Gå, och synda icke härefter.

(349)Tidigt påföljande morgon kom Jesus ”tillbaka till tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.” (Johannesevangeliet 8:2) rätt

(349)Under det att Jesus var sysselsatt med att lära folket, förde de skriftlärde och fariséerna till honom en kvinna, som de anklagade för att ha begått hor, och sade till honom: ”’Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?’ Detta sade de för att snärja honom och ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken” (Johannesevangeliet 7:4-6), som om han inte hörde, vad de sade. rätt

(350)De skriftlärde och fariséerna hade kommit överens med varandra om, att framlägga denna sak för Jesus; ty de tänkte, att vad han än skulle säga med avseende därpå, kunde de nog finna någon orsak att anklaga honom därför. Om han frikände kvinnan, tänkte de anklaga honom för, att han föraktade Mose lag, samt fördöma honom därför; och om han förklarade, att hon var skyldig att dö, ämnade de anklaga honom hos romarna såsom en, vilken väckte uppror och tillägnade sig en myndighet, som allena tillhörde dem. Men Jesus visste full väl, med vilken avsikt de framlade denna sak för honom. Han läste deras hjärtans hemliga tankar och kände karaktären och levnadshistorien åt varenda människa, som kom till honom. Han låtsades inte bekymra sig om fariséernas spörsmål; medan de talade och trängde sig omkring honom, böjde han sig ned och skrev med sitt finger i sanden. rätt

(350)Fastän Jesus gjorde detta utan någon synbar avsikt, skrev han dock i sanden med tydliga bokstäver de olika synder, som kvinnans anklagare var skyldiga till, begynnande med den äldste och slutande med den yngste. Till slut blev fariséerna otålmodiga över Jesu likgiltighet och över hans långa dröjsmål med att besvara den fråga, som de hade framlagt för honom, och de begynte att tränga sig omkring honom. Men när deras ögon föll på de ord, han hade skrivit i sanden, betogs de av förvåning och förskräckelse. Folket, som var vittne härtill, märkte, att deras ansiktsuttryck plötsligt förvandlades, och trängde sig omkring för att se, vad fariséerna såg med ett sådant uttryck av skam och förfäran. Många av dem, som sålunda samlades omkring Jesus, läste även, vad han hade skrivit om de hemliga synder, som hade begåtts av dessa människor, vilka anklagade den framförda kvinnan. rätt

(351)Då reste Jesus sig upp och sade till dem: ”’Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och skrev på marken.” (Johannesevangeliet 8:7, 8) Anklagarna såg, att Jesus ej allenast kände deras hemliga synder, som de hade begått, utan även visste, med vilken avsikt de framlade denna sak för honom, samt att han i sin förunderliga visdom hade omstörtat deras hemliga planer. De befarade nu, att Jesus skulle uppenbara deras synder för alla, som var närvarande, och: ”När de hörde detta och kände sig överbevisade av samvetet, gick de ut, den ene efter den andre, de äldste först ända till de sista, och Jesus blev lämnad ensam med kvinnan, som stod kvar där.” (Johannesevangeliet 8:9, Reformations-Bibeln) rätt

(351)Det fanns ingen bland kvinnans anklagare, som inte var mera brottslig än den ångerfulla kvinnan, som stod inför dem darrande av blygsel. Sedan fariséerna plötsligt hade lämnat Kristus med förskräckelse och ett ont samvete, stod han upp, såg på kvinnan och sade: ”’Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?’ Hon svarade: ’Nej, Herre, ingen.’ Då sade Jesus: ’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” (Verserna 10, 11) rätt

