Lövhyddohögtiden.

(337)Tre gånger om året skulle judarna församlas i Jerusalem för att tillbe. Jesus hade inte övervarit många av dessa sammankomster på grund av judarnas hat. Då han vittnade i synagogan, att han var livets bröd, föll många av hans hanhängare ifrån och förenade sig med fariséerna för att ge akt på honom och utspionera, vad han företog sig, i hopp om att finna en orsak för att kunna döma honom till döden. rätt

(337)Josefs söner, som man ansåg för Jesu bröder, var illa till freds med, att så många av hans lärjungar lämnade honom, och då lövhyddohögtiden närmade sig, sökte de att förmå Jesus till att gå upp till Jerusalem och framställa sig för föreståndarna samt tillägna sig den myndighet, som med rätta tillhörde honom, om han verkligen var Messias. rätt

(338)Jesus svarade dem med allvarlig värdighet: ”’Min tid är inte ännu kommen, men eder tid är alltid redo. Världen kan inte hata eder, men mig hatar hon, ty jag vittnar om henne, att hennes verk är onda. Gå Ni upp till denna högtid! jag går inte upp till denna högtid, ty min tid är inte ännu fullbordad.” (Johannesevangeliet 7:6-8) Världen älskar dem, som liknar den. Men kontrasten mellan Kristus och världen var för starkt i ögonenfallande, därför kunde det inte förekomma någon harmoni mellan dem. Hans lära och tillrättavisning för synden uppväckte världens hat emot honom. Frälsaren visste, vad som väntade honom i Jerusalem. Han visste, att judarnas ondska snart skulle bringa döden över honom; men det var inte Guds vilja, att han skulle påskynda denna händelse genom att utsätta sig själv för deras samvetslösa hat före tiden. Han skulle tålmodigt invänta den betämda tiden. rätt

(338)Vid lövhyddohögtidens början gjordes anmärkningar om Jesu frånvaro. Fariséerna och synagogsförståndarna väntade ängsligt på hans ankomst, i det att de hoppades på ett tillfälle till att fördöma honom för ett eller annat, som han skulle säga eller göra. De sporde ivrigt: ”Var är den där mannen?” Men ingen visste det. En tvist uppstod snart ibland folket angående Jesus. Många försvarade honom frimodigt såsom en person, vilken var utsänd av Gud, medan anda bittert anklagade honom för att vara en bedragare. rätt

(338)Emellertid hade Jesus obemärkt kommit till Jerusalem. Han hade valt en avsides väg för att undgå de resande, som begav sig till staden från alla håll. Mitt i högtiden, då folket stred allra mest om honom, gick Jesus helt lungt in på templets förgård och stod inför folkskaran såsom en, vilken besatt erkänd myndighet. Folket trodde, att Jesus inte tordes visa sig ibland dem i översteprästernas och föreståndarnas närvaro. Hans plötsliga och oväntade uppträdande förvånade dem därför mycket, så att den häftiga strid, som de hade deltagit i, avlöstes av ögonblicklig tystnad. De förundrade sig över hans frimodiga och vördnadsbjudande handlingssätt mitt ibland så många högtstående män, som törstade efter hans blod. rätt

(339)Medan Jesus sålunda stod inför folket, och allas ögon var riktade på honom, tilltalade han dem på ett sätt, som ännu aldrig någon människa hade gjort. Hans kunskap var större än de lärda prästernas och de äldstes, och han uppträdde med en myndighet, som de aldrig hade vågat att visa. Samma män, som nyligen hade varit uppeggade till ett våldsamt hat och varit färdiga att lägga händerna på Kristus vid första tillfälle, lyssnade nu med spänd uppmärksamhet till hans ord och kände sig alldeles oförmögna till att göra honom något ont. Allas uppmärksamhet var nu fäst på honom, alla andra intressen åsidosattes för närvarande. Folkets hjärtan bävade av fruktan, medan de lyssnade till hans gudomliga ord. rätt

