Andra liknelser.

(242)Stor nyfikenhet rådde bland folket, och människorna ställde många frågor angående det rike, som Jesus talade om, vilket de inte kunde se med sina naturliga ögon. Jesus varseblev vart bryderi, som upprörde hans åhörare, och då folkmassan åter trängde sig omkring honom, fortsatte han att lära dem i liknelser. ”Han sade också till dem: ’Inte går man väl in med ett ljus för att sätta det under skäppan eller under bänken? Gör man det inte för att sätta det på ljusshallaren? Det som är dolt måste bli uppenbarat, och det som är gömt måste komma i dagen. Hör, du som har öron att höra med!’ Och han sade: ’Ge akt på vad ni hör! Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er, och ännu mer skall ni få. Ty den som har skall få, och den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Markusevangeliet 4:21-25.) rätt

(242)Jesus använder ett ljus till att beteckna sin lära, som lyser upp vart hjärta, vilket antar den. Detta ljus skall inte döljas inför världen, utan det bör brinna för att upplysa och välsigna dem, som ser det. Jesu åhörare skulle meddela den undervisning, som de erhöll till andra och sålunda bevara den till kommande släkten. Han förklarade även, att intet är dolt, som ej skall uppenbaras. Allt, vad som är i hjärtat, skall tidigt eller sent uppenbaras genom människornas handlingar, och dessa skall avgöra, om säden som såddes, hade slagit rot i hjärtat och burit god frukt, eller om törnen och tistlar hade fått överhanden. Han uppmanade dem till att höra och förstå hans ord. Om de tog emot och använde de välsignelser, som han ämnade skänka dem, skulle detta bidra till deras egen frälsning, och de kunde sedan bli medel till andras frälsning. Om de lyssnade till hans undervisning med största uppmärksamhet, skulle de erhålla motsvarande kunskapsmått tillbaka. Alla, som uppriktigt önskar att förstå Jesu lära, skall få sin önskan uppfylld, och deras himmelska nådegåvor skall öka. Deras ljus skall lysa mer och mer, till dess dagen har nått sin höjd. Men de, som inte önskar att anamma sanningens ljus, skall famla som blinda i mörket och bli övervunna av Satans svåra frestelser. De skall förlora sin värdighet och självbehärskning, och de skall mista den kunskap, som de skröt med, då de påstod, att de inte behövde bära korset, och föraktade vägledningen från honom, som lämnade himmelens tron för att frälsa dem. rätt

(243)Den gudomlige läraren fortfor med sitt tal och framlade en annan liknelse, som lyder så här: ”Jesus sade: ’Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet. Och när grödan är mogen räcker han genast ut skäran, eftersom skördetiden är inne.’” (Markusevangeliet 4:26-29) Den säd, som här omtalas, är Guds ord, vilket sås i hjärtat och blir fruktbärande genom Guds nåd. Om sannigen en gång fastnar i hjärtat, skall den sedan växa upp och bära frukt. Människans liv och karaktär visar vad slags säd såddes där; men det tar en människas hela livstid för att uppodla säden. Sanningens grundsatser, som en gång blivit sådda i själen, måste bringas till utövande i livets dagliga förehavanden. En kristens karaktär utvecklas gradvis, liksom en naturlig växt genomgår sina utvecklingsstadier. Men tillväxten fortgår alltid stadigt. Såsom det sker i naturen, så sker det i nådens rike: plantan måste antingen växa eller dö. rätt

(243)Dag efter dag leder Guds ords helgande inflytande nästan obemärkt dem, som älskar sanningen, närmare en fullkomlig rättfärdighet, tills själen till slut är mogen för skörden, livets gärning är fulländad, och Gud samlar in vetet i sin lada. Det finns ingen tidspunkt i den kristnes liv, då han inte behöver att lära mera, eller att sträva framåt till högre fullkomlighet. Helgelsens verk fortfar lika länge som livet varar. Först kommer fram brodden, därefter axet, sedan fulla sädeskorn i axet, och slutligen mognar det till skörden, och när frukten är fullkomlig, är den färdig att tas med lien eller skäran. rätt