(352)Jesus ursäktade inte synden, ej heller tystade han ned samvetets röst; men han kom inte för att döma människorna, utan han kom för att omvända syndare till evigt liv. Världen ansåg denna kvinna som en människa, vilken borde föraktas och undvikas; men den rene och helige Jesus nedlät sig till att tala tröstefulla ord till henne och att uppmuntra henne till omvändelse. Det var inte hans verk att fördöma de skyldiga, utan han sökte att tränga ned i det mänskliga eländets och förnedringens djup för att hjälpa upp de fallna och syndiga och att bjuda den darrande och ångerfulla kvinnan att inte synda mer härefter. När kvinnan stod inför Jesus, med nedslaget ansikte under sina anklagares beskyllningar, kände hon sin stora synd och visste, att hennes liv svävade i fara, att ett ord från Jesus ville uppelda skarans vrede, så att de genast skulle stena henne till döds. Hon slår ned sina ögon inför Kristi lugna och genomträngande blick. Nedtryckt av skam, är hon ej i stånd till att blicka upp i hans heliga ansikte. Under det att hon sålunda inväntar den dom, som han kommer att uttala över henne, får hon till sin förvåning höra Jesu ord, som inte bara befriar henne från hennes anklagare, utan även har den verkan, att de avlägsnar sig, överbevisade om större förbrytelser än hennes egen. Sedan de hade gått, hör hon Jesu sorgsna men högtydliga ord: ”’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” Hennes hjärta krossas av ånger och bedrövelse, och fylld med tacksamhet till sin Frälsare, faller hon inför Jesu fötter och uttrycker under snyftningar sitt hjärtas känslor för honom samt bekänner sina synder med osammanhängande ord och bittra tårar. rätt

(352)Detta var inledningen till ett nytt liv hos denna frestade och fallna själ – ett liv i helighet och frid, uppoffrat åt Herrens tjänst. Då Jesus lyfte upp denna kvinna till ett dygdigt liv, utförde han ett större verk, än då han helade den mest ondartade kroppssjukdom; ty han helade en själssjukdom, som medför evig död. Denna ångerfulla kvinna blev en av Jesu uppriktigaste vänner. Hon återgällde hans medlidsamhet och förlåtande nåd med självuppoffrande kärlek och tillgivenhet. När hon sedermera stod vid korsets fot, djupt bedrövad, och såg sin Herres dödskamp och hörde hans smärtsamma rop, kände hon ånyo ett styng i sitt hjärta, ty hon visste, att detta offer var för syndens skull. Det ansvar, hon hade ådragit sig, genom att hennes stora synd hade bidragit till att bringa denna stora smärta över Guds Son, syntes i sanning väldigt stort. Hon kände, att de kval, som genomträngde Frälsarens kropp, var för henne; att blodet, som flöt från hans sår, utgöts för hennes synders utplånande. De suckar, som trängde sig över den döendes läppar, förorsakades av hennes överträdelser. Hennes hjärta erfor en sorg, som övergår all beskrivning. Och hon kände, att endast ett liv av självförsakelse skulle i en ringa mån återgällda det eviga livets gåva, som Jesus hade så dyrt köpt för henne. rätt

(353)Guds fullkomliga rättfärdighet framstår härligt i Jesu karaktär vid denna handling, därigenom att han förlät den fallna kvinnan och uppmuntrade henne att leva ett bättre liv. Själv obekant med syndens besmittelse, beklagar han den svaga och vilsefarande kvinnan och räcker ut sina armar för att hjälpa henne. Medan de egenrättfärdiga och skenheliga fariséerna fördömer den darrande kvinnan, som väntar på döden och den stojande skaran står färdig till att stena henne, säger Jesus, syndares vän, till henne: ”Gå, och synda inte mer!’” rätt

(353)En sann Kristi efterföljare vänder sig inte bort från de vilsefarande med ett kallt hjärta eller överlämnar dem, så att de oförhindrat fortsätter på sin fördärvliga bana. Kristlig kärlek är långsam till att fördöma, snar till att upptäcka ånger, färdig till att förlåta, att uppmuntra, att leda de vilsefarande på dygdens stig och att söka att bevara dem därpå. rätt

