Jesus vid Betesda

(156) ”Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama, som väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. Ty en ängel steg tidtals ned i dammen och upprörde vattnet. Den som nu först steg ned i vattnet, sedan det hade blivit upprört, han blev frisk, med vilken sjukdom han än var behäftad.” (Johannesevangeliet 5:1, 4, delvis ur 1917 Års Översättning) rätt

(156)Jesus höll sig inte för god för att umgås med fattiga, lidande och syndiga människor. Hans kärleksfulla hjärta besjälades av innerlig barmhärtighet och medlidande med de olyckliga, som behövde hans hjälp. Han kände de sjuka, som låg här och väntade på, att vattnet skulle uppröras av en övernaturlig kraft. Många, som led av olika sjukdomar, kom till denna damm. Men trängseln var så stor, då tiden kom för vattnets upprörande, att de som kunde, trängde sig fram och trampade under fötterna män, kvinnor och barn, som var svagare, än de själva. rätt

(157)Hundratals personer blev tillbakaträngda och kunde inte komma i närheten av vattnet. Många blev bittert bedragna; ty då de efter många ansträngningar och smärtor slutligen lyckades att nå fram till dammen, dog de på brädden av den utan att få tillfälle att bli den, som steg ned först i vattnet. Man hade uppfört några skjul omkring stället, så att de sjuka kunde få skydd mot solens brännande strålar och nattens kyla. Några olyckliga lidande tillbringade natten i pelargångarna och släpade sina sjuka kroppar till den helbrägdagörande dammen dag efter dag i det fåfänga hoppet att erhålla lindring. rätt

(157)Där fanns en man, som hade lidit av en obotlig sjukdom i trettioåtta år, och han hade flera gångar besökt dammen. De, som hade medlidande med denne hjälplöse, förde honom ned till dammen vid den tidpunkt, då man antog, att vattnet skulle röras upp. Men de, som var starkare än han, kastade sig i vattnet före honom och berövade honom sålunda det tillfälle som han så mycket längtat efter. Alltså väntade denne eländige värkbrutne vid dammen dag och natt och hoppades, att det gynnade ögonblicket till slut skulle komma, då han kunde stiga ned i vattnet och bli botad. Hans uthålliga ansträngningar för att förverkliga sin avsikt, och den ovisshet och ängslan, som plågade hans sinne, hade nästan förtärt återstoden av hans livskraft. rätt

(158)Jesus besökte denna tillflyktsort för de sjuka, och hans öga vilade på den hjälplöse mannen. Den stackars varelsen var svag och förtvivlad; men då ögonblicket kom, som han hade längtat efter, uppbjöd han sina ringa krafter till ett sista försök att nå vattnet; och just som han nästan hade uppnått sin avsikt, steg en annan ned före honom. Han släpade sig tillbaka till sin matta för att dö. Då böjde ett medlidsamt ansikte sig ned över honom och sade: ”’Vill du bli frisk?’” Den modlöse mannen såg upp och tänkte, att det var någon, som kom för att hjälpa honom bort till dammen. Men den svaga strålen av hopp försvann snart, då han erinrade sig, att det var för sent; tillfället var förbi för den gången, och han var så sjuk och eländig, att han knappast kunde hoppas att leva, till dess ett nytt tillfälle gavs. rätt