(244)Denna liknelse stod i stark kontrast till judarnas tillstånd. Deras religion var kall och stel; den Helige Ande hade ingen plats i deras hjärtan. I stället för att växa till i nåden och Guds kunskap blev de ständigt mera hårdhjärtade och skenheliga och kom längre och längre bort från umgäng med Gud. De stolta, spetsfundiga fariséerna såg sig omkring på de stora skarorna, som samlades för att höra Jesus, och lade med förakt märke till, hur få det var, som erkände, att han var Messias. Många inflytelserika och mäktiga män kom för att höra profeten, vilkens rykte var utbrett när och fjärran. Några av dem betraktade skaran med nyfikenhet, eftersom den bestod av alla samhällsklasser och alla nationer. Där fanns de fattiga, de olärda, trasiga tiggare, rövare, vilkas ansikten bar prägeln av deras synder, sjuka och lemlästade, utsvävande människor, höga och låga, rika och fattiga, som trängdes med varandra för att få plats till att stå och höra Jesu ord. rätt

(244)Seende sig omkring, frågade de sig själva: består Guds rike av sådant ämne som detta? Jesus skådade deras tankar och besvarade dem med en annan liknelse: rätt

(245) ”Han sade också: ’Vad skall vi likna Guds rike vid, eller vilken liknelse skall vi använda för att beskriva det? Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. Men när det har blivit sått, växer det upp och blir större än alla köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kunna bygga bo i dess skugga.’” (Markusevangeliet 4:30-32.) När och fjärran höjde sig senapsväxten högt över gräset och säden och svängde sina grenar i luften. Fåglarna flög från gren till gren och sjöng i dess lövverk, och likväl var det frö, som denna jätteträdgårdsväxt kom upp ifrån, mindre än alla andra frön. Till en början hade endast ett svagt skott spirat, men det var fullt av liv och växte och utbredde sig, tills det blev så stort, att fåglarna kunde bygga sina bon i dess skugga. rätt

(245)Folket såg på senapen, som växte så kraftigt omkring dem, och de erhöll ett djupt intryck av den blid, som Jesus hade brukat till att inskärpa de sanningar, han förkunnade. Sålunda förklarade han, att Kristi rike inte skulle upprättas genom vapenmakt eller genom krigiskt ståtande och prakt; utan det skulle utvecklas gradvis. Om än begynnelsen var liten och obetydlig, skulle det likväl växa och förkovras liksom senapskornet, vilket obemärkt växte och utvecklade sig, tills det nådde en majestätisk storlek. rätt

(246)Jesus begagnade det lilla fröet för att beteckna stora sanningar. Den Store Läkaren gav akt på den minsta obetydlighet. Det fanns många, vilkas kristna erfarenhet började den dagen och kunde liknas vid senapsväxten, vilken tilltar i storlek och skönhet och bibehåller sitt kraftiga liv, även om den blir nedtrampad. Denna sinnebild blev inskriven med outplånlig stil i många hundrade hjärtan bland dem, som lyssnade till Jesu ord. Hädanefter kunde de aldrig betrakta senapen, som växte så kraftigt och i så stor mängd omkring dem på den trakten, utan att påminnas om Frälsarens liknelse och, om de ville komma ihåg det, som han lärde om den gudomliga nådens hemlighetsfulla inflytande på människans hjärta och ordets livgivande kraft, som visar sig i det dagliga livet. rätt

(246) ”Ännu en liknelse framställde han för dem: ’Himmelriket är likt en surdeg, som en kvinna tar och blandar in i tre mått mjöl, till dess alltsammans blir syrat.’” (Matteusevangeliet 13:33) Surdegen i möjlet föreställer Guds nåds framgång i människans hjärta. Av naturen finns det ingen surdeg i mjölet; utan den tillsätts för att åstadkomma jäsning, som helt och hållet förändrar hela degen. Alltså skulle Guds sanning, då den kommit in i människans hjärta, förändra hela hennes karaktär och styra hennes liv. De naturliga känslorna förvandlas, kärleken helgas, och sinnet förädlas. Man ser ingen förändring i människans kropp; men invärtes har hon blivit förnyad genom de himmelska grundbegrepp, som påverkar hennes liv. rätt

(247)Jesus vände sig åter till fälten, som låg framför honom, och till sånings- och skördemännen för att belysa sin lära, och sade: ”’Himmelriket är lik en man som sådde god säd i sin åker. Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När nu säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset.” (Matteusevangeliet 13:24-26) Åkerlinsen eller klätten, som här avses, var ett stadigt ogräs och särdeles besvärligt för dem, som odlade jorden; ty det växte tillsammans med den goda säden. Man riskerade alltid att förstöra den goda säden och ödelägga den unga brodden, om man oförsiktigt ryckte upp klätten. Dessutom liknade klätten säden så väl, medan den växte, att det var svårt att skilja dem åt. rätt

