Kristus i synagogan

(274)Jesu samtal med lärjungarna, i vilket de erhöll mycken dyrbar undervisning, avbröts av dem, som sökte efter honom. Då folket begynte att samlas omkring honom och bragte sina sjuka och nödställda till honom, gick han in i synagogan. Medan han undervisade där, kom många av dem, som hade lämnat honom på andra sidan sjön, till synagogan och blev förvånade över att se Jesus och hans lärjungar där, då de visste, att det inte fanns något fartyg, i vilket han kunde ha färdats över till den andra sidan. De begynte att fråga, hur och när han hade kommit över sjön. De förundrade sig, då lärjungarna omtalade för dem, vad som hade hänt om natten, om stormens raseri, och hur de i flera timmar förgäves rott emot den starka vinden, hur Jesus uppenbarade sig för dem, då han gick på vattnet, deras fruktan, som därvid uppväcktes, hans trösterika ord, händelsen med Petrus och följden därav, samt hur stormen plötsligen upphörde, och fartyget då var tätt invid land. Alla dessa saker blev noga framställda för den förvånade skaran, som ofta avbröt berättelsen med utrop av förundran. rätt

(274)Men deras uppmärksamhet hänvändes nu till Jesu undervisning, som var så allvarlig och intressant. Många blev djupt rörda; men andra var helt uppfyllda av nyfikenhet angående de märkvärdiga händelserna, de hade hört omtalas. Så snart talet var avslutat, församlades de omkring Frälsaren och ställde spörsmål till honom i förhoppning om att från hans egna läppar erhålla en mera fullständig berättelse angående hans mäktiga gärning den föregående natten. Men Jesus tillfredsställde inte deras tomma nyfikenhet. Fariséerna trängde sig också inpå honom och begärde, att han skulle visa dem ett tecken från himmelen till bevis på, att han var Guds Son. De bad, att han skulle uppenbara sin märkvärdiga kraft, liksom han gjorde på andra sidan sjön, och anhöll på det enträgnaste om, att han skulle göra ett sådant underverk inför dem. rätt

(275)Jesus sade till dem, att de inte sökte honom av goda bevekelsegrunder. De önskade inte att lära, hur de kunde behaga Gud i sitt dagliga liv; utan de anhöll om, att han skulle göra underverk, stundom i en otrogen anda, stundom, emedan de förväntade att erhålla någon jordisk fördel därigenom, att han efterkom deras begäran. Han bjöd dem att inte arbeta för den mat, som förgås, utan att söka andlig näring, den vishet, som varar till evigt liv. Endast Guds Son kunde ge denna; ty han hade Faderns insegel eller sigill. Med högtidligt allvar sökte han att inprägla i deras sinnen, att jordiska fördelar är av ringa betydelse i jämförelse med den himmelska nåd, som Guds Son erbjöd dem. rätt

(275) ”De frågade honom: ’Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar?’ Jesus svarade: ’Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt.’ De sade till honom: ’Vad gör du för tecken, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du göra? Våra fäder fick äta manna i öknen, såsom det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.’” (Johannesevangeliet 6:23-31) Det var Kristus själv, som ledde hebréerna på deras vandring genom öknen; det var han, som dagligen gav dem manna från himmelen, och likväl hänvisade de honom i sin blindhet med en otrogen och förhånande anda till detta underverk, som utfördes för deras fäder. Han säger till dem, att liksom Gud hade givit dem manna för att bevara deras liv, likaså hade han även sänt sin Son som gåva till dem, att de genom honom måtte äta livets bröd och erhålla odödlighet. rätt

(276) ”Då sade Jesus till dem: ’Amen, amen [Sannerligen, sannerligen] säger jag er: Det är inte Mose som har gett er brödet från himlen, utan det är min Fader som ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.’ De sade till honom: ’Herre, ge oss alltid det brödet!’” (Vers. 32-34) Jesus använde brödet som sinnebild, för att beteckna sin Andes livgivande kraft. Brödet underhåller det lekamliga eller fysiska livet och Anden det andliga livet. Han säger: ”’Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men jag har sagt er: Ni har sett mig och tror inte.” (Vers. 35, 36) De, som verkligen kan glädja sig i en andlig förening med Kristus, längtar aldrig efter någon högre glädje. Allt tvivel försvinner, och den trötta själen vederkvicks dagligen i sin Frälsare. Den feberaktiga törsten efter rikedom och ära försvinner. Jesus är en källa med vatten, som väller upp i dem till evigt liv. rätt

