Marias offer

(372)Sex dagar för påsken stannade Jesus hos Lasarus i Betania. Han var på väg från Jeriko för att bevista påskhögtiden i Jerusalem och nu valde han detta stilla hem för vila och vederkvintelse. Stora folkskaror gick förbi på väg till staden, och de omtalade, att Jesus ämnade bevista påskhögtiden, men att han skulle vila över sabbaten i Betaniea. Denna underrättelse anammades med stor förtjusning av folket; ty ryktena om de underverk, som Jesus utförde, och i synnerhet det sista och förunderligaste av alla, nämligen att Lasarus hade blivit uppväckt från de döde, hade blivit utbredda över allt. Många komma till Betania, några av nyfikenhet att se den, som hade blivit uppväckt ifrån de döde, men andra kommo, emedan deras hjärtan kände sig dragna till Jesus, och de längtade efter att se hans ansikte och höra hans välsignade ord. rätt

(372)De kommo tillbaka med underrättelser, som förökade folkmängdens förtjusning. Alla längtade efter att se och höra Jesus, vilkens rykte som en profet hade utbredts över hela landet. Man gjorde överallt förfrågningar angående den förunderlige Läraren, varifrån han var kommen, och om Lasarus, som blivit uppväckt från de döde, ville följa med honom till Jerusalem, och om det var troligt, att den stora Profeten ville bliva krönt till konung vid denna högtid. Folket var ständigt hänvändt till Jesus och hans förunderliga gärningar. Prästerna och föreståndarna sågo, att de förlorade sin inflytelse över folket, och detta stegrade deras raseri mot Jesus. De kunde knappast vänta, till dess han kom och gav dem det efterlängtade tillfället att tilfredsställa sin hämndgirighet för alltid skaffa honom ut vägen. Som tiden flydde undan, blev de mer och mer oroliga och förtretade samt begynte frukta för, att Jesus må hända ej alls ville komma till Jerusalem. De befarade, att han fått reda på deras onda planer, och att han för den skull inte infann sig. De drogo sig till minnes, hur ofta han hade läst deras tankar, avslöjat deras hemliga bevekelsegrunder och omstörtat deras mordiska planer. De kunde knappast skyla sin oro och sade till varandra: ”Vad synes eder?`` Skall han alls inte komma till högtiden.” (Joh. 11: 56) rätt

(373)Prästerna och fariséerna sammankallade i hast ett råd för att avgöra, hur de skulle bära sig åt med Jesus på grund av den förtjusning, han hade uppväckt bland folket. De blev eniga om, att det ville vara förenad med fara för dem att gripa honom offentligen under någon föregiven orsak; ty sedan Lasarus blev uppväckt från de döde, hade Jesus kommit i stor ynnest hos folket. De beslöto därför att använde list och att gripa honom hemligen för att undvika uppståndelse samt sedan genom ett låtfadt förhör så stort som möjligt döma honom till döden förlitande sig på, att den allmänna meningens vacklande ström skulle vända sig till deras fördel, när det blev vekant, att jesus var dömd till döden. rätt

(373)Men det var en annan sak, som nu måste komma under skärskådning. Om de togo Jesus av daga, men sparade Lasarus, som var ett levande bevis på Jesu underbara makt till att uppväcka de döde, så komma det faktum, att det fans en människa, som hade legat fyra dagar i graven – en människa, som genom ett enda ord från Jesus läppar återfått sitt liv, sedan hans kropp allaredan begynt undergå förruttnelse, förr eller senare åstadkomma en förändring i folkets mening och ådraga dem olycke, emedan de hade dödat den, som kunde utföra sådana underverk till människans nytta. De beslöto därför att även slå i hjel Lasarus. De höll före, att om folket misstade sitt förtroende till sina föreståndare, så kulle hela nationen nedsänkas i fördärv. rätt