(247)Då husbondens tjänare kom och frågade honom, varifrån ogräset hade kommit, eftersom han hade sått god säd i sin åker, sade han till dem, att en ovän hade sått ogräs bland vetet för att skada honom. De frågade därefter, om de skulle samla ihop ogräset, så att vetet kunde växa obehindrat. ”Nej, svarade han, om rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp det, men vetet skall ni samla in i min loge.’” (Matteusevangeliet 13:29, 30) rätt

(248)Fienden, som sår den besvärliga säden, föreställer Satans verk i människornas hjärtan. Kristus är såningsmannen, som sår den goda säden i hjärtats jordmån. Men själafienden kommer i hemlighet och sår sin onda säd. Dessa villfarelsens groddar växer ymnigt upp och bär sina fördärvliga frukter, så att de stundom helt och hållet förkväver och ödelägger den dyrbara växten omkring dem. Den jordmån, som skulle ha frambragt god säd till människans uppehälle, förstörs, och den syndiga säden överförs från detta till andra fält. rätt

(248)Ogräsets växande bland vetet skulle dra mera uppmärksamhet till det. Vetet skulle bli illa omtalat. Många ytliga åskådare eller sådana, som önskade att finna fel, kunde till och med påstå, att det inte fanns något vete alls på fältet. De skulle klandra såningsmannen, emedan han med ond avsikt hade blandat dålig säd i den goda. Sålunda bringar skrymtaktiga och dåliga människor, som bekänner sig till att följa Jesus, hans goda sak i vanrykte och förorsakar, att världen hyser tvivel om Kristi lära. Liksom ogräsets närvaro bland vetet till stor del hindrade såningsmannens verk, likaså förhindrar också synden bland Guds folk till stor del Jesu verk, då han söker att frälsa de fallna och vilsekomna från Satans makt och att frambringa goda gärningar i det mänskliga hjärtats ofruktbara jordmån. rätt

(249)Medan bladen var gröna, liknade ogräset vetet så noga, att tjänarna lätt kunde göra misstag och rycka upp de goda sädesstråna. Men när fälten vitnade till skörd, liknade det dåliga ogräset alls inte vetet; ty dess mogna ax hängde nedböjda av sin fulla vikt. Då upprycktes och förstördes ogräset utan barmhärtighet, medan den goda säden samlades i ladan. Syndare, som falskeligen utger sig för att vara fromma människor, framträder under en tid med Kristi sanna efterföljare, och denna utvärtes efterapning av kristendomen har till mål att bedra många. Men när skörden kommer vid världens ände, då skall det inte finnas någon likhet mellan de goda och de onda. De ogudaktiga skall skiljas från de rättfärdiga och skall aldrig mera besvära dem. rätt

(249)Sedan Jesus hade sänt bort folket och gått in i huset med sina lärjungar, bad de honom om att förklara liknelsen, han hade framställt: ”Han svarade: ’Den som sår den goda säden är Människssonen. Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. Ovännen som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar. Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, skall det vara vid tidsålderns slut. Människssonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin Faders rike. Hör, du som har öron att höra med!” (Matteusevangeliet 13:37-43) rätt

(250)Dessa Kristi ord är utan betydelse för dem, som väntar ett timligt tusenårigt rike, under vilket hela världen skall bli omvänd. Han säger tydligt, att vetet och ogräset skall växa tillsammans till skördetiden, som är världens ände. Då skall ogräset samlas ihop och avlägsnas från fältet; men det skall inte genom ett mäktigt underverk förvandlas till vete. Det är och förblir ogräs och kastas i elden för att brännas upp. rätt

(250)I sin förklaring av denna liknelse framställer Jesus klart och tydligt för sina lärjungar den stora skillnaden på de rättfärdigas och de ogudaktigas behandling på den tid, då människorna skall dömas enligt sina gärningar. Seende framåt till ändens tid, förkastar han de falska lärdomar, vilka framställs av sådana personer, som uppstår och förför många. Han lär, att Gud, som lät eld komma ned över Sodom och Gomorra för deras ogudaktighets skull, helt säkert också skall straffa syndare. Han håller den enskildes såväl som nationernas öden i sina händer, och han skall inte alltid låta människor spotta på Honom. Jesus förklarar, att det finns en större synd än den, som begicks i Sodom och Gomorra och som bragte fördärv över dess invånare, och den synden, som han har avseende på, är, att de ser Guds son och lyssnar till hans ord, men vänder sig bort från hans frälsning och förkastar den nåd, han erbjuder dem. Men de rättfärdiga skall belönas med evigt liv. rätt

