Kristi första ankomst

(9) (9) Guds Sons myndighet var endast mindre, än den store lagstiftarens. Han visste, att Hans liv allena var tillräckligt, för att återlösa fallna människor. Han var av lika så mycket mera värde, än människan, som Hans ädla och fläckfria karaktär samt upphöjda ämbete som befälhavare över den himmelska hären stod över människornas verk. Han var till i Sin Faders uttryckliga bild, inte endast till utseendet, utan till karaktärsdragen. rätt

(9) Djurens blod kunde ej tillfredsställa Guds krav som försoningsoffer för överträdelserna av Hans lag. Ett djur var mindre värt, än den brottslige syndaren och kunde därför inte utgöra lösen för synd. Det kunde bara vara godtagbart för Gud som bild på Hans Sons offer. rätt

(9) Människan kunde inte gottgöra människors synd. Hennes syndiga och fallna tillstånd skulle göra henne till ett ofullständigt offer, ett försoningsoffer av mindre värde, än Adam före hans syndafall. Gud gjorde människan fullkomlig och redbar, men efter hennes överträdelse gick det inte att ge ett offer godtagbart för Gud, med mindre det givna offret skulle vara av större värde, än människan i hennes fullkomliga och oskyldiga tillstånd. rätt

(10) (10) Guds gudomlige Son var det enda offret av tillräckligt högt värde, för att helt motsvara kraven i Guds fullkomliga lag. Änglar var syndfria, men av mindre värde, än Guds lag. De hörsammade lagen. De var budbärare, som skulle göra Kristi vilja, och böjde sig för Honom. De var skapade väsen, och satta på prov. På Kristus vilade det inga krav. Han ägde makten, att lägga ned Sitt liv, och ta det tillbaka. Han var inte skyldig, att ta på Sig försoningsverket. Det var ett frivilligt offer Han gjorde. Hans liv var av tillräckligt stort värde, för att rädda människorna från deras fallna tillstånd. rätt

(10) Guds Son var i Guds gestalt, och Han såg det inte som röveri, att vara Gud likvärdig. Han var den ende person i världen, som kunde säga till alla människor: Vem av Er kan överbevisa Mig om synd? Han var förenad med Fadern vid människans skapelse, och Han ägde förmågan, genom Sin egen gudomliga karaktärsfullkomlighet, att sona för människans synd, och upphöja henne, samt återföra henne till hennes ursprungliga ställning. rätt

(10) Brännoffren, och prästerskapet i den judiska ordningen, infördes för att framställa Kristi död och medlargärning. Alla dessa ceremonier ägde mening och kraft bara genom sin anknytning till Kristus, som Själv var grundvalen till, och iscensatte hela systemet. Herren hade gjort Adam, Abel, Set, Hanok, Noa, Abraham och de gamla stormännen, i synnerhet Mose, medvetna om, att det ceremoniella offersystemet och prästerskapet inte var nog i sig själva, för att säkra en själs frälsning. rätt

(10) Ordningen med djuroffer pekade hän till (11) Kristus. Genom dessa såg de gamla stormännen Kristus, och trodde på Honom. Detta var förordnat av himmelen, för att framhålla den fruktansvärda skilsmässa, som synden hade åstadkommit mellan Gud och människor, och nödvändiggjort en medlartjänst. Genom Kristus återställdes förbindelsen, som brutits på grund av Adams överträdelse, mellan Gud och den förtappade syndaren. Men det oändliga verk, som Kristus uträttade frivilligt för människor, förblir ett mysterium, som delvis övergår änglars förstånd. rätt

(11) Det judiska systemet var symboliskt, och skulle fortsätta, tills det fullkomliga Offret skulle ta det symboliskas plats. Medlaren skulle, i Sitt ämbete och arbete, vida överstiga det jordiska, symboliska prästerskapet i värdighet och ära. Från Adams dagar ända till tidpunkten, då det judiska folket blev utsett och avskilt från världen, instruerades Guds folk om Återlösarens ankomst, som deras djuroffer representerade. Denne Frälsare skulle vara en medlare, som skulle stå emellan den Allrahögste och Hans folk. Genom medlingen skulle en väg öppnas, varigenom den skyldige syndaren fick åtgång till Gud, genom en annans ingripande. Syndaren kunde inte komma i egen person, med sin skuld på sig, och utan större förtjänst, än sin egen. Kristus allena förmådde att öppna vägen, genom att bära fram ett offer, som motsvarade den gudomliga lagens krav. Han var fullkomlig, och obesmittad av synd. Han var utan fläck och lyte. Omfattningen av syndens fruktansvärda följder kunde inte ha blivit känd, hade det inte varit för den hjälp, som var av omätbart värde. Fallna människors frälsning betalades med så stora omkostnader, att änglar förundras, (12) och förmår inte fullt ut, att förstå det gudomliga mysteriet, att himmelens Majestät, Guds jämlike, skulle dö för det upproriska släktet. rätt