(354)Den visshet, som Jesus vid detta tillfälle ådagalade, då han försvarade sig emot sina fienders onda planer, och det vittnesbörd, han gav dem om, att han kände deras livs dolda hemligheter, så väl som den överbevisning, vilken ingav oro i samvetet hos dem, som sökte att bringa honom om livet, var tillräckliga bevis på hans gudom. Jesus framställde också en annan viktig sanning vid detta tillfälle, nämligen att de, som alltid är färdiga att anklaga andra människor, som lätt upptäcker synd hos dem och är nitiska till att föra fram dem inför domen, ofta är mera skyldiga än de, som de anklagar. Många, som bevittnade denna händelse, blev därigenom påverkade till att jämföra Jesu barmhärtighet och villighet till att förlåta med fariséernas oförsonliga sinnelag, som var alldeles främmande för barmhärtighet, och de vände sig till den medlidsamme Frälsaren såsom till en person, vilken ville leda ångerfulla syndare till frid och frälsning. rätt

(354) ”Jesus talad åter till dem och sade: ’Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’” (Johannesevangeliet 8:12) Jesus hade framställt sig själv inför fallna människor såsom en källa av levande vatten, varav alla törstande kunde komma och dricka. De klara ljusen i templet lyste upp hela Jerusalem; och han använde nu dessa ljus för att belysa sitt förhållande till världen. Med klar och tydlig röst vittnade han: ”’Jag är världens ljus.” Liksom de strålande lamporna i templet lyste upp hela staden, likaså upplyser Kristus, som är källan till det andliga ljuset, den mörka värld, som är försänkt i det onda. Hans uppförande gjorde ett så djupt intryck på dem, och hans ord överbevisade dem så kraftigt om sanningen, att det fanns många, som vid detta tillfälle blev överbevisade om, att han i sanning var Guds Son. Men fariséerna, som alltid var färdiga till att säga emot honom, anklagade honom för egenkärlek och sade. ”’Du vittnar om dig själv. Ditt vittnesbörd är inte giltigt.’” Jesus svarade på deras invändning, i det att han på nytt bekräftade sin gudomliga sändning: rätt

(355) ”’Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd giltigt, eftersom jag vet varifrån jag har kommit och vart jag går. Ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går.” (Joh 3:12) De var ovetande om hans gudomliga väsende och mission, emedan de inte hade rannsakat profetiorna om Messias så, som de borde och som de hade ett så gott tillfälle till att göra. De hade inte samröre med Gud och himmelen, och därför kunde de inte förstå Frälsarens verksamhet. Änskönt de hade sett de klaraste bevis på, att Jesus var världens Frälsare, nekade de likväl att öppna sitt hjärta och sitt förstånd för hans vittnesbörd. Ifrån begynnelsen hade de vänt sina hjärtan bort från honom och ville inte tro de kraftigaste vittnesbörd om hans gudomlighet, och som en följd härav blev deras hjärtan mera förhärdade, i det att de beslöt sig för att inte tro eller anamma honom. rätt

(355) ”Ni dömer på människors vis. Jag dömer ingen. Och även om jag dömer är min dom rättvis, eftersom jag inte är ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig.” (Johannesevangeliet 8:15, 16.) Sålunda förklarade Jesus, att han var utsänd av Fadern för att uträtta hans verk. Han hade inte rådfrågat sig med prästerna och de äldste om det verk, han skulle utföra; ty han hade fullmakt från den högsta auktoritet, nämligen från världens Skapare. Jesus hade utfört sitt heliga verk; han hade lärt folket, hade hjälpt de lidande, hade förlåtit synder och renat templet, som var hans Faders hus, och drivit ut alla, som vanhelgade det, från dess heliga portar. Han hade fördömt fariséernas skenheliga liv och tillrättavisat dem för deras hemliga synder, och i allt detta hade han handlat överensstämmande med sin Faders undervisning. Därför hatade de honom och sökte att slå honom ihjäl. Jesus säger till dem: ”’Ni är nerifrån, jag är ovanifrån. Ni är av den här världen, jag är inte av den här världen.” (Vers 23) rätt

