Den förlamade

(292)Jesu verksamhet förde honom åter till Kapernaum. Då det blev bekant, att Jesus uppehöll sig i Petri hus, församlades män, kvinnor och barn från alla håll för att höra den ryktbara läran. På samma ort bodde det en man, som var alldeles förlamad och hjälplös, och hans sjukdom var obotlig. Men hans vänner och släktingar hade hört talas om Jesu kärleksfulla undervisning och hade bevittnat hans märkvärdiga underverk. De såg, att han inte visade bort någon, utan att till och med de spetälska kom till honom och blev återställda till hälsan, och de började att hoppas, att det måhända även var möjligt för den förlamade att erhålla hjälp, om han fördes till Jesus. rätt

(292)De försökte att uppmuntra den sjuke och berättade för honom om Jesu kraft till att göra underverk och att bota alla slags sjukdomar, att han hade talat kärleksfullt till de förtvivlade och hade frälst andra från Satans makt genom ett enda gudomligt ord. Den förlamade lyssnade till dessa glada nyheter, och hoppet väcktes i hans hjärta, att han möjligtvis kunde bli befriad från sin förfärliga sjukdom. Han längtade efter att få se Jesus och att överlämna sig i hans händer. Men när han tänkte på, att utsvävningar var den förnämsta orsaken till hans lidanden, sjönk hans mod; ty han fruktade för, att den härlige läkaren inte skulle tåla en sådan människa i sin närhet. Han hade älskat syndiga nöjen och hade i sitt leverne överträtt Guds lag, så att hans lekamliga lidanden var en följd av hans synder. rätt

(293)Han hade lång tid förut vänt sig till fariséerna och läkarna och sökt att uppväcka deras medlidande i den förhoppningen, att de kunde göra något för att lindra hans plågade sinne och kroppsliga lidande; men de betraktade honom med likgiltighet och förklarade, att hans sjukdom var obotlig. De hade förökat hans smärtor, genom att de förtäljde honom, att hans lidanden endast var ett rättfärdigt straff, som Gud lät komma över honom för hans dåliga uppförandes skull. Det var fariséernas vana att hålla sig borta från de sjuka och nödlidande. De påstod, att sjukdom och nöd alltid var ett bevis på Guds vrede mot överträdare. Men dessa människor, som upphöjde sig själva som heliga och som sådana, vilka kunde glädja sig åt Guds nåd, var ofta mera fördärvade i hjärtat och livet än de stackars lidande personer, som de fördömde. rätt

(293)Den förlamade hade sjunkit ned i förtvivlan, då han inte kunde erhålla hjälp på något sätt, tills underrättelserna om de nådiga underverk, som Jesus utförde, åter väckte hopp i hans bröst. Men han fruktade för, att Jesus inte ville tillåta honom att komma inför sig. Han kände, att om Jesus endast ville lätta hans sinne genom att förlåta honom hans synder, skulle han vara tillfreds med att leva eller dö i överensstämmelse med hans rättfärdiga vilja. Hans vänner försäkrade honom om, att Jesus hade återställt till hälsan andra, som i varje avseende var lika syndiga som han, och detta uppmuntrade honom till att tro, att även han skulle bli bönhörd. rätt

(293)Han insåg, att han inte hade någon tid att förlora. Hans kropp var svårt tärd och svag, och döden närmade sig. Om något skulle göras för att hejda sjukdomen, måste det göras strax. Den döende mannen ropade förtvivlad: ”Ack, att jag kunde komma till Jesus!” Hans vänner längtade efter att hjälpa honom, så att hans önskan kunde uppfyllas, och de lade åtskilliga planer för att uppnå detta; men de tycktes inte kunna genomföras. Trots att den sjuke var starkt plågad av kroppsliga smärtor, ägde han likväl sitt förstånds fulla bruk, och han föreslog nu, att hans vänner skulle bära honom på sängen till Jesus. Detta gjorde de villigt. rätt

(294)Då de kom till den stora skaran, som hade samlat sig i och omkring huset, där Jesus undervisade, blev de villrådiga, huruvida de skulle kunna utföra sin avsikt. Emellertid trängde de sig fram med sin börda, tills deras väg blev helt och hållet spärrad; och de var nödsakade att stanna, innan de kom så långt, att de kunde höra Frälsarens röst. Jesus var innanför, och hans lärjungar satt som vanligt närmast omkring honom; ty det var högst viktigt, att de fick höra hans ord och förstå de sanningar som de sedan i tal och skrift skulle förkunna i alla länder, och som skulle höras av alla släkter. rätt