(158)Han vände sig bedrövad bort och sade: ”’Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig.” (Johannesevangeliet 5:7) Stackars man, hur kunde han hoppas att nå ned i dammen bland en sådan kivande, självisk skara! Jesus bad inte, att denne olycklige lidande skulle tro på honom; utan han sade till honom med befallande röst: ”’Stig upp, ta din bädd och gå!’” (Johannesevangeliet 5:8) Den värkbrutne krymplingen märkte genast, att han erhöll ny styrka. En läkande kraft strömmade genom hans hela kropp, nytt blod och styrka livade upp alla hans lemmar. Han sprang upp på sina fötter och lydde sålunda Frälsarens befallning, genom att böja sig ned för att ta med sig sin bädd, som var blott en vanlig matta och ett täcke. Medan han rätade upp sig igen och gladde sig över, att han stod på sina fötter efter att i så många år ha varit hjälplös och svag, såg han sig omkring efter sin räddare, men han kunde inte se honom någonstans. Jesus hade försvunnit i trängseln, och den återställde värkbrutne fruktade för, att han inte kunde känna igen honom, om han såg honom. Han kände sig missräknad; ty han längtade efter att tacka främlingen. Han skyndade sig mot Jerusalem med fasta, livliga steg och prisade Gud, under det han gick, och gladde sig över sin återvunna styrka. Då mötte han fariséerna, och han talade om genast för dem, hur märkvärdigt han blivit återställd till hälsa; men de lyssnade till hans berättelse med en sådan köld, att han blev förvånad däröver. rätt

(159)Plötsligt avbröt de honom med frågan, varför han bar sin bädd på sabbaten. De påminde honom med stränga ord om, att det var olovligt för honom att bära bördor på Herrens dag. Mannen hade i sin glädje glömt, att det var sabbat; men han kände ingen samvetsförebråelse, emedan han åtlydde honom, som hade kraft från Gud till att utföra ett sådant underverk. Han svarade frimodigt: ”’Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!’” (Johannesevangeliet 5:11) Fariséerna gladde sig inte över, att denne fattige krympling, som hade varit sjuk i trettioåtta år, hade blivit återställd till hälsa. De gav inte akt på avsikten med detta märkvärdiga underverk; men med den skenhelighet, som var deras egen, anförde de, att denna handling var ett brott emot sabbatsbudet. rätt

(159)De urskuldade mannen, som hade blivit återställd, men tycktes förfäras över den synd, som hade begåtts av honom, vilken hade vågat att befalla en människa att bära sin bädd på sabbaten. De frågade honom, vem det var, som hade gjort detta; men han kunde inte säga dem det. Dessa ledare visste fullt väl, att det endast fanns en människa, som var i stånd till att utföra en sådan gärning; men de önskade att få bevis för, att det var Jesus, ty de hoppades då att kunna anklaga och fördöma honom för sabbatsöverträdelse. De ansåg, att han inte bara hade överträtt lagen, genom att han återställde den sjuke mannen till hälsan på sabbaten, utan att han dessutom hade vanhelgat sabbaten genom att bjuda honom att ta upp sin bädd och bära den bort. rätt

(160)Jesus kom inte till världen för att vanheliga lagen eller förringa dess anseende, utan för att förhärliga den. Judarna hade förvänt den genom sina traditioner och falska begrepp. De hade gjort den till ett träldomsok. Deras meningslösa fordringar och bud hade blivit till ett ordspråk bland alla andra nationer. I synnerhet hade de omgivit sabbaten med en mängd orimliga inskränkningar, som gjorde den heliga dagen nästan outhärdlig. En jude fick inte tända upp eld på sabbaten, ej heller tilläts han tända ett vanligt ljus en gång på den dagen. Folkets begrepp hade blivit så inbundna, att de blivit slavar under sina egna onyttiga regler. På grund av det var de beroende av hedningarna för att få uträttade många saker, som deras egna regler förbjöd dem själva att utföra. rätt

(160)De övervägde inte, att om livets nödvändiga plikter var synd, var de lika brottsliga, när de fick andra att utföra dem, som när de själva gjorde det. De ansåg, att frälsningen var inskränkt till judarna allena, och att alla andra människors tillstånd var alldeles hopplöst och varken kunde förbättras eller göras värre. Men den rättfärdige Guden har inte givit något bud, som inte på ett förståndigt sätt kan hållas av alla. Hans lag påbjuder inga meningslösa bruk eller opassande inskränkningar. rätt

