Liknelsen om såningsmannen.

(232)Jesus hade tillbringat hela natten i bön. Tidigt på morgonen kom han ned till sjöstranden för att se efter sina lärjungar, som fiskade där i grannskapet. Men folket lät honom inte länge vara i fred; ty så snart det blev bekant, att Jesus var vid sjöstranden, samlade sig en stor skara omkring honom. Folket fortfor att samlas, till dess han blev helt omringad på alla sidor. Under det att han undervisade dem, blev skaran slutligen så stor, att han måste stiga i en båt och ro ut från stranden ett stycke, så att folket bättre kunde se och höra honom. rätt

(232)Jesus gick ofta till väga på detta sätt för att komma ifrån de stora folkskaror, som så intresserade församlade sig omkring honom och trängde varandra för att komma så nära som möjligt till honom. På detta sätt kunde han tala om det, som han önskade framföra åt dem, utan att bli avbruten i sitt tal. Frälsaren satt i en simpel fiskarbåt och förkunnade livets ord för folket, som åhörde honom på stranden. Han visade tålamod mot dem, som var anfäktade av frestelser. Han var öm och vänlig mot dem, som var bedrövade och missmodiga. Hans ord vann genljud i mångas hjärtan, och hans gudomliga undervisnings ljus strömmade in i många förmörkade själar. rätt

(233)Vilken syn för änglarna att beskåda! Deras upphöjde Furste sitter i en ringa fiskarbåt, som gungar fram och åter på de oroliga vågorna, och talar livets och frälsningens ord till den lyssnande folkmassan, som står på stranden. Han, som blev ärad i himmelen, förkunnar frälsningens härliga ord under bar himmel. Han kunde inte ha funnit någon skönare plats att utföra sitt arbete på. Sjön, bergen och fälten, som utbredde sig för dem; solen, som lyste upp jorden – allt visade fram föremål, som han kunde använda till att belysa sina lärdomar med och sålunda bättre inpränta dem på människornas hjärtan. rätt

(233)Framför honom står sida vid sida de som sår, och som skördar. Den ene sår säden, den andre skördar den tidigt mognade säden. De fruktbara dalarna och höjderna låg utbredda framför dem i all sin skönhet. På sjöstranden syntes de kala klipporna, och fåglarna fyllde luften med sin sång, medan sjöfåglar sam omkring på vattenytan. Jesus tar tillfället i akt att av naturen dra lärdomar, som kan göra ett djupt intryck på människornas hjärtan. Han använder de olika föremålen i naturen omkring sig för att belysa sin lära, så att när hans åhörare i framtiden skulle beskåda dessa föremål, de måtte påminnas om de sanningar, Jesus hade belyst genom dem. Sålunda kunde de dagligen bli påminda om den undervisning, de hade fått av honom. rätt

(233)Medan Jesus således satt och beskådade den upplivande scenen framför sig, uttalade han den liknelse, som tillika med andra liknelser förts med tidens ström till oss och är än i dag lika ren och skön i sin enkla, okonstlade orddräkt, som den var på den morgon, då den först uttalades på Galileiska Sjön för över 1 800 år sedan. rätt

(234) ”’Lyssna! En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på stenig mark där det inte fanns mycket jord, och det kom upp snart därför att det inte hade djup jord. Men när solen steg sveddes det, och eftersom det inte hade någon rot torkade det bort. En del föll bland törnen, och tistlarna växte upp och kvävde det, så att det inte gav någon skörd. Men en del föll i god jord. Det sköt upp och växte och gav skörd, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt. Och han sade: ’Hör, du som har öron att höra med!’” (Markusevangeliet 4:3-9.) rätt

(234)Denna märkvärdiga liknelse om, hur Guds Sons evangelium skulle utbredas, tilldrog sig folkets uppmärksamhet. Talaren fyllde sina åhörare med hänryckning; de blev rörda, och månget hjärta klappade, upplivat av nya beslut. De beundrade en lära, som var full av så goda grundsatser och dock så lätt att förstå. Den andliga erfarenhet, som Jesus framhöll, tycktes synnerligen önskvärd för dem, medan han talade; men hur hastigt sådana intryck ofta försvinner från mångas sinnen, när de åter kommer i umgänge med världen! De synder, som syns så avskyvärda, när de betraktas i helighetens ljus, som utgår från Frälsaren, tränger sig åter in i deras villfarande hjärtan. Ogynsamma omgivningar och denna världs bekymmer och frestelser föranleder, att de åter går tillbaka och blir likgiltiga. rätt