(294)De stolta fariséerna, lagkunniga och skriftlärde var också närvarande. De hyste ondskefulla planer i sina hjärtan och de höll sig bland de främste för att förvirra den helige läraren och om möjligt anklaga honom för att vara en bedragare och döma honom till döden. Avundsjuka över hans makt och vishet, dolde de sitt starka hat, så att de så mycket bättre kunde ge noga akt på hans ord och få honom att tala över olika ämnen i förhoppning om att fånga honom i någon motsägelse eller något kätteri, som kunde ge dem tillfälle att anklaga honom. De var närvarande, då Jesus på sabbatsdagen botade mannen med den förtvinade handen, och dessa människor, som påstod, att de framför alla andra var delaktiga i Guds välsignelser, blev fulla av vrede, emedan han vågade att utföra en god gärning på Herrens dag. rätt

(295)Förutom dessa upphöjda män fanns där en blandad skara, som hade samlats av olika bevekelsegrunder, och som trängdes omkring Jesus. Några av dessa kände en oemotståndlig lust till att höra Jesu ord, men förstod bara dunkelt deras betydelse. De längtade efter att uppfånga varje stavelse av de heliga sanningarna, han yttrade, och i många fall blev livets säd sådd i deras hjärtan och växte sedermera upp och bar välsignade frukter. Andra kom av nyfikenhet eller av lust till att se och höra något nytt. Alla samfundsklasser var representerade där, och även fanns där personer av olika nationer. rätt

(295)De, som bar den förlamade, sökte att tränga sig igenom den oroliga skaran, men deras försök misslyckades. De sökte att övertyga folket om, att det var nödvändigt för dem att komma fram, för att om möjligt förmå folket att lämna rum för dem; men det hjälpte inte. Den sjukes lidanden ökades genom hans ängslan, och hans vänner fruktade för, att han skulle dö mitt i denna förvirring. Den sjuke ser sig omkring med obeskrivlig smärta. Måste han ge upp allt hopp nu, då den hjälp, som han så länge har sökt, är så nära? Han känner, att han inte kan uthärda en så bitter missräkning. Han föreslår, att hans vänner skall bära honom till baksidan av huset och bryta igenom taket och föra honom till Jesus på detta sätt. rätt

(295)Hans vänner inser, att detta är det enda, som kan företas, och de fruktar för, att han inte överlever, om de bär honom hem igen, och de söker därför att utföra hans förslag. Taket öppnas, och den sjuke mannen sänks ned inför Jesu fötter. Jesu tal avbryts. Frälsaren betraktar det sorgbundna ansiktet och ser, hur den sjuke fäster sina ögon på honom i stilla bön. Han förstod allt angående hans förhållande; ty det var Jesus, som hade dragit den orolige och tvivlande själen till sig. Han hade kommit till världen för att bringa hopp till de eländiga och syndiga. Johannes hade utpekat honom som det ”Guds Lamm som tar bort världens synd.” Jesu Ande rörde den arme syndarens hjärta och hade bragt överbevisning om synd i hans samvete, innan han lämnade sitt hem. Han hade blivit varse den första trosgnistan i hans själ, tills den tilltog, och mannen var fullkomligt överbevisad om, att Jesus var hans ende hjälpare, och han hade sett, hur tron blev starkare vid varje ansträngning, som mannen hade gjort för att komma honom nära. rätt

(296)Den sjuke var rik; men rikedom kunde inte befria hans själ från synd eller avlägsna sjukdomen från hans kropp. Guds Ande drog honom till den syndares vän, som allena kunde hjälpa honom. Jesus erkänner den tro, som visar sig genom den sjuke mannens ansträngningar att under så stora svårigheter komma nära intill sin Herre, och han höjer sin milda röst och säger till honom: ”’Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.’” (Matteusevangeliet 9:2.) Mörker och förtvivlan försvann från den sjukes själ. Guds kärlek förde med sig förlåtelse för synden och fullkomlig frid till hans hjärta, och den återspeglades i hans ansikte. Den kroppsliga smärtan är försvunnen, och han står alldeles förvandlad inför den förvånade mängdens ögon. Den hjälplöse förlamade är återställd till hälsa, och alla hans synder och överträdelser är förlåtna. Han har nu erhållit det vittnesbörd om Guds nåd, som han så mycket önskade. Likväl var det inte här, utan i hans eget hem, där han hade ångrat sina synder och trott på Jesu kraft att kunna återställa honom till hälsa, som Frälsarens livgivande nåd först hade välsignat hans längtande hjärta. rätt