(161)En kort tid efteråt mötte Jesus den man, som han hade återställt till hälsan, i templet. Han hade kommit för att bringa ett syndoffer och ett tackoffer för den stora nåd, som hade vederfarits honom. Jesus fann honom bland dem, som deltog i gudstjänsten, och uppenbarade sig själv för honom. Den store Läraren framlade nu en tillbörlig varning för honom: ”’Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre må drabbar dig.’” (Johannesevangeliet 5:14) Han, som hade lidit i trettioåtta år till en del som en följd av egna utsvävningar, blev således tydligt uppmanad att hädanefter undfly de synder, som hade ådragit honom så mycket lidande. rätt

(161)Den återställde mannen blev oändligt glad, då han såg sin räddare. Han visste inte, hur de äldste hatade Jesus, och han omtalade alltså för fariséerna, då de frågade honom, om det var Jesus, som hade utfört detta underbara helande. Judarnas ledare hade endast väntat på att erhålla bevis för, att det var Jesus, som gjort detta; för övrigt visste de väldigt väl från början, att det inte kunde vara någon annan. En stor uppståndelse inträffade nu i templets förgård; de sökte nämligen att slå ihjäl Jesus, men blev förhindrade av folket; ty många kände i Jesus igen en vän, som hade botat deras sjukdomar och tagit deras sorg. rätt

(162)En strid uppstod nu angående sabbatsbudets fordringar. Jesus hade uppsåtligen utvalt sabbatsdagen till att utföra detta underverk på vid dammen. Han kunde lika väl ha återställt den sjuke mannen på en annan dag i veckan, eller han kunde helt enkelt ha återställt honom och undgått att uppväcka judarnas förbittring, genom att inte befalla honom att ta sin bädd och gå; men en vis avsikt fanns i alla Kristi handlingar, medan han var på jorden. Allt, vad han gjorde och lärde, var betydelsefullt. Han kom för att försvara sin Faders lag och ära den. Sabbaten hade blivit till en förbannelse genom de fordringar, som judarna hade lagt till, i stället för att vara en välsignelse, som Gud hade bestämt. Jesus önskade att ta bort dessa bördor och att låta sabbaten vila på sin egen härlighet och värdighet. rätt

(162)Därför utvalde han sabbaten för denna särskilda handling. Han utvalde också den eländigaste bland de sjuka vid Betesdas damm för att visa sin märkvärdiga helande kraft på honom, och han bjöd honom att bära bädden genom staden för att kungöra det stora verk, som var utfört för honom och dra folkets uppmärksamhet till honom och de omständigheter, som åtföljde hans återställelse till hälsan, och till den, som hade utfört den. Därigenom skulle den fråga väckas, vad som var lovligt och inte lovligt att göra på sabbatsdagen, och detta skulle ge honom ett tillfälle till att straffa judarna för deras småaktiga fördomar och inskränkningar med hänsyn till Herrens dag och att visa, hur värdelöst deras hyckleri och människobud var. rätt

(163)Jesus försäkrade dem om, att det var i harmoni med sabbatsbudet att hjälpa dem, som led och var svårt prövade, antingen det rörde själens frälsning eller att avhjälpa lekamlig smärta. Ett sådant verk gladde Guds änglar, som alltid steg upp och ned emellan himmelen och jorden för att tjäna nödlidande människor. Jesus svarade följande på deras anklagelse: ”’Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.’” (Joh. 5:17) Alla dagar tillhör Gud och är till för att frälsningens plan skall utföras för människorna. Om judarnas uttolkning av lagen var rätt, var Jehovas alldeles felaktig; ty han hade genom sin kraft uppehållit skapelsen och gett den liv, sedan han först grundlade jorden, ”medan morgonstjärnorna tillsammans sjöng och alla Guds söner ropade av glädje”. (Job 38:7) Den, som hade förklarat, att hans verk var väldigt bra och instiftat sabbaten till påminnelse om skapelsen, upphör aldrig med sitt arbete, ej heller stannar himlakropparna i sina banor. rätt

