Kristi liv

(30) (30) Från Sin ungdom rättade Jesus Sitt liv noga efter de judiska lagarna. Han visade stor visdom under Sin ungdom. Guds nåd och kraft vilade över Honom. Herrens Ord beskriver, genom profeten Jesajas mun, Kristi ämbete och gärning, och visar Guds beskyddande omsorg om Sin Son i Jesu mission på jorden. Härigenom skulle människors obarmhärtiga hat, ingivet av Satan, inte få lov till, att omkullkasta den stora frälsningsplanen. rätt

(30) ”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten. Han skall inte förtröttas eller brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden.” Jesaja 42:1-4. rätt

(30) Kristi röst hördes inte på gatorna, i larmande strid med dem, som motsatte sig Hans lära. Människor hörde inte heller Hans röst på gatorna i bön till Sin Fader. Hans röst blev inte hörd i muntert skratt. Hans röst höjdes ej, för att upphöja det egna jaget, och för att vinna människors bifall och smicker. Då Han undervisade, tog Han med Sig Sina lärjungar bort från den jäktande stadens larm och förvirring till en avsides belägen plats, som var i samklang med de ödmjukhetens och dygdens läxor, som (31) Han ville inpränta i deras sinnen. Han avskydde människors ros, och föredrog ensliga och fridfulla avkrokar, väck från människolivets larm och förvirring. Hans röst blev ofta hörd i allvarliga och innerliga böner till Sin Fader; dock valde Han de enskilda bergen för dessa aktiviteter, och tillbringade ofta hela nätter i bön om styrka, så att Han skulle kunna stå emot de frestelser Han mötte, och uträtta det viktiga arbete Han kommit, för att göra för människornas frälsning. Hans böner var allvarliga, blandade med starka rop och tårar. Och trots den själsliga ansträngningen under natten, upphörde Han inte med att arbeta om dagen. Om morgonen återupptog Han lika lugnt och stilla Sitt arbete kännetecknat av nåd och opartisk välgörenhet. Kristi liv utgjorde en markant motsats till judarnas liv, och av detta skäl ville de döda Honom. rätt

(31) Översteprästerna, de skriftlärde och rådsherrarna älskade, att be på de mest offentliga platser, inte bara i till trängsel fulla synagogor, utan även i gathörn, så att de skulle bli sedda av människor och bli rosade för sin helighet och ödmjukhet. Deras välgärningar utfördes på det mest offentliga sätt, och för att leda folks uppmärksamhet till dem själva. Deras stämmor hördes faktiskt på gatorna, inte bara för att upphöja det egna jaget, utan i ordstrider med dem, vars lära skilde sig från deras. De blev förnärmade och oförlåtande, stolta, högmodiga och fanatiska. Genom Sin trofaste profet visade Herren på Kristi liv som en markant motsats till de hycklande översteprästerna, skriftlärde och fariséerna. rätt

(31) Jesu föräldrar besökte Jerusalem varje år, i överensstämmelse med den judiska lagen. Deras Son Jesus, som den gången var tolv år gammal, följde med dem. (32) Då de gav sig av hem igen, väcktes deras bekymmer, sedan de hade färdats en dagsresa och de saknade Jesus. De hade inte sett Jesus, sedan de hade lämnat Jerusalem. De trodde, att Han var med i ressällskapet. De frågade och sökte efter Honom, sin högt älskade son, ibland sina bekanta och släktingar; men Han stod ej att finna. De skyndade sig tillbaka till Jerusalem, ty deras hjärtan var tyngda av sorg. Efter en dags försummelse miste de sällskapet av sin son, Jesus. Detta kostade dem tre dagars bekymrat letande, med sorgsna hjärtan, innan de fann Honom. Detta skulle vara en lärdom för dem, som följer Kristus. Om de försummar vakande och bön, och blir nonchalanta, kan de en dag mista Kristus, men det krävs många bekymmersamma och sorgliga dagar av letande efter Honom. Därmed förlorar de sinnesron och trösten från Hans nåd, som de har gått miste om, genom alldagligt tal, trams och skämt samt onda ord, eller till och med försummad bön. rätt

(32) ”Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: ’Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.’ Då sade han till dem: ’Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’ Men de förstod inte vad han sade till dem. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” Lukasevangeliet 2:46-52. rätt

