Lasarus’ uppståndelse.

(358)Jesus hade ofta funnit den vila, som hans trötta mänskliga natur behövde, i Lasarus’ hem i Betania. Han gjorde sitt första besök hos Lasarus, då han och hans lärjungar var trötta av en besvärlig resa till fots från Jeriko till Jerusalem. De uppehöll sig som gäster i Lasarus’ stilla hem, och hans systar, Marta och Maria, tjänade dem. Änskönt Jesus var trött, fortsatte han likväl den undervisning, som han meddelade sina lärjungar på vägen, angående de egenskaper, som är nödvändiga, för att en människa skall bli passandegjord för himmelriket. Kristi frid vilade över dessa syskons hem. Marta hade hela sin uppmärksamhet riktad på sina gästers bekvämlighet. Men Maria blev djupt intresserad av de ord, som Jesus talade till sina lärjungar, och då hon såg, att det gyllene tillfället hade kommit att bli bättre känd med Kristi lära, gick hon lugnt in i det rum, där han var, och satte sig vid Jesu fötter, där hon begärligt lyssnade till varje ord, som föll från hans läppar. rätt

(358)Den flitiga Marta gjorde emellertid många förberedelser för att uppvakta sina gäster och saknade sin systers hjälp. Till slut upptäckte hon, att Maria satt vid Jesu fötter och lyssnade med stor uppmärksomhet till det, han sade. Marta, som var trött av allt sitt arbete, blev så förtretad, då hon såg, att hennes syster sålunda satt helt lugn och lyssnade till Jesus, att hon glömde den hövlighet, hon borde visa sina gäster, och högt beklagade sig över Marias likgiltighet. Hon vände sig därpå till Jesus och bad honom om, att han inte skulle tillåta, att hon ensam skulle uträtta hela det husliga arbetet. rätt

(359)Jesus besvarade hennes klagan med milda och tålmodiga ord: ”’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.’” (Lukasevangeliet 10:41, 42) Det, som Jesus hänsyftade på, att Marta behövde, var en lugn, gudfruktig anda, en större längtan efter att lära mera om det tillkommande eviga livet, och de nådegåvor, som är nödvändiga för att nå andlig framgång. Hon borde ha mindre bekymmer för jordiska ting, som förgås, och mera för himmelska ting, som angår själens eviga välfärd. Det är nödvändigt att troget utföra det nuvarande livets plikter; men Jesus vill lära sina barn, att de måste gripa varje tillfälle att erhålla kunskap, som gör dem visa till salighet. rätt

(359)En av vår tids faror är, att man använder för mycken tid till sina affärsförrättningar och till onyttiga bekymmer, som man själv skapar sig, medan man försummar att forma en kristlig karaktär. Vi behöver noggranna, verksamma kvinnor på vår tid, som liksom Maria skall förena ”den goda delen”, som Kristus talar om, med sin pålitlighet och bestämdhet. En karaktär, som sålunda förenar flit med gudsfruktan, kan uträtta mycket gott. rätt

(360)En mörk sky hängde nu över det lugna hem, där Jesus så ofta hade vilat. Lasarus hade plötsligt blivit svårt sjuk. De bedrövade systrarna sände bud till Jesus och lät säga honom: ”’Herre, den som du har kär ligger sjuk.’” (Johannesevangeliet 11:3) De sände ingen ivrig anhållan om, att Jesus ögonblickligen skulle komma till dem; ty de trodde, att han förstod, hur det var med dem, och att han skulle hjälpa deras broder. Lasarus var fullt överbevisad om, att Jesus var utsänd av Gud. Han älskade honom innerligt och blev i sin ordning åter älskad av den käre Mästaren, vilkens frid hade vilat över hans lugna hem. Dessa syskons tro och den kärlek, som de hyste för Jesus, uppmuntrade dem till att tro, att han inte skulle glömma dem i deras sorg. Därför sände de honom detta rättframma, tillitsfulla budskap: ”’Herre, den som du har kär ligger sjuk.’” rätt