(235)Men andra, som lyssnade till Jesus, begynte från den stunden att föra ett heligt leverne och sökte att rätta sig efter Kristi lära i sitt dagliga liv. Den del av hans tal, som han belyste med naturen omkring sig, glömdes aldrig. De olika slags jordmåner, som frambringade tistlar och törnen; stenarna, som täcktes av ett lager av jord; och såningsmannen med sin säd, vilket alltsammans låg för deras åsyn, gav Jesu ord ett djupare intryck på deras hjärtan, än som kunnat åstadkommas på något annat sätt. rätt

(235)De dåvarande förhållandena bland folket föranledde Jesus att framställa liknelsen om såningsmannen. De som följde Jesus, hade blivit besvikna i sina förhoppningar, emedan han ej upprättade ett nytt rike. De hade länge förväntat att Messias skulle upphöja och hedra dem som ett folk; och nu, då deras förväntan ej blev verklighet, nekade de att anamma honom som sin Förlossare. Även lärjungarna, som han hade utvalt, blev missmodiga, emedan han ej ville tillägna sig någon jordisk myndighet. Och hans anhöriga blev även svikna i sina förhoppningar och trodde inte på honom. De hade tilltalat honom så här: ”’Bege dig härifrån och gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se de gärningar som du gör. Ingen som vill bli känd gör något i hemlighet. Om du gör sådana gärningar, träd då öppet fram för världen!’” (Johannesevangeliet 7:3, 4) rätt

(235)Jesu anhängare blev bedrövade över, att de rika och lärde ej var villiga att anamma honom som sin Frälsare. De kände den vanära, som åsamkades deras Mästare på grund av att det var de fattiga och lidande samt folk av den ringare klassen, som i flesta fall blev hans lärjungar. De frågade sig själva, varför ej fariséerna och de skriftlärde samt lärare i rabbinernas skolor erkände, att han var Messias, som de så länge hade väntat. Jesus framställde alltså denna liknelse för att undanröja dessa tvivel, och detta missnöje. När folkmängden hade gått bort, kom de tolv med flera av de troende omkring honom och bad honom att förklara liknelsen för dem. rätt

(236) ”Då sade han till dem: ’Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron höra och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse.’ Han sade vidare till dem: ’Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då kunna förstå några liknelser alls?” (Markusevangeliet 4:11-13) Genom dessa ord förklarade han för dem, att hans liknelser var ämnade att väcka åhörarnas intresse. Om de önskade vidare upplysning om hans mening, kunde de göra en förfrågan hos honom, liksom lärjungarna gjorde, och han skulle ge dem det. rätt

(236)Fariséerna förstod liknelsen; men de låtsades som om de inte viste vad den betydde. De slöto till eller stängde sina ögon, på det att de ej skulle se, och sina öron, på det att de ej skulle höra; därför gjorde Jesu ord ej något intryck på deras hjärtan. Gud skall en gång straffa dem för deras uppsåtliga blindhet och okunnighet. En orsak, varför han talade så mycket genom liknelser, var, att judarnas spioner ständigt gav akt på honom för att finna orsak till att anklaga honom. Jesus önskade att uppenbara deras skrymteri och onda gärningar utan att utsätta sig själv för att bli fångad av dem och sålunda hindrad i sin verksamhet bland folket. rätt

(237)Han kunde framställa skarpa sanningar genom liknelser och uppenbara den orättfärdighet, som måste uppenbaras, utan någon fruktan för deras lag. De kunde själva tillämpa liknelserna, ty de kunde ej missförstå deras betydelse; men de kunde inte fördöma honom, emedan han använde sådana rättframma liknelser i sina tal. rätt

(237)Jesu ord innehöll en tillrättavisning för hans lärjungar för det, att de var så tröga att fatta hans mening; ty i liknelsen om såningsmannen hade han framhållit den läran, som han hade kommit till världen för att förkunna. Om de ej kunde förstå så lättfattliga saker som dessa, hur skulle de då kunna begripa de stora sanningar, som han ville framställa för dem i liknelser? Han säger även, att han ville uppenbara större hemligheter om Guds rike för dem, som så troget följde efter honom och åtlydde hans befallningar, än han ville uppenbara för dem, som inte umgicks med honom. De måste öppna sitt sinne för hans undervisning och vara redo att tro hans ord. rätt