(251)Medan Jesus undervisade vid detta tillfälle, uttalade han många liknelser för att bättre kunna inprägla sanningen i deras hjärtan. Vår Frälsares mission till världen var att bringa i ljuset de dolda hemligheter, som ingen dödlig människa kunde lösa. ”Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få.” (Första Petrusbrevet 1:10) Guds Son kom för att vara världens ljus, får att uppenbara märkvärdiga ting för människorna, ting som till och med änglarna förgäves hade önskat att förstå. Han förklarar tålmodigt, hur syndfulla människor på ett underbart sätt förvandlas till Guds barn och Kristi medarvingar till himmelriket. Synden, som hade kommit in i världen, hade öppnat dörren för alla slags lidanden och mycket elände, tills moraliskt mörker svepte in jorden liksom ett bårtäcke. Men Jesus, den Store Återupprättaren, bringar människorna i förening med sig själv och skapar åter den gudomliga avbilden i dem. rätt

(251)Frälsaren fortfor att tala i liknelser till folket, som lyssnade, och sade: ”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor. Och när han har funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt vad han äger och köper den.” (Matteusevangeliet 13:44-46) På den tiden fanns det många, som sökte efter skatter, vilka de antog var gömda på ett eller annat ställe, där fordom stora städer hade legat. Bland de många resande, som for genom trakten, där Jesus undervisade på den tiden, mötte man inte sällan människor, som kommit från långt avlägsna orter för att bege sig till sådana platser, där de antog, att de kunde finna dolda skatter. Begäret efter att erhålla stora skatter drev dem till att företa en resa, som var full av stora faror. De hade lämnat sina sysselsättningar för att våga sig ut på spekulationer, som högst sällan lyckades. Men om de fann en liten skatt, fördubblade de sina ansträngningar i hopp om att erhålla en större. Jesus tänkte på denna klass bland sina åhörare, då han sålunda framställde nådens underbara rikedom, som när den en gång har fått rum i människans hjärta, leder henne till att söka större välsignelser och uppnå högre fullkomligheter. Ju mera människan erfar av Guds frid, desto djupare önskar hon att dricka ur hans kärleks källa. Människans törst efter rättfärdighet och längtan efter himmelska skatter tilltar ständigt. rätt

(252)För att erhålla en stor skatt, som antas vara dold i en åker, eller en pärla av stort värde, använder den, som söker efter rikedomen, all egendom till att säkra åkern eller brukar den för att köpa den dyrbara pärlan med den beräkningen, att dess värde skall öka, medan han äger den, och bringa honom rikedomen, som han längtar efter. Således bör en kristen, som önskar att erhålla himmelska rikedomar, vända sig bort från allt, som förhindrar hans eviga frälsning, och av hela sitt hjärta arbeta för att erhålla Kristi kärleks rikedom. Hans gåvor, medel och krafter bör alla användas så, att han försäkrar sig om Guds välbehag. Jesus riktar sina åhörares tankar på den eviga rikedomen, som förvaras på ett ställe, där alla kan söka den och vara säkra på att erhålla den, så att de inte riskerar, att deras arbete skall bli fruktlöst och deras hopp gäckas. Han kom från himmelen för att uppmuntra människorna till att söka dess rikedom. Höga och låga, rika och fattiga är i detta avseende jämbördiga, och ingen behöver söka förgäves. Lydnad för Guds vilja är villkoret för att nå framgång, och det kommer att löna sig väl för den allvarlige sökaren att sälja allt, vad han har, för att erhålla den gudomliga kärlekens välsignelser – den kostliga eller värdefulla pärlan. rätt

(252)Bland de församlade fanns många fiskare, som lyssnade till Jesu undervisning. Därför framställde han en liknelse, som skulle bringa sanningen in i deras hjärtan, genom att belysa den med ett exempel, som han tog från deras dagliga sysselsättning. Han sade: ”Himmelriket är vidare likt en not som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När den blir full, drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dårliga kastar man bort. Så skall det vara vid tidsålderns slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.” (Matteusevangeliet 13:47-50) Här framförs åter till åhörarna ord, som inte går att missförstå. De anger, hur de ogudaktiga skall skiljas från de rättfärdiga vid världens slut. rätt