(11) Då tiden närmade sig för Guds Son, att göra Sitt inträde i världen, var Satan ständigt på sin vakt, för att bereda det judiska folkets hjärtan på, att förhärdas mot de bevis Han skulle ge på Sitt Messiasskap. Judarna hade blivit stolta och överlägsna. Prästerskapets renhet hade inte bevarats, utan hade blivit förfärligt fördärvat. De upprätthöll formerna för och ceremonierna hos sitt tillbedjanssystem, samtidigt som deras hjärtan stod fjärran från Guds verk. De understöttade inte personlig renhet och en dygdens karaktär. Och ju mera de saknade de nödvändiga kvalifikationerna till det heliga arbetet, som den allrahögste Gudens präster, desto mera hårdnackat visade de ett yttre sken av nitiskhet, iver och helgelse. rätt

(12) De var hycklare. De älskade världens ära, och var äregiriga efter, att bli upphöjda genom rikedomar. För att få sin vilja igenom, grep de varje tillfälle till att utnyttja de fattiga, i synnerhet änkorna och de faderlösa. De krävde stora penningbelopp av dem, som var samvetsgranna, under falska förespeglingar, till Herrens skattkammare, och använde de medel de hade fått på oärligt vis till sin egen fördel. Till det yttre var de själva stränga iakttagare av lagen. De såg till, att de visade stor aktning för traditioner och seder, för att få pengar från folk, till att tillfredsställa sin fördärvade äregirighet. rätt

(12) Traditioner, vanor och onödiga ceremonier upprepades för folket, vilka Gud inte hade gett dem genom Mose eller någon annan. Dessa stammade inte från någon högre källa, än från människor. (13) Översteprästerna, de skriftlärde och rådsherrarna tvingade detta på folket som Guds bud. Deras hjärtan var hårda och okänsliga. De visade ingen barmhärtighet mot fattiga och olyckligt lottade. Samtidigt som de bad på marknadsplatserna, och gav allmosor för att bli sedda av människor, och härigenom ge ett yttre sken av godhet, sög de ut änkornas hus med sina tunga skatter, som de lade på dem. De var uppenbarligen nogräknade med sina yttre former, då människor såg dem; ty de önskade, att deras betydelse skulle ge intryck. De önskade, att folk skulle göra sig upphöjda tankar om deras iver och helgelse för religiösa plikter, medan de dagligen rövade från Gud, genom att själva lägga beslag på folks offer. rätt

(13) Prästerskapet hade blivit så fördärvat, att dess medlemmar inte drog sig för de mest oärliga och brottsliga handlingar, för att genomföra sina planer. De, som åtog sig översteprästens ämbete strax före och vid Kristi första ankomst, var inte till det heliga ämbetet av Gud utvalda männen. De hade ivrigt traktat efter ämbetet genom sin kärlek till makt och skådespel. De önskade sig en ställning, som skulle ge dem myndighet och läge till, att utöva bedrägeri under fromhetens kappa, och därigenom undgå att bli uppdagade. Översteprästen hade en mäktig och betydelsefull ställning. Han var inte bara rådgivare och medlare, utan också domare; och hans avgörande kunde inte överklagas till högre ort. Prästerna hölls i schack av romarnas myndighet, och hade inte lov till, att med lagens stöd döma en person till döden. Denna makt åvilade dem, som var härskare över judarna. Fördärvade människors hjärtan fikade efter översteprästens framträdande ämbete, och fick det ofta genom bestickning och (14) attentat. Iklädd sina heliga och dyra kläder, med bröstsköld på bringan, med ljus glimmande på ädelstenar inlagda i bröstskölden, ägde översteprästen det mest intrycksgivande utseende, och väckte beundran, vördnad och aktning hos samvetsgranna, uppriktiga personer. På ett särskilt sätt var det meningen, att översteprästen skulle stå för Kristus, som skulle bli överstepräst för evigt, enligt Melkisedeks ordning. Denna prästordning skulle övergå i en annan, eller följas av en bättre, ordning. rätt