(374)Så lång kunna missunsamhet och bitttra fördomar leda sina slavar. Genom att förkasta Kristus bringade fariséerna sig själva i ett tillstånd, där de omgåvos av mörker och vidskepelse, och deras had och otro tilltogo beständigt, till dess de stodo färdiga att besläcka sina händer med blod för att utföra sina oheliga avsikter och även önskade undanskaffa honom, som genom Guds kraft blivit uppväckt från graven. De stälde sig själva på en ståndpunkt, där ingen makt, varken mänsklig eller gudomlig, kunde hjälpa dem. De begick synd mot den Helige Ande, och Gud kunde inte göra mer för dem. De var fast beslutna på att gripa Kristus; ty han var en stötesten och en förargelseklippa för dem. De ville ej hava Jesus att regera över sig. rätt

(374)Under det alla dessa rådplägningar pågick i Jerusalem, vilade Jesus i stillhet från sitt arbete uti Lasarus’ hus. Simon av Betania, som Jesus hade helat från spetälskan, önskade bevisa sin Mästare en särskild ära. Han gjorde därför en nattvard och inbjöd Jesus och hans vänner som gäster. Frälsaren satt till bords med Simon, som han hade helat av en vämjelig sjukdom, på den ena sidan om sig, och med Lasarus, som han hade uppväckt från de döde, på den andra sidan. Marta passade upp vide bordet. Men Maria lyssnade ivrigt till varje ord, som föll från Jesu läppar. Hon såg, att han var bedrövad. Hon visste, att han var nödsakad att dölja sig, strax efter han hade uppväckt hennes broder från de döde, för att undgå förföljelse från de judiske föreståndare. Då hon såg på sin broder, som gladde sig över styrka och fullkomlig hälsa, fylles hennes hjärta med tacksamhet till Jesus, som hade uppväckt honom från graven och fört honom tillbaka till henne från de döde. rätt

(375)Jesus hade nådeligen förlåtit Maria hennes synder, ehur de hade varit många och stora, och hennes hjärta var därför fylld med kärlek till Frälsaren. Hon hade ofta hört honom tala om sin död, som nalkades, och hon kände en stor bedrövelse över, att han måste möta ett så förskräckligt öde. Med stor uppoffring hade hon köpt ett stålpund dyrbar smörjelse, varmed det var hennes avsikt att smörja Jesu kropp efter hans död. Men nu hörde hon, att många var av dem meningen, att han skulle bliva upphöjd till konung, när han anlände till Jerusalem; och hon var alltför villig till att tro, att så skulle ske. Hon gladde sig över, att hennes Frälsare ej längre skulle bliva föraktad och förkastad och vara tvungen till att fly för att undgå döden. I sin kärlek och tacksamhet önskade hon vara den förste att ära honom; hon sökte undvika uppmärksamhet, under det hon smörjde både hans huvud och hans fötter med den kostliga smörjelsen och torkade dem med sitt långa hår. rätt

(375)Ingen hade lagt märke till, vad hon företog sig; men smörelsen fyllde hela huset med sin vällukt, och sålunda kallades allas uppmärksamhet till hennes handling. Några av lärjungarna visade missnöje över, vad Maria hade gjort, och Judas uttryckte fräckt sin vrede över ett sådant obetänksamt slöseri. Deras värd Simon, som var en farise, blev så kraftigt betaget av Judas’ ord, att hans hjärta fylldes med vantro. Han tyckte även, att Jesus borde ej hava något att göra med Maria, på grund av hennes förbigångna uppförande. Detta missnöjde bland dem, som sutto till bords, var främmade för den hängivenhet och djupa vördnad, som bevekte Maria till att utföra denna kärleksbevisning. Han hade blivit vald till lärjungarnas kasför, men han hade oärligt tillegnat sig själv de medel, som var bestämda för Guds saks befrämjande. rätt

(376)Han hade låtit sig regeras av girighetens anda, till dess den hade fördärvat varje god egenskap uti hans själ. Marias handling stod i en sådan skarp kontrast till hans egennytta, att han skämdes över sin girighet och sökte anföra en värdigare bevekelsegrund före sin invändning emot hennes gåva. Han vände sig till lärjungarna och sade: ”Varföre har inte denna smörjelse blivit såld för tre hundra penningar och given åt de fattiga.” (Joh. 12,5.) Sålunda sökte han skyla sin girighet under en påtagen medlidsamhet för de fattige, under det han i verkligheten inte alls bekymrade sig om dem. rätt

