Jairi dotter

(318)Då Jesus kom tillbaka över sjön med sina lärjungar, väntade en stor folkskara på honom, och de hälsade honom med mycken glädje. Ryktet om hans ankomst utbreddes vida omkring, och folket hade församlat sig i stora skaror för att lyssna till hans undervisning. Där fanns rika och fattiga, höga och låga, fariséer, rabbiner och lagkloka, alla var angelägna om att höra hans ord och se hans underverk. Som vanligt var det många sjuka närvarande, hemsökta på olika sätt, som bad honom om hjälp. rätt

(318)Till slut lämnade Jesus mängden för att inta någon försfriskning i Levi hus; ty han var trött och utmattad av sitt verk att undervisa och helbrägdagöra. Men folket trängde fram till dörren och bragte sina sjuka, krymplingar och vansinniga till honom, så att han skulle bota dem. Medan han satt vid bordet, kom Jarius, som var föreståndare för en synagoga, och föll ned för hans fötter och sade: ”’Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så blir hon frisk och får leva.’” (Markusevangeliet 5:23) rätt

(319)Fadern var svårt bedrövad; ty de bästa läkare hade förklarat, att hans barn inte skulle överleva. Jesus sökte genast att uppfylla den bedrövade faderns bön och gick med honom till hans hem. Lärjungarna förundrade sig över, att han så villigt uppfyllde den stolte föreståndarens bön. Änskönt han inte bodde långt borta, tog det likväl lång tid att komma fram; ty folket trängde honom från alla kanter, begärliga efter att se den Store Läraren, som hade väckt så mycken hänryckning, och fulla av längtan efter att ådra sig hans uppmärksamhet och erhålla hans hjälp. Den bekymrade fadern sökte att bana sig väg genom skaran. Men Jesus, som hade medlidande med folket och beklagade deras andliga mörker och lekamliga elände, stannade då och då för att hjälpa dem. Emellanåt lyftes han nästan från jorden av den böljande människomassan. rätt

(319)I skaran fanns en fattig kvinna, som i tolv långa år hade lidit av en skjukdom, som gjorde livet väldigt svårt för henne. Hon hade gett ut hela sin förmögenhet till läkare och för läkemedel i hopp om att bli befriad från det besvärliga onda; men det var alltsammans förgäves. De förklarade, att sjukdomen var obotlig och att döden var viss. Men hennes hopp upplivades, då hon hörde, hur märkvärdigt Jesus helbrägdagjorde. Hon trodde, att om hon kunde komma i hans närhet, skulle han förbarma sig över henne och återställa hennes hälsa. Full av smärta och väldigt svag, kom hon till sjöstranden, där han undervisade, och sökte att tränga sig genom skaran, som omringade honom. Men hon blev ständigt stött till sidan och började att ge upp hoppet om att nå honom. Då kom Jesus, trängande sig genom folkmängden, nära intill henne. rätt

(320)Nu hade det gyllene tillfället kommit. Hon var i den Store Läkarens närhet. Men mitt i all denna förvirring kunde hon inte tala så, att han kunde höra henne, och hon såg bara hans form, då han gick förbi. Hon fruktade för, att det sista tillfället till att erhålla hjälp nu skulle gå förlorat, och hon trängde sig därför fram, under det att hon sade till sig själv: Om jag bara kommer vid hans kläder, blir jag helad. Hon begagnade tillfället, då han gick förbi, räckte ut sin hand och rörde vid fållen på hans klädnad. Men i samma ögonblick märkte hon, att sjukdomen hade försvunnit. Hälsa och styrka trädde i stället för svaghet och smärta. Hon hade samlat alla sina troskrafter, i det att hon rörde vid Jesus, och hon blev frisk. rätt