(163)Skulle Gud förbjuda solen att uträtta sitt verk på sabbaten? Skulle han avskära dess milda strålar från att värma jorden och underhålla växtlivet? Skulle världsalltets stjärnsystem stå stilla på den heliga dagen? Skulle Gud bjuda de porlande bäckarna att stanna sitt lopp, så att mark och skog inte blev vattnade? Eller bjuda det stigande och fallande vattnet att upphöra med sin eviga ebb och flod? Skulle säden upphöra att växa och vindruveklasarna stanna i sitt mognande en enda dag? Skulle de gröna träden och de välluktande och sköna blomstren inte frambringa knoppar eller blomma på sabbaten? rätt

(164)Om detta skedde, skulle människan mista jordens frukter och de välsignelser, som gör livet behagligt. Naturens jämna gång måste bibehållas. Om Gud skulle hålla sin hand tillbaka ett enda ögonblick, skulle människorna omkomma och dö. På samma sätt finns det också arbete, som människorna måste utföra under alla dagar. Livets nödvändiga saker måste ses efter. De sjuka måste skötas; och de nödställdas behov tillfredsställas. Gud anser inte den människa för oskyldig, som håller tillbaka sin hand på sabbaten från att hjälpa dem, som lider nöd. Herrens heliga sabbat gjordes för människans skull och det är alltid rätt att utföra barmhärtighetsverk på sabbaten. Gud önskar inte, att hans skapade varelser skall lida smärta en enda timme, om den kan lindras på sabbaten eller någon annan dag. rätt

(164)Jesus sökte att utvidga judarnas inskränkta sinne och att visa dem, hur dåliga begrepp de hade om sabbaten. Han visade dem att Guds verk aldrig upphör, det är till och med större på sabbaten än vid vanliga tillfällen; ty den dagen lämnar hans folk sina vanliga sysselsättningar och tillbringar tiden med bön och heliga betraktelser. De begär större välsignelser av Gud på sabbaten än på någon annan dag. De ber om, att han skall tänka på dem och skänka dem sina bästa nådegåvor. De sänder upp innerliga böner för att erhålla hans hjälp. Gud väntar inte med att bönhöra sina barn, till dess att sabbaten är förbi; utan han skänker de bedjande det, som han i sin vishet finner vara mest passande för dem. rätt

(165)Himmelens verksamhet upphör inte för ett ögonblick, och människorna bör ej heller någonsin vila från att göra gott. Sabbatsbudet förbjuder arbete på Herrens heliga dag; den verksamhet, varigenom människan livnär sig, måste läggas till sidan. Ingen gärning, som har till ändamål att erhålla världslig förnöjelse eller vinst, är lovlig på sabbaten. Men Kristi gärning, i det han botade de sjuka, var till ära för sabbaten. Jesus påstod, att han hade lika stor rättigh som Gud till att utföra en gärning, som var lika helig och av samma natur som den, hans himmelske Fader utförde. Men fariséerna blev än mer förbittrade, eftersom han inte bara bröt sabbaten enligt deras begrepp utan tillade den stora synden, att han gjorde sig själv jämlik Gud. Om inte folket hade gått sig emellan, hade de judiska ledarna slagit ihjäl honom på stället. ”Jesus svarade dem: Amen, amen {Sannerligen, sannerligen} säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. Fadern älskar Sonen kär och visar honom allt vad han själv gör, och större gärningar än dessa skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill.” (Johannesevangeliet 5:19-21) rätt

(165)Jesus upphöjde sig inför judarna till den rang, som tillkom honom, och förklarade, att han var Guds Son. Därpå undervisade han dem om sabbaten med milda och värdiga ord. Han lärde dem, att Jehovas vilodag, som han hade helgat och bestämt till att särskilt bruk, sedan han hade fullbordat skapelseverket, inte var ämnad att förflyta utan nyttig verksamhet. Liksom Gud upphörde med skapelseverket och vilade på den sjunde dagen och välsignade den, likaså borde människan lämna livets vanliga sysselsättningar och tillbringa vilodagens heliga timmar med tillbedjan och goda gärningar. rätt