(276)Jesus försäkrar judarna, att de hade sett honom och hans verk, men trodde likväl inte. Han hänsyftade inte på, att de hade sett honom med sina naturliga ögon; utan han menade, att deras förstånd var överbevisat, på samma gång som deras stolta och tredska hjärtan nekade att erkänna honom som Messias. Frälsaren hade utfört gärningar bland dem, som ingen annan hade gjort. Dag efter dag hade de fått levande bevis på hans gudomliga makt; men likväl begärde deras hårda och oförståndiga hjärtan ytterligare ett annat tecken på hans gudomlighet, innan de ville tro. Om de hade erhållit det, skulle de likväl ha varit lika så otrogna som förut. Om det, som de hade sett och hört, inte redan hade överbevisat dem om, att han var Messias, var det till ingen nytta att visa dem flera märkvärdiga gärningar. Guds Son kunde inte åsidosätta sin heliga värdighet för att tillfredsställa en nyfiken skara. rätt

(277)Jesus säger: ”Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem.” (Matteusevangeliet 13:15) Otron finner alltid en ursäkt för sina tvivel och bortförklarar ständigt de tydligaste bevis. Judarna var alltid på sin post, så att de inte genom överväldigande bevis skulle nödgas att ge upp sin fördom och otro. Änskönt deras förstånd var överbevisat, ville de likväl inte erkänna, att de var stolta och egenrättfärdiga, och medge, att de, som skröt av att äga större vishet än den övriga världen, själva behövde en lärare. rätt

(277)Judarna var församlade för att fira påskhögtiden. När de åt påskalammet, skulle de komma ihåg, att det föreställde Guds Lamm, och att Gud hade bevarat dem, då deras fienders förstfödda slogs ihjäl i Egypten. Blodet, som hebréerna skulle stryka på sina dörrposter, och som var ett tecken på deras frälsning, föreställde också Kristi blod, som skulle utgjutas för världens synder. Frälsaren hade makt till att slutligen uppväcka från döden alla dem, som i tro äter hans kött och dricker hans blod. Denna andliga föda ger den troende ett välgrundat hopp om, att han skall uppstå och leva evigt i Guds rike. rätt

(278)Dessa dyrbara sanningar framställer Jesus för den otrogna mängden, då han säger: ”Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.’” (Johannesevangeliet 6:37-40.) rätt

(278)Jesus talar om sitt kommande offer med dessa orden: ”Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.’” (Vers 51) Han, som hade blivit människa, erbjöd sig att frälsa alla, som ville anamma honom som sin Förlossare; ty han hade tillgång till Fadern, från vilken han hade erhållit gudomlig makt. rätt

(279)Men judarna kände sig missnöjda med, att Jesus framställde sig själv som livets bröd, vilket kommit ned från himmelen. ”De sade: ’Den här Jesus, är han inte Josefs son, och känner inte vi hans far och mor? Hur kan han då säga: Jag har kommit ner från himlen?” (Vers 42) De höll fast vid sin inbilskhet och stolthet så envist, att det tycktes vara omöjligt för dem att tro vittnesbörd, vilka var så klara som solen vid middagstiden. De var avundsjuka på Jesus, emedan han, som var av så ringa härkomst, var i stånd till att utföra underverk, som de inte kunde bortförklara, och att lära ut sanningar, som de inte kunde bortförklara, samt att förmeda sanningar, som de inte kunde säga emot. Därför sökte de att uppväcka fördom och otro bland folket, därigenom att de med förakt pekade på Jesu ringa härkomst, och de hänsyftade hånfullt till hans tvivelaktiga födsel på grund av hans moders ställning vid den tiden. De hänvisade med förakt till hans liv som timmerman i Galiléen och till hans släktingar, vilka var fattiga och ringa. De förklarade, att denne olärde timmermans höga påstående utan vidare borde åsidosättas. rätt

