Jesus rider in i Jerusalem

(383)På den första dagen i veckan fortsatte Jesus sin resa till Jerusalem för att deltaga i påskhögtiden. En stor skara folk, som kommit till Betania för att se honom, ledsagade honom, angelägen om att bevittna hans intåg i Jerusalem. Hela naturen tycktes glädja sig. Träden var klädda i grönt och fulla av blommor, som fylde luften med sin vällukt. Många människor var på vägen till staden för att fira påskhögtiden; och skaran, som följde Jesus, förökades beständigt med flera. Han kände två av sina lärjungar får att hämta en åsninnars fåle, så att han kunde rida in i Jerusalem: Det var endast en kort väg dit, och efter som han annars alltid gick till fots, kunde hans lärjungar inte begripa, varföre han nu föredrog att rida. Men deras hjärtan uppmuntrades vid den glade tanken, att han nu ämnade att hålla sitt intåg i huvudstaden och låta sig utropas till judarnas konung och göra anspråk på sin konungsliga makt. Medan lärjungarna utförde sitt ärende , omtalade de sina glödande förväntningar för Jesu vänner och rörelsen spridde sig vitt och brett och uppväckte de största förväntningar hos folket. rätt

(383)Jesus utvalde en fåle, på vilken ingen människa ännu hade suttit. Lärjungarna uttbredde med glädje sina kläder på sålen och satte sin Mästare på den. Knappast hade han satt sig på sålen, förr än höga glädjes rop fyllde luften, och mängden hälsade honom som Messias, sin konung. Jesus mottog nu den hyllning, som han aldrig förut hade tillåtit dem att egna honom, och hans lärjungar ansågo detta som ett bevis på, att deras glade förväntningar nu skulle uppfyllas, och att han skulle erkännas som Israels konung i Jerusalem. Alla var glada och hänryckta, och den ene sökte att övergå den andre i att ära honom. De kunde inte framställa någo utvärtes prakt och härlighet, Men de skänkte honom sina lyckliga hjärtans tillbedjan. De hade inte råd till att giva honom kostbara gåvor; men de utbredde sina ytterkläder såsom en matta för honom, och de stödde också lövrika grenar av oliv- och palmträden på vägen. De hade inga kungliga fanor, som de kunde bära i spetsen för det högtidliga tåget; men de avhöggo de sköna palmgrenarna, naturens segersteckn, och svingade dem högt, medan deras glada hosiannarop uppfyllde luften. rätt

(384)Efter som skaran framskred, förökades den oupphörligt av dem, som hade hört om Jesu ankomst, och som skyndade sig att deltaga i folktåget. Åskådarna förenade sig ständigt med skaran och frågade: Vem är denne? vad betyder all denna rörelse? De hade alla hört talas om Jesus och väntade, att han skulle komma till Jerusalem; men de visste, att han hitintills hade nekat att emottaga konungslig ära, och de förvånades storligen, då de erforo, att detta var Jesus. De förundrade sig över, vad som kunde hava åstadkommit denna förändring hos honom, vilken hade förklarat, att hans rike inte var av denna världen. rätt

(385)Medan de förundra sig och göra frågor, bringar den hänryckta skaran deras frågor till tystnad med ett glädjerop, som om och om ingen upprepas och återljuder från de omkringliggande höjderna dalarna. Den glade processionen förökas nu med folkskaror från Jerusalem, som hava hört talas om denne store rörelse och hasta att gå Frälsaren till mötes för att följa honom till Jerusalem. Tusentals av den stora församlingen av ebreer, som hade kommit till påskhögtiden, gå ut för att bjuda Jesus välkommen till staden. De hälsa honom med upplystade palmgrenar och heliga sånger. Prästerna i templet blåsa i basuner för att kalla folket till aftontjänsten; men ganska få infinna sig, och rådsherrarna säga till varandra med förfäran: ”Hela världen löper efter honom.” (Joh. 12: 19.) rätt

(385)Frälsaren hade hitintills i sitt jordiska liv nekat att emottaga konungslig ära och hade bestämd motsatt sig alla försök, som gick ut på att upphöja honom till en jordisk tron. Men det var Jesu avsikt, att genom detta uppträdande ådraga sig folkets uppmärksamhet såsom världens Förlosare. Han närmade sig den tid, då hans liv skulle uppoffras såsom ett lösen för fallna människor. Änskönt han snart skulle förrådas och upphängas på korset som en förbrytare, så skulle han likväl intåga i Jerusalem, der han snart skulle offras, omgiven av glädjeyttringar och kärleksfulle vördnadsbetygelser såsom en svag förebild till hans framtida heliga återkomst till världen såsom Zions Konung. rätt