(14) Det judiska folket hade fördärvat sin religion genom onödiga ceremonier och seder. Detta var väldigt betungade för folket, i synnerhet de fattigare klasserna. De led också under romarnas träldom, och ålades att betala skatt till dem. Judarna kunde inte förlika sig med sin träldom, och såg fram emot nationens seger, genom Messias, den mäktige befriaren, som var förutsagd i profetian. De var trångsinta. De tänkte, att Den som skulle komma, skulle iföra Sig kunglig ära vid Sin ankomst, och med vapenmakt kuva deras förtryckare, samt sätta Sig på Davids tron. Om de, med ödmjuka sinnen och andligt omdöme, hade studerat profetiorna, skulle de inte ha farit så vilse, som att förbise förutskickelserna pekande fram till Hans första ankomst i ödmjukhet, och missbruka dem, som talade om Hans andra ankomst med kraft och mycken härlighet. Det judiska folket hade kämpat för sin makt. De var äregiriga efter världslig aktning. De var stolta och fördärvade, och förmådde ej att skönja det heliga. De såg inte skillnad på profetiorna pekande hän till Kristi första ankomst och dem (15) beskrivande Hans andra, härliga framträdande. Den kraft och härlighet, som profeterna beskrev och som skulle inträffa vid Hans andra ankomst, väntade de på vid Hans första ankomst. Deras nationella ära var deras största angelägenhet. Deras äregiriga önskan var, att upprätta ett timligt rike, som de menade skulle underkuva romarna, och upphöja dem själva med myndighet och makt till, att regera över dem. De hade högmodigt skrävlat inför sina behärskare om, att dessa inte skulle komma att förtrycka dem så värst länge till; ty deras styre skulle snart bli verklighet, och det skulle bli mera upphöjt och härligt, än rent av Salomos regering. rätt

(15) Då tiden var uppfylld, blev Kristus född i ett stall, vaggad i en krubba, omgiven av stallets djur. Var denne verkligen Guds Son, som till Sitt yttre var ett skröpligt och hjälplöst barn, som i allt liknade andra barn? Hans gudomliga härlighet och majestät doldes i mänsklig skepnad, och änglar bebådade Hans ankomst. Nyheterna om Hans födsel bars fram med glädje till de himmelska salarna, medan jordens stora män inte kände till den. De stolta fariséerna och de skriftlärde, med sina hycklande ceremonier, och synbara hängivenhet för lagen, kände inte till något om barnet i Betlehem. De var okunniga om sättet Han skulle visa Sig på, trots sin prålande lärdom och visdom till, att utlägga lagen och förutsägelserna i profetskolorna. De fann själva på medel till sitt eget främjande. Deras studium gick ut på, att vinna rikedom och världslig ära på framgångsrikaste sätt, och de var helt oförberedda på Messias’ uppenbarelse. De såg sig om efter en mäktig furste, som skulle regera på Davids tron, och vars (16) rike skulle bestå för evigt. Deras stolta och höga tankar om Messias’ ankomst stämde inte överens med de profetior de bekände sig till, att kunna förklara för folk. De var andligt blinda, och var ledare för de blinda. rätt

(16) I himmelen insåg man, att tidpunkten var kommen för Kristi anländande, och änglarna lämnade härligheten, för att vara vittnen till Hans mottagande hos dem Han kommit, för att välsigna och frälsa. De hade varit vittnen till Hans härlighet i himmelen, och de räknade med, att Han skulle bli mottagen med ära i överensstämmelse med Sin karaktär, och Sitt upphöjda uppdrag. Då änglarna närmade sig jorden, kom de först till det folk Gud hade skilt ut från världens nationer som Sin särskilda skatt. De såg inget nämnvärt intresse ibland judarna, ingen iver efter att vänta och vaka, så att de kunde bli först om, att ta emot Återlösaren, och erkänna Hans ankomst. rätt