(237)De som hade förhärdat sina hjärtan genom kärlek till prakt och ceremonier, önskade inte att förstå Jesu lära, ej heller önskade de, att Guds nåd skulle påverka deras hjärtan. Denna klass förblev i okunnighet av egen vilja. De som förenade sig med Kristus och anammade honom, som är ljusets och sanningens källa, förstod hans ord och erhöll därigenom sann kunskap om Guds rike. Men de som av en eller annan orsak uraktlät eller försummade att dra fördel av de gynsamma tillfällen, som de hade att lära känna sanningen, eller som rätt brukade förståndet, men nekade att låta sig överbevisas om det, som deras ögon såg och deras öron hörde – dessa skulle förbli i mörker; de skulle se, men inte förstå, samt höra, men inte fatta. Guds sanning fordrade så mycken självuppofring och helighet, att det ej behagade deras köttsliga sinne, och de slöt till sina hjärtan och överlämnade sig åt otro och skrymteri eller hyckleri. rätt

(238)Den Store Läraren välsignar sina lärjungar, emedan de såg och hörde samt trodde. Han säger: ”Många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och få höra det ni hör, men fick inte höra det.” (Matteusevangeliet 13:17) Jesus talade därefter med sina lärjungar om de olika klasser, som han hade framställt i liknelsen. rätt

(238)Kristus är såningsmannen, som sår säden. Det finns världsliga människor, vilkas hjärtan liknar den hårda och sammantrampade vägen: De är oemottagliga för den gudomliga visdomen. De älskar inte Guds bud, utan följer bara sina egna naturliga böjelser. Många blir överbevisade, när de lyssnar till Jesu allvarliga undervisning. De tror hans ord och beslutar sig för att föra ett heligt leverne; men när Satan kommer med sina onda förslag, dukar de under för frestelserna, innan säden ännu begynt att spira. rätt

(238)Om hjärtat hade blivit sönderkrossat genom djup ånger över synden, skulle de ha sett, hur oduglig deras egenkärlek var och skulle ha omvänt sig från sitt högmod och sin girighet. Sanningens säd skulle ha slagit rötter i hjärtat, när det sålunda blivit tillrett för säden, och den skulle ha spirat upp och burit frukt; men onda vanor hade så länge härskat över dem, att deras goda beslut försvann, så snart frelstelsen kom. ”De vid vägen är de hos vilka ordet sås. Men när de hör det, kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem.” (Markusevangeliet 4:15) rätt

(239)Det finns andra, som anammar den dyrbara sanningens ord. De är ovanligt nitiska och förundrar sig över, att inte alla kunna se de sanningar, som är så tydliga för dem. De söker att förmå andra att anamma samma lära, som så mycket behagar dem. De fördömer strax andra, som håller sig tillbaka och försiktigt överväger bevisen för de framställda sanningarna och betraktar dem ur skilda synvinklar. De fördömer sådana som kalla och vantrogna. Men när prövningar kommer, slocknar dessa ivriga personers nit; ty de anammade inte korset som en del av sitt religionsliv, utan vände sig bort från det med motvilja och nekade att bära det. rätt

(239)När allting i detta liv går efter önskan för sådana människor och ingenting kommer i vägen för dem eller i strid med deras böjelser, tycks de vara uppriktiga kristna; men vid första angreppet av frelstelser, kan de ej tåla att lida smälek för sanningens skull. Den goda säden, som spirat och växt sig frodig, börjar att vissna och dö, emedan den ej har någon rot, som kan suga näring åt den under den torra tiden. De prövningar, som skulle ha drivit rötterna än djupare och därigenom frambringat en kraftigare växt, orsakar i stället sädens död. Alltså stärks och mognar den härdade säden genom sommarsolens inverkan, samtidigt som den säd förvissnar, vilken väl ser frisk och grön ut, men ej har djupa rötter, eftersom de spensliga rötterna inte kan tränga genom den hårda och steniga jordmånen. rätt

(240)Sådana människor kunde uppodla hjärtats jordmån och göra den fruktbar, om de ville, så att sannigen bättre kunde trivas däri. Men detta fordrar för mycket tålamod och självuppofring; det kostar dem för mycket ansträngning för en grundlig omvändelse. De blir lätt förnärmade genom tillrättavisning och instämmer gärna med de lärungar, som övergav Jesus, sägande. ”’Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?’” {Johannesevangeliet 6:60} ”De som sås på stenig grund är de som genast tar emot ordet med glädje, när de hör det. Men de har ingen rot i sig utan tror bara till en tid. Möter de sedan lidande eller förföljelse för ordets skull, kommer de strax på fall.” (Markusevangeliet 4:16, 17) rätt