(386)Det var Jesu avsikt att vända uppmärksamheten till sitt stora offer, som skulle avsluta hans sändning till en fallen värld. Folket församlades till Jerusalem för att hålla påsk, medan han, det sanna offerlammet, frivilligt överlämnade sig till att dö. Jesus visste, att det var nödvändigt i alla kommande tider, att församlingen skulle tänka mycket på hans död för världens synder. En var omständighet i förbindelse med den skulle stadfästas, så att den höjdes över alla tvivel. Det var därför nödvändigt, att allas ögon skulle hänvändas till honom, och att den rörelse, som föregick hans stora offring, var av en sådan natur, att den kunde draga allas uppmärksamhet till själva offret. Efter en sådan stor rörelse, som hans intåg i Jerusalem åstadkom, skulle allas ögon vara vända på det, som skedde med honom intill hans död. rätt

(387)De märkvärdiga händelser, som ägde rum i förbindelse med Jesu triumftåg, var beräknade på att bliva föremål för allmänna samtal och att föra Jesus inför allas tankar. Efter hans korsfästelse skulle dessa händelser betraktas i förbindelse med hans förhör och död. Profetiorna skulle bliva undersökta och skulle uppenbara det faktum, att denne var i sanning Messias, och många själar i alla land skulle bliva omvända till tron på Jesus. I detta enda triumftåg i Frälsarens jordiska liv kunde han hava varit åtföljd av himmelske änglar, och Guds basuner kunde hava förkunnat hans ära; men han vidblev att handla i överensstämmelse med den förnedrade ställning, han hade intagit, och bar människornas bördor, o det han gav sitt liv för världens liv. rätt

(387)Denna dag, som förekom lärjungarna som den härligaste dagen i hela deras liv, skulle hava varit överskygd av mörka moln, om de hade vetat, att denna alada händelse bara var ett förespel till deras Mästares lidande och död. Änskönt han upprepade gångar hade rent ut sagt dem, att han skulle uppoffras, så glömde de likväl hans nedslående ord under den närvarande segerglädjen och sågo framåt till hans härliga regering på Davids tron. Flere och flere förenade sig beständigt med folkprocessionen, och alla med endast få undantag blev intagna av ögonblintets hänryckning och hjälpte till att ropa hosianna. Deras rop fortforo oupphörligt och genljödo från höjd till höjd och från dal till dal: ”Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!” (Matt. 21: 9) Det såg ut, som om alla i den stora skaran sökte att övergå varandra i att uppfylla profetens ord. rätt

(388)Många fariseer bevittnade detta skådespel, och uppfyllda av missunsamhet och hat sökte de att förändra folkets sinnesstämning. De uppbjödo all sin myndighet för att undertrycka folkets hänryckning; men alla deras förmaningar och hotelser var förgäves. De fruktade för, att den stora mängden skulle med maktanspråk upphöja Jesus stil konung, och som ett sista medel, vilket de kunde använda, trängde de sig genom skaran och tilltalade Jesus med hotande och tillrättavisande ord: ”Mästare, näps dina lärjungar.” (Luk. 19: 39) De förklarade, att en sådan stojande och uppseendeväckande tillställning var olaglig och ingalunda kunde tillåtas av myndigheterna. Men Jesu svar nedtystade eras stolta fordran: ”Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.” (Vers 40) rätt

(389)Gud hade själv genom sin försyns styrelse anordnat de händelser, som nu ägde rum, och om människorna inte hade utfört den gudomliga planen, så skulle han hava givit de livlösa stenarna en röst till att tala, och de skulle hava hälsat Guds Son med pris- och jubelrop. Detta, som nu försiggick, hade blivit uppenbarad för de heliga profeterna i syner, och människorna hade inte makt till att omstörta Jehovas planer. Medan de tystnade fariséerna drogo sig tillbaka, ljödo Sakarjas’ ord från många läppar: ”Fröjda sig storligen, du Zions dotter, jubla, du Jerusalems dotter! Si, din Konung kommer till dig, rättfärdig, segerrik, ödmjuk och ridande på en åsna och på en åsninnas fåle.” (Sak. 9: 9) rätt