(376)Judas önskade på hela beloppet av den dyrbara smörelsen i sin egen hand, så att han kunde använda det för sina egna egennyttiga avsikter. Genom att påtaga en from min och uttrycka medlidsamhet för de fattige, förde han de andre lärjungarna bakom ljuset. Genom sina skickliga ingivelser fick han dem att betrakta Marias tillgivenhet för Jesus med misstänksamhet. De som sutto vid bordet, viskade till varandra om denna slösaktighet: ”Vartill denna förspillning? TY detta hade kunnat säljas dyrt och givas åt de fattige.” (Matt. 26: 8, 9) Maria fylles med skam och blygsel, då lärjungarna betraktade henne med stränga och förebrående blickar. Hon tänkte, att hennes kärleksbevis ej var på sin plats, och hon väntade darrande på, att även Jesus skulle fördöma, vad hon gjort. rätt

(377)Men Frälsaren hade lagt märke till allt, som försiggått, och han kände vars och ens bevekelsegrunder. Han kände Marias avsikt med den kostliga gåvan. Änskönt hon hade barit en stor syndare, så var dock hennes ånger uppriktig, och Jesus kände medlidsamhet för henne i hennes svaghet och hade förlåtit hennes synd på samma gång, som han tillrättavisade henne därför. Marias hjärta var fyllt med tacksamhet, emedan Jesus förbarmade sig över henne. Hon hade sju gånger hört hans stränga befallning till de onde andar, som hade behärskat hennes hjärta och sinne, och hade lyssnat till hans innerliga bön till Gud för henne. Hon visste, hur motbjudande all okyskhet var för Jesus obesmittade hjärta, och hon vann seger över sina synder genom Frälsarens styrka. rätt

(377)Maria frambringade sin offergåva med ett tacksamt hjärta, och Jesus förklarade hennes bevekelsegrund och försvarade hennes handling. Han sade: ”Låt henne vara.” (Joh. 12:7.) ”Varföre gören Ni kvinnan bekymmer? Ty en god gärning har hon gjort mot mig.” (Matt. 26: 10) Han rättfärdigade hennes handling inför alla de närvarande sant visade, att den var ett uttryck av hennes tacksamhet mot honom, emedan han hade befriat henne från synd och skam samt lärt henne att tro på honom och att föra ett heligt leverne. Han säger: ”Hon har förvarat det till min begravningsdag.” (Joh. 12: 7) Den smörjelse, som hon hade förvarat så försiktigt för att smörja Herrens döda kropp med, hade hon utgjutit på hans huvud i den tron, att han snart skulle bestiga en tron i Jerusalem. rätt

(378)Jesus kunde hava utpekat Judas såsom den, vilken var orsak till deras stränga bedömande av Marias handling. Han kunde hava uppenbarat hans skrymteri för de andra och hans fullkomliga brist på medlidsamhet för de fattige samt hans tjuveri, i det han själv använde de medel, som var skänkta till deras hjälp; han kunde hava uppväckt deras förbittring mot honom, emedan han förtryckte enkor, faderlöse och dagsarbetare. Men Jesus uppenbarade inte Judas’ sanna karaktär; han tillrättavisade honom inte utan undvek att säga något, som Judas kunde göra till ursäkt för sin framtida otrohet. rätt

(378)Men Jesus tillrättavisade lärjungarna, i det han sade: ”Ty de fattige hava Ni alltid ibland eder, men mig haven Ni inte altid. Tyd då hon utgöt denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det för att tillrede mig till begravning. Sannerligen säger jag eder: Var helst detta evangelium varder prädikad i hela världen, skall ock vad hon har gjort varda sagt henne till åminnelse.” (Matt. 26: 11-12) Jesus skådade framåt i tiden och vittnade om sitt evangelium, att det skulle bliva förkunnad omkring hela jordens rund. Riken skulle uppkomma och förfalla, monarkers och segerhjeltars namn skulle bliva försänkta i glömskans hav; men minnet av denna kvinnas handling skulle förevigas uti Skriftens historia. rätt

