Profetians Ande, band 2 kapitel 11. Från sida 151 | ren sida tillbaka |
(151)Sedan Jesus hade verkat två dagar bland samariterna, lämnade han dem för att fortsätta sin resa till Galiléen. Han stannade inte kvar i Nasaret, där han havde tillbringat sin barndoms- och ungdomstid. De hade bemött honom så ogunstigt i synagogan, då han förkunnade, att han var Messias, att han beslöt sig för att uppsöka ett fruktbarare arbetsfält och tala för öron, som ville lyssna, och hjärtan, som ville anamma hans budskap. Han förklarade för sina lärjungar, att en profet inte är ärad i sitt eget fädernesland. Dessa ord bevisar den naturliga ovilja, som många har mot hänsyn till att erkänna, att något beundransvärt eller förunderligt kan finnas hos en, som har fört ett ganska enkelt och rättskaffens liv ibland dem och som de varit väl bekanta med från hans barndomstid; men dessa samma personer kan bli väldigt förtjusta över påståenden, som uttalas av främlingar och äventyrare. rätt (150)Det underverk, som Jesus hade utfört i Kana, beredde vägen för honom, så att han blev hjärtligt mottagen. Folket, som återvände från påskhögtiden, omtalade hur förunderligt han hade renat templet och berättade om de underverk, som han utförde genom att hela de sjuka samt ge de blinda deras syn och de döva deras hörsel. Tempelöverstarnas ogillande av hans verk öppnade vägen för honom att verka i Galiléen; ty många klagade över templets vanhelgande och prästernas högmodiga inbilskhet samt hoppades, att denne man, som hade makt att driva överstarna på flykten, verkligen var den förväntade Frälsaren. rätt (150)Ryktet om, att Jesus hade kommit tillbaka från Judéen till Kana, utbredde sig snart över hela Galiléen och de omkringliggande trakterna. De nådde även till Kapernaum; en kunglig tjänare, som var en ansedd jude, fick höra det. Han blev väldigt intresserad av det som han hörde om Jesu förmåga att hela de sjuka; ty han hade en son, som var svårt sjuk. Fadern hade anlitat de skickligaste läkarna bland judarna, och de hade förklarat, att sjukdomen var obotlig, och att sonen ej hade lång tid att leva. rätt (150)Men då han fick höra, att Jesus var i Galiléen, blev hans hjärta uppmuntrat; ty han trodde, att den, som på ett så förunderligt sätt kunde förvandla vatten till vin samt utdriva dem som vanhelgade templet, även kunde väcka hans son till liv och hälsa, fastän han redan stod på gravens rand. Kapernaum var beläget ett långt avstånd från Kana, och den kunglige tjänaren befarade, att om han lämnade sitt hem för att uppsöka Jesus och frambära sin bön för honom, kunde barnet dö under hans frånvaro. Han vågade dock ej anförtro detta ärende åt en tjänare; ty han tänkte, att fadershjärtats böner snarare kunde beveka den store Läkaren att visa barmhärtighet samt få honom till att följa med hem till den döende sonen. Han gick till Kana och skyndade sig av fruktan för, att han skulle komma för sent. Han trängde sig fram genom skaran, som omgav Jesus, och stod slutligen framför honom. Men hans tro vacklade, då han såg blott en enkelt klädd man framför sig, som var trött och dammig av resan. Han betvivlade, att denne man kunna uträtta det, som han kommit att be honom om; men han beslöt dock att göra ett försök. Han lyckades vinna Jesus uppmärksamhet samt talade om för honom sitt ärende och bad honom följa med hem för att hela hans son. Men Jesus kände redan till hans sorg. Till och med innan den kunglige tjänaren lämnade sitt hem, hade den medlidsamme Frälsaren lagt märke till faderns bekymmer, och han kärleksfulla hjärta ömkade sig över barnet. rätt (151)Men han visste även, att fadern hade gjort förbehåll i sitt sinne, huruvida han skulle tro på Frälsaren eller inte. Om hans bön bleve hörd, då ville han tro, att han var Messias. Medan den kunglige tjänaren med djup smärta och längtan väntade på svar, sade Jesus till honom: ”’Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte.’” (Johannesevangeliet 4:48) Genom dessa ord uppenbarade han den kunglige tjänarens ytliga tro, som skulle leda honom till att anta eller förkasta Kristus, allt efter som han utförde eller inte utförde det underverk, han bad honom om. rätt (152)Jesus önskade ej bara att hela barnet, utan även att upplysa faderns förmörkade sinne. Han såg hur otro stred emot tro. Han visste, att denne man hade sökt hjälp av honom som sitt sista och enda hopp. Han såg, att den kunglige tjänaren var i samma tillstånd, som många andra av hans folk. De kände sig dragna till Jesus av själviska bevekelsegrunder. De önskade att erhålla en eller annan fördel genom hans undergörande makt. Men de var