(389)Fariséerna blev tvungna till att upphöra med sina försök att stilla mängdens hänryckning. Alla deras ansträngningar tjänade bara till att föröka dess iver. Världen hade aldrig förut sett ett sådant triumftåg; det liknade inte någon berömd jordisk segerherres. Inga skaror av bedrövade fångar utgjorde en del av den vördnadsbjudande processionen såsom tecken på tapperhet. Men omkring Frälsaren såg man de härligaste segerstecken på hans kärleksfulla verksamhet för syndiga människor; der fanns fångar, som han hade frälst från satans grymma makt, och de prisade Gud för sin frälsning. De blinde, som han hade återgivit sin syn, trängde sig fram i spetsen för skaran. De stumme, vilkas tunga han hade löst, ropade hosianna allra högst. De förlamade, som han hade återställt till hälsan, sprungo fritt omkring och var mest verksamma med att avbryta palmgrenar och svänga dem framför Frälsaren. Enkor och faderlösa var bland mängden och upphöjde Jesu namn för hans nådiga bemötande av dem. De spetälske, som hade blivit renade genom hans ord och frälsta från en levande död, utbredde nu sina obesmittade kläder på hans väg och hälsade honom såsom härlighetens konung. De som hade blivit uppväckta från dödens sömn genom hans underbara röst, var med i skaran. Lasarus, vilkens kropp hade sett förruttnelse i graven och som hade återfått sin sköna mandoms fulla styrka, ledde det ringa djuret, på vilket hans befriare satt. rätt

(390)Då processionen kom till toppen av höjden och var färdig att stiga ned till staden, stannade Jesus och hela mängden med honom. Jerusalem låg framför dem i all sin härlighet, badad i den edgående solens strålar. Allas blickar vände sig emot templet, som i härlig prakt höjde sig över alla andra byggnader i staden och tycktes peka upp emot himmelen, som om det ville vända folkets tankar till den ende sanne och levande Guden. Detta tempel i sin majestätiska härlighet hade länge varit den judiska nationens stolthet och ära. Romarna var också stolta över det, emedan de ansågo det såsom ett storartad monument, vilket inte hade sin like. Den romerske konungen hade hjälpt judarna med att pryda det, och de hade tillsammans inte sparat någon möda och omkostnad för att anskaffa de skönaste och dyrbaraste prydnader både utvändigt och invändigt. rätt

(391)En del av byggnadens mur hade emotstått fientliga härars belägringar, och det fullkomliga murarbetet såg ut som en enda massiv sten, vilken hade blivit utbruten hel ur stenbrottet. Medan solen i vester färgade oh förgyllde himmelen, upplyste dess härliga glans templets rena, vita marmor och skimrade från dess gyllne tinningar. Från toppen av den höjd, där Jesus och hans följeslagare stodo, såg det ut som en osantlig byggnad av snö, besatt med gnitrande ädelstenar. Vid ingången till templet fans en vinranka, som bestod av guld och silver med gröna blad och stora klasar, och som allt var utfört av de skickligaste konstnärer med en osantlig kostnad. Denna sinnebild föreställde Israel såsom en fruktbar vinranka. Guldet, silvret och de gröna bladen var förenade med en sådan utsökt smak och ovanlig konstskicklighet, att vinrankan, under det hon behagligt klängde sig till de vita, gnistrande pelarna och fästade sina glänsande klängen vid deras gyllne prydnader, framställde ett ovanligt skönt skådespel, i det att den uppfångade den nedgående solens strålar och lyste såsom med en himmelsk härlighet. rätt

(391)Jesus såg på det hönförande skådespelet, som visade sig framför honom, och den stora skaran upphörde med sina rop, alldeles betagen av den sköna syn, som plötsligen visade sig för dem. Alles ögon vände sig ovillkorligt mot Frälsaren, och de väntade att i hans ansikte finna ett uttryck av den samma beundran, som de kände; men i stället för detta sågo de en sky av sorg samla sig på hans anlete. De blev förvånade och kände sig missräknade, då de sågo Frälsarens ögon fyllas med tårar och hans kropp svängande sig hit och dit såsom ett trä i stormen, medan ett klagorop utbrister från hans darrande läpar liksom från ett sönderkrossad hjärtas djup. Vilket skådespel detta var för änglarna att betrakta! Deras högt älskade Furste utgjuter en ström av tårar! Vilket skådespel för den glada skaran, som med segerrop och upplyftade palmkvistar åtföljde Jesus till den höjd, varifrån de sågo den heliga staden, i vilken, de hoppades, att han skulle regera! Deras rop upphörde, medan många tårar flöto av medkänsla med den sorg, som de inte kunde förstå. rätt