(279)Men Jesus hörde deras knorrande och tillrättavisade dem. Han vittnar åter med ändå kraftigare ord om sin förbindelse med Fadern och om, hur nödvändigt det är, att hjärtat blir upplyst av Guds Ande, innan det kan känna behov av en Frälsare. ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Det står skrivet hos profeterna: De skall alla ha blivit undervisade av Gud. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig.” (Johannesevangeliet 6:44, 45) Han hänvisar här till Jesajas profetia: ”Dina barn skall alla bli HERRENS lärjungar, och deras frid skall vara stor.” (Jesaja 54:13) rätt

(280)Det var ingen ny lära, som Jesus förkunnade. De var uppfyllelsen av en profetia, som prästerna och de äldste, vilka uttolkade Guds ord, borde ha förstått grundigt. Då Frälsaren säger, att han kommer till honom, utan Fadern får dra honom, önskar han visa dem, att Gud aldrig ämnar att uppenbara sig personligen för att lära dem livets väg. Människorna kunde inte ett enda ögonblick uthärda att se hans härlighet. De kunde bara komma till honom genom Sonen. Då de såg och hörde sonen, såg och hörde de Fadern. Han är medlare mellan Gud och hans lydiga barn. Judarna sade, att Gud var deras lärare; men Jesus förklarade, att denna bekännelse var fåfäng; ty han säger: ” Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig.” rätt

(280)Jesus besvarade inte de hänsyftningar på hans födelse, som de hade gjort något mera, än han besvarade de spörsmål, som de kom fram med angående, hur han hade tagit sig över sjön. Han önskade inte att upphöja sig själv eller omtala de underverk, han gjorde. Fariséernas fördom var större, än deras spörsmål antydde, den hade slagit djupa rötter i deras syndiga och fördärvade hjärtan. Det, som Jesus hade sagt och gjort, hade inte frambringat dessa känslor, utan endast uppenbarat dem; ty hans rena och upphöjda lära var inte i harmoni med deras själviska hjärtan. Han säger: ”Amen, amen säger jag eder: Den som tror [på mig] har evigt liv. Jag är livets bröd.” (Johannesevangeliet 6:47, 48) Motstridande åsikter och mycken ovisshet angående de dödas uppståndelse var rådande. Förutom den strid, som pågick emellan fariséerna och saducéerna, var judarna i stort mörker angående det framtida livet och kroppens uppståndelse. Jesus beklagade dem i deras förmörkade tillstånd och bjöd dem att anamma honom, som var deras enda hopp, den Store Livgivaren, som är ”livets bröd”. rätt

(281)De hade hänvisat honom till mannat, som deras säder åt i öknen, som om det var ett större underverk än det, Jesus hade utfört. Men han förklarade nu för dem, att den lekamliga föda, som den gången gavs dem av himmelen, var en liten gåva, i jämförelse med det eviga livets välsignelser, som han nu erböjd dem. Den mat, som de erhöll på den tiden, uppehöll deras kroppsstyrka, men bevarade dem inte från döden eller skaffade dem evigt liv; men det bröd, som Guds Son erbjöd människorna, skulle frälsa dem från döden och till slut skaffa dem evigt liv. Han sade: ”Era fäder åt manna i öknen, och de dog. Men det bröd som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.’” (Johannesevangeliet 6:49-51) rätt

(281)Vår Herre riktar uppmärksamheten till sin död, som närmade sig och vilken var den enda sanna försoningen för människornas synder. Judarna var färdiga att helighålla påsktiden med stor prakt. Lammet, som de åt, var en bild på Kristi lekamen. Men den, som det avbildade, stod mitt ibland dem och framställde sig som deras Frälsare, vars blod skulle bevara dem från den helige Gudens vrede, men de förkastade hans nådiga anbud. rätt

