Han saknade tro på sin barmhärtige och nådige Skapare. Han tänkte inte på att Gud, som hade danat honom av markens stoft till ett skönt, levande väsen, och hade skapat Eva till, att vara hans äkta hälft, kunde ersätta henne. Då allt kom omkring, kanske den kloka ormens ord var sanna? Eva stod framför honom lika skön och älsklig samt till synes så oskyldig, som före sin olydnadsgärning. Hon uttryckte innerligare och högre kärlek till honom, än före sin olydnad, såsom en verkan av frukten hon hade ätit. Han såg inget tecken på död hos henne. Hon hade berättat för honom om fruktens lycksaliga inflytande, om sin innerliga kärlek till honom, och han beslutade, att våga att riskera följderna. Han grep frukten och åt snabbt upp den. Liksom Eva, kände han inte ögonblickligen dess onda verkningar. rätt

(40)Eva hade trott sig vara i stånd till, att skilja mellan rätt och orätt. Det smickrande hoppet om, att uppnå ett högre kunskapstillstånd hade fått henne att tänka, att ormen var hennes gode vän, som storligen värnade om hennes välgång. Om hon hade uppsökt sin man och de hade berättat för sin Skapare om ormens ord, skulle de på en gång ha befriats från hans listiga frestelse. rätt

(40)Gud hade undervisat våra första föräldrar om kunskapens träd, och de hade blivit i allt underrättade om Satans syndafall och den fara de skulle utsätta sig för, genom att lyssna till hans förslag. Han berövade dem inte förmågan till, att äta av den förbjudna frukten. Han överlät till dem, som fria moraliska väsen, att tro på Hans ord, lyda Hans bud och leva; eller tro på frestaren, visa olydnad och omkomma. De åt båda två, och den stora visdom de fick, var kunskapen om synd, och en känsla av skuld. Höljet av ljus omkring dem försvann snart, och de började att rysa av känslan av sin syndighet och förlusten av sitt gudomliga hölje, och så försökte de, att skyla sina nakna kroppar. Herren ville inte låta dem röra vid frukten på kunskapens träd, ty då skulle de utsätta sig för Satan, som var förklädd. Han visste, att de skulle vara utom fara, så länge som de inte rörde vid frukten. rätt

(40)Våra första föräldrar föredrog, att tro ord, som de menade kom från en orm, fastän han inte hade visat dem tecken på kärlek. Han hade inte gjort något för deras lycka och gagn; medan Gud hade gett dem allting, som var tjänligt som föda och behagligt för blicken. Överallt, dit ögat nådde, var det överflöd och skönhet; och ändå blev Eva bedragen av ormen till att tro, att det var något, som hölls undan, som kunde göra dem lika visa som Gud. I stället för att tro och förlita sig på Gud, uppvisade hon simpel misstro mot Hans godhet, och tog emot Satans ord. rätt

(41)Efter Adams överträdelse tyckte han först, att han trädde in i en ny och högre existens. Men tanken på hans överträdelse förfärade honom snart. Luften, som hade varit av mild och jämn temperatur, verkade göra dem kalla. Det straffvärdiga paret förnam en känsla av synd. De kände fruktan för framtiden, en förnimmelse av avsaknad och själens nakenhet. Den ljuva kärleken och friden samt lyckan och förnöjsamma saligheten tycktes ha frånrövats dem; och i deras ställe infann sig i dem en avsaknad av något, som de aldrig hade erfarit. Då riktade de uppmärksamheten för första gången till sitt yttre. De hade inte varit iförda kläder, utan hade varit omgivna av ljus, liksom de himmelska änglarna. Detta ljus, som hade omgett dem, försvann. De riktade så uppmärksamheten till något, som skulle dölja deras kroppar, för att lätta förnimmelsen av brist och nakenhet, som de kände; ty hur skulle de kunna möta Guds blick och änglarna nakna? rätt

(41)Deras förbrytelse framstod nu för dem i sitt rätta ljus. Deras överträdelse av Guds uttryckliga befallning antog en tydligare karaktär. Adam tadlade Evas dårskap i, att lämna hans sida och låta sig bedras av ormen. Bägge smickrade sig med, att Gud, som hade gett dem allting för deras lycka, ändå kunde överse med deras olydighet på grund av Sin stora kärlek till dem, och då skulle deras straff likväl inte bli så hemskt. rätt