(33) Lagens lärare och uttolkare undervisade alltid folk offentligt vid särskilda tillfällen. Det var vid dessa tillfällen, som Jesus gav tydliga bevis på överlägsen visdom, skarpsinne och moget omdöme. Folket blev desto mera överraskade, eftersom Kristi föräldrar var fattiga, och Han inte åtnjutit en utbildnings fördelar. Frågan vandrade från mun till mun: Varifrån har denne unge man hämtat sådan visdom, vilken vi aldrig tidigare har hört? Då Kristi föräldrar letade efter Honom, såg de stora skaror flockas omkring templet, och då de gick in i det, fångade deras Sons välkända röst deras uppmärksamhet. De kunde inte se Honom för trängselns skull; men de visste, att de inte hade gått fel, ty ingen röst var som Hans, markerad av en så högtidlig melodi. Föräldrarna betraktade förbluffat scenen. Deras Son, mitt ibland garvade och lärda religionsdoktorer och skriftkloka, bevisade Sin överlägsna kunskap genom Sina direkta frågor och svar. Hans föräldrar gladdes åt, att se Honom ärad på detta sätt. Men modern kunde inte glömma den sorg och de bekymmer, som hon hade känt, eftersom Han blivit kvar i Jerusalem, och hon frågade honom på ett tillrättavisande sätt, varför Han hade behandlat dem så, och gav Honom skulden för sin fruktan och sorg. rätt

(33) Jesus sade: ”’Varför har ni letat efter mig?” Detta bestämda spörsmål fick dem till att inse, att om de hade kommit ihåg sin plikt, skulle de inte ha lämnat Jerusalem utan Honom. Så tillfogade Han: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” Medan de var så obetänksamma inför det ansvar de hade (34) blivit betrodda, var Jesus engagerad i sin Faders arbete. Maria visste, att Kristus inte hänvisade till Sin jordiske far Josef, utan till Herren. Hon lade dessa ting på hjärtat, och hade nytta av dem. rätt

(34) På hemvägen från Jerusalem med församlingen kretsade hela deras uppmärksamhet kring prat och umgänge med andra, varför Jesus blev bortglömd en hel dag. Hans frånvaro märktes först vid dagens slut. Josef och Maria hade blivit ärade av Gud på ett särskilt sätt, genom att betros ansvaret för Frälsaren. Änglar hade bebådat Hans födelse för herdarna, och Gud hade lett Josefs steg, för att bevara den unge Frälsarens liv. Men förvirringen genom allt pratande hade kommit dem att försumma deras heliga förtroende, och de tänkte inte på Jesus på en hel dag, trots att de inte borde ha glömt Honom för ett ögonblick. De vände trötta åter, bedrövade och rädda, till Jerusalem. De erinrade sig den förfärliga massakern på oskyldiga barn av den gruvlige Herodes, som hoppades att utplåna Israels kung. Då deras ängslan försvann, tack vare att de fann Jesus, erkände de inte sin egen pliktförsummelse, utan de riktade förebråelser mot Kristus: ”varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.’” Jesus ställde en motfråga i de hövligaste ordalag: ”’Varför har ni letat efter mig?” Men dessa ord visade på ett fint sätt klandret åter till dem själva, och påminde dem om, att i fall de inte hade varit så strängt upptagna av ting av ringa betydelse, skulle de inte ha haft bekymret med att leta efter Honom. Så rättfärdigade Han Sitt handlande: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” Medan Han höll på med det arbete Han kommit till jorden för att uträtta, hade de (35) försummat det arbete, som Hans Fader entydigt hade instruerat dem om. De förstod inte till fullo Kristi ord, likväl begrep Maria till stor del deras betydelse, och lade dem på hjärtat, till att tänka på i framtiden. rätt

(35) Det var så naturligt för Kristi föräldrar, att betrakta Honom som sitt eget, lilla barn, som föräldrar allmänt gör med sina barn, att de svävade i fara, att mista den dyrbara välsignelse, som den dagliga närheten från Jesus, världens Återlösare, innebar. Då Kristus dagligen var hos dem, var Hans liv i många avseenden som andra barns. Det var vanskligt, att hålla Hans heliga uppdrag för blicken, och den dagliga välsignelsen, att, för ett tag vara betrodda med Hans omvårdnad och föräldraomsorg. Han var ju ändå Guds Son, vars gudomlighet doldes under det mänskliga. Han hade tänkt Sig ett längre uppehåll i Jerusalem, för att påminna dem om deras plikt, så att de inte skulle bli än likgiltigare, och mista förnimmelsen av den stora förmån, som Gud hade betrott dem med. rätt