(379)Om lärjungarna kunde hava rätt uppskattat sin Mästares upphöjda karaktär, så skulle de ej hava betraktat någon offergåva såsom för kost bar för Guds Son. De vise männen frön Österlandet hade bättre begrepp om hans rang och om den ära, som tillhörde honom, än hans egna efterföljare, som hade lyssnat till hans undervisning och sett hans underverk. De bringade dyrbara skänker till Frälsaren och böjde sig med vördnad inför honom, medan han ännu var ett spädt barn och låg uti en krubba. rätt

(379)Den blick, som Jesus kastade på den egennyttige Judas, överbevisade honom om, att Mästaren genomskådade hans skrymteri och kände till hans onda och avskyvärda karaktär. Han fattades av hämndgirighet. Hans hjärta brann av missunsamhet över, att Jesus skullemottaga en offergåva, som var passande för en konung. Han gick därför direkt från aftonmåltiden till översteprästerna och lovade att förråda Kristus för dem. Prästerna blev mycket glade häröver, och de uppvägde åt honom tretio silverpenningar. Och från den tiden sökte han lägligt tillfälle att förråda honom.” (Vers. 15, 16) rätt

(380)Judas’ öde visar följderna av girighet och en ohelig vrede. Han blev förtretad över den gåva, som bringades till Jesus, och änskönt han själv ej blev tillrättavisad, så blev han dock uppeldad av sin egen hämndlystnad och girighet till att sälja sin Herre för några silverpenningar. Maria visste, hur högt hon älskade sin Frälsare, och hon ansåg inte den kostliga smörjelsen för dyrbar för honom. Men Judas värderade Jesus till det pris, för vilket han sålde honom; hans låga själ sålde Gus Sons liv för en usel penningesumma. Samma kalla och själviska sinnelag visar sig i våra dagar hos många, som bekänna Jesu namn. Deras gåvor till Guds saks befrämjade skänkas med ovillighet och återdragsamhet under synbarligen rimliga ursäkter. De föregiva, att deras människokärlek är så stor, att de måste inte begränsas av församlingar och trosbekännelser; och de påstå i likhet med Jesus, att det är bättre att giva till de fattige. Men en sann kristen visar sin tro därigenom, att han bidrager till befrämjandet av sanningens sak. Hans tro igenkänes av hans gärningar; ty ”tro utan gärningar är död.” rätt

(380)Jesus genomskådade Simons hjärta och viste, att Judas’ anmärkning hade inverkat på hans sinne och uppväckt tvivel hos honom, så att han sade för sig själv: ”Vore denne en profet, så visste han för visso, vilken och hurdan denna kvinna är, som rör vid honom, att hon är en synderska.” (Luk. 7: 29) Så snart Judas hade lämnat huset, vände Jesus sig till sin värd och sade: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarade: ”Mästare, säg!” Då framsatte Jesus en liknelse, som visade skillnaden mellan den tacksamhet, utvisades av värden, vilken blivit helad från spetälska, och den tacksamhet, som utvisades av Maria, vilkens synder blivit förlåtna. Han sade: ”En borgenär hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom femhundra penningar och den andra femtio. Och då de inte kunde betala, efterskänkte han för dem båda. Vilkendera av dem skall nu älska honom mest?” (Vers. 41, 42) rätt

(381)Simon förstod ej, hur Jesus ämnade tillämpa liknelsen, utan svarade honom: ”Jag förmodar den, vilken han efterskänkte mest.” Jesus svarade: ”Rätt dömde du.” Detta svar fördömde Simon. Han hade varit en stor syndare och tillika en avskyvärd spetälsk, som alla undgick. Han hade kommit till Jesus och innerligen bedt honom om hjälp; och han, som aldrig vände sig bort från mänskligt elände, hade renat honom från synd och från den förfärliga sjukdom, som han led av. Simon hade till en del förödmjukat sig; men han hade varit en stolt farise och ansåg inte sig själv vara en så stor syndare, som han verkligen var, och han kände sig nu tillfredsställd med sig själv och upphöjd i sina egna ögon. Han som smorde sin Herres fötter. Han tyckte, att han bevisade Jesus en stor ära genom att hålla gästabud för honom; men hans aktning för Frälsaren förminskades, då Jesus tillät Maria att bevisa honom ära och aktning, oaktad hon hade varit en så stor synderska. Han förglömde, att Jesus hade utfört ett stort underverk för honom, då han frälste honom från en levande död, samt tänkte vid sig själv: Månne Jesus kan vara Messias, då han nedlåter sig så djupt, att han mottager en gåva från denna kvinna? Han tyckte, att om han vore Kristus, så borde han veta, att hon var en synderska, som rörde vid honom, och borde alltså stöta henne ifrån sig. Han tänkte inte på, att han själv hade varit en större syndare än hon, och att Kristus hade förlåtit honom så väl som Maria. Han hysta i verkligheten tvivel om sin Mästares karaktär; ty han tyckte, att han hade upptäckt en bristfällig insiktsförmåga hos honom. rätt