(253)Jesus hade en bestämd avsikt med att bruka så många olika liknelser för att framställa just dessa viktiga sanningar. Alla samhällsklasser lyssnade till honom; ty det skedde på en plats, där allt slags folk möttes, dels på sina resor, dels för att utföra sina förrättningar. Jesus kunde göra ett bättre intryck på många hjärtan genom att använda olika liknelser. Liknelserna om såningsmannen och om ogräset bland vetet var användbara på alla. De såg fälten, som låg framför dem och arbetarna, som antingen sådde sädeskornen eller skördade den tidigt mognade säden. Senapen växte ymnigt omkring dem och gav undervisning åt alla. rätt

(253)Men för att bringa sanningen ändå närmare folkets hjärtan framställde han andra liknelser, som kunde passa åt olika klasser. Det fanns många, som sökte förborgade rikedomar, och som inte kunde undgå att få ett djupt intryck av liknelsen om dolda skatter. Liknelsen om surdegen, som blandades i mjölet, bragte sanningen med större krav till kvinnornas hjärtan, eftersom de kände så väl till, hur surdegen verkar i mjölet. På samma gång var den en liknelse, som kunde förstås av alla, och de såg en tydlig likhet mellan den och Guds nåds verk i människans hjärta. Jesus glömde inte någon i sin undervisning; den ringaste och obetydligaste ihågkoms med öm medlidsamhet. rätt

(254)Frälsaren frågade sina lärjungar, om de förstod dessa saker. De svarade: ”’Ja’. Då sade han till dem: ’Därför är varje skriftlärd, som har blivit en himmelrikets lärjunge, lik en man som ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt.’” (Matteusevangeliet 13:51, 52) I denna linkelse framställer Jesus för sina lärjungar det ansvar, som vilade på dem; ty det var deras uppgift att framställa för världen det ljus, som de hade erhållit av honom. Gamla Testamentet var alla de heliga skrifter, som fanns på den tiden, och det var inte bara skrivet för de gamla, utan för alla tider och alla folk. Jesus fordrar, att de, som framlägger hans lära för andra, bör flitigt forska i Gamla Testamentet, så att de kan få kännedom om de vittnesbörd, som bekräftar att han är den Messias, om vilken profeterna hade förkunnat och om vilken de uppenbarat, hur han skulle verka i världen. Gamla och Nya Testamentet är oskiljaktliga; ty båda innehålla Kristi lära. Judarnas lära kan inte bringa frälsning, eftersom de antar blott Gamla Testamentet och förkastar Frälsaren, vilkens liv och verksamhet var en uppfyllelse av lagen och profeterna. Och de, som förkastar Gamla Testamentet och lär människorna så, kan inte bli frälsta, emedan de förkastar det, som vittnar om Kristus. Fritänkare börjar med att tvivla på Gamla Testamentet, och det fordras endast ett steg till för att förneka tron på det Nya och sålunda förkasta båda. rätt

(254)Judarna har inte mycket inflytande över den kristna världen, när de söker att visa den, hur viktiga Guds bud är och att sabbatsbudet ännu är gällande, ty de framställer väl sanningens gamla skatter, men förkastar de nya, som innefattas i Jesu egen lära. Å andra sidan har de kristna ej heller något inflytande över judarna, så att de kan leda dem till att anta Kristi lära såsom den gudomliga visshetens ord. Den största orsaken härtill är den, att de väl framlägger skatter ur Nya Testamentet, men behandlar Gamla Testamentets dyrbara sanningar med förakt, änskönt att det innehåller Guds Sons lära, som han förkunnade under den första tiden genom Moses. De förkastar lagen, som förkunnades på Sinai, och därmed även sabbaten, som Herren har befallt i det fjärde budet, och som förordnades i Guds lustgård. Men en rätt evangelii förkunnare, som följer Kristi lära, vill söka att erhålla en grundig kunskap i både Gamla och Nya Testamentet, så att han kan framställa dem för folket i deras rätta ljus såsom ett oskiljaktigt helt och visa, att det ena är beroende av och upplyser det andra. Sålunda kan de frambära utur sitt förråd ”nytt och gammalt”, såsom Jesus lärde sina lärjungar. rätt