(320)Med tacksamt hjärta sökte hon därpå att avlägsna sig från skaran. Men Jesus stannade plötsligt, och allt folket följde hans exempel: Han vände sig om, såg omkring sig med en genomträngande blick och frågade med en röst, som alla kunde höra: ”’Vem var det som rörde vid mig?’” (Lukasevangeliet 8:45) Folket såg på honom med förundran över detta spörsmål, och det var i sanning en besynnerlig fråga, eftersom skaran trängde honom från alla kanter och drog honom hit och dit. rätt

(321)Petrus, som alltid var färdig till att tala, säger, så snart han hade övervunnit sin förvåning: ”’Mästare, folkmassan trycker och tränger sig inpå.’” Men Jesus svarade: ”’Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.’” (Vers 46) Den käre Förlossaren kunde skilja emellan trons beröring och beröringen från den likgiltiga skaran. Han kände noga till alla omständigheterna vid detta tillfälle och önskade inte att låta ett sådant exempel på tro och förtröstan passera utan att omtala det. Han önskade att tilltala den ödmjuka kvinnan med några tröstefulla ord, vilka kunde bli en källa till glädje för hennes hjärta. rätt

(321)I det att Jesus såg på kvinnan, vidhöll han sin önskan om att få veta, vem det var som rörde vid honom. Då hon märkte, att det var förgäves att dölja sig, kom hon självande fram och föll ned inför hans fötter. I hela mängdens åhörande omtalade hon för Jesus sin enkla berättelse om sitt långa och tröttsamma lidande och om, hur hon ögonblickligen hade erhållit hjälp, då hon rörde vid fållen på hans klädnad. Hennes berättelse avbröts av tacksamhetstårar, i det att hon gladde sig över den fullkomliga hälsa, som hon inte hade känt till under tolv långa år. Istället för att bli vred över hennes djärvhet, prisade Jesus hennes handling, då han sade: ”’Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid.’” (Lukasevangeliet 8:48) Genom dessa ord upplyste Jesus alla de närvarande om, att det inte var beröringen av hans kläder, som hade frälst henne, utan att det var den uppriktiga tro, som hade vänt sig till honom och innerligt bett om hans gudomliga hjälp. rätt

(322)Denna kvinnas handlingssätt framställer sann kristlig ro. För att kunna utöva tro är det inte absolut nödvändigt, att känslorna skall vara påverkade, så att personen blir djupt rörd. Ej heller är det nödvändigt för att erhålla bönhörelse av Herren, att våra böner skall vara stojande eller beledsagas av häftiga åtbörder. Det är sant, att Satans anfall ofta är orsaken till, att det blir en så häftig kamp mot tvivel och otro i den bedjandes hjärta, att han ovillkorligen framträder inför Gud med starka rop och tårar, och det är sant, att den ångerfulla själens syndakänsla stundom är så stark, att ångern blir lika djup, som synden har varit stor, så att den frambringar själskval, vilka yttrar sig i rop och djupa suckar, som den barmhärtige Frälsaren medlidsamt hör. Men Jesus uraktlåter inte att besvara trons stilla bön. Den som uppriktigt tar Gud på hans ord och trängtar efter att komma i förbindelse med Frälsaren, skall också erhålla hans välsignelse. rätt

(322)Tron verkar omedelbart och är mäktig i sina följder. Många, som bekänner sig till att följa Kristus och genom Guds Ord ha kunskap om sanningen, saknar den barnsliga tillit, som är en väsentlig del av Jesu religion. De tränger sig inte fram med den ödmjuka, innerliga tro, som bringar Guds helande kraft in i själen. De tillåter det kalla tvivlet att tränga in och försvaga deras förtroende. Den, som vill förstå allting, innan han övar sig i att tro, skall aldrig erhålla Guds välsignelse. ”Tron är en övertyglese om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” [Hebréerbrevet 11:1] rätt