(360)Då Jesus erhöll detta budskap, sade han: ”’Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den.’” (Johannesevangeliet 11:4) Han förblev därför ännu två dagar, där han var. Sedan de hade sänt bud till Jesus, tilltog Lasarus’ sjukdom hastigt. Systrarna räknade de dagar, som skulle förflyta, innan Jesus kunde komma och hjälpa dem. Allt efter som tiden närmade sig, då de kunde vänta honom, uppmärksammade de noga de resande, som visade sig i fjärran, under förhoppning om att få se Jesu gestalt. Alla deras ansträngningar för att hjälpa sin broder var förgäves, och de visste, att han måste dö, så vida han inte erhölle gudomlig hjälp och frälsning. De bad oavlåtligt: O, att Jesus ville komma! Han kunde frälsa vår broder. rätt

(361)Sändebuden kom nu tillbaka, men Jesus var inte med dem. De bragte Frälsarens budskap med till de sörjande systrarna: ”’Denna sjukdom skall inte sluta med döden.” Men systrarnas mod sjunker; ty se, deras broder kämpar redan med den grymme förödaren, och snart slocknar hans ögon i döden. rätt

(361)Sedan två dagar förflutit, föreslog Jesus att gå till Judéen; men hans lärjungar sökte att hindra honom därifrån. De påminde honom om det hat, han hade varit utsatt för, då han senast var där. De sade: ”’Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen.’” (Vers 8) Jesus sade då till dem, att han måste gå dit; ty Lasarus var nu död, och han tillade: ”Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där.” (Vers 15) Jesus uppsköt inte att hjälpa Lasarus, emedan han inte hyste något intresse för den bedrövade familjen. Men han önskade att använda denna sorgliga händelse, Lasarus’ död, som ett tillfälle till att ge ett oemotsägligt bevis på sin gudomliga makt och styrka lärjungarnas tro, så att de skulle bli oupplösligt förenade med honom. Några av dem tvivlade redan och tänkte, att de kanhända hade tagit fel på bevisen för hans gudomliga makt. Om han verkligen var Kristus, varför hade han då inte frälst Lasarut, som han älskade? Han borde besluta sig för att utföra ett härligt underverk, som kunde överbevisa alla, vilka på något sätt ville låta sig överbevisas om, att han var världens Frälsare. rätt

(362)Mycken fara var förenad med denna resa till Judéen, enär judarna var fullt beslutna att döda Jesus. Men då lärjungarna fann, att det var omöjligt att övertala honom till att uppskjuta resan, föreslog Tomas, att alla lärjungarna skulle ledsaga sin Mästare, sägande: ”’Låt oss gå och dö med honom.’” (Johannesevangeliet 11:16) De tolv lärjungarna följde därför med Frälsaren. På vägen arbetade Jesus för de behövande; han hjälpte de lidande och botade de sjuka efter sin sedvana. Då han kom till Betania, omtalade flera personer för honom, att Lasarus var död och hade varit begraven i fyra dagar. Medan han ännu var långt borta från huset, hörde han kvinnornas klagan. När en hebrée dog, var det vanligt, att släktingarna upphörde med allt arbete under flera dagar och levde på den simplaste föda, medan de klagade över den döde. Dessutom lejde man också sådana personer, vilkas sysselsättning var att klaga, och det var deras rop och skrik, som Jesus hörde från det hus, vilket en gång hade varit hans lugna, behagliga viloplats. rätt

(362)Jesus önskade inte att möta de bedrövade systrarna i all den förvirring, som rådde i deras hem. Han stannade därför på en plats på vägen, där det var lugnt, och sände bud till dem för att underrätta dem om, var de kunde finna honom. Marta skyndade sig då att gå honom till mötes. Hon omtalade sin broders död för honom och sade: ”’Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött.” I sin missräkning och sorg hade hon likväl inte förlorat sitt förtroende för Jesus. ”Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om.’” (Johannesevangeliet 11:22) rätt