(339)Hans yttrande visade, att han var väl bekant med alla delar av lagen, och att han framför någon annan förstod att uttolka Skriften. Den ene frågar den andre: ”Hur kan denne förstå Skriftens lärdom, då han inte är lärd? Några, som är mindre bekanta med Hans tidigare liv, frågar, i vilken skola han erhållit undervisning. Till slut återvinner föreståndarna sin själsnärvaro så mycket, att de frågar honom, vad rätt han har till att lära folket med sådan auktoritet. De söker att vända mängdens uppmärksamhet bort från Jesus till detta spörsmål, hurvida han har rättighet till att lära, samt till deras egen värdighet och myndighet. Men Jesus besvarar deras spörsmål med överbevisande kraft: rätt

(340) ”’Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin ege ära, men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och ingen orättfärdighet finns i honom.” (Johannesevangeliet 7:16-18) Jesus förklarar här, att hans himmelske Fader är källan till all styrka och grunden till all vishet. Ingen naturlig gåva eller mänsklig lärdom kan träda i stället för kunskap om Guds vilja. Villighet till att åtlyda Herrens bud öppnar hjärtat för Guds sanning och leder människorna till att rannsaka den med ett sådant sinnelag att de blir i stånd till att skilja på den, som talar för Gud, och den, som talar för sin egen ära och fördel, så som de stolta fariséerna och prästerna gjorde. rätt

(340)Jesus talade om lagen. Han stod rakt framför personer, som nitälskade starkt för lagen, men uraktlät eller struntade i att följa dess föreskrifter i sina liv. Dessa människor förföljde Jesus, som så klart framhöll Guds buds helighet, men som befriade dem från de meningslösa inskränkningar, vilka de hade omgivit dem med. Sedan Jesus hade botat den förlamade mannen på sabbaten, hade fariséerna fast beslutat sig för att bringa honom om livet och väntade begärligt på ett tillfälle att utföra sin plan. Jesus genomskådade deras avsikter och sporde dem: rätt

(340) ”Har inte Mose gett er lagen? Och ingen av er håller lagen. Varföre vill ni döda mig?’” Genom dessa ord sökte de att inbilla folket, att alla Jesu märkvärdiga gärningar utfördes genom onda andar. De önskade också att avvända folkets tankar från de ord av Jesus, som uppenbarade, att deras avsikt var att slå ihjäl honom. rätt

(341)Men Jesus svarade och sade till dem: ”’En enda gärning gjorde jag, och ni blev alla häpna. Därför att Mose har gett er omskärelsen – egentligen kommer den inte från Mose utan från fäderna – så om ni en människa på en sabbat.” (Verserna 21, 22) Jesus hänvisade till, hur han hade botat den sjuke på sabbaten, och visade, att det var i överensstämmelse med sabbatsbudet. Om det var tillåtet att omskära en människa på sabbaten, måste det visserligen vara rätt att hjälpa de nödlidande, att göra ”hela människan frisk på en sabbat.” Han sade: ”Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!’” (Johannesevangeliet 7:24) Den frimodighet, varmed Jesus försvarade sig och uttolkade lagens andliga betydelse, bragte rådsherrarna till tystnad och förmådde många av dem, som hörde honom, att säga: ”’Är det inte den mannen som de vill döda? Nu talar han öppet, och de säger ingenting till honom. Har då rådsherrarna verkligen blivit övertygade om att han är Messias?” (verserna 25, 26) Många av dem, som bodde i Jerusalem, och som inte var ovetande om det judiska rådets avsikter angående Jesus, var starkt påverkade av hans lära och hans heliga och vördnadbjudande uppträdande samt var böjda för att anamma honom som Guds Son. rätt

(341)De var inte uppfyllda av bitter fördom och bittert hat som prästerna och rådsherrarna. Men Satan stod färdig att ingjuta tvivel i deras hjärtan och att framlägga frågor i deras tankar, om denne man var Guds Son, eftersom han var av så ringa härkomst. Många hade fått det intrycket, att Messias inte skulle stå i något naturligt släktskap med människor, och det var obehagligt för dem att tänka på, att en, som växt upp fattig och obemärkt, skulle bli Israels mäktige konung, som de hade väntat på. Därför sade de ibland sig själva: ”Varifrån den här mannen är, det vet vi, men när Messias kommer vet ingen varifrån han är.’” (Vers 27) Dessa människors hjärtan var tillslutna för de profetior, som visade, hur och när Kristus skulle komma. rätt