(323)Den sjuka kvinnan trodde, att Jesus kunde återställa hennes hälsa, och ju mera hon tänkte därpå, desto fastare blev dennes övertygelse, att hennes sjukdom skulle försvinna, när hon endast rörde vid hans kläder. Till svar på hennes uppriktiga tro uppfyllde den Gudomlige Läraren hennes bön. Detta tjänar till uppmuntran för sådana personer, som är besvärade av synden. Liksom Kristus tog bort den lekamliga svagheten, likaså skall han också frälsa den ångerfulla själ, som åkallar hans namn. Tron, som berör honom, bringar den efterlängtade syndaförlåtelsen, som fyller själen med tacksamhet och glädje. rätt

(323)Det som föregick, medan Jesus stannade, var så utomordentligt intressant, att till och med den bekymrade fadern tålmodigt gav akt därpå och betraktade det med djupt intresse. Då kvinnan, som var återställd, gick bort med glädje, uppmuntrade det honom till att tro ändå mera fast på, att Jesus var i stånd till att uppfylla hans egen bön och göra hans dotter helbrägda. Hoppet stärktes i hans hjärta, och han bad nu Frälsaren om att skynda sig med honom hem till hans hus. Men under det att de gick vidare, trängde en person sig genom mängden med ett budskap till Jairus och omtalade för honom, att hans dotter var död, och att det var till ingen nytta att vidare besvära Mästaren. Jesu medlidsamma öra uppfångade de ord, som nästan utsläckte den bedrövade faderns förhoppningar. Frälsarens hjärta händrogs till den bekymrade fadern, och han sade till honom: ”’Var inte rädd. Tro endast, så får hon liv igen.’” (Lukasevangeliet 8:50) rätt

(323)Då Jairus hörde dessa förhoppningsfulla ord, trängde han sig närmare intill Jesus, och de skyndade sig hem till hans hus. Frälsaren tillstadde inte, att någon kom in med honom i rummet, där det döda barnet låg, med undantag av några av hans förtroligaste lärjungar tillika med föräldrarna. De personer, som sörjde visade stor bedrövelse; men Jesus tillrättavisade dem och sade: ”’Gråt inte. Hon är inte död, hon sover.’” Kvinnorna, som i överensstämmelse med landets bruk var hyrda till att visa en utvärtes sorg, blev förargade över den enkle främlingens anmärkning och de frågade, vad rättighet han hade till att befalla dem att upphöra med sin veklagen över den döda flickan, och att påstå, att hon ännu levde. De hade sett, hur döden hade förvandlat det levande barnet till en gestalt utan medvetande och i vilken pulsen hade upphört att slå. De hånlog åt Jesu ord, medan de lämnade rummet på hans befallning. Frälsaren närmade sig sängen, ledsagad av barnets fader och moder samt Petrus, Jakob och Johannes. Han tog flickans hand i sin och talade på det väl bekanta språk, som hennes föräldrar brukade, dessa ord: ”’Lilla flicka, jag säger dig, stå upp!’” (Markusevangeliet 5:41) rätt

(324)En rörelse genomfor strax hela kroppen. Pulsen slog åter i de blå ådrorna; de bleka läpparna öppnade sig med ett leende; bröstet höjde sig, i det att andedräkten kom tillbaka; de stela ögonlocken öppnade sig vitt, som om hon hade vaknat upp ur en sömn, och de mörka ögonen såg sig omkring med förundran. Flickan uppstod, svag efter sin långa sjukdom, men fullkomligt återställd. Hon gick långsamt över golvet, medan föräldrarna grät av glädje. Jesus bjöd, att man skulle ge henne mat och föreskrev hela familjen, att de inte skulle omtala för någon, vad som hade skett. Men inte desto mindre blev det berykat vitt och brett, att han hade uppväckt den döda flickan till livet. Många var närvarande, då barnet dog, och då de sågo, att hon åter var levande och frisk, var det omöjligt att hindra dem från att omtala det märkvärdiga underverk, som den Store Läkaren hade utfört. rätt

nästa kapitel