(363)Jesus uppmuntrade hennes tro, i det att han sände till henne: ”’Din bror skall uppstå.’” Marta förstod inte den fulla betydelsen av Jesu ord och svarade, att hon visste, att han skulle uppstå i uppståndelsen på den yttersta dagen. Men Jesus sökte att vända hennes sinne till det, han skulle uträtta för dem, och sade: ”’Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?’” (Vers 25, 26) Jesus sökte att vända Martas tankar till sig själv och att styrka hennes tro på hans kraft. Hans ord hade en dubbel betydelse. De hänvisade inte bara till, att han skulle uppväcka Lasarus, utan också till de rättfärdigas uppståndelse, som Lasarus’ uppståndelse var en bild på. Jesus förklarade, att han själv var uppståndelsens källa. Han, som snart själv skulle dö på korset, stod med dödens nycklar som segerherre över graven och vittnade om sin rätt och kraft till att ge evigt liv. rätt

(363)Då Jesus frågade Marta: ”Tror du detta?” svarade hon, idet hon betände sin tro: ”Ja, Herre, jag tror, att du är Kristus, Guds Son, som skulle komma i världen.” (Vers 27) Sålunda bekände Marta sin tro på, att Jesus var Messias, och hatt han var i stånd till att utföra varje gärning, som var honom välbehaglig. Jesus bjöd Marta att kalla sin syster och de vänner, som hade kommit dit för att trösta dem i deras sorg. Då Maria kom, föll hon ned inför Jesu fötter och utropade också: ”Herre, hade du varit här, hade min broder inte dött.” (Joh. 11: 32.) Då Jesus sög all denna sorg, ”blev han förbittrad i sin ande och uppskakades och sade: Var haven Ni lagt honom? De sade till honom: Herre, kom och se.” (Vers. 33, 34.) Därpå följdes de alla åt till Lasarus’ grav, som var en håla, och en sten dolde mynningen. rätt

(364)Detta var ett sorgligt skådespel. Lasarus hade varit mycket avhållen, och an systrar begräto honom med förkrossade hjärtan, medan de andra, som hade varit hans vänner, blandade sina tårar med de bedrövade systrarnas. Jesus hade också älskat Lasarus, vilkens tro på honom hade varit så stark och aldrig vacklat eller sviktat ett ögonblick. Vid åsynen av all denna sorg och vid tanken på, att dessa bedrövade vänner kunde följa över den döde, när världens Frälsare stod hos dem, som hade makt till att uppväcka från de döde - ”grät Jesus.” Det var inte endast det, som han såg framför sig, som uppväckte sorg hos Jesus; men han såg framåt genom de kommande tiderna, och början av människornas sorg nedtyngde hans själ, då han såg de lidanden och den smärta, tårar och död, som skulle komma människorna till del. Det stack honom i hjärtat, när han tänkte på att den smärta, som människosläktet genom alla tider och i alla land skulle lida. Det syndiga släktets elände låg tungt på hans själ, och tårekällan öppnades, i det han längtade efter att lindra allt detta elände. rätt

(364)Då de närvarande personerna sågo Jesu tårar och hörde hans suckar, sade de: ”se, hur kär han hade honom!” Sedan viskade de bland sig själva: ”Kunde inte han, som öppnade den blindes ögon, hava gjort, att denna inte hade dött?” Jesus suckade i anden över den otro, som fans hos dem, vilka bekände sig till att tro på honom. De trodde, att han grät, emedan han älskade Lasarus, och att han, som hade utfört så mäktiga underverk inte var i stånd till att uppväcka Lasarus från de döde: Besvärad av den blinda otro, som de visade, vilka skulle hava trott på honom, närmade Jesus sig till graven och befalde med auktoritet, att stenen skulle rullas bort. Människorna skulle utföra allt, som var möjligt för dem att uträtta, och sedan skulle den gudomliga kraften fullända verket. rätt

(365)Men Maria gjorde invändning mot att avlägsna stenen och påminde Jesus om, att kroppen redan hade varit begraven i fyra dagar, och att förruttnelsen redan hade inträdt. Jesus svarade henne tillrättavisande. ”Sade jag dig inte, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?” (Joh. 11: 40) Stenen blev därpå borttagen och man såg den döde. Det var klart för allas ögon, att förruttnelsen verkligen hade begynt. Människorna hade nu uträttat allt, som stod i deras makt. Vännerna församlade sig omkring Jesus med blandad nyfikenhet och vördnad för att se, vad han ville göra. Frälsaren upplyftade sina ögon och bad: rätt