(392)Jesus hade gråtit vid Lazarus’ grav; men det var en gudomlig sorg i harmoni med omständigheterna. Men denna oväntade sorg var såsom ett klagorop mitt i en härlig segersång. Mitt under denna glädjescen, i vilken alla ärade honom, satt Israels Konung i tårar inte tysta glädjetårar, Utan tårar och suckar i förening med en obeskrivlig själsångst. En plötslig dysterhet betager mängden, medan de se på denna sorg, som är alldeles obegriplig för dem. Jesu tårar flöto inte i förkänslan av hans lekamliga lidanden eller hans korsfästelse, änskönt just framför honom låg Getsemane örtagård, där han visste, att ett stort och förfärligt mörker snart skulle överskygga honom. Fårporten låg också framför honom, genom vilken djuren under så många hundra år hade förts för att offras; denna port skulle snart öppnas för honom, den stor motbilden, vilkens offer för världens synder alla dessa offer hade pekat till. I Närheten var Golgata, där hans snart skulle hänga på korset i sin sista dödskamp. rätt

(392)Förlossaren gråter och suckar likväl inte i en stark själsångest över dessa saker, som påminna honom om hans nesliga död: Hans sorg är inte någon sorg för honom själv; tanken på ett lekamligt lidande förfärar inte denna ädle, självuppoffrande själ. Det är åsynen av Jerusalem, som genomborrar hans hjärta med ångest – Jerusalem, som förkastar Guds Son och försmår hans kärlek; som har nekat att låta sig överbevisas av hans mäktiga underverk och är färdigt att taga hans liv. Han ser, i vad ställning staden nu är, då den förkastar sin Förlossare, och vad den kunde hava varit, om den hade antagit honom, som allena kunde läka dess sår. Han hade kommit för att frälsa dem. Hur kunde han uppgiva den stad, som är för honom såsom ett kärt barn. rätt

(393)Han upplyfter sina händer, som så ofta hade välsignat de sjuke och lidande och under det han tecknar mot den dömda staden, utbryter han med djup sorg: ”O, att ock du visste, och det i denna din dag, vad din frid tillhörer-” (Luk. 19: 42.) Här stannade Frälsaren och nämnde inte, vad Jerusalems tillstånd kunde hava varit, om det hade antagit den enda hjälp, som Gud kunde giva det – sin älskade Son. Om Jerusalem hade vetat, vad dt var dess privilegium att veta, och hade handlat i överensstämmelse med de ljus, som Gud hav det, så kunde staden hava stått såsom rikenas drottning och gladt sig vid lycka och ära, fri i den styrka, som Gud skulle giva dem: Då skulle inga beväpnade soldater hava stått vakt vid dess portar; intet romerskt baner skulle hava svajat från dess murar. Den härliga framtid, som skulle hava upprunnit för Jerusalem, om staden hade anammat sin Förlossare, visade sig för Guds Son. Han såg, hur den genom honom kunde hava blivit fräst från sitt sorgliga elände, befriad ur träldom och upphöjd till jordens mäktiga huvudstad. Från denna stads murar skulle fridens duva hava gått ut till alla nationer. Jerusalem skulle hava blivit världens härligaste krona. rätt

(393)Men den sköna bild av, vad Jerusalem skulle hava blivit, om staden hade antagit Guds Son, försvinner för Frälsarens syn, idet han erinrar, vad den är under romarnas ok, medan Guds misshag vilar över den, och den må förvänta Guds rättfärdiga hämnd. Han upptager den sönderbrutna tråden av sin klagan, i det han säger: ”Men nu är det fördoldt för dina ögon. Ty dagar skola komma över dig, då dina fiender skola kringskansa dig och omringa dig och tränga dog på alla sidor; och dig och dina barn, som är i dig, skola de slå ned till marken, och de skola inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte kände den tid, då du var sökt.” (Luk. 19: 42-44) rätt

(394)Kristus kom för att frälsa Jerusalem och dess barn från följderna av deras förslutna synder. Men Fariséernas vanheliga förväntningar uppfylldes inte genom det sätt, varpå han uppträdde. Fariséernas stolthet, skrymteri och ondska hade förhindrat honom från att utföra sin avsikt. Jesus visste, vilken hemsökelse skulle komma över den dömda staden. Han ser Jerusalem omgiven av krigshärar, vilka belägra dess inbyggare, som tvingas till att dö av hunger; mödrar, som uppäta de döda kropparna av sina egna barn, och föräldrar och barn, som riva dem sista matsmulan från varandra, i det all naturlig kärlek försvinner för hungerns gnagande plågr. Han ser, att judarnas hårdnackenhet, för visar sig därigenom, att de förkasta hans frälsning, även vill leda dem till att förkasta det enda återstående tillfället till räddning, nämligen att underkasta sig romarnas herravälde. Han ser, hur de olyckliga invånarna bliva plågade på pinbänken och korsfäst, de sköna byggnaderna ödelagda, templet, där Gud hade uppenbarat sin härlighet, lagd i ruiner – inte en sten lämnad av alla des rena, vita murar, prydda med höga pelare och förgyllda sirater, och hur staden bliver plöjd såsom en åker. Väl måtte Frälsaren gråta i djup ångest vid tanken på en sådant förfärligt skådespel! rätt