(282)Det underverk, som Jesus hade utfört, då han bespisade mängden, använde han som ett tydligt exempel på sitt verk på jorden. Han förklarade, att liksom brödet ger kroppen hälsa och styrka, likaså skall tron på Kristus och lydnad för hans lära ge själen andlig kraft och andligt liv. Men judarna hade fast beslutat sig för att misstyda hans ord och började nu att kivas inbördes. ”Hur kan denna giva oss sitt kött till att äta?” De föregav sig förstå hans ord bokstavligen liksom Nikodemus, då han frågade: ”Hur kan en människa födas, när hon är gammal?” De förstod Jesu mening, men de var inte villiga att tillstå det. De tyckte, att detta var ett gynnsamt tillfälle till att uppegga folket emot honom, därigenom att de framställde hans ord för det i det ofördelaktigaste ljus. ”Jesus svarade: ’Amen, amen säger jag der: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag lever. Detta är det bröd som har kommit ner från himlen. Det är inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter detta bröd skall leva i evighet.” (Johannesevangeliet 6:53-58) rätt

(282)Judarna tycktes bli förfärade över dessa Kristi ord. Deras lag förbjöd dem strängt att smaka blod, och de uttydde hans ord, som om han hade talat hädiskt, och stred och kivades sinsemellan om dem. Jesus framlade saker inför lärjungarna och inför folket, som de inte ännu fullkomligt förstod på grund av det moraliska mörker, som vilade över dem. Men många saker, som hans anhängare inte fattade fullkomligt, blev tydliggjorda genom senare händelser. Hans ord styrkte deras hjärtan, då han inte mera vandrade med dem. rätt

(283)Till och med lärjungarna knorrade över Jesu sista ord. De sade: ”’Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?’” Frälsaren hörde deras knorrande och svarade dem: ”’Tar ni anstöt av det här? Vad skall ni då säga, när ni får se Människosonen stiga dit upp där han redan var? Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” (Johannesevangeliet 6:60-63) Sålunda undervisade han dem om, att det inte var hans kropps kött, som kunde ge evigt liv, utan hans ord och det offer, som han skulle ge för världen. Hans lära och exempel, hans liv och död var den himmelska mat, som skulle ge dem andlig kraft och styrka. Han tillrättavisar dem, emedan de hade knorrat, då han sade, att han hade kommit ned från himmelen. Om de inte var i stånd till att anamma denna sanning, hur skulle det då gå, när han uppsteg inför deras ögon till den himmel, varifrån han kommit? rätt

(283)Jesus visste, att många följde honom, emedan de hoppades att erhålla jordisk vinning därigenom. De väntade, att han skulle göra ett underverk, som de kunde ha nytta av; men i synnerhet hoppades de, att han till slut skulle befria dem från det romerska oket. Jesus visste också, att det fanns en person i närheten, som skulle förråda honom. Han säger till dem, att bland dem fanns några, som inte trodde. ”Han sade vidare: ’Därför har jag sagt er att ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern.’” (Johannesevangeliet 6:65) Han önskade, att de skulle förstå, att deras hjärtan måste upplåtas eller öppnas för Guds Ande, innan de kunde närma sig honom i tro. De måste vara villiga till att ta emot tillrättavisning för sina fel, att omvända sig från sina synder och att leva ett heligt liv. Den otro, som härskade bland prästerna och föreståndarna, hade inflytande på folket, så att det var villrådigt och tillbakadraget. Jesus hade givit dem nog bevis för sin gudomlighet; men i sin otro sökte de ständigt att bortförklara hans märkvärdiga gärningar. De tänkte, att lärjungarna möjligtvis kunde ha tagit miste, då de såg honom gå på vattnet. rätt

(284)Det är sant, att de inte kunde göra annat än att erkänna, att han hade utfört många märkvärdiga helbregdagörelser, att han hade ymnigt bespisat den stora folkskaran med fem bröd och två små fiskar. Men deras otillfredsställda hjärtan frågade: om han kunde göra sådana underverk, varför gav han då inte alla judarna hälsa, styrka och rikedom och befriade dem från deras förtryckare, så att de kunde upphöjas och erhålla makt och ära? – Då skulle de tro på honom och ära hans namn. Sålunda tillät de, att otro och missnöje fick makt över dem. Deras förblindade sinnen hindrade dem från att förstå meningen av hans ord. ”Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen.” Hans lära var allt för ren och upphöjd till att kunna inta deras köttsliga hjärtan. rätt