(365) ”Fader, jag tackar dig, att du har hört mig. Jag visste väl, att du alltid hör mig, men för folkets skull, som står här omkring, sade jag detta, på det att de skola tro, att du har sändt mig.” (Vers. 41, 42) Den stillhet, som följde på denna bön, avbröts därigenom, att Jesus ropade med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” Genast blev det liv i den form, som förruttnelsen hade så förändrat, att den dödes vänner ryggade tillbaka för att se på den. Lasarus åtlydde Frälsarens befallning och stod upp, lindad till händer och fötter med bindlar och med en duk om ansiktet, och han försökte att gå, men förhindrades därifrån av likkläderna. Jesus befalde hans vänner: ”Lösen honom och låten honom gå.” rätt

(366)Människorna måste åter uträtta den handling, som det är möjligt för dem att göra. Likkläderna, som bära märke av förruttnelsen, avlägsnas, och Lasarus står inför dem, inte såsom en, vilken är avmagrad av sjukdom eller med svaga, bräckliga lemmar, utan som en man i livets bästa ålder och i sin ädla mandoms styrka. Hans ögon stråla av förstånd och kärlek till Frälsaren. Han nedböjer sig inför Jesu fötter och ärar honom. Stum förvåning intager alla de närvarande; men därefter följer ett obeskrivligt uppträde, fullt av fröjd och tacksägelse. Systrarna erhålla sin broder tillbaka igen till livets såsom en Guds gåva, och med glädjetårar och avbrutna ord framföra de sitt lov och pris till Frälsaren: Men medan brodern och systrarna och vännerna glädja sig över att åter vara förenade, drager Jesus sig utan från detta rörande skådespel, och då de se sig om efter Livgivaren, kan han ingenstädes återfinnes. rätt

(366)Detta underverk förorsakade, att många trodde på Jesus. Men några personer, som var närvarande vid graven och hörde och sågo denna märkvärdiga handling, som Jesus utförde blev inte omvända, utan förhärdade sina hjärtan gent emot de bevis, som de sågo med sina egna ögon och hörde med sina egna öron. Denna uppenbarelse av Kristi makt var det största underverk, som Gud lät utföra bland människorna, får att bevisa, att han hade sänt sin Son till världen för att frälsa den. Om fariséerna förkastade detta märkvärdiga bevis, så kunde intet varken i himmelen eller på jorden frälsa dem från deras djevulska otro. rätt

(367)Fariséernas spioner skyndade sig bort att förtälja rådsherrarna om Jesus handling, och att ”världen löper efter honom.” Da Jesus utförde detta underverk, tog han ett avgörande steg, som förde honom närmare till fulländandet av hans mission på jorden. Det härligaste beviset i hela liv på, att han var Guds Son och hade makt över döden och graven, hade nu blivit givet. Hjärtan, som länge hade varit under syndens makt, förkastade detta bevis på Jesu gudom och försjönko således i ett ogenomträngligt mörker, så att de kommo under satans makt, och han skyndade i väg med dem till evig fördömelse. rätt

(367)Det mäktiga underverk, som Jesus utförde vid Lasarus’ grav, förökade fariséernas hat emot honom. Denna uppenbarelse av Guds makt, som var ett så oemotsägligt bevis på, att Jesus var Guds Son, var nog till att överbevisa varje människa, som hade ett upplyst samvete och ville bruka sitt förstånd. Men fariséerna, som hade förkastat alla mindra bevis, blev endast förbittrade över detta nya underverk, varigenom han på ljusa dagen uppväckte de döde till nytt liv inför en stor skara av vitten. Intet konstgrepp från deras sida kunde bortförklara ett sådant bevis; därför blev deras hat mera dödligt, och de passade på varje tillfälle att utföra sina hemliga planer, att bringa honom om livet. De var redan mördare i sina hjärtan. rätt