(296)Den förlamades barnsliga tro grep tag i Mästarens ord som något, vilket gav honom nytt liv. Han begärde inte mera, han gjorde intet väsen, utan förblev stilla i känslan av sin lycka. Han kunde inte uttryck åt sin glädje med ord. Himmelens ljus lyste upp hans ansikte, och folket såg på det, som försiggick, med vördnad och fruktan. Kristus framträdde med ett värdigt majestät, som höjde honom över synagogans föreståndare och laglärarna. Fariséerna, de skriftlärde och lagkunniga hade med längtan väntat på att se, hur Jesus skulle bära sig åt vid detta tillfälle. De erinrade sig, att den sjuke hade vänt sig till dem för att få hjälp, och de hade undandragit sig på grund av sitt ämbetes helighet och underlät att ge honom den ringaste uppmuntran. De hade till och med visat sig förtretade, emedan han besvärade dem med en sådan obehaglig sak. De hade betraktat hans avmagrade kropp med förskräckelse och sagt: Vi kan inte väcka upp någon från de döda; han ruttnar ju redan. rätt

(297)Inte tillfridsställa med den själsmärta, som de alltså hade skapat hos honom, hade de förklarat, att hans sjukdom var en förbannelse från Gud på grund av hans synder. Allt detta framstod tydligt för deras tankar, då de såg den sjuke mannen. Likaledes märkte de, att folket, som till största delen kände till dessa saker, med utomordentligt intresse och stor vördnad gav akt på, vad som föregick. De fruktade storligen för, att de skulle förlora sitt eget inflytande inte blott över dem, som var närvarande på stället, utan också över alla, som hörde denna märkvärdiga händelse omtalas. rätt

(297)Dessa stolta människor samtalade inte, men de såg på varandra och läste samma tankar i uttrycket hos varje ansikte: Något måste man göra för att hejda denna stigande folkynnest. Jesus hade förklarat, att den förlamade mannens synder var förlåtna. Fariséerna uppfångade dessa ord som bevis på övermodighet och bespottelse mot Gud och tänkte, att de kunde framlägga dem inför folket som en förbrytelse, vilken borde straffas med döden. De uttryckte inte sina tankar, men de sade för sig själva: Han är en bespottare; vem kan förlåta synder utom Gud allena? De uppfångade Frälsarens löfte om syndaförlåtelse som något, för vilket de kunde anklaga honom. Men Jesus läste deras tankar, och under det han fäste sin tillrättavisande blick på dem, för vilken de sökte att dölja sig och dra sig undan, sade han till dem: ”’Vad är det ni tänker i era hjärtan? Vilket är lättare att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder eller att säga: Stig upp och gå! Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.’ Sedan sade han till den förlamade: ’Till dig säger jag dig: Stig upp, ta din bår och gå hem!’” (Lukasevangeliet 5:22-24) rätt

(297)Den förlamade hade förts till Jesus på en säng, och hans lemmar var obrukbara; men nu stod han upp på sina fötter med en ynglings styrka och livlighet. Det livgivande blodet strömmade genom hans ådror och bragte näring och styrka till kroppen genom alla blodkärlen. De försvagade organen kom plötsligt i naturlig verksamhet, hälsans friska rodnad trädde i stället för dödens blekhet. ”Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ’Något sådant har vi aldrig sett.’” (Markusevangeliet 2:12) rätt

(298)O underbara Kristi kärlek, som så nedlåter sig till att bota lidande syndare! Gudomen sörjer över människornas lidanden och tar bort deras smärtor! O underbara makt, som på så sätt är uppenbarad för människobarnen! Vem kan tvivla på frälsningens budskap? Vem kan förakta den förbarmande Förlossarens nåd? rätt