(35) Inte en enda handling i Kristi liv var oväsentlig. Varje händelse i Hans liv var till gagn för Hans framtida efterföljare. Det, att Kristus stannade kvar i Jerusalem, lär dem en viktig läxa, som tror på Honom. Många hade kommit långväga ifrån, för att helighålla Påsken, vilken hade instiftats, för att hebréerna måtte minnas sin vidunderliga befrielse från Egypten. Denna förordning var till för, att de skulle lägga bort tankarna på världsliga angelägenheter, bekymmer och oro för timliga intressen, och blicka tillbaka på Guds gärningar. De skulle tänka på Hans mirakel och stora vänlighet, så att deras kärlek till och vördnad för Honom måtte öka, och alltid komma dem att (36) se på Honom, och sätta sin lit till Honom i alla trångmål och inte vända sig till andra gudar. rätt

(36) Iakttagandet av Påskhögtiden hade ett sorgtyngt inflytande på Guds Son. I det slaktade lammet såg Han en symbol på Sin egen död. Det folk, som firade denna förordning, instruerades att de skulle förknippa det slaktade lammet med Guds Sons framtida död. Blodet, som ströks på dörrposterna i deras hus, var en bild på Kristi blod, som skulle ha verkan för den troende syndaren, till att rena honom från synd, och skydda honom från Guds vrede, som kommer över den obotfärdiga och icke troende världen, liksom Guds vrede föll över egyptierna. Men ingen kunde få gagn av denna bestämda, gudomliga försyn för människors frälsning, med mindre de ville utföra det verk Herren hade ålagt dem. De hade en del att göra för sin egen räddning, och genom sina handlingar visa sin tro på de åtgärder, som vidtagits för deras frälsning. rätt

(36) Jesus kände till människornas hjärtan. Han visste, att då de vände hem från Jerusalem, skulle det förekomma mycket prat och umgänge, som inte skulle påverkas av ödmjukhet och nåd, varför Messias och Hans uppdrag nästan helt skulle falla i glömska. Det var Hans val, att vända åter från Jerusalem ensam med Sina föräldrar; ty därigenom skulle Hans far och mor ges mera tid till reflektion och meditation över de profetior, som hänvisade till Hans framtida lidanden och död. Han ville inte, att de smärtsamma händelser som de skulle erfara vid offrandet av Hans liv för världens synder, skulle vara något nytt och oväntat för dem. Han var skild från dem, då de vände hem igen från Jerusalem. Efter att ha firat Påsk, letade dem efter Honom med (37) förtvivlan i tre dagar. Då Han hade dödats för världens synder, skulle Han vara åtskild, mistad, från dem i tre dagar. Men efter det skulle Han uppenbara Sig för dem, och hittas av dem, och deras tro skulle få dem att lita på Honom som det fallna släktets Återlösare, som skulle försvara dem hos Fadern. rätt

(37) Här är en läxa att lära sig för alla Kristi efterföljare. Han har tänkt Sig, att ingen av dessa lärdomar skall gå förlorad, utan att de skulle nedtecknas till gagn för framtida släkter. Det är nödvändigt med varsamma ord och handlingar under kristnas samlingar, för att de inte skall glömma bort Jesus, och de då förbigår det faktum, att Jesus inte är ibland dem. När de blir varse sitt tillstånd, uppdagar de, att de har rest utan Hans sällskap, som kunde ha gett frid och glädje i deras hjärtan, och så går det åt dagar till att vända tillbaka och leta efter Honom, som de borde ha kommit ihåg varje ögonblick. Jesus finns inte i deras sällskap, som är likgiltiga huruvida Han närvarar, och som inlåter sig på samtal, som inte handlar om deras Återlösare, vilken de bekänner att deras hopp om evigt liv kretsar omkring. Jesus undviker deras sällskap, det gör också änglarna, som lyder Hans befallningar. Dessa himmelska budbärare dras inte till de folkskaror, där tankarna på det himmelska skingras. Dessa rena och heliga andar kan inte förbli i den grupp, där Jesu närhet inte är önskvärd och uppmuntras, och Hans frånvaro inte märks. Av denna orsak förekommer det mycket knorrande, sorg och modlöshet. På grund av bristfälligt begrundande, vakenhet och bön har de mist allt, som är värdefullt. De gudomliga ljusstrålar, som utgår från Jesus, finns inte hos dem. (38) Annars skulle dessa uppmuntra dem med sitt älskvärda och upphöjande inflytande. Därmed blir de uppgivna av tungsinthet, eftersom deras likgiltighet och vanvördiga anda har skilt Jesus från deras grupp, och drivit tjänande änglar från dem. rätt