(16) I templet, som hade varit helgat genom dagliga djuroffer, vilka symboliserade Hans ankomst och död, vidtogs det inga förberedelser, för att hälsa världens Frälsare välkommen. Fariséerna fortsatte med, att upprepa sina långa och meningslösa böner på gatorna, för att bli hörda av människor, för att vinna erkännande för stor dygd och helighet. rätt

(16) Med förvåning såg himmelens änglar folkets likgiltighet, och deras omedvetenhet om Livets Furstes ankomst. De stolta fariséerna, som åberopade sig om att vara Guds utvalda folk, proklamerade lagen i sin hycklade helgelse, och upphöjde traditionerna, medan människor från andra folkslag fick nöja sig med fabler och dyrkan av falska gudar. Alla var lika (17) ovetande om den stora begivenhet, som profetian hade förutsagt skulle utspela sig. rätt

(17) Änglar såg de trötta resande, Josef och Maria, på väg till Davids stad för att bli inskrivna, efter kejsar Augustus’ befallning. Hit anlände Josef och Maria i enlighet med Guds försyn; för denna var platsen profetian i förväg hade angett som Kristi födelseort. De sökte efter en plats att vila på i härbärget, men vände om, eftersom där inte fanns rum. De rika och mäktiga hade hälsats välkomna, och funnit förfriskningar och plats, medan de trötta resande måste söka sin tillflykt i ett stall byggt som lä eller skydd åt stumma djur. rätt

(17) Här blev världens Frälsare född. Härlighetens Majestät, som fyllt hela himmelen med beundran och glans, måste finna Sig i, att läggas till vila i en krubba. I himmelen var Han omgiven av heliga änglar; men nu var Hans ledsagare stallets djur. Vilken förödmjukelse var inte detta! Förundras, O himlar! Och förbluffas, o jord! rätt

(17) Eftersom det inte var någon ibland människors barn, som bebådade Messias’ ankomst, måste änglar nu fullfölja ärade personers hedersuppdrag. Men med glada nyheter om Frälsarens födelse sändes änglarna till ödmjuka herdar, och inte till de lärda judar, som bekände sig till att vara profetiornas uttolkare; ty de saknade rätta hjärtelaget, för att ta emot budskapet. rätt

(17) ”I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta.” Ödmjuka herdar, som vaktade sin hjord om natten, var de, som med glädje tog emot (18) deras vittnesbörd. Plötsligt lystes himlen upp med en strålglans, som gjorde herdarna oroliga. De kände inte orsaken till den stora uppvisningen. Först såg de inte myriader med änglar, som samlats i skyn. Klarheten och härligheten från den himmelska hären lyste upp och förhärligade hela slätten. Medan herdarna var förfärade över Guds härlighet, stillade den ledande ängeln deras fruktan, genom att uppenbara sig för dem och säga: ”’Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.’ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.’” Lukasevangeliet 2:8-13. rätt

(18) I det, att deras fruktan försvann, tog glädje förvåningens och rädslans plats. Först uthärdade de inte den härliga strålglansen, som omgav den himmelska hären, då den plötsligt strömmade ut över dem. En ensam ängel trädde fram inför de vaktande herdarnas kisande, för att jaga bort deras fruktan, och kungöra deras uppdrag för dem. Då ljuset från ängeln omgav dem, vilade härligheten på dem själva, varvid de styrktes till, att mäkta med det större ljus och härlighet, som hörde till myriaderna av himmelska änglar. ”När änglarna hade farit upp till himlen, sade herdarna till varandra: ’Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.’ De skyndade i väg och fann Maria och (19) Josef och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem.” Verserna 15-20. rätt

(19) Herdarna var fyllda av glädje, och då härlighetens strålar försvann, och änglarna vände åter till himmelen, blev de upptända av de glada nyheterna, och skyndade sig för att uppsöka Frälsaren. De fann den nyfödde Återlösaren, så som de strålande budbärarna hade vittnat om, insvept i kläder, och liggande i den trånga krubban. rätt

(19) De händelser, som hade utspelat sig, hade gjort ett outplånligt intryck på deras sinnen och hjärtan, och de var fyllda med förundran, kärlek och tacksamhet över Guds stora självnedlåtenhet inför människorna, att sända Sin Son till världen. Herdarna spred de glada nyheterna överallt, om den förunderliga härlighet de hade sett, och den himmelska lovsång de hade hört från den himmelska härens läppar. rätt