(166)Folkets styresmän kunde inte motsäga dessa upphöjda sanningar; ty de trängde in i deras samveten. De hade inga bevis att framföra mot honom. De kunde endast hänvisa till sina egna bruk och traditioner, och de tycktes vara svaga och meningslösa, då de jämfördes med de starka bevis, som Jesus hade anfört från Guds verksamhet och naturens eviga lagar. Om de hade önskat att erhålla upplysning, skulle de ha trott, att Jesus talade sanning; men de ville inte lyssna till de bevis, han samlade angående sabbaten och sökte att uppväcka förbittring emot honom, emedan han gjorde sig själv jämlik Gud. Dessa ledares raseri var gränslöst, och det var blott med största ansträngning, som folket förhindrade dem från att gripa Jesus och döda honom. rätt

(166)Men folket lät sig inte förledas till att bruka våldsamhet, och de bragte ledarna på skam, genom att de lyssnade till Jesu ord. De rättfärdigade hans handling, varigenom han återställde till hälsan den stackars värkbrutne, som hade varit sjuk i trettioåtta år. Prästerna och de äldste var därför för stunden tvungna till att uppskjuta sin hämnd och vänta på ett mera gynnsamt tillfälle att utföra sina onda avsikter. rätt

(167)Jesus förklarade, att han inte kunde göra något av sig sejälv, ”utan endast det han ser Fadern göra.” Hans förhållande till Gud förbjöd honom att uträtta något oberoende av Fadern; han kunde inte göra något emot hans vilja. Vilka skarpa tillrättvisningar dessa ord innehöll i synnerhet för dem, som ville straffa Guds Son, emedan han uträttade den gärning, som han var sänd till jorden för att uträtta! De hade skilt sig från Gud genom sina ogudaktiga handlingar och sökte i sin stolthet och inbilskhet att leva oberoende av honom. De förtröstade på sig själva i allting och kände inte något behov av en högre visshet än sin egen, som kunde vägleda deras handlingar. rätt

(167)Det finns få, som rätt förstår den fulla betydelsen av Kristi ord avseende hans förbindelse med Fadern. De lär människorna, att de bör anse sig själva oupplösligt förenade med sin himmelske Fader, att oavsett inställning, är de ansvariga inför Gud, som håller allas framtid i sin hand. Han har bestämt att människorna skall utföra sina gärningar, han har skänkt dem gåvor och medel därtill, och så länge människorna är trogna i hans tjänst, kan de vara säkra på, att erhålla hans välsignelse, och att han skall uppfylla sina löften. Men när människorna blir uppblåsta i sitt sinne, eftersom de kommer i en högre ställning, där Gud anförtror dem heliga saker; när de förlitar sig på sin egen vishet och kraft, själva söker att styra och lösgöra sig från honom, som de bekänner sig till att tjäna, då skall Gud hålla räkenskap med dem för ett sådant olovligt tillvägagångssätt. Då handlar de inte i harmoni med sin Herre. rätt

(168)Jesus stod nu inför judarna i sin sanna karaktär. Han förklarade, att de verk, som Fadern gör, dem gör Sonen likaså, genom att han brukar samma makt och frambringar samma verkningar. Han lovade också dem, som lyssnade till honom, att de skulle se större verk än dem, som han hitintills hade utfört, då han botade de sjuka, halta och blinda. Sadducéerna var oense med fariséerna om de dödas uppståndelse. De påstod, att det inte skulle bli någon uppståndelse. Men Jesus förklarar för dem, att Faderns största verk är att uppväcka de döda, och att även Guds Son i sig själv har makt till att uppväcka de döda. Han sade: ”Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla de som är i gravarna skall höra hans röst och de gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.” (Johannesevangeliet 5:28, 29.) rätt