(284)Jesu tal vid detta tillfälle avkylde folkets hänförelse. De hade ingen önskan om att samlas under hans baner, om de skulle leva i rättfärdighet, förneka sig själva och lida förakt såsom hans lärjungar. Det arma Israel kände inte sin besökelsetid. De bortstötte sin Frälsare, emedan de längtade efter en segerherre, som kunde skänka dem jordisk makt. De önskade att få den mat, som förgås, men inte den, som leder till evigt liv. Deras håg stod till jordisk rikedom och ära, och Kristi lära om renhet och helighet i hjärtat och livet behagade dem inte. rätt

(285)Jesu ord och handlingssätt syns eller verkar ofta hemlighetsfulla för människornas inskränkta sinnen; men för hans gudomliga förstånd var allting klart och tydligt. Hela frälsningsplanen låg tydligt utbredd inför honom i alla sina enskildheter. Varje handling var beräknad på att utföra vissa följder. Jesus var fullkomligt känd med världens historia från skapelsen till den sista tiden. Om människorna var i stånd till att rätt förstå hans handlingssätt, skulle de se, att varje handling i hans liv var av utomordentlig betydelse och i fullkomlig harmoni med hans gudomliga mission. rätt

(285)Det bedrövade Frälsaren, att hans efterföljare knorrade. Då han förebrådde dem för deras otro i mängdens närvaro, tilltog deras missnöje, och många gick bort och vandrade inte mera med Jesus. Han såg efter dessa förvillade människor med öm medlidsamhet. Emedan de var starkt missnöjda och önskade att såra Jesus och tillfredsställa de ondsinta fariséerna, vände de sig från honom och lämnade honom med förakt. Sålunda begick de det olyckliga misstaget, att förkasta Guds råd till sin frälsning. Det var sådana sorgliga tilldragelser som dessa, vilka var orsaken till, att Jesus blev en smärtornas man och förtrogen med lidande. Medvetandet om, att hans mildhet och barmhärtighet inte blev uppskattade, att hans kärlek stöttes bort, hans nåd sattes åsido och hans frälsning förkastades, fyllde hans gudomliga själ med en obeskrivlig sorg. Om dessa otacksamma lärjungar kunde ha sett, hur Gud betraktade deras uppförande mot hans älskade Son, skulle de knappast ha gått bort så stolta och trotsiga. De valde mörkret hellre än ljuset, emedan de var för inbilska och egenrättfärdiga till att ta emot en välförtjänt tillrättanvisning och för världsligt sinnade till att leva ett ödmjukt liv för att bli frälsta. Trots alla hans märkvärdiga gärningar vände de sig bort från honom, som genom sin läras skönhet och genom sin nåd och välgörenhet hade samlat tusenden omkring sig, honom, som hade tagit bort människornas kroppssmärtor, så att hela städer och byar befriades från sjukdomar, och läkarna blev arbetslösa. rätt

(286)När vi betraktar Jesu frikostighet emot de fattiga och lidande, hans barmhärtighet och tålamod mot de ohövliga och ovetande, hans självförsakelse och offer, försjunker vi i beundran och vördnad. Vilken gåva Gud har skänkt människorna, som har avlägsnat sig från honom genom sorg och olydnad! Väl må hjärtat brista och tårar flyta genom att betrakta en sådan obeskrivlig kärlek. Kristus förnedrade sig själ, så att han blev lik människorna, på det att han skulle kunna uppsöka dem i deras elände och förnedring och upplysa dem till ett ädlare liv samt ge dem moralisk styrka till att motstå Satans makt och övervinna synden i Jesu namn. Det var en sorglig belöning, han erhöll för sin underbara nedlåtenhet mot människorna. rätt

(286)De föraktade Jesu ord, emedan han förklarade, att utvärtes former och gudsdyrkan inte var nog, utan att hjärtat invärtes måste renas och bära sådan frukt, som tillhör bättringen. De ord, som Jesus talade till sina lärjungar, talar han även till dem, som bekänner hans namn i vår tid. Det är lika nödvändigt nu, som det var på den tiden, att ha ett rent hjärta och leva ett heligt liv. Hur många det finns, som föraktar hans varningar genom hans tjänare och åsidosätter de övertygande, dyrbara sanningar, som han har givit oss, emedan deras liv inte är i överensstämmelse med Guds vilja, och emedan de inser, att man måste genomgå en fullkomlig omvändelse, om man skall följa Jesus. De är ovilliga till att ta upp Jesu självförsakande verk och blir därför förtörnade, när deras synder uppenbaras. De går bort uppbragta, liksom lärjungarna lämnade Jesus och knorrande sade: ”’Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?’” rätt

