Den kananeiska kvinnan.

(301)Jesus lämnade nu det område, där han dittills hade verkat, och gick till kusterna vid Tyrus och Sidon. Här mötte en kananeisk kvinna honom och bad honom om att bota hennes dotter, som var illa plågad av Djävulen. Kvinnan visste fullt väl, att judarna inte hade något umgänge med kananéerna, och att de till och med vägrade att tala med dem. Men då hon hade hört talas om de barmhärtiga underverk, som Jesus hade utfört, beslöt hon att vända sig till honom med anhållan om, att han skulle befria hennes dotter från den förskräckliga plåga, som hon led av. Den arma kvinnan visste, att ingen annan än Jesus kunde hjälpa henne, och hon hade fullt förtroende för, att han kunde uträtta det, som hon bad honom om. rätt

(301)Men Jesus lyssnade till den bön, som kom från en kvinna, vilken tillhörde ett föraktat folk, liksom judarna skulle ha lyssnat till den. Detta gjorde han inte bara för att sätta kvinnans tro och uppriktighet på prov, utan också för att lära sina lärjungar barmhärtighet, så att de inte skulle vara villrådiga om, hur de borde handla vid liknande tillfällen, sedan Jesus hade lämnat dem, och de inte längre kunde vända sig till honom för råd. Jesu avsikt var, att de skulle få ett djupt intryck av kontrasten mellan det kalla och hjärtlösa sätt, varpå judarna skulle behandla en sådan bön, vilket visade sig i hans uppförande mot kvinnan, och det kärleksfulla sätt, varpå han önskade att de skulle behandla sådana nödlidande, vilket han visade, i det att han till slut uppfyllde hennes begäran och återställde hennes dotter till hälsa. rätt

(302)Änskönt Jesus synbarligen var likgiltig för hennes ropande, förnärmades hon likväl inte och lämnade honom, utan fortfor att tro, att han skulle hjälpa henne i hennes nöd. Då han gick förbi, som om han inte hörde henne, följde hon efter honom och fortsatte med sin bön. Hennes enträgenhet besvärade lärjungarna, och de bad Jesus om att sända bort henne. Hennes nöd väckte inte deras medlidsamhet. De såg, att deras Mästare behandlade henne med likgiltighet, och de förmodade därför, att judarnas fördom mot kananéerna behagade honom. Men kvinnan hade vänt sig till en medlidsam Frälsare, och till svar på lärjungarnas begäran, att han skulle skilja henne från sig, sade Jesus: ”’Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.’” (Matteusevangeliet 15:24) Fastän detta svar stämde överens med judarnas fördom, innehöll det likväl en tillrättavisning till lärjungarna, vilket de sedermera förstod, en påminnelse till dem om det, som han så ofta förut hade sagt till dem, nämligen att han hade kommit till världen för att frälsa alla, som ville anamma honom. Var och en, som sökte Frälsaren och var redo till att tro på honom, när han uppenbarade sig för honom, var av de förlorade får, som han kommit för att samla till sin hjord. rätt

(302)Kvinnan fattade mod, då Jesus så till vida lade märke till henne, att han gjorde anmärkningar angående hennes bön, även om hans ord inte skänkte något klart hopp till hennes hjärta, och hon blev nu än mera ivrig i sin anhållan. Hon kastade sig ned för hans fötter och utropade: ”’Herre, hjälp mig!’” Jesus aktade synbarligen ännu inte på hennes bön, utan svarade i överensstämmelse med judarnas känslolösa fördom: ”’Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.’” (Vers 26) Dessa ord uttryckte rent ut, att det inte var rätt att förspilla Guds välsignelser, som tillhörde hans benådade folk, på främmande. Detta svar skulle ha gjort en mindre ivrigt sökande alldeles modlös. Många skulle ha upphört med all vidare ansträngning, sedan de sålunda blivit bortstötta, och skulle ha gått bort i tanken, att de blivit åsidosatta och förorättade över alla gränser. Men kvinnan svarade saktmodigt: ”’Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.’” (Vers 27) rätt

(303)Från ymnigheten eller överflödet, varav familjen har rättighet att njuta, faller smulorna på golvet och äts upp av hundarna, som väntar på dem under bordet. Kvinnan erkänner, att hon är i samma ställnig, som de oskäliga djuren, vilka med tacksamhet tar emot, vad som faller från deras herres hand. Månne inte Jesus vill skänka henne en av de många välsignelser, som han så villigt meddelar andra, då han består rika och frikostiga gåvor på Guds folk? Hon erkänner, att hon väl ingen fordran har på hans ynnest, men hon fortsätter likväl att be om en smula av hans överflöd. En sådan tro och uthållighet var utan like. Ibland Guds gynnade folk fanns det få personer, som satte ett så högt pris på Förlossarens välgörenhet och makt. rätt

(304)Jesus hade nyligen lämnat sitt arbetsfält, emedan de skriftlärde och fariséerna sökte att bringa honom om livet; men här möter han en kvinna, som tillhör ett föraktat och olyckligt folk, vilket inte hade blivit välsignat med Guds Ords ljus. Men hon låter sig genast påverkas av Kristi gudomliga inflytande och hyser fullkomligt tillförsikt om, att han är i stånd till att ge henne det nådesbevis, som hon ber om. Ingen nationell eller religiös fördom eller stolthet har något inflytande på hennes handlingssätt, och hon erkänner Jesus obetingat att vara Förlossaren, som är i stånd till att göra allt, vad hon ber honom om. Frälsaren är tillfreds härmed. Han har prövat hennes tillit till sig, och han uppfyller nu hennes bön och fulländar sin undervisning för lärjungarna. Han säger, i det att han vänder sig till henne med en kärleksfull och mild åtbörd: ”’Kvinna, din tro är stor.” I samma stund blev hennes dotter helad, och den onde anden besvärade henne inte mera. Kvinnan gick bort i tro på sin Frälsare och gladde sig över, att hennes bön blivit hörd. rätt

(304)Detta var det enda underverk, som Jesus gjorde på denna resa. Han gick till Tyri och Sidons trakter i ändamål att utföra denna handling. Han önskade att hjälpa den lidande kvinnan och på samma gång att lämna ett exempel till nytta för sina lärjungar, när han inte längre kunde vara ibland dem, i det att han visade barmhärtighet mot den kvinna, som tillhörde ett främmande folk. Han önskade att leda dem bort från deras judiska isolering och själviskhet och att väcka intresse hos dem till att arbeta för andra nationer. Denna Kristi handling öppnade deras sinnen mera fullständigt för det arbete, som de sedermera skulle uträtta bland hedningarna. Då judarna efteråt än mera hårdnackat vände sig bort från lärjungarna, emedan de förkunnade, att Jesus var världens Frälsare, och då den stängande skiljemuren mellan judar och hendingar bröts ned genom Kristi död, hade den undervisning, som Jesus vid detta och andra likande tillfällen meddelade för att visa, att evangeliii verk inte skulle inskränkas av bruk och nationalkänslor, stort inflytande på Kristi representanter och tjänade till att vägleda dem i deras verksamhet. rätt

nästa kapitel