(168)Den ödmjuke nasaréen vittnar om sin härlighet. Han höjer sig över det mänskliga, bortvisar den synd och skam, som man vill påföra honom, och uppenbarar sig som Guds Son, jämlik världsalltets Skapare, och mängden förvånades över dessa upphöjda sanningar och den höga värdighet, varmed han framträdde. Ingen människa hade någonsin talat sådana ord eller framställt sig själv med ett sådant kungligt majestät. Hans vittnesbörd var klara och enkla och vittnade tydligt om hans mission och människornas plikter. ”Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar heller inte Fadern, som har sänt honom. Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.” (Johannesevangeliet 5:22-27) rätt

(169)Härigenom kastar Jesus de äldstes beskyllningar och deras försök på att inskränka hans verk och bedöma hans barmhärtighetsgärningar efter sina småsinnade begrepp tillbaka på dem själva. Han förklarar, att han är deras och hela världens domare. Då han kom till jorden som Förlossaren, blev den lämnad i hans händer, och alla människor är ansvariga inför honom. Han påtog sig den mänskliga naturen, så att han skulle kunna frälsa människorna från syndens följder. Han är både deras förespråkare och domare. Enär han har smakat den mänskliga frestelsens och lidandets bittra drägg, är han skickliggjord till att förstå människornas svagheter och synder och att döma dem. Därför gav Fadern detta verk till Sonen; ty han visste, att han, som segerrikt hade motstått Satans frestelser till nytta för människorna, skulle handla vist, rättfärdigt och nådigt emot dem. rätt

(169)Jesus ord var mera intrycksfulla, emedan striden hade blivit så häftig. Han var i verkligheten uppkallad inför judarnas styresmän för att bli dömd till förlust av livet. Sabbatens Herre fördes fram inför en judisk domstol och anklagades för att ha överträtt sabbaten. Då han nu med så stor frimodighet uppenbarade sin mission, såg hans domare på honom med en blandning av förvåning och vrede. Men de kunde inte säga emot hans ord, ej heller fördöma honom. rätt

(170)Han förnekade, att fariséerna hade rättig att förhöra honom eller att blanda sig i hans affärer. Den judiska författningen gav dem inte någon sådan myndighet; de understödde sina påståenden med sin egen stolthet och förmätenhet. Han kunde inte förklara sig skyldig till något ont eller finna sig i, att de förhörde honom. rätt

(170)Sedan Jesus hade framställt dessa stora sanningar för dem angående sin verksamhet i förbindelse med Fadern, stadfäster han sitt påstående med de vittnesbörd, som andra har gett om honom: ”Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag tar inte emot vittnesbördet från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli frälsta. Han var en lampa som brann och lyste, och en kort tid ville ni glädja er i hans ljus.” (Johannesevangeliet 5:30-35) Från sin höga ståndpunkt läser han deras hjärtans hemligheter och påminner dem om, att de för en tid hade tagit Johannes för en Guds profet och gladde sig åt det budskap, som han förkunnade dem. Han försäkrar dem, att avsikten med Johannes’ uppdrag endast var att bereda vägen för honom, om vilken profeterna hade vittnat, att han var världens Förlossare. rätt

(171)Men ingen människa kunde vittna om den märkvärdiga förbindelsen emellan Jesus och Fadern. Mänsklig kunskap kan inte tränga in i himmelen: Jesus försäkrar dem, att han inte hänvisar till Johannes’ vittnesbörd för att understödja sina påståenden, utan endast för att kunna överbevisa sin förföljare om deras blindhet och orimlighet, då de fräckt motstod honom, om vilken Johannes hade vittnat, att han var Guds Son. De var inte okunnighet om Johannes’ vittnesbörd; ty de hade utskickat sändebud till honom, vilka kom tillbaka och vittnade om Jesus dop och om Guds märkvärdiga uppenbarelse vid detta tillfälle. rätt