(19) Härlighetens Konung nedlät Sig till, att ta på Sig mänsklig natur; och änglar, som hade varit vittnen till Hans glans i de himmelska salarna, då Han blev tillbedd av de samlade himmelska härarna, blev besvikna över att finna sin gudomlige Överbefälhavare i en förödmjukande ställning. rätt

(19) Judarna hade skilt sig så grundligt från Gud, genom sina onda gärningar, att änglarna inte förmedlade nyheterna till dem om (20) den nyfödde Återlösarens ankomst. Gud valde de vise männen från Österlandet till att göra Sin vilja. rätt

(20) ”När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom visa män från Östern till Jerusalem och frågade: ’Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.’” Matteusevangeliet 2:1-2. Dessa män var inte judar; men de hade väntat på den förutsagde Messias. De hade studerat profetian, och visste att tidpunkten var nära, då Kristus skulle komma; och de väntade ivrigt på ett tecken på denna stora begivenhet, för att de skulle vara de första, som välkomnade det himmelska kungabarnet, och tillbe Honom. De visa männen var filosofer, och hade studerat Guds verk i naturen. I himlens under, i solens, månens och stjärnornas härlighet hade de sett Guds finger. De var inga avgudadyrkare. De levde upp till det dunkla ljus, som sken på dem. Judarna betraktade de här männen som hedningar; men i Guds ögon var de renare, än judarna, som hade gynnats med stort ljus, och som avlade upphöjda bekännelser, men inte levde upp till det ljus Gud hade gett dem. De vise männen hade sett himlarna lysas upp av ett sken, som omgav den himmelska här, vilken bebådade Kristi ankomst för de ödmjuka herdarna. Och efter det, att änglarna vänt åter till himmelen, visade sig en klar stjärna, och stannade kvar på himlen. rätt

(20) Detta ljus var en avgränsad svärm av flammande änglar, som såg ut som en klar stjärna. Det osedvanliga ljuset från en stor och klar stjärna, som de aldrig hade sett förr, framstod som ett tecken på himlen, och drog till sig deras uppmärksamhet. De fick inte lov till, att höra änglarnas tillkännagivande (21) för herdarna. Men Guds Ande påverkade dem till, att uppsöka den himmelske Gästen till en fallen värld. De vise männen styrde stegen dit, där stjärnan tycktes leda dem. Då de anlände i Jerusalems stad, höljdes stjärnan i mörker, och ledde dem inte längre. Av det drog de slutsatsen, att judarna inte kunde vara omedvetna om den stora händelsen kring Messias’ ankomst, och de hörde sig för i Jerusalems omgivningar. rätt

(21) De vise männen blev överraskade över bristen på stort intresse för, att Messias skulle komma. De var rädda för, att de hade feltolkat profetiorna. Osäkerhet omtöcknade deras sinnen, och så blev de oroliga. De hörde prästerna upprepa och trumfa igenom sina traditioner, och förklara lagen, samt upphöja den egna tron och det egna prästerskapet. De pekade på sina böneremmar, och på sina kläders fållar, varpå lagens föreskrifter och deras traditioner stod präntade som bevis på deras helgelse, medan de anklagade romarna och grekerna för att vara hedningar och syndare framför alla andra människor. De vise männen lämnade inte Jerusalem lika hoppfulla och tillitsfulla, som då de kom. De undrade över, att judarna inte var intresserade av och glada över utsikten till den stora händelse, som Kristi ankomst var. rätt

(21) Församlingarna i vår tid söker efter världsligt förhärligande, och de vill inte se profetiornas ljus, samt ta emot bevisen för deras uppfyllelse, som visar att Kristus snart kommer, liksom judarna gjorde inför Hans första ankomst. De väntade sig Messias’ timliga och segerrika styre i Jerusalem. Bekännande kristna under vår tid (22) förväntar sig menighetens timliga välstånd, med en omvänd värld, där de tänker njuta av den tusenåriga fredens rike. rätt

(22) De vise männen förklarade tydligt sitt ärende. De sökte efter Jesus, judarnas konung, ty de hade sett Hans stjärna i öst, och hade kommit, för att tillbe Honom. rätt

(22) Jerusalems stad greps av stor upphetsning genom de vise männens uttalanden. Nyheterna nådde snabbt Herodes. Han blev övermåttan orolig, dock dolde han sin besvikelse, och tog emot männen med synbar artighet. rätt