(368)De judiske rådsherrarna rådslogo med varandra om, hur de bäst kunde motverka det inflytande, som detta underverk hade på folket; ty nyheten om, att Jesus hade uppväckt Lasarus från de döde, utbredde sig vidt och bredt, och denna händelses verklighet hade blivit stadfästad av många ögonvittenen. Emellertid sökte Jesus fiender att utsprida lögnaktiga rykten, i det de förvände sannerligen så långt som möjligt och försökte att vända folket bort från den, som hade vågat att beröva graven dess byte. rätt

(368)I det råd, som judarna höll, fanns några inflytelsesrike män, vilka trodde på Jesus; men deras önskan överröstades av de illasinnade fariséerna, som hatade Jesus, emedan han uppenbarat deras hyckleri, spetsundighet och stela former, vilka bara tjänade till att dölja deras moraliska fördärv. Den heliga religion, som Jesus lärde, och hans rättsamma, gudomliga liv, fördömde deras tomma bekännelse. De törstade efter hämnd, och intet annat kunde tillfredsställa dem än Jesu död. De hade försökt att reta honom till att säga eller göra något, vilket kunde giva dem tillfälle att fördöma honom, och de hade flera gånger försökt att stena honom. Men han hade helt lungt undvikit dem, och de hade förlorat honom ur sikte. rätt

(369)De underverk, som Jesus utförde på sabbaten, skedde alla för att hjälpa de nödlidande; men fariséerna hade försökt att begagna dessa barmhärtighedsverk som något, vilket kunde giva dem ett tillfälle att fördöma honom såsom en sabbatsöverträdare. De försökte också att uppegga herodianerna emot honom. De inbillade dem, att Jesussökte att upprätta ett rike, vilket skulle omstörta deras eget och de rådslogo med dem om, hur skulle kunna taga hans liv. De hade försökt att uppväcka romarnas hat emot honom och hade framställt honom inför dem såsom en person, vilken sökte att överändakasta deras auktoritet. De hade försökt under allehanda föregivanden att avskära hans inflytande över folket; men deras försök hade hitintills strandat; ty mängden, som var vittne till de barmhärighets- och kärleksverk, vila Jesus utförde, och lyssnade till hans rena och heliga lära, visste, att en sabbatsöverträdare och bespottare inte kunde tala sådana ord eller uträtta sådana gärningar. Till och med tjänarna, som fariséerna utsände, hade blivit påverkade av den store Lärarens gudomlig inflytande, så att de inte kunde lägga händer på honom. I sitt raseri hade judarna till slut utgivit en befallning, att om någon bekände, att han trodde på Jesus, skulle han bliva utdriven ur synagogan. rätt

(369)Då prästerna, rådsherrarna och de äldste framlades för att rådgöra, var de således fast beslutna att taga livet av denna människa, som uträttade sådan underbara gärningar, att alla människor måste förundra sig däröver. Nikodemus och Josef hade i ett föregående råd förhindrat Jesu fördömelse, och på grund härav blev de inte tillkallade vid detta tillfälle. Kaifas, som var överstepräst detta år, var en stolt och grym människa; han var av naturen härsklysten och ofördragsam. Han hade ransakat profetiorna, och änsköndt hans själ var insvept i mörker angående deras rätta betydelse, så talade han likväl med stor myndighet och skenbar kunskap. rätt

(370)Då prästerna och fariséerna rådslogo tillsammans, sade några av dem: ”Om vi låta honom så fortfara, så skola alla tro på honom, och romarna skola komma och taga både vårt land och vårt folk.” (Joh. 11: 48) Då svarade Kaifas stolt: ”Ni förstån intet, ej heller besinnen Ni, att det är bättre för oss, att en man dör för folket, än det hela folket förgås.” (Vers 50) Översteprästens stämma avgjorde saken: låt Jesus dö, även om han är oskyldig, han är likväl en besvärlig människa, som drager folket efter sig och förminskar rådsherrarnas auktoritet. Han var bara en enda; det var bättre, att han skulle dö, även som han var oskyldig, än att rådsherrarnas makt skulle inskränkas. Då Karifas förklarade, att det var bättre, att en människa skulle då för folket, utvisade han, att han hade någon kunskap om profetiorna, änskönt det var mycket inskränkt. Men då Johannes beskriver, vad som här för går, omtalar han profetiorna och visar, hur bred och djup dessa ords betydelse var: ”Och inte allenast för folket, utan även för att till ett församla Guds förskingrade barn.” (Vers 52) Hur blindt den stolte Kaifas erkände Kristi mission som Förlossare! rätt