(342)Medan de sålunda vacklade mellan tvivel och otro, uppfångade Jesus deras tankar och svarade dem så här: ”’Ja, mig känner ni och vet varifrån jag är. Men jag har inte kommit av mig själv, utan det finns en som har sänt mig, en som är trovärdig, och honom känner ni inte. Jag känner honom, eftersom jag är av honom och han har sänt mig.’” (Johannesevangeliet 7:28, 29) De påstod, att de visste, varifrån Jesus kom, medan de i verkligheten var alldeles ovetande därom och var inhöljda i andligt mörker. Om de hade levat i överensstämmelse med Faderns vilja, skulle de ha känt hans Son, då han uppenbarades för dem. rätt

(342)Jesu ord överbevisade många av hans åhörare; men de ökade rådsherrarnas vrede, och dessa försökte att gripa honom. ”… men ingen bar hand på honom, eftersom hans stund ännu inte hade kommit. Bland folket kom många till tro på honom, och de sade: ’När Kristus kommer, skall väl han göra fler tecken än den här mannen har gjort?’” (Verserna 30, 31) rätt

(342)Jesus stod inför sina fiender med en lugn värdighet, i det att han talade om sin sändning till världen och uppenbarade fariséernas och rådsherrarnas dolda synder och mordiska avsikter. Änskönt dessa höga personer gärna skulle ha tillslutit hans mun och dödat honom på platsen, blev de likväl förhindrade därifrån genom ett osynligt inflytande, som satte en gräns för deras vrede och sade till dem: ”Hit skall du gå, men inte längre.” rätt

(343)Jesu ord fastnade i många hjärtan och bar sedan en rik skörd, liksom säden vilken såddes i den goda jorden. Spionerna, som var spridda här och där i folkmängden, berättar för rådsherrarna, prästerna och de äldste, att Jesus vinner mycket inflytande bland folket, och att många redan erkänner, att de tror på honom. Prästerna lägger därför hemliga planer för att fängsla Jesus. Men de ordnar det så, att de skall gripa honom, när han är ensam; ty de vågar inte utsätta sig för de följder, som det kunde medföra att gripa honom i folkets närvaro. Jesus, som märkte deras onda avsikter, förklarar med högtidliga ord: ”’Ännu en kort tid är jag hos er, innan jag går till honom som har sänt mig. Ni skall söka efter mig och inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma.’” (Johannesevangeliet 7:33, 34) Världens Frälsare skulle snart finna en tillflyktsort för sina fienders förföljelser, där deras förakt och hat inte var i stånd till att skada honom. Han skulle uppstiga till sin Fader och åter äras av änglarna – och dit kunde hans motståndare aldrig komma. rätt

(343)Lövhyddohögtiden firades för att ihågkomma den tid, då hebréerna bodde i tält under sin resa i öknen. Så länge den stora högtiden varade, skulle folket lämna sina hem och bo i hyddor, som byggdes av grenar av gran- och furuträd samt av myrten. Dessa lövhyddor byggdes stundom på hustaken och på gatorna; men oftare uppförde man dem utanför stadsmurarna i dalarna och på höjderna. Spridda åt olika håll utgjorde dessa hyddor en högst pittoresk anblick. rätt

(343)Högtiden varade en vecka, och under hela denna tid rådde stor glädje och festlighet i templet. Offringarna föregick med stor prakt, och musikens toner blandade sig med folkets pris och jubelrop. Så snart det dagades, blåste prästerna länge och starkt i sina silverbasuner, och folket svarade med sina basuner, och deras glädjesrop ljöd från de gröna hydorna över höjderna och dalarna och hälsade högtidsdagen välkommen. Därpå drog prästen ett krus vatten ur Kidrons bäck och lyfte det högt upp under basunernas ljud, medan han steg upp för templets breda trappor och höll takt med musiken med långsamma och avmätta steg, i det han sjöng: ”Våra fötter skall stå i dina portar, Jerusalem.” rätt