(255)Då Jesus skådade ut över de olika städerna och trakterna, där han hade arbetat, fylldes hans hjärta av medlidande för de kringspridda själar, vilka hade antagit honom som sin Frälsare och kommit till honom för att erhålla livets bröd. För honom syntes de som får, vilka skulle bli utan herde, då han skulle lämna dem och fara upp till himmelen. Före Kristi lidande och död var det nödvändigt, att han skulle ge sina lärjungar myndighet att gå ut som hans representanter, så att de troende kunde se upp till dem såsom lärare, utvalda av Gud, för att de inte skulle vara utan vägledare i den mörka och farliga tiden, som närmade sig. Han kallade de tolv till sig och sade till dem: ”’Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.’” (Matteusevangeliet 9:37, 38) Lärjungarna hade ännu endast ringa erfarenhet av att förkunna de viktiga sanningar, som de hade anammat av sin Herre. Men de hade åtföljt honom i flera månader, och han hade vid olika tillfällen sänt ut dem för att verka allena, så att de skulle kunna beredas för verket i framtiden, då han inte längre personligen vore hos dem. Han åtskilde dem nu två och två och sände ut dem i olika riktningar. Han gav dem makt till att göra underverk; men i intet fall fick de tillåtelse att använda denna kraft till sin egen fördel och upphöjelse. De skulle endast vara borta några få dagar, och han sände dem inte ut bland främmande på denna första tur, utan bland deras bröder, som skulle bereda vägen för dem, så att de kunde få tillgång till folket; ty många var starkt angelägna om att bli bättra bekanta med Jesu lära. rätt

(255)Då Jesus sände ut lärjungarna, undervisade han dem om, att när de kom in i en by eller stad, skulle de söka upp sådana personer, som hade gott rykte om sig och uppehålla sig hos dem, medan de verkade i den trakten; ty sådana personers inflytande skulle vara fördelaktigt för saken: men om lärjungarna inte blev väl mottagna, skulle de skaka stoftet från sina fötter mot det huset, som stängts för dem, eller den staden, som vägrade att anamma deras budskap. Avsikten med denna handling var att påminna folket om, hur viktigt evangelii budskap var, att det inte ostraffat kunde åsidosättas eller förkastas. Den Store Läraren förklarade för sina lärjungar på det bestämdaste, att det skulle bli mera drägligt för Sonom och Gomorra på domens dag än för den staden, som vägrade att höra dem. rätt

(256)Jesus befallde sina lärjungar att förkunna för andra de sanningar, som han hade förkunnat för dem allena. Han sade: ”Vad jag säger till er i mörket skall ni säga i ljuset, och vad ni hör viskas i ert öra skall ni ropa ut på taken.” (Matteusevangeliet 10:27) Han kände väl till det hån och den förföljelse, som skulle möta dem i den tjänst, vilken de nu ämnade att inleda. Därför styrker han dem för deras verksamhet, i det han försäkrar dem, att Gud skall vaka över dem under alla faror och svårigheter, som de skulle möta. De skulle arbeta utan att fästa avseende vid mänskligt motstånd och endast söka att behaga Gud, som alltid skulle ha omsorg om dem. ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” (Matteusevangeliet 10:28) rätt

(257)Lärjungarna skulle gå ut och vittna om sanningen och lämna sitt öde i sin himmelske Faders händer. Jesus tröstar dem med medvetenheten om den omsorg, varmed Gud vakar över deras liv, i det han säger: ”Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja. På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.” (Matteusevangeliet 10:29-31) rätt

(257)Jesus fulländar sin undervisning och uppmuntran till slut med en härlig försäkran om den eviga lön, som de, vilka anammar Guds Son och lyder hans lära, skall erhålla, och försäkrar, att de, som förkastar den, själva skall förkastas: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen.” (Matteusevangeliet 10:32, 33) rätt

(258)Sålunda gav Jesus sina lärjungar myndighet till att gå ut i världen och förkunna hans ord, att bota de sjuka och trösta de sörjande, liksom de hade sett honom göra, och de gick ut och arbetade i överensstämmelse med hans anvisning. Guds tjänares mission är ännu lika viktig som apostlarnas var, vilka Kristus sände ut med sådana allvarliga ord, under det att han undervisade dem. Att anta eller förkasta Kristi budskap frambringar ännu samma följder, som Mästaren omtalar för sina lärjungar vid detta högtidliga tillfälle, då han gav dem fullmakt till att förkunna hans ord för folket. rätt

nästa kapitel