(370)Nästan hela rådet var enigt med översteprästen om, att det var den visaste planen att taga Jesu liv. Då var detta fullt avgjort, återstöd ännu den frågan, på vad sätt man skulle utföra det. De fruktade för att handla i överilning, då att folket kunde bliva upphetsat och de själva bliva föremål för den behandling, som de hade i sinnet att låta komma över Jesus. Frälsaren lärde alltid folket och gjorde dem gott; de visste, att han var oskyldig, och hans inflytande över dem var ganska stort. Det var till följde att dessa omständigheter, som de uppsköto med att utföra den dom, vilken de hade uttalat över honom. rätt

(371)Frälsaren var medveten om, hur prästerna lade planer emot honom. Han visste, att de längtade efter att avlägsna honom, och att deras önskan snart skulle bliva uppfylld. Men det var inte hans plikt att påskynda den händelse, som skulle fullända hans verk, och han lämnade därför denna trakt och tog sina lärjungar med sig. Jesus hade nu verkat offentligen i världen i tre år. Han exempel på självförsakelse och oegennyttiga välgörenhet var väl kända. Alla hade hört talas om hans heliga liv, så fullt av lidande och underkastelse för Guds vilja. Men den korta tidrymden av bara tre år var en så lång tid, som världen kunde tåla sin Frälsares närvaro. rätt

(371)Hans liv hade varit fullt av förföljelse och förolämpning. Hans utdrevs från Betlehem av en avundskjuk konung, förkastades av sina egna landsmänd i Nazaret, och fördöms till döden utan orsak i Jerusalem. Jesus med sina få trogna efterföljare finner en tillflyktsort för en kort tid i en avlägsen stad. Han, som alltid hade medlidande med människornas smärtor, som botade de sjuke, återgav synen åt de blinde, hörelsen åt de döve, talförmågan åt de stumme; som bespisade de hungriga och tröstade de bedrövade - han utdrevs från det folk, som han bemödade sig om att frälsa. Han, som vandrade på de upprörde böljorna och med ett ord stillade den starka stormen; som utdrev djävlar, vilka, då de foro ut, förklarade, att han var Guds Son; som uppväckte de döde av sin sömn; som hänryckte tusenden med de visa ord, vilka föllo från hans läppar - var inte i stånd till att röra de hjärtan, som var förblindade av fördom och vansinnigt hat, och som med fullt uppsåt förkastade ljuset. rätt

(371)Det är inte Guds plan att tvinga människorna till att avstå från sin ogudaktiga otro. Mörker och ljus, villfarelse och sannig ligga framför dem. De må själva avgöra, vad de skola utvälja. Människorna är begåvade med förmåga till att skilja mellan rätt och orätt. Det är Guds avsikt, att människorna inte skal välja efter ögonblintets ingivelser, utan undersöka bevisen och noggrant jämföra skrift med skrift. Om judarna hade bortkastat sin fördom och jämfört profetiornas vittnesbörd med de handlingar, som utmärkte Jesu liv, så skulle de hava sett en skön harmoni mellan profetiorna och deras uppfyllelse i den ringa galileerns liv och verksamhet. rätt

(372)Påskhögtiden var för handen, och många kommo till Jerusalem från olika delar av landet, för att rene sig enligt judarnas ceremoniella bruk. Folket talade mycket finsemellan angånende Jesus, och de undrade på, om han inte skulle komma upp till Jerusalem tillhögtiden. ”Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat ett påbud, om någon visste, var han vore, skulle han giva det tillkänna, på det att de måtte gripa honom.” (Joh. 11: 57.) rätt

nästa kapitel