ovetande om sin egen andliga sjukdom och insåg inte, hur mycket de var i behov av Guds Ande, utan begärde i stället som villkor för sin tro, att en eller annan jordisk nådegåva skulle skänkas dem. Jesus jämförde hans tro med samariternas tro, som så villigt hade anammat honom som lärare, utsänd från Gud, och som den utlovade Messias, utan att begära något tecken eller underverk som bevis för hans gudomlighet. rätt (152)Fadern blev djupt bedrövad vid tanken på, att hans tvivel måhända skulle kosta hans sons liv. Jesu ord hade den önskade verkan. Den kunglige tjänaren insåg, att hans bevekelsegrund till att söka hjälp av Frälsaren härledde sig blott från egenkärlek. Hans vacklande tro tedde sig för honom i sitt sanna ljus. Han erfor, att han verkligen stod inför en man, som kunde läsa människornas hjärtan och för vilken ingenting var omöjligt. Denna tanke påminde honom åter om sitt lidande barn, och han utropade under stor själsångest: ”’Herre, kom ner, innan mitt barn dör!’” rätt (153)Han befarade, att sonen kanske skulle falla offer för döden, medan han stod där villrådig och framställde frågor. Detta är nog. Fadern antar i sin stora nöd Kristi förtjänst och anammar honom som sin Frälsare. Och då han ber honom om att komma till sitt hem, innan hans barn dör, håller han sig i allt fast vid Jesus kraft som sitt enda hopp. Hans tro segrade, i likhet med Jakobs, då han kämpade med den mäktige ängeln och ropade: ”’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’” (Första Moseboken 32:26) rätt (153)Jesus besvarade den kunglige tjänarens bön, då han sade till honom: ”’Gå, din son lever.’” (Johannesevangeliet 4:50) Dessa korta, rättframma ord sände en rysning genom faderns hjärta. Han förnam, att det var gudomlig kraft i varje ord. I stället för att gå till Kapernaum, sände Jesus ett gudomligt telegram, som helade den sjuke sonen. Han lät den bedjande fadern gå, och med outsäglig tacksamhet och fullkomlig tro på Frälsarens ord begav han sig på hemvägen med en frid och glädje i själen, som han aldrig förr hade erfarit. rätt (154)I samma stund stod de, som vårdade barnet, omkring dess sjukläger och väntade varje ögonblick att se det dö. Den kropp, som varit så skön och kraftig i ungdomlig behaglighet, var nu svag och tärd. De insjunka kinderna brann av feber. Men plötsligt lämnade febern honom. Hans ögon klarnade och lyste åter av förstånd, hans tankekraft upplivades; hälsa och krafter återvände till kroppen. Febern hade lämnat honom under den hetaste tiden på dagen. De som vårdade honom, betraktade denna förändring med förvåning; de sammankallade familjen, och stor glädje blev rådande. Inget spår av sjukdomen återstod hos barnet; den torra, heta huden hade blivit fuktig och naturlig, och han föll i en lugn och välgörande sömn. rätt (154)Emellertid skyndar fadern sig hem med ett hoppfullt hjärta. Han hade gått till Jesus med bedrövelse och bävan – han lämnade honom med glädje och tro. Han känner nu en högtidlig förvissning i sitt hjärta om, att han har talat med den, som besitter oinskränkt makt. Inget tvivel förmörkar hans sinne om, att Jesus verkligen hade helat hans son i Kapernaum. Medan han ännu har ett stycke kvar till hemmet, nås han av tjänarna, som meddelar honom den glädje nyheten, att hans son tillfrisknat. Med lätt hjärta skyndar han på sina steg, och då han nalkas huset, kommer barnet springande honom till mötes, strålande av hälsa och skönhet. Han sluter sonen till sitt hjärta, såsom vore han uppväckt från de döda och prisar Gud för hans förunderliga återställelse. rätt (155)Den kunglige tjänaren och hela hans hushåll blev Jesus lärjungar; på detta sätt blev deras lidanden ett medel till hela familjens omvändelse. De omtalade detta underverk överallt i Kapernaum och öppnade så vägen för Kristus att verka där framdeles. Många av hans största underverk utfördes på detta ställe. rätt (156)Denna berättelse om den kunglige tjänaren innehåller en lärdom för alla Kristi efterföljare. Han önskar, att de skall ha en fast tro på honom som sin Förlossare, vilken står färdig och beredvillig att frälsa alla, som kommer till honom. Men understundom dröjer han med att skänka sina dyrbara gåvor, för att vi skall få djupare kännedom om vårt stora behov av den rätta gudsfruktan, som ger oss rätt att be om vad helst vi önskar. Vi måste åsidosätta all egenkärlek, som så ofta utgör den enda bevekelsegrunden för, att människorna söker Gud, och vi måste bekänna vår hjälplöshet och stora nöd samt förtrösta på hans löften. Han bjuder alla, som arbetar och är betungade, att komma till honom och finna vila. rätt |