(287)De, som bekänner sig till gudaktighet utan att akta på Herrens varningar eller ordna sina liv i överensstämmelse med Guds heliga vilja, omsluts därigenom allt mer och mer av mörkrets kedjor. Många, som utger sig för att tro Kristi lära, består inte provet något bättre än de, som på den tiden vände sig bort från att följa honom. Många så kallade troende är så skilda från Kristus genom ett otroget hjärta, att de förkastar Guds ord och verk, som hans tjänare förkunnar. Om den gudomliga uppenbarelsen inte stämmer överens med deras åsikter, tycker de, att de har frihet till att vända sig bort från Jesu lära. Om den straffar deras synder, förargas de. Smicker och beröm behagar deras öron; men sanningen är obehaglig för dem, de önskar inte att höra den. När skaror följer och mängden bespisas samt segerropen hörs, då är de högljudda med sitt pris; men när Guds prövande Ande uppenbarar deras synder och bjuder dem att lämna dem, då vänder de sig bort från sanningen och vandrar inte med Jesus. rätt

(287)Gud vill inte göra räkenskap inför människorna för sina vägar och handlingar. Det är till hans ära, att han i den närvarande tiden döljer sina avsikter; men en gång skall de uppenbaras i sin rätta betydelse. Men Gud har inte dolt den stora kärlek, som utgör grunden för hans handlingssätt mot sinabarn: han har uppenbarat sin kärlek, i det att han gav sin Son, och vid många tillfällen har han också uppenbarat sig själv. Den, som lever i nära förening med Jesus, kan fatta mycket av gudaktighetens hemlighet och förstå, att det är kärleken, som utdelar en välförtjänt tillrättavisning. Människorna är främlingar inför Gud och kan förlikas med honom endast genom att i tron ta del av hans älskade Sons kött och blod. rätt

(288)Frälsaren sökte inte att hindra de missnöjda lärjungarna från att lämna honom. Men han vände sig till de tolv, som han hade utvalt och sade bedrövad: ”’Inte vill väl också ni gå bort?’” Petrus svarade genast genom att i sin tur fråga: ”’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.’” (Johannesevangeliet 6:68, 69) Hur betydelsefulla dessa ord är: ”Till vem skulle vi gå?” Israels lärare lät sig bindas och ledas av kalla bruk och former. Fariséerna och saducéerna låg ständigt i strid med varandra angående läran om uppståndelsen och andra punkter, som de var oeniga om. Lämnade de Jesus, skulle de komma bland människor, som hängde fast vid utvärtes former och människobud, och som framför allt annat sökte sin egen ära. Lärjungarna hade känt mera frid och glädje, sedan de anammat Kristus, än de gjort i hela sitt dittillsvarande liv. Med avsky hade de sett tillbaka på sitt gångna livs likgiltighet och orättfärdighet. Hur kunde de gå tillbaka till dem, som hade hånat och förföljt syndares vän, sedan deras ögon blivit öppnade, så att de såg judarnas ondska och hyckleri? Deras tro hade länge uppehållit dem, medan de förväntade Messias, och nu, då han hade kommit, kunde de inte vända sig bort från honom till dem, som jagade efter hans liv, och som hade förföljt dem, emedan de åtlydde honom. rätt

(288) ”Till vem skulle vi gå?” Vi vill inte lämna Kristus eller vända oss bort från hans kärlek och barmhärtighet till otrons mörker och världens ogudaktighet. Medan många, som hade bevittnat hans märkvärdiga gärningar, som hade sett, hur han botade de sjuka och tröstade de bedrövade, och som hade varit påverkade av det himmelska majestät, vilket visade sig i hans uppförande, vänder sig bort från Frälsaren, vittnar Petrus om lärjungarnas tro, då han säger: ”Du är Kristus.” De skall aldrig förneka, att han är världens Förlossare och Guds Son. Bara tanken på, att de kunde förlora detta ankare för sin tro, bragte dem djup själssmärta. Att vara utan en Frälsare, utsatta för fruktan och vidskepelse, skulle vara liksom att drivas omkring på ett mörkt och stormigt hav. rätt