(344)Prästen bar kruset till altaret, som stod i templets förgård. Här fanns två silverkar, och det stod en präst vid varje kar. Vattnet i kruset hälldes i det ena karet, och ett krus vin i det andra, och innehållet av båda flöt genom ett rör ned till Kidron och leddes vidare till Döda Havet. Denna ceremoni med det heliga vattnet skulle föreställa den källa, som flöt ut ur klippan för att vederkvicka hebréerna i öknen. Därpå ljöd den jublande sången: rätt

(344) ”Herren är min klarhet och min lovsång.” ”Med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor.” (Jesaja 12:2, 3) Hela den stora församlingen deltog med musikinstrument och djupt tonade basuner i musiken, medan skickliga sångare ledde den stora, harmoniska lovsången. rätt

(345)Festen blev firad med ojämförlig prakt. Om natten lyste templet och förgården så kraftigt av konstgjorda belysningsmedel, att hela staden upplystes därav. Musiken, de svajande palmgrenarna, de glädjefulla jubelropen, den stora folksamlingen, som rörde sig hit och dit i skenet, som strömmade ur från hänglamporna, prästernas glimrande dräkter, de högtidliga ceremonierna – allt detta bidrog till att frambringa en anblick, som gjorde ett djupt intryck på alla åskådare. rätt

(345)Festen nalkades sitt slut. Morgonen grydde på den sista av dessa stora högtidsdagar, och folket var nu uttröttat av den långvariga festen. Då hov Jesus plötsligt upp sin röst med en stämma, som ljöd klart genom templets förgård: ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall, strömmar av levande vatten flyta, som Skriften säger.’” (Johannesevangeliet 7:37, 38) Folkets tillstånd gjorde denna inbjudning märkbart betydelsefull. De hade deltagit i den prakt och i de högtidligheter, som nu snart var slut. Deras ögon hade blivit bländade av de mångfaldigt färgade ljusen, och deras öron hade lyssnat till den härligaste musik. Men det fanns dock här ingenting, som uppfyllde andens behov eller tillfredsställde den törstande själen med det vatten, som inte förgås. Jesus inbjöd dem att komma och dricka av livets källa, som i dem skulle bli en uppvällande källa till evigt liv. rätt

(346)Prästen hade denna morgon utfört den högtidliga ceremonin, som var en sinnebild på öknens klippa, vilken blev slagen, så att vattnet strömmade ut av den. Denna klippa var en bild på Kristus. Hans ord var livets vatten. Medan Jesus sålunda talade till folket, fylldes deras hjärtan med en förunderlig känsla av vördnad, ja, många var färdiga att med den samaritiska kvinnan utropa: ”ge mig det vattnet, så att jag inte blir törstig”. rätt

(346)Den gudomlige Lärarens ord framställde evangelium på ett betydelsefullt sätt. Mer än aderton hundra år har gått, sedan Jesu läppar uttalade dessa ord i flera tusen törstande själars åhöro. Men de är lika tröstefulla, uppmuntrade och hoppingivande för våra hjärtan i dag, som för dem, vilka anammade dessa ord i det judiska templet. Jesus kände till det mänskliga hjärtats behov. En tom prakt, rikedom eller ära kan ej tillfredsställa hjärtat. ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” Rika och fattiga, höga och ringa – alla är välkomna! Han lovar att uppliva det nedtryckta sinnet, att trösta de bedrövade och att gi de missmodiga hopp. Många av dem, som hörde Jesus vid detta tillfälle, var bedrövade över felslagna förhoppningar. Några närde en hemlig sorg, medan andra sökte att tillfredsställa själens oroliga trånande efter denna världens ting och mänskligt beröm. Men när de hade vunnit allt detta, erfor de, att de hade grävt en brunn, från vilken de ej kunde erhålla något att släcka sin brännande törst med. Mitt under den härliga scenens prakt och glimmer var de missnöjda och bedrövade. Detta plötsliga rop: ”’Om någon törstar” – väcker dem ur deras sorgmodiga sinnesstämning, och när de hörde de ord, som följde strax därpå, tändes nytt hopp i deras hjärtan. De vänder sina blickar till Livgivaren, som står inför dem i sitt majestät. Hans gudomlighet utstrålar genom hans mandom och uppenbarar hans himmelska kraft med ord, som gör ett djup intryck på deras hjärtan. rätt