(42)Satan jublade över sin tur. Han hade nu frestat kvinnan till, att fatta misstro mot Gud, betvivla Hans visdom, och till att försöka att utröna Hans allvisa planer. Genom henne hade han dessutom bringat Adam på fall. Han överträdde Guds befallning beroende på sin kärlek till Eva, och föll i synd med henne. rätt

(42)Meddelandet om människans syndafall spreds i himmelen – varje harpa tystnade. Änglarna kastade sina kronor från sina huvuden i sorg. Hela himmelen var i rörelse. Änglarna var bedrövade över människornas ringa tacksamhet för de rika välsignelser Gud hade skänkt dem. Det hölls råd, för att bestämma, vad som skulle göras med det skyldiga paret. Änglarna fruktade för, att de skulle sträcka ut handen och äta av livets träd, och sålunda föreviga ett liv i synd. rätt

(42)Herren besökte Ada och Eva, och underrättade dem om följderna av deras olydighet. Då de hörde Gud majestätiskt närma Sig, sökte de att dölja sig för Hans rannsakande blick, som de, i sin oskuld och helighet, hade glatt sig åt möta. ”Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ’Var är du?’ Han svarade: ’Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.’ Då sade han: ’Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?’” Första Moseboken 3:9-11. Denna fråga ställde inte Herren, för att Han behövde upplysning, utan för att överbevisa det skyldiga paret. Varför blev Du fylld av skam och rädsla? Adam bekände sin överträdelse, fast inte för att han ångrade sin allvarliga olydnad, utan för att kasta en skugga på Gud: ”’Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.’” Vers 12. Därpå blev kvinnan tilltalad: ”’Vad är det du har gjort?’” Eva svarade: ”’Ormen förledde mig och jag åt.’” Vers 13. Då sade Herren till ormen: ”’Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och jord skall du äta så länge du lever.” Vers 14. Liksom ormen hade varit mest upphöjd ibland alla djur i naturen, skulle den förnedras under dem alla och avskys av människan, eftersom den varit det redskap, genom vilket Satan hade verkat. ”Till Adam sade han: ’Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter. I ditt anletes svett skall då äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bli.’” Verserna 17-19. rätt

(43)Gud förbannade jorden på grund av deras synd, då de åt av kunskapens träd, och förklarade: ”Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever.” Han hade skänkt dem det goda och hållit tillbaka det onda. Nu tillkännagav Gud, att de skulle äta därav, det vill säga, de skulle lära känna det onda så länge de levde. rätt

(43)Släktet skulle hädanefter besväras av Satans frestelser. Ett liv av ständig möda och ängslan bestämdes för Adam, i stället för det lyckliga, muntra arbete han dittills hade glatt sig åt. De skulle utsättas för besvikelse, sorg och smärta och till sist för upplösning. De hade blivit danade av jordens mull och skulle åter bli mull. rätt

(44)De blev underrättade om, att de måste mista sitt Edenhem. De hade gett efter för Satans bedrägeri och trott på dennes ord, att Gud skulle ha ljugit för dem. Genom sin överträdelse hade de öppnat vägen för Satan, att lättare komma åt dem, och det var farligt för dem, att stanna kvar i Edens Lustgård, med tanke på att de skulle kunna få åtgång till livets träd och för evigt leva i synd. De bönföll om lov till, att stanna kvar där, ehuru de erkände att de hade förverkat all rätt till det lyckliga Eden. De lovade, att de i framtiden skulle böja sig för Gud i obetingad lydnad. De blev upplysta om, att deras fall från oskuldsfullhet till synd berövat dem deras styrka och gjort dem väldigt svaga. De hade inte bevarat sin rättskaffenhet i sitt heliga och lyckliga oskuldstillstånd, och de skulle ha långt mindre styrka till att förbli trogna och lydiga i ett tillstånd av medveten syndaskuld. De fylldes av den bittraste ångest och samvetsförebråelse. De förstod nu, att syndens lön är döden. rätt

(44)Änglar fick befallning om, att ögonblickligen bevaka vägen till livets träd. Satans plan hade varit, att Adam och Eva skulle vara olydiga mot Gud, ådra sig Hans misshag, och därefter plocka av livets träd, för att leva i synd för alltid. Runt om änglarna förekom det intensiva ljusstrålar, som liknade flammande svärd. rätt

nästa kapitel