(171)Jesus talar om Johannes för att påminna dem om, att de, genom sitt förkastande av Jesus, också förkastade den profet, som de hade anammat med glädje. Han säger vidare: ”Själv har jag har ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de verk som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.” (Johannesevangeliet 5:36) Öppnades inte himmelen över honom, och hade inte ljuset från Guds tron omgivit honom med härlighet, medan Jehovas röst vittnade: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje’”? Men dessutom vittnade hans ägna gärningar om hans gudomlighet. Den som de hade anklagat för sabbatsöverträdelse, stod inför sina åklagare, iklädd gudomlig nåd och talade sanningar, som genomträngde dem som pilar. I stället för att urskulda sig för den handling, som de anklagade honom för, eller att förklara, vad hans avsikt var med den, vänder han sig mot de äldste, och den anklagade blir anklagare. rätt

(172)Han bestraffar dem för deras hjärtans hårdhet och för den blinda ovetenhet, varmed de läste Skrifterna, medan de berömde sig av, att de var bättre än alla andra människor. De som utgav sig för att vara skriftlärde och lagens uttolkare, var själva alldeles okunniga om dess fordringar. Han bestraffade deras världslighet, äregirighet och härsklystnad, deras snålhet och brist på barmhärtighet. Han anklagar dem för, att de inte tror på Skrifterna, som de utger sig för att ära, genom att de noga lyder lagens bokstav och former, medan de på samma gång åsidosätter de stora sanningar, som är lagens grundval. Han förklarar, att de har förkastat Guds ord, emedan de har förkastat den, som Gud har utsänt. Han säger till dem: ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig.” (Johannesevangeliet 5:39) rätt

(172)Jesu ord kom i strid med deras fördomar och vanor, och de förkastade honom och förhärdade sina hjärtan emot honom. De vägrade att lyssna till Jesu undervisning, emedan han fördömde deras älsklingssynder. Om Guds Son hade smickrat deras stolthet och rättfärdigat deras ogudaktighet, skulle de snart ha ärat honom. Jesus sade: ”Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot.” (Johannesevangeliet 5:43) Bedragare, som inte kunde ge något bevis på gudomlig myndighet, skulle framstå, och de skulle erhålla hjälp och understöd genom att profetera behagliga ting, som smickrade de rikas och ohelgades fåfänga. Men sådana falska profeter skulle leda sina efterföljare till evigt fördärv. rätt

(173)Jesus förklarade, att det inte var nödvändigt för honom att anklaga dem inför Fadern; ty Moses, som de sade sig tro på, hade redan anklagat dem. ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?’” (Johannesevangeliet 5:46, 47) Jesus visste, att judarna var fast beslutna om att döda honom; men i detta tal framsätter han väldigt klart för dem det förhållande, som han stod i till Fadern, och Sonens likhet med honom. De hade därför ingen ursäkt att framföra för sitt blinda motstånd och raseri mot Frälsaren. Men trots hans gudomliga vältalighet och de sanningar han yttrade överväldigade dem och hindrade dem från att utföra sina planer, släckte de likväl inte prästernas och de äldstes dödliga hat. De greps av fruktan; ty de kunde inte undgå att bli varse den överbevisande kraft, varmed Jesus verkade. Men de var så bundna i sin stolthets och inbilskhets kedjor, att de förkastade vittnesbördet om hans gudomliga makt, stod emot hans tal och försänkte sig själva i mörker. rätt

(173)Det misslyckades helt och hållet för dem att förstöra Jesu inflytande och att vända folkets uppmärksamhet och aktning bort från honom; ty många av folket var starkt påverkade och överbevisade av Jesu övertygande ord. Hans kraftgärningar hade först fängslat deras uppmärksamhet och väckt deras beundran, och då hans tal uppenbarade hans sanna karaktär, var de redo att erkänna hans gudomliga auktoritet. Å andra sidan hade hans ord djupt skakat och fördömt de äldste. Han hade strängt tillrättavisat dem för deras synder; detta gjorde dem endast mera förbittrade emot honom, och de hade fast beslutat sig för att ta honom av daga. De skickade ut sändebud runt omkring i landet för att varna folket för Jesus och de stämplade honom överallt inför det som bedragare. Spioner sändes ut för att bevaka honom och tala om, vad han sade och gjorde. Vår käre Frälsare stod i sanning redan i korsets skugga. rätt

nästa kapitel