(347)Kristi rop till törstande själar ljuder ännu i dag. Det ljuder för oss med än större kraft än till dem, som hörde det i templet på Lövhyddohögtidens sista dag. Jesus erbjuder de trötta och betungade att dricka det eviga livets vatten. Han bjuder dem till att söka vila hos honom. Han vill bära deras bördor; han vill skänka dem frid. Jesaja beskrev Kristus flera hundra år före hans ankomst såsom ”en tillflykt i stormen… ett skydd mot störtskuren” och ”som skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.” (Jesaja 32:2) Alla, som kommer till Kristus, erhåller hans kärlek i sina hjärtan, vilken är det vatten, som uppväller till evigt liv. De, som erhåller denna kärlek, förmedlar den åter till andra genom goda gärningar, kristliga råd och ett exemplariskt leverne. rätt

(347)Dagen var ändad, och fariséerna och de äldste väntade otåligt på underrättelser från sina tjänare, som blivit utsända för att gripa Jesus. Men deras sändebud kom igen utan honom. De tillfrågades med vrede: ”’Varför har ni inte fört hit honom?’” (Johannesevangeliet 7:45) Tjänarna svarade med djupt allvar: ”’Aldrig har någon människa talat som han.’” (Vers 46) Dessa människors hjärtan hade blivit förhärdade genom övandet av våld och förbrytelser. Men de var dock inte så känslolösa och förhärdade som prästerna och de äldste, vilka själviljande och uppsåtligt vände sig bort från ljuset och överlämnade sig åt ondska och missunnsamhet. rätt

(347)Dessa tjänare hade hört Jesu ord i templet; de hade erfarit det förunderliga inflytande, som gick ut från honom, och deras hjärtan blev besynnerligt rörda därav, och de kände sig dragna till honom, som de fått befallning att gripa som en förbrytare. De var ej i stånd till att utföra det uppdrag, som prästerna och de äldste hade givit dem. De hade inte mod att lägga händer på den heliga person, som stod inför dem, vilkens ansikte lyste av himmelsk glans, då han förkunnade frälsningens ord. När de såsom ursäkt för att inte ha åtlytt prästernas befallning sade: ”’Aldrig har någon människa talat som han”, blev fariséerna förbittrade över, att även lagens tjänare skulle komma under denne galileiske bondes inflytelse och ropade med vrede: ”’Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i Stora rådet eller bland fariséerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad.’” (Johannesevangeliet 7:47-49) Därefter begynte de genast att lägga planer för hans ögonblickliga fördömande och avrättande; ty de fruktade för, att om han fick vara i fred längre, skulle han vinna hela folket. De var eniga om, att den enda utvägen för dem var att så hastigt som möjligt bringa honom till tystnad. rätt

(348)Men Nikodemus, den farisée, som hade kommit till Jesus om natten, och av honom blivit överbevisad om den nya födelsen, steg frimodigt fram och sade: ”’Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?’” (Vers 51) De församlade var tysta en stund. Nikodemus var en rik man och hade stor inflytelse. Han var lärd och innehade en hög ställning bland de överste. Han talade sanning, och denna gjorde ett djupt intryck på fariséerna. De kunde ej döma en människa, utan att förhöra henne. Men detta var ej den enda grunden till, att dessa stolta föreståndare blev förvirrade, då de såg på honom, som så frimodigt försvarade rättvisan. De blev förvånade och förtretade över, att en av deras egna hade fått ett sådant djupt intryck av Jesus, att han offentligen försvarade honom i rådet. Men så snart de repade sig från sin förvåning, tilltalade de honom med bittert hån: ”’Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.’” (Johannesevangeliet 7:52) De var dock ej i stånd till att genomdriva sina planer till att döma Jesus, utan att förhöra honom. För närvarande var de besegrade och nedslagna, och: ”Sedan gick var och en hem till sitt”. rätt

nästa kapitel