(22) Kristi ankomst är den största händelse, som har ägt rum sedan världens skapelse. Kristi födelse, som skänkte himmelens änglar glädje, hälsades inte välvilligt av världens kungliga makter. Misstanke och missunnsamhet väcktes i kung Herodes’ hjärta, och hans onda sinne ruvade över mörka framtidsplaner. Judarna uppvisade en dum likgiltighet inför de vise männens berättelse. Men Herodes var väldigt intresserad och upprörd. Han kallade samman sina skriftlärde och överstepräster, och bad dem inträngande om, att noga undersöka den profetiska historien, och berätta för honom, var barnakungen skulle födas. Den nonchalanta likgiltigheten och synbara okunskapen hos de skriftlärde och översteprästerna, då de vände sig till sina böcker efter profetians ord, irriterade den helt alerte kungen. Han trodde, att de försökte att dölja de egentliga fakta om Messias’ födelse för honom. Han bjöd dem myndigt, att göra en nogsam undersökning rörande sin förväntade kung. rätt

(22) ”Och han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade ut dem, var Messias skulle födas. (23) De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty så är skrivet genom profeten: Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel.’ Då kallade Herodes i hemlighet till sig de visa männen och frågade ut dem om när stjärnan hade visat sig. Sedan skickade han dem till Betlehem och sade: ’Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta mig, så att även jag kan komma och tillbe det.’” Matteusevangeliet 2:4-8, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. rätt

(23) Även om Herodes hade tagit emot de vise männen med synbarlig aktning, tändes hans missunnsamhet och hat mot barnakungen genom deras antydningar om honom, som kunde visa sig vara en rival till honom, och driva honom och hans efterkommande från tronen. En storm av motstånd och sataniskt raser tog Herodes i besittning, och han beslutade sig för, att utplåna denne barnakung. Likväl iförde han sig ett stillsamt yttre, och bad om ett förtroligt samtal med de vise männen. Han frågade dem då särskilt om den exakta tidpunkten, då stjärnan visade sig på himlen. Han tycktes välkomna Kristi förmodade födelse med glädje, och uttryckte en önskan om, att strax bli upplyst av de vise männen, så att han kunde bli ibland de första, som visade Honom sann ära, genom att även han finge tillbe Honom. De vise männen var ej i stånd till, att läsa den tyranniske Herodes’ hjärta; men det var Gud, som känner till allt, som sker i själen, ja, hjärtats intentioner och avsikter. Alltså blev inte Han bedragen av Herodes’ hycklande förevändningar. Hans makt var ägnad, att beskydda och bevara den dyrbare, nyfödde Frälsaren från Satans list, tills Hans uppdrag på jorden var utfört. ”De lyssnade till kungen och begav sig i väg. (24) Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.” Vers 10. rätt

(23) Efter det, att de vise männen hade lämnat Jerusalem, såg de igen, till sin stora glädje, himmelens ledstjärna, som förde dem till vår Frälsares födelseplats. ”Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra.” Vers 11. De vise männen fann ingen plikttrogen vakt, som hindrade dem från att komma i Kristi närhet. Världens högt uppsatta var ej tillstädes. I stället för att folk skulle hälsat Livets Furste välkommen med tacksam hyllning, var Han omgiven av stumma djur. rätt

(24) Den Guds härlighet, som åtföljde änglahären, hade knappt försvunnit från Betlehems slätter, förrän den missunnsamme och svartsjuke Herodes’ motstånd väcktes mot den nyfödde Frälsaren. Denne kung förstod, att Kristus skulle komma att härska över ett timligt rike, och han stegrade sig mot tanken på en judisk kung. Översteprästerna och de skriftlärde hade bekänt sig till och förstått profetiorna om Kristi uppträdande. De hade inför folket upprepat förutsägelserna rörande Kristi andra ankomst i makt och stor härlighet, för att omintetgöra all mänsklig myndighet och härska över hela jorden. På ett skrytsamt och förtrytsamt sätt hade de hävdat, att Kristus skulle bli en timlig furste, och att varje rike och folk skulle böja sig i underdånighet för Hans myndighet. rätt