(394)Jerusalem hade varit för honom såsom ett älskad barn, och likasom en öm fader bedrövas över en villfarande son, likaså grät Jesus över Jerusalem. Hur kan jag släppa dig? Hur kan jag se, att du överlämnas till ödeläggelse och fördärv? Måste jag också dö för att fylla din ogudaktighets bägare? En själ är av ett så stort värde, att världar sjunka ned i obetydlighet i jämnförelse med den; men här är ett helt folk, som går förlorad! När solen, son nu lyste i väster, gick ned skulle Jerusalems nådetid var ändrad. Medan den stora skaran stannar på oljebergets topp, var det inte ännu för sent för Jerusalem att ångra sina synder och bliva frälst. Nådens ängel stod färdig att sammanlägga sina vingar och stiga ned från den gyllne tronen för att låta rättfärdigheten träda i sitt ställe och verkställa ett hastigt straff. Men Kristi kärleksfulla hjärta talar ännu gott om Jerusalem, som hade föraktat all hans nåd, åsidosatt has varningar och var färdig med att fullända sina ogudaktiga gärningar genom att doppa sina händer i hans blod. Om Jerusalem bara ville omvända sig, så var det inte ännu för sent. Vill inte en god ängel föra staden nära intill Frälsaren, medan den nedgående solens sista strålar ännu upplyser templet, tornet och den strålande minareten, och sålunda använda dt förskräckliga öde, som väntar dem? Sköna, vanheliga stad, som har stenat profeterna och föraktat Guds Son, som har inneslutit sig själv genom sin obotfärdighet i träldomslänkar – din nådedag är nästan ändad! rätt

(395)Här hade ett av Guds välsignad folk bott. Han hade gjort deras tempel till sin bonig; det höjde sig ståtligt och var hela landets glädje: Dess historia innhöll en berättelse om Kristi beskyddande, ömma kärlek, likt den en fader hyser för sitt enda barn, genom mera än ett tusen år. I detta tempel hade profeterna förkunnat sina högtidliga varningar. Der hade man svängt de brännande rökelseskaren, medan rökelsen, blandad med bedjandes böner, uppsteg till Gud. Der hade offrens blod slutit, som var en förebild till Kristi blod: der hade Jehova uppenbarat sin härlighet ovanför nådastolen. Der hade prästerna tjänat, klädda i långa kläder och bröstsköldar, som var besatta med ädelstenar, och den ceremoniella gudstjänstens prakt hade förfarit under århundraden. Men allt detta må komma till ända; ty Jerusalem har beseglat sin egen dödsdom, och dess ödeläggelse är för handen. rätt

(396)I det Jesus betänker den älskade stadens öde, bedrövas hans själ innerligen över den. Föraktad kärlek sönderkrossade Guds Sons hjärta. Mängden förstod inte den sorg, som nedtryckte andan av honom, vilken de tillbådo. De sågo hans tårar oh hörde hans suckar, och för en kort tid avbröt en hemlighetsfull vördnad deras glädjeyttringar; men de kunde inte förstå betydelse av hans klagan över Jerusalem: Emellertid blev rådsherrarna underrättade om, att Jesus närmade sig staden, åtföljd av en stor folkskara. Med försiktighet gå de honom till mötes i förhoppning om att kunna åtskilja skaran genom sin auktoritet. Då processionen är färdig att nedstiga för oljeberget, komma rådsherrarna dem till mötes. De fråga, vem och vad det är, som förorsakar all denna stojande glädje. Då de med stor myndighet återupprepa sin fråga: Vem är denne? hör man lärjungarna, som fylles av Guds Ande, över hela skarans larmande, i det att de med stor vältalighet förkunna de profetior, som besvara denna fråga. Adam kan säga eder det: han är kvinnans säd, som skall söndertrampa ormens huvud! Frågan Abraham, han kan säga eder det: han är konung i Salem, fridsfursten! Jakob kan säga eder det: han är Silo av Juda stam! Esaias kan säga eder det: han är Immanuel, underlig, Råd, Stark Gud, Evig Fader, Fridsfurste! Jeremias kan säga eder det: han är Davids telning, Herren vår rättfärdighet! Daniel kan säga eder det: han är