(381)Maria däremot var djupt rörd och ångrade ödmjukt sina synder. I sin tacksamhet till Jesus för hans stora nåd och barmhärtighet mot henne, var hon villig att uppoffra allt för honom, och i sin själ hyste hon ej för ett ögonblick något tvivel om hans gudomliga makt. Jesus avsikt med denne liknelse var ej att framställa förhållandet emellan det tacksamhet, som borde kännas av dessa två personer; ty de var båda ur stånd att betala sin skuld. Men han framställde den från Simons egen ståndpunkt; ty han ansåg sig själv vara mer rättfärdig än kvinnan, och Jesus visade honom, att ehur hans synder, som blivit honom tillgivna, var stor, så hade han dock inte bevisat sin välgörare den kärlek och vördnad, som utdriva all otro. Hans tacksamhetserkänsla mot sin Frälsare var ringa, under det Maria satte stor värde på den nåd, som vederfarits henne, och hennes hjärta blev uppfylld med kärlek och tacksamhet. rätt

(382)Jesus framställer dessa två personer i skarp kontrast mod varandra, i det han säger: ”Ser du denne kvinna? Jag kom in i ditt hus. Du har inte givit mig vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och törkat dem med sitt huvudhår. Du har inte kysst mig, men från den stund, jag kom hit in, har hon inte upphört att ivrigt kyssa mina fötter. Du har inte smort mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörelse.” (Luk. 7: 44-46) rätt

(382)Den stolte fariseen menad, att han hade bevisat Jesus nog heter genom att inbjuda honom till sitt hus, och i sin inbilskhet hade han uraktlåtit att visa honom den ära, som tillhörde en så upphöjd gäst – en, som hade utfört ett sådant nådefullt underverk för honom. Jesus sökte uppmuntra till sådana gärningar, som utvisade en hjärtlig artighet, och berömde storligen kvinnans handling, som var ett uttryck av hennes kärlek och tacksamhet. Han säger: ”Därför säger jag dig: Henne är de många synderna förlåtna, ty hon älskade mycket. Men de, vilken litet förlåtes, han älskar litet.” (Vers 47) rätt

(383)Simons ögon blev öppnade för hans uraktlåtenhet och otro. Han blev rörd över Jesus vänlighet, i det han ej öppet tillrättavisade honom inför alla gästerna. Han märkte, att Jesus önskade inte framställa hans synder och hans drift på tacksamhet inför andra, utan endast inför honom, att han måtte se saken i dess rätta ljus, och att hans hjärta mått förödmjukas genom kärlek och medlidsamhet. En skarp tillrättavisning skulle hava tillslutit Simons hjärta för ånger; men tålmodig förmanig överbeviste honom om hans villfarelse och omvände hans hjärta. Han insåg, hur mycket var skyldig sin Herre och blev en ödmjuk, självuppoffrande människa. rätt

(383)När vi fullkomligt förstå, hur mycket vi är skyldiga vår Frälsare, så komma vi uti en innerligare förnig med honom, och vår kärlek skall framstå uti alla våra handlingar. Jesus ihågkommes i varje god gärning, som bevisas mot Guds barn. Han vill komma ihåg dem, som förneka sig själva och visa godhet och vänlighet mot alla, ja, han vill belöna dem därför. Intet kärleksverk, som utföres för att befrämja hans verk, skall bliva förglömd. Ingen uppoffring är för kostlig att läggas på trons altare. rätt

nästa kapitel