(24) Dessa präster hade inte undersökt profetiorna (25) med tanke på Guds ära, eller med en önskan om, att anpassa sina liv till den höga standard, som framgår av profetiorna. De rannsakade Skrifterna, för att finna urgamla profetior, som de på något vis kunde uttolka som stöd för sin högtsträvande stolthet, och visa med vilket förakt Gud betraktade alla världens folk, med undantag för judarna. De tillkännagav, att den makt och myndighet de på den tiden var tvungna att respektera och lyda, snart skulle vara ett passerat kapitel; för Messias skulle inta Davids tron, och med vapenmakt återupprätta judarnas frihet och förnäma rättigheter. Judarnas förståelse var förmörkad. De hade inget ljus i sig själva. De såg profetiorna genom sin egen, förvridna förståelse. Satan ledde dem i fördärvet. Och Herodes var fast besluten, att gäcka judarnas målsättning, och förödmjuka dessa stolta gaphalsar, genom att förinta Kristus, så snart som Han hade hittats. rätt

(25) Efter det, att de vise männens uppdrag var avklarat, ville de vända åter och framföra de glada nyheterna till Herodes om resans framgång. Men Gud sände Sin ängel nattetid, för att styra de vise männen en annan väg. I en syn om natten blev de entydigt tillsagda, att inte vända åter till Herodes. De lydde den himmelska synen. ”Och sedan de i en dröm hade blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. När de visa männen hade farit, se, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ’Stig upp och tag med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter (26) barnet för att döda det.’ Josef steg då upp och tog om natten med sig barnet och dess mor och begav sig till Egypten.” Verserna 12-14. rätt

(26) Herren påverkade de vise männen till, att ge sig av för att uppsöka Jesus, och Han ledde deras väg med en stjärna. Denna stjärna lämnade dem, då de var nära Jerusalem, och det fick dem till att höra sig för i Judéen; ty de menade, att det inte var möjligt för översteprästerna och de skriftlärde, att vara ovetande om denna stora begivenhet. De vise männens ankomst gjorde, att hela nationen gav akt på avsikten med deras resa, och riktade deras uppmärksamhet på de viktiga begivenheter, som utspelade sig. Gud var väl medveten om, att Hans Sons ankomst till jorden skulle röra upp mörkrets makter. Satan önskade icke, att ljuset skulle nå in i världen. Gud hade ögonen på Sin Son i varje ögonblick. Herren hade utverkat ett under för Sin profet Elia, då han var på en lång resa. Han kunde inte få föda från något annat håll. Han lät manna regna ned från himlen till Israels barn. Herren banade väg för Josef till, att bevara sitt eget, Jesu och moderns liv, genom att fly till Egypten. Han gav dem, vad nödvändigt var för resan, och för uppehället i Egypten, genom att påverka Österlandets vise män till, att uppsöka den nyfödde Frälsaren, och bära fram värdefulla offer som ett tecken på ära. Herren känner till alla människors hjärtan. Han styrde Josefs steg till Egypten, så att han där fann en fristad undan en tyrannisk kungs vrede, och då bevarades den unge Frälsarens liv. Jesu jordiska föräldrar var fattiga. De gåvor de fick av de vise männen, försörjde dem, medan de var i landet som främlingar. rätt

(26) Herodes väntade ivrigt på de vise männens (27) återkomst; ty han var otålig efter, att genomföra sitt beslut, att utplåna Israels nyfödde kung. Efter lång väntan på den kunskap han önskade, blev han rädd för, att hans avsikt gått om intet. Han tänkte så här: Kunde männen ha genomskådat hans uttänkta, mörka gärning? Kunde de ha förstått hans plan, och medvetet ha undvikit honom? Detta tycktes honom vara ett hån och förlöjligande. Hans otålighet, missunnsamhet och hat växte. Han eggades av sin fader, Djävulen, till att förverkliga sin avsikt genom den gruvligaste handling. Om han skulle misslyckas med, att genomföra sina mordiska intentioner med svepskäl och list, skulle han allt väcka rädsla i alla judars hjärtan med kraft och myndighet. Det skulle statueras ett exempel på, vad deras kung skulle möta, om de tänkte sätta honom på tronen i Jerusalem. rätt