(298)Detta märkvärdiga underverk inverkade på folket, som om himmelen hade öppnats och en bättre världs härlighet uppenbarats för det. Då den förlamade, som hade återfått sin hälsa, gick genom skaran och prisade Gud samt bar sin börda, som om den varit lätt som en fjäder, vek alla tillbaka för att ge honom rum och såg på honom med förfärade miner, medan de viskade till varandra och sade: ”’Det vi har sett i dag är ofattbart.’” (Lukasevangeliet 5:26) Fariséerna var stumma av förvåning och överväldigade av det nederlag, de hade lidit. De såg, att inte något tillfälle gavs dem denna gång till att upphetsa mängden med sin fördom och missunnsamhet över den underbara gärning, vilken utförts på en människa, som de i sin inbilskhet hade överlämnat åt döden och Guds vrede. Detta gjorde ett så djupt intryck på folket, att det åtminstone för tillfället rev sig loss från sina ledares inflytande. De såg, att Kristus var i besittning av en makt, vilken de visste allena kunde komma från Gud. Hans saktmodiga tillvägagående i förbindelse med hans märkvärdiga gärningar stod i stark kontrast till fariséernas stolta och egenrättfärdiga uppförande, och dessa förlorade fattningen och blev nedslagna. De såg, att Kristus ägde en gudomlig makt; men de erkände det inte. rätt

(298)Om de skriftlärde och fariséerna hade varit uppriktiga inför Gud, skulle de ha låtit sig överbevisas av de ting, som de hade bevittnat; ty de visade klart på, att Jesus var den utlovade Messias. Men de hade fast beslutat, att intet skulle överbevisa dem härom. Med stolthet och stridighet motsatte de sig den ödmjuke läraren från Nasaret, som genom sina underbara gärningar hotade att tillintetgöra deras anseende och inflytande. De upphörde därför inte med sitt hat och sin ondska, utan gick bort för att lägga nya planer, genom vilka de möjligtvis kunde bli i stånd till att fördöma Guds Son och bringa honom till tystnad. rätt

(299)Dessa människor hade haft många bevis på, att Jesus var den utlovade Frälsaren; men intet bevis hade varit så klart och oemotsägligt som detta underverk. Men ju starkare bevis framställdes för att fastslå sanningen, att Jesus hade makt på jorden att förlåta synder så väl som att återställa de sjuka till hälsa, desto mera beväpnade de sig med hat och otro, tills Gud lämnade dem, och deras ogudaktighets kedjor band dem i ett hopplöst mörker. Ingen makt kunde mera röra sådana hjärtan, som var så förhärdade av ondska och otro. rätt

(299)Många i våra dagar går till väga på samma sätt, som de otrogna judarna. Gud har gett dem ljus, men de förkastar det. Guds Ande har tillrättavisat dem; men Guds tillrättavisningar har blivit stötestenar på deras väg, som de snubblar på. De har förkastat hans erbjudna nåd. De har med förakt nekat att tro på hans sanning, till dess Guds Ande inte längre söker hindra dem i deras vandel, utan de tillåts att fortsätta på sin fördärvliga bana. rätt

(300)Det utbröt stor glädje i den förlamades hus, då han kom hem till sin familj fullkomligt frisk och sund och själv bar den säng, på vilken hans vänner långsamt hade burit bort honom en kort stund förut. De samlades omkring honom med glädjetårar och tordes knappt tro sina egna ögon. Han stod inför dem i mandomens fulla kraft. Armarna, som nyligen varit livlösa, kunde nu lätt utföra hans önskningar. Köttet, som varit intorkat och hade antagit en blekblå färg, var nu friskt och blomstrande av hälsa. Han rörde sig med fasta och livliga steg. Hopp lyste från hans ansikte. Allt mörker var försvunnet, och ett uttryck av frid och renhet hade kommit i stället för de märken, han förut hade haft av synd och lidanden. Tacksamma och glada böner steg upp till Gud från hans hem, och Gud ärades genom sin Son, som hade gett hopp till den hopplöse och styrka till den kraftlöse. Den mannen och hans familj var färdiga att ge sina liv för Jesus. Intet tvivel kunde förmörka deras tro, ingen otro kunde förstöra deras fullkomliga förtröstan på Kristus, som hade bragt ljus till deras mörka hem. rätt