(356) ”’När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå att Jag Är och att jag inte gör något av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, eftersom jag gör alltid det som behagar honom.’” (Verserna 28, 29) Dessa ord talade Jesus med genomträngande kraft och tillslöt därigenom för tillfället fariséernas mun, och de åstadkomm, att många, som lyssnade till dem med uppmärksamhet, förenade sig med Jesus och trodde, att han var Guds Son. Till dessa troende själar säger han: ”’Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sannigen, och sanningen skall göra er fria.’” (Johannesevangeliet 8:31, 32) Men till fariséerna, som förkastade honom, och som förhärdade sina hjärtan emot honom, säger han: ”’Jag går bort, och ni kommer att söka mig, men ni kommer att dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma.’” (Vers 21) rätt

(356)Men fariséerna fäste sig vid de ord, som han talade till dem, vilka tog bokstavligt, och gjorde anmärkningar om dem, sägande: ”’Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?’” (Vers 33) Jesus betraktade dessa människor – slavar under otro och bitter ondska, vilkas hjärtan var uppfyllda av hämndlystnad – och svarade dem: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Var och en som gör synd är syndens slav.” (Vers 34, Reformations-Bibeln) De låg i den värsta träldom och behärskades av det onda. Jesus sade till dem, att om de vore Abrahams sanna barn och levde i lydnad för Gud, skulle de inte söka att slå ihjäl en person, som talade sanningen, vilken Gud hade givit honom. På detta sätt gjorde de inte Abrahams gärningar, änskönt de påstod, att han var deras fader. rätt

(357)Jesus förnekade med starkt eftertryck, att judarna följde Abrahams exempel. Han sade: ”Ni gören eder faders gärningar.” Fariséerna förstod till en del hans mening, och sade: ”Vi är inte födda genom äktenskapsbrott, vi hava en enda Fader, nämligen Gud.” Men Jesus svarade dem: ”Vore Gud eder Fader, så älskaden Ni ju mig, ty från Gud har jag utgått och kommit, och jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig.” (Vers 42) Fariséerna hade vänt sig från Gud och nekat att erkänna hans Son. Hade deras hjärtan varit mottagliga för Guds kärlek, skulle de ha trott på Frälsaren, som han hade sänt till världen. Jesus uppenbarade djärvt deras hjärtans förskräckliga tillstånd. rätt

(357) ”Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han var en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanningen inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. Men mig tror ni inte, därför att jag säger er sanningen.” (Johannesevangeliet 8:44, 45) Dessa rörande ord talade Jesus sorgmodigt, i det att han tänkte på det förfärliga tillstånd, som dessa människor hade fallit i. Men hans fiender hörde på honom med obehärskad vrede, trots att hans upphöjda framträdande, tillika med den underbara kraft, som följde med den sanning, han förkunnande, gjorde dem maktlösa. Jesus fortsatte med att visa den skarpa kontrasten mellan deras ställning och Abrahams, vilkas barn de påstod sig vara. rätt

(358) ”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” (Vers 56) Judarna lyssnade tvivlande till detta vittnesbörd och sade hånfullt: ”’Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!’” (Vers 57) Jesus svarade med en upphöjd värdighet, som trängde in med övertygande kraft i deras onda hjärtan: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Jag är, förrän Abraham blev till.” (Vers 58, Reformations-Bibeln) Folket stod ett ögonblick utan att säga ett ord, medan den stora och vördnadsbjudande betydelsen av dessa ord gick upp för deras sinnen. Men fariséerna återvann snart sin fattning, och då de fruktade för verkan av hans ord på folket, sökte de att ställa till med upplopp, genom att håna honom som bespottare. ”Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen.” (Vers 59) rätt

nästa kapitel