(240)Jesus framställer ett annat slags jordmån, där säden faller på ouppodlade kanter och hörn, som är betäckta med frodigt ogräs, vilket kväver de späda sädesbladen, som växt upp bland det. Så småningom antar de ett sjukligt utseende och dör. Mången själ anammar sanningen, men låter den ej få behörig näring. Den ges plats i det naturliga hjärtats jordmån, utan att man först bereder hjärtat eller utrotar det fördärvliga ogräset, som frodas där, och utan att personen tar varje tillfälle i akt att rycka upp det, när det åter växer upp. Livets bekymmer, fikande efter förföriska rikedomar och längtan efter olovliga ting driver ut kärleken och rättfärdigheten, innan den goda säden hinner att bära någon frukt. Högmod, lidelser, egenkärlek och kärlek till den närvarande världen tillika med hat och ogudaktighet kan inte växa tillsammans med Guds sanning. Liksom det är nödvändigt att flitigt odla den jordmån, som en gång varit beväxt med ogräs, är det även nödvändigt för en kristen att utrota de synder, som hotar honom med evig död. Endast tålmodiga och uppriktiga bemödanden i Jesu namn och styrka kan utrota det naturliga hjärtats onda böjelser. Men de som låter sin tro viker undan för Satans inflytande, kommer i ett sämre tillstånd än de var i, innan de hörde livets ord. ”Hos andra faller sädes bland tistlar. Det är de som hör ordet, men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet, så att det blir utan frukt.” (Markusevangeliet 4:18, 19) rätt

(240)Inte många är lika den goda, väl uppodlade jordmånen, som anammar sannignens säd och bär ymnig frukt till Guds ära. Men Jesus finner några uppriktiga kristne, som är rika på goda gärningar och uppriktiga i sina bemödanden. ”Men de hos vilka säden faller i god jord, det är de som hör ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hudrafalt.’” (Markusevangeliet 4:20) rätt

(241)På detta sätt framställer Kristus genom en kort och innehållsrik liknelse sina åhörares karaktär. De världsligt sinnade, de som är böjda för det onda och de hårdhjärtade framställs alla för dem. Så besvarar han den fråga, som ofta ställs i vår tid: Varför bar Kristi verk så liten frukt under den tid, han själv var på jorden? Hans liv utmärktes genom barmhärtighetsverk och märkvärdiga underverk, men på samma gång, som han helade de sjuka och utdrev onda andar, som plågade människorna, överlät han åt deras egen fria vilja att omvända sig från sina onda vägar. Han lärde dem, hur de kunde förena sina mänskliga bemödanden med hans gudomliga kraft och vinna seger över synden, som snärjde in dem. rätt

(241)Denna erfarenhet är nödvändig för att ge den troende själen moralisk kraft och bereda den för Guds rike. Jesus utförde ej sina underverk för att därmed tvinga människorna till att tro på sig. Han lät dem själva välja, hurvida de ville anamma eller förkasta honom. Han tvingade dem ej till lydnad; ty därigenom skulle de ha berövats sin fria vilja, som Gud hade givit dem. Liknelsen om såningsmannen framställde klart det mänskliga hjärtats böjelser och de olika klasser, som Kristus hade umgänge med, och den förklarar tillika orsaken, varför hans verksamhet ej frambringade större verkningar under hans livstid han på jorden. rätt

(242)Ändamålet med Jesu liknelse var att väcka större intresse för sanningens studerande, så att den kunde bli mera tydligt förklarad. Under det att han höll på med att undervisa sina lärjungar om betydelsen av sina ord, församlade sig åter folket omkring honom, och många, som hörde hans ord, anammade hans lära och bevarade hans ord i sina hjärtan. Jesus talade inte bara till personer, som var i besittning av endast ringa bildning; utan bland hans åhörare fanns även lärde och förståndiga män, som hade förmågan att bedöma hans tal. Skriftlärde, fariséer, rabbiner, överstar, lagkloka och representanter från alla nationer var närvarande, och dock fanns bland dem alla ingen, som sade emot hans ord. rätt

nästa kapitel