(38) Många, som deltar vid andaktsmöten, och där blir instruerade av Guds tjänare, samt blir kraftfullt förnyade och välsignade av att söka Jesus, vänder hem, utan att få det bättre, än då de lämnade mötena, eftersom de inte känt behovet av, att be och vaka, sedan de kommit innanför ytterdörren. De känner sig ofta nödsakade, att beklaga sig inför andra över sin förlust. En del knorrar mot Gud, utan att tillrättavisa sig själva som orsak till det egna mörkrets sinneslidanden. De bör inte vara nedlåtande mot andra. Felet ligger hos dem själva. De har pratat och skämtat samt avvisat den himmelske Gästen, och de har bara sig själva att skylla. Det är deras förmånsrätt, att behålla Jesus hos sig. Om de gör det, kommer de att välja sina ord med omsorg och dessa vara kryddade med nåd. Deras hjärtans tankar måste stöpas om till, att begrunda det himmelska och gudomliga. rätt

(38) Guds kärlek, som visats mot fallna människor i gåvan av Hans älskade Son, gjorde de heliga änglarna förbluffade. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:16. Sonen var återskenet av Sin Faders härlighet, och den identiska bilden av Hans person. Han ägde gudomlig förträfflighet och storhet. Han var jämbördig med Gud. Det behagade Fadern, att all fullhet skulle finnas i Honom. Han ”räknade… inte tillvaron som Gud såsom segerbyte”, utan Han ”utgav sig själv genom (39) att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” Filipperbrevet 2:6-8. rätt

(39) I Kristus blev det mänskliga förenat med det gudomliga. Hans uppdrag var, att förlika eller försona Gud med människor, och människor med Gud. Hans arbete var, att förena den begränsade med den obegränsade. Detta var det enda sättet fallna människor gick att upphöja, genom Kristi blods förtjänster, för att de skulle få del av gudomlig natur. Genom att iföra Sig mänsklig natur, blev Kristus i stånd till, att förstå mänskonaturens prövningar, och alla de frestelser, som en person utsätts för. Änglar, som inte kände till synd, kunde inte förstå människan i hennes särskilda prövningar. rätt

(39) Innan Kristus lämnade himmelen och kom till världen, för att dö, var Han längre, än någon av änglarna. Han var majestätisk och älskansvärd. Men då Hans tjänstgärning inleddes, var Han bara litet längre, än genomsnittsmänniskan bosatt på jorden. Hade Han kommit in i människors krets med Sin ädla, himmelska gestalt, skulle Hans yttre utseende ha dragit folk till Honom, och Han skulle ha blivit mottagen, utan att det hade krävts någon tro. rätt

(39) Det var i enlighet med Guds ordning, att Kristus skulle ikläda Sig fallna människors natur och gestalt, så att Han kunde bli fullkomlig genom lidande, och stå emot kraften från Satans hårda frestelser, så att Han skulle förstå, hur Han skulle kunna hjälpa de frestade. Människors tro på Kristus som Messias skulle inte vila på synliga bevis, såsom Hans personliga, tilldragande förmåga, utan på grund av Hans inneboende, upphöjda sinnelag, som aldrig har förekommit eller kan förekomma hos någon annan. Alla människor, som älskar dygd, renhet och helighet, (40) kommer att dras till Kristus, och kommer att skönja tillräckliga bevis för, att Han var den i profetiorna omtalade Messias, som skulle komma. De, som litar på Guds Ord, kommer att dra nytta av Kristi lära, och slutligen ta emot Hans försoning. rätt

(40) Kristus kom, för att rikta alla människors uppmärksamhet på Sin Fader, lära dem att ångra sin synd inför Gud. Hans arbete gick ut på, att försona människor med Gud. Fastän Kristus inte kom som förväntat, kom Han precis så, som profetian hade visat, att Han skulle komma. De, som litade på Guds Ord, skulle komma att erhålla fördelarna hos Kristi undervisning, och till sist Hans försoning. rätt

(40) Den gamla judiska menigheten var Guds högt skattade folk, som bragtes ut ur Egypten och vilka Han erkände som Sin särskilda skatt. De många och synnerligen stora och dyrbara löften åt dem som ett folk, var den judiska församlingens hopp. Härvidlag litade och trodde de på, att deras frälsning var säker. Inget annat folk bekände sig till, att styras av Guds bud. Vår Frälsare kom först till Sitt eget folk, men de tog inte emot Honom. rätt

(41) De självrättfärdiga och icke-troende judarna förväntade sig, att deras Frälsare och kung skulle träda in i världen iklädd majestät och makt, och tvinga alla hedningar till, att visa Honom lydnad. De förväntade sig inte, att ödmjukhet och lidande skulle förekomma hos Honom. De ville inte ta emot den saktmodige och ödmjuke Jesus, och erkänna Honom som världens Frälsare. Hade Han visat Sig i glans och ifört Sig världens stora mäns myndighet, i stället för att ikläda Sig en tjänares gestalt, skulle de ha tagit Honom till sig och tillbett Honom. rätt

nästa kapitel