Bröden och Fiskarna.

(258)Jesus förslog för sina lärjungar, att de skulle gå med honom till en enslig plats, så att de kunde vila en kort tid. På anda sidan sjön, mitt emot Kapernaum, fanns passande platser, där de kunde vara ensamma, och de steg ombord på ett fartyg och for över. Men några, som sökte efter Jesus, såg, att han lämnade stranden, och det bekymrade folket församlade sig och gav akt på, hur fartyget långsamt drog bort. Det utspriddes från stad till stad, att Jesus begav sig över sjön, och många, som gärna vill se och höra honom, samlades på den plats, där de antog, att hans båt skulle landa, medan andra följde efter honom över sjön i båtar. Då Jesus och hans lärjungar landade, befann de sig därför mitt i en stor folkskara, som strömmade till från alla kanter för att möta dem. rätt

(258)Hundratals av sjuka och lama fördes till Kristus för att erhålla hjälp, och man lade dem på jorden i en sådan ställnig, att de lätt kunde ådra sig hans uppmärksamhet. Skaran hade med stor längtan väntat på Jesu ankomst, och det kom ständigt flera och flera. Frälsaren kunde inte här finna den vila, han sökte; ty folket behövde hans hjälp, och deras nöd uppväckte genast hans medlidande. Han kunde inte gå sin väg med sina lärjungar för att erhålla den ro, som han behövde, och sålunda bedra folket i dess förväntningar. Alla slags sjukdomar var rådande bland dem, som kom för att få hjälp. Några brann av feber och kände inte ens de kära vänner, som tog vård om dem. Andra var döva, blinda, giktbrutna, lama och sinnessvaga. Jesu hjärta fylldes med medlidande, då han betraktade alla dessa eländiga människor. rätt

(259)Mängden trängde sig så nära intill honom, att han gick bort ett litet stycke till en upphöjd plats, som var täckt med gräs, och där allt folket kunde se och höra honom. Här undervisade han det hela dagen och botade alla de sjuka och nödställda, som fördes till honom. De som hade oriktiga uppfattningar och längtade efter den lära, som kunde lysa upp deras sinnen, fann, att deras mörker försvann för rättfärdighetsstrålarna, som utgick från Kristus, och de blev hänryckta av de enkla sanningar, han lärde dem. rätt

(259)Jesu tal avbröts ofta av en eller annan sjuk, som led av feber och talade i yran, eller av de vanvettigas rop, då deras vänner sökte att genomtränga skaran och bringa den sjuke till den Store Läkaren. Ofta överröstades hans röst av segerrop, då de arma människorna, som hade lidit av en eller annan obotlig sjukdom, plötsligt erhöll sin hälsa och styrka. Jesus underkastade sig tålmodigt alla dess avbrott och talade lugnt och vänligt till alla. Han kom från andra sidan sjön, emedan han var trött; men se, han fann här flera nödställda, som trängde sig omkring honom för att få hjälp, än på den plats, som han i hemlighet hade lämnat. rätt

(260)Till slut förrann dagen, och solen sjönk ned i väster; men folket stannade kvar. Många hade rest flera mil för att höra Jesu ord, och hade inte ätit något hela dagen. Mästaren hade arbetat hela tiden utan att äta eller vila sig, och lärjungarna bad honom om, att han skulle vila sig från sitt arbete och inta någon förfriskning; ty de såg, att han var blek av hunger och trötthet. Då deras böner inte hjälpte, rådgjorde de med varandra, om det inte var bäst att med våld föra honom bort från det ivriga folket, då de fruktade för, att han kunde dö av utmattning. Petrus och Johannes tog därför sin älskade Mästare under armarna och sökte vänligt att föra honom med sig; men han vägrade att följa med dem: hans verk var viktigt; en var, som bad om hjälp, tyckte att han själv var i största behov av bistånd. Skaran tränger sig omkring Frälsaren; de för honom fram och tillbaka och trampar på varandra i sina försök att komma nära intill honom. rätt

(260)Då Jesus märkte detta, vinkade han till Petrus, som hade rott ut i sin båt på sjön, att han skulle komma i land. Lärjungen åtlydde signalen och rodde mot landet. Jesus trängde sig genom skaran, steg ned i båten och bad Petrus att ro ut ett stycke från land. Han satt nu i den gungande fiskarbåten, där skaran lätt kunde se och höra honom, och han fullbordade sitt långvariga och besvärliga arbete på denna dag genom att tala dyrbara sanningar till dem. Guds Son, som lämnade himmelens konungsliga salar, satte sig inte på Davids tron; utan från en fiskarbåt, som vaggade på vattnet, talade han den eviga vishetens ord, som skulle inpräglas i hans lärjungars hjärtan för att aldrig glömmas, utan överlämnas till världen såsom en gåva av Gud. rätt

(261)Då solen sjönk ned, såg Jesus framför sig fem tusen män förutom kvinnor och barn, som inte hade ätit något på hela dagen. Han frågade Filippus om, hur de kunde skaffa bröd till så många, att de inte skulle gå hem hungriga och omkomma på vägen. Detta gjorde han för att pröva sina lärjungars tro; ty han visste fullt väl, hur han skulle skaffa dem bröd. Den, som inte ville utföra ett underverk i öknen för att tillfredsställa sin egen hunger, ämnade inte låta folkmängden lida brist på föda. Filippus överskådade den stora folkskaran och tänkte på, hur omöjligt det skulle vara att skaffa nog mat för att tillfredsställa så många människors hunger. Han svarade, att ”’Bröd för två hundra denarer räcker inte för att alla skall få ett stycke var.’” (Johannesevangeliet 6:7) Jesus frågade, hur mycket mat fans bland folket. Andreas förtäljde honom, att han hade sett en liten pilt eller gosse, som hade fem kornbröd och två fiskar. Men detta var ingenting bland så många, och de var på en enslig plats, där man inte kunde erhålla mera. rätt

(261)Jesus befallde, att de skulle bringa det lilla förrådet till honom. Då de hade gjort detta, uppdrog han åt sina lärjungar att samla folket i grupper av femtio och ett hundra personer i vardera, så att man kunde hålla bättre ordning, och att alla kunde bevittna det underverk, som han ämnade utföra. Slutligen var alla fem tusen ordnade så, som Jesus hade befallt, och de satt alla framför honom. Därpå tog han bröden och fiskarna och välsignade dem och gav dem åt lärjungarna, och de utdelade dem bland folket tillräckligt mängd, så att alla blev mätta. rätt

(262)Folket hade satt sig ned, såsom Jesus förordnade, och det undrade över, vad han ämnade göra. Men deras förvåning blev gränslös, då de såg, hur mat utdelades till den stora församlingen av det lilla förråd, som knappt var tillräckligt för tjugo personer. Förrådet minskade inte, då Jesus gav det till lärjungarna, och de i sin ordning lade fram det åt folket. Varje gång de komm tillbaka för att få mera, erhöll de tillräckligt. Sedan alla hade blivit mätta, bjöd han lärjungarna att samla ihop de överblivna styckena, för att inte något skulle förfaras, och de samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med överblivna stycken. rätt

(262)Under denna märkvärdiga måltid fanns det många, som övervägde, hur de kunde erhålla mat på detta underbara sätt. De hade följt Jesus för att lyssna till hans ord, sådana ord, som de aldrig förr hade hört. Hans undervisning hade fastnat i deras hjärtan. Han hade botat deras sjuka, tröstat deras sörjande, och, slutligen, hellre än att sända dem bort hungriga, hade han bespisat dem ymnigt. Hans rena och okonstlade lära och hans ömma välgörenhet vann deras hjärtan. Medan de åtnjöt den mat, som han satte fram inför dem, blev det klart för dem, att han verkligen var Messias. Ingen annan hade kunnat utföra ett så mäktigt underverk. Ingen mänsklig makt kunde av fem kornbröd och två små fiskar frambringa tillräckligt med mat till att bespisa tusentals hungriga människor. Hans undervisning och de underverk, han utförde vid de sjukas botande, hade nästan överbevisat dem om hans gudomlighet. Men detta underverk stadfäste deras övertygelse, så att de fullkomligt trodde på honom. rätt

(263)De är nu förvissade om, att han var livets Furste, judarnas utlovade Frälsare. De ser, att han inte gör några ansträngningar för att vinna folkets ynnest. Härvidlag är han högst olik översteprästerna och de äldste, som är väldigt angelägna om att erhålla äretitlar och mänskligt beröm. De fruktar för, att han inte skall göra sina rättigheter som Israels Konung gällande och inta sin plats på Davids tron i Jerusalem. Men de beslutar, att de skall utföra för honom det, som han själv inte vill göra. De behöver inte något större bevis på hans gudomliga makt och vill inte heller längre vänta på flera bevis. De rådslår helt lungt bland sig själva och blir till slut eniga om att ta honom med makt eller våld och bära honom på sina skuldror och utropa honom till konung i Israel. Lärjungarna är eniga med folket om, att deras Mästare är den rättmäktige arvingen till Davids tron. Låt nu de övermodiga prästerna och föreståndarna bli förödmjukade och tvinga till att ära honom, som har kommit från Gud, honom, som har gudomlig myndighet! De börjar att lägga planer om, hur de bäst kan utföra sin avsikt. Men Jesus genomskådar deras planer och vet, att om de blir utförda, skall de alldeles omstörta det verk, som han kommit för att utföra, och göra slut på hans undervisning och hans barmhärtighetsgärningar. rätt

(263)Prästerna och föreståndarna betraktar honom redan som en person, vilken vänder folkets hjärtan bort från dem och drar dem till sig. De fruktar redan hans tilltagande inflytande bland folket så mycket, att de söker att taga honom av daga. Han visste, att våldsgärningar och uppror skulle bli följden av hans upphöjelse till Israels konung. Han kom inte till världen för att upprätta ett timligt rike; hans rike var inte, såsom han själv vittnade om, av denna världen. Folkmängden ser inte de faror, som skulle uppstå av den rörelse, som de hade i sinnet att utföra. Men den gudomliga vishetens lugna öga uppdagar allt det fördolda onda. Jesus ser, att det är tid att hejda folkets planer. Han kallar sina lärjungar till sig och befaller dem att ögonblickligen gå i fartyget och vända tillbaka till Kapernaum, medan han stannar kvar och sänder hem folket. Han lovar att möta dem på natten eller följande morgon. Lärjungarna tyckte inte om att efterkomma denna order. De längtar efter, att Jesus skall äras så, som han förtjänar, och bli upphöjd över prästernas och föreståndarnas förföljelser. Det gynnande ögonblintet tycktes vara kommet, då Kristus kan upphöjas till sin rätta värdighet genom folkets enstämmiga utväljande. rätt

(264)De kan inte gärna bli förtroliga med tanken, att denna hänryckning skulle dö bort. Folket var församlat från alla kanter för att fira påskhögtiden i Jerusalem. De var alla angelägna om att se den store profeten, vilkens beröm var utbrett över hela landet. Nu tyckte Jesu trogna efterföljare, att de hade ett gyllene tillfälle till att upphöja sin himmelske Mästare till konung i Israel. Det syntes vara en ytterst hård prövning för dem att gå bort nu, medan deras hänryckning var så varm, och lämna sin Mästare ensam på den ödsliga kusten, omgiven av höga och kala berg. rätt

(264)De gör invändningar mot Jesu befallning; men han står fast vid sitt beslut och befaller dem att lyda hans föreskrifter med en myndighet, som han aldrig förr hade visat emot dem. De lyder honom utan att säga ett ord. Jesus går därpå tillbaka till folket och blir varse, att de har fast beslutat sig för att upphöja honom till konung. Denna rörelse måste hejdas på en gång. Lärjungarna har redan gått sin väg, och han står nu inför folkskaran i majestätisk värdighet och sänder bort den på ett så bestämt sätt, att den inte vågar annat än att följa hans befallning. rätt

(265) Deras pris och beröm dör bort på deras läppar. De stannar upp, fastän de redan har satt sig i rörelse för att gripa honom, och det glada och livliga uttrycket försvinner från deras ansikten. I folkskaran fanns kraftiga män med klara tankar och stark viljekraft; men Jesu konungsliga uppträdande och de lugna, men myndiga ord, han yttrade, hejdade rörelsen på ett ögonblick och omstörtade alla deras planer. De åtlyder sin Herres bud liksom saktmodiga, villiga barn och visade underdånighet utan att spörja om något; ty de kände, att de stod inför en person med en kraft, som var större än all jordisk myndighet. rätt

(265)Jesus såg på mängden, som gick bort, med djup medlidsamhet. Han kände, att de var såsom får, vilka var kringspridda utan herde. Prästerna, som borde ha varit lärare i Israel, var endast verktyg till att utföra meningslösa ceremonier och att läsa upp lagen, som de inte själva förstod eller åtlydde. Frälsarens hjärta rördes av medlidande för sina lärjungar. De äldstes och föreståndarnas exempel och lära hade förblindat deras sinnen för hans missions sanna avsikt, så att de väntade ett jordiskt rike, som skulle befria judarna. Deras tankar var sysselsatta med världsliga och jordiska ting. Jesus sökte alltid i sin undervisning att inge dem vidsträcktare, ädlare och mera andliga begrepp om hans verk och rike. Han sökte att framställa andliga och eviga ting i motsats till jordiska och timliga inför dem. Men allt detta motstridande inflytande, som omgav dem, och det mörker, som ännu höljde deras sinnen, var orsaken till, att det var en svår sak till och med för världens Förlossare att upplysa dem. rätt

(266)Då Jesus var allena, gick han upp på berget och fortfor i många timmar att bedja till Fadern med tårar och bittra själssmärtor, under det han låg på jorden. Dessa innerliga böner steg inte upp för honom själv, utan för fallna människor, som skulle gå förlorade, om inte Guds försonande nåd kom dem till hjälp,. Det var för människornas räkning, som Guds Son kämpade med sin Fader. Han bad om kraft till att uppenbara för människorna, att han var utsänd av Gud, så att Satan inte skulle förblinda deras förstånd och förvirra deras omdömesförmåga. Han visste, att utan den Helige Andes tillgivande kraft, som kan utvidga och förädla hjärtat, skulle hans egna lärjungar inte vara i stånd till att strida trons goda strid. Det var smärtsamt för Jesu hjärta, att deras begrepp om hans rike var inskränkta till världslig upphöjelse och timlig ära. Hur långt hans lärjungar likväl var från att förstå återlösningsverket! Jesus sökte inte att erhålla världsligt pris eller världslig ära. Han önskade, att folket skulle ta emot honom såsom sitt mönster, sin lärare och Frälsare, inte som sin jordiske konung. Han önskade, att de skulle ära honom genom ett rättfärdigt liv, och att de skulle förstå och erkänna, att han hade kommit med kraft till att bryta sönder Satans kedjor och att upphöja och förädla dem genom tron i samklang med honom och i samröre med Gud. rätt

(266)Frälsaren visste, att hans dagar för att verka för människorna på jorden var räknade. Han, som läste människornas hjärtan, visste, att jämförelsevis få skulle ta emot honom som sin Frälsare och erkänna, att de gick förtappade utan hans gudomliga hjälp. Judarna förkastade den hjälp, som Gud hade sänt for att frälsa dem från den eviga förtappelsen. De omgav sig med kedjor, som band dem i ett hopplöst mörker. De förde Guds vrede över sig själva genom sin blinda och hårdnackade ondska. Därför sörjde Jesus och sände han upp sina böner med tårar och starka rop för sitt felande folk, som förkastade hans kärlek, vilken skulle bevara dem, och hans barmhärtighet, vilken skulle frälsa dem från de olyckliga följderna av deras synder. Jesus känner sig djupt rörd och uppskakad, då han med smärta tänker på domen, som snart skall gå över det folk, han hade kommit för att frälsa. Vid varje prövning och svårighet gick Jesus till sin himmelske Fader för att erhålla hjälp, och när han alltså sökte Gud i ensamheten, blev han styrkt till det verk, som han skulle utföra. De kristna bör följa sin Frälsares exempel och i bön söka att erhålla den styrka, som kan göra dem beredda till att uthärda livets prövningar och utföra dess plikter. Bön är den kristnes försvar; den bevarar hans dygd och uppriktighet. rätt

nästa kapitel