(289)Några kanhända sätter Jesu vishet i fråga, emedan han anförde sådana saker, som så lätt kunde missförstås, och varigenom så många vände sig bort från honom; men han hade en bestämd avsikt med detta: Han såg, att en stor prövning förestod hans lärjungar, när han blev förrådd, under hans själskval och genom hans korsfästelse. Han visste, vilka bland hans efterföljare var otrogna, och vilka hade en svag tro. Om Jesus inte hade prövat dem, skulle många av hans anhängare varit svaga och vacklande i sin karaktär, när den stora prövningen kom, och deras Herre förråddes och fördömdes av det judiska rådet. När han förkastades av mängden, föraktades och bespottades av dem, vilka hade hälsat honom såsom sin konung, när den grymma, hånande skaran skulle utropa: ”Korsfäst honom!” – då skulle dessa försagda människor helt och hållet ha överväldigats av fruktan och missräkning. rätt

(289)Och när dessa människor, som bekände sig till att vara Kristi efterföljare, på en sådan tid avföll, skulle det ha varit mera, än de tolv kunde ha uthärdat i förening med den stora sorg, som uppfyllde dem genom tillintetgörandet av deras käraste hopp. Exemplet hos dem, som lämnade honom kunde lätt under den förskräckliga timmen rycka alla de andra med sig. Men Jesus hade styrt så, att det blev en skilsmässa mellan dem, medan han ännu var ibland dem, så att han kunde trösta och styrka sina utvalda och bereda dem för det, som skulle komma över dem. Då den larmande skaran hånade honom, som var dömd till korsets död, överväldigades inte lärjungarna av förvåning, emedan man hånade deras Mästare; ty de hade sett, hur ostadiga de människor var, som en gång hade följt honom. Då de, som hade utgivit sig för att älska Mästaren, vände sig bort från honom i farans stund, kom lärjungarna ihåg, att de hade uppfört sig på samma sätt förut, då det fanns mindre orsak därtill. De hade prövat världens ostadiga ynnest och byggde inte sin tro på andras meningar. Jesus beredde visligen sina få trogna vänners hjärtan för den stora prövning, som förestod dem vid hans förrådande och död. rätt

(290)Petrus hyste stort förtroende för Jesus. Han hade från begynnelsen trott, att han var Messias. Han hade sett och hört Johannes, som var Kristi förelöpare, hur han förkunnade, att han var Guds Lamm, som tar bort världens synder. Han hade varit nära förenad med Jesus och hade bevittnat hans underverk, lyssnat till hans lära och var överbevisad om, att han var Guds Son. Många, som hade blivit överbevisade genom Johannes’ predikande och hade anammat Kristus, begynte att tvivla på Johannes’ verksamhet, då han kastades i fängelse och förlorade livet. De tvivlade också på, att Jesus verkligen var den Messias, som de så länge hade väntat på. rätt

(291)Men Petri tro vaklade inte. Han följde sin Mästare med oföränderlig hängivenhet. Då de lärjungar, som så starkt hade längtat efter, att Jesus skulle visa sin stora makt och sätta sig på Davids tron, lämnade honom, emedan de såg, att detta inte var hans avsikt, vacklade likväl inte Petrus och hans medbröder i sin trohet. Det ostadiga uppförande, som de såg hos dem, vilka prisade och upphöjde honom i går, men fördömde honom i dag, utövade inte något inflytande på Frälsarens sanna vänner och försvagade inte deras tro. Petrus försäkrade: ”Du är den levande Gudens Son.” Han väntade inte, att hans Herre skulle krönas med konungslig ära; utan han anammade honom i hans förnedring. Petrus uttalade lärjungarnas tro, då han avlade sin bekännelse om Kristus; men inte desto mindre visste Jesus, att varken hans troende vänner eller någon annan bland judarna hade något klart begrepp om, att förnedring, lidande och död var så nära förbundna med deras Messias. Medlidsamme Förlossare! Det öde, som väntade honom, låg klart för hans tankar; men likväl jämnade han med ömhet till sina lärjungars väg och beredde och stärkte dem för deras sista stora prövning. rätt

nästa kapitel