(27) Och här vankades det ett gott tillfälle till, att förödmjuka judarnas stolthet, och orsaka dem en katastrof, som skulle göra dem modlösa i deras äregirighet efter att få en egen regering, och bli hela jordens ära, som de hade stoltserat med. Herodes sände ut ett påbud till en stor skara soldater, vars hjärtan var förhärdade av förbrytelse, krig och blodsutgjutelse, till att gå genom Betlehem och den angränsande trakten, och massakrera barn från två år och under. Med denna förfärliga handling tänkte Herodes verkställa en dubbel avsikt: För det första, att utöva sin makt och myndighet genom denna blodiga handling mot judarna; och för det andra, att tysta ned deras stolta skrävlande om sin kung, liksom att befästa sitt eget rike, genom att döda den ungen fursten, som han var missunnsam mot och fruktade. Det fruktansvärda verket blev utfört. De okänsliga soldaternas svärd medförde ödeläggelse överallt. Föräldrarnas (28) rädsla och förtvivlan går ej att beskriva. Berövade mödrars gråtande skrik, medan de höll fast sina döende barn mot barmen, överröstade soldaternas grova språk och förbannelser. Samtidigt ropade man till himlen om hämnd mot den tyranniske kungen. rätt

(27) Hela denna ohyggliga katastrof tillät Gud, för att krossa det judiska folkets stolthet. Deras förbrytelser och ondska hade varit av en sådan omfattning, att Herren lät den onde Herodes straffa dem på detta vis. Hade de varit mindre prålande och äregiriga, hade deras liv varit rent, och deras levnadsvanor enkla och uppriktiga, skulle Gud ha bevarat dem från, att bli så här förödmjukade och pinade av sina fiender. Gud skulle på ett tydligt sätt ha avvänt kungens vrede från Sitt folk, om de hade varit fullkomliga inför Honom. Men det var omöjligt för Honom, att verka särskilt för dem, eftersom deras gärningar var avskyvärda för Honom. rätt

(28) Judarna hade tänt Herodes’ missunnsamhet och hat mot Kristus genom sin falska utläggning av profeter. De lärde ut, att Kristus skulle regera över ett jordiskt rike, i oöverträffad härlighet. Deras stolta prål framställde världens Frälsare, och Hans uppdrag på jorden, i ett på det hela taget falskt ljus. Deras stolta uppfattningar och braverande förde inte till det, som Satan först hade tänkt sig, nämligen att utplåna den unge Frälsaren, utan drabbade dem själva, och fyllde deras hem med sorg. I en profetisk syn sade Jeremia: ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till.” Matteusevangeliet 2:18, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Men Herodes överlevde inte sitt fruktansvärda verk särskilt länge. Han dog en ohygglig död. (29) Han måste ge efter för en makt han inte kunde undvika eller övervinna. rätt

(29) Efter det, att Herodes avlägsnats från jorden, manade ängeln åter Josef, att inte återvända till Israels land. Han önskade, att upprätta ett hem i Juda eller Betlehem; men då han hörde, att sonen åt den tyranniske Herodes regerade på sin fars tron, blev han rädd för, att faderns avsikter skulle verkställas av sonen, genom att döda Kristus. I Josefs rådvillhet, där han inte visste, var han skulle bosätta sig, valde Herren ut, genom Sin ängel, ett säkert ställe åt honom. ”Han bosatte sig i en stad som hette Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.” Vers 23. rätt

(29) Detta var det mottagande Frälsaren rönte, då Han kom till en fallen värld. Han lämnade Sitt himmelska hem, Sitt majestät, Sina rikedomar och Sin höga rang, samt iförde Sig mänsklig natur, så att Han kunde frälsa det fallna släktet. I stället för att människorna ärade Gud för den ära, som Han tilldelade dem, genom att sända Sin Son i syndigt kötts gestalt, och ge plats åt Honom för sin hängivenhet, tycktes den unge Frälsaren sakna både vila och trygghet. Jehova kunde inte betro världens invånare med Sin Son, som kom till världen, och genom Sin gudomliga kraft var mäktig, att återlösa fallna människor. Han kom, för att bringa människorna liv; de, som Han kommit för att hjälpa, mötte Honom med hån, hat och misshandel. Gud kunde inte betro Sin älskade Son åt människor, medan Han genomförde Sitt godhetsverk för deras räddning, och till sist upphöjdes till Sin egen tron. Han sände änglar till, att ledsaga Sin Son och beskydda Hans liv, tills Han uppdrag på jorden var utfört, och Han skulle dö för de människors händer, som Han kommit för att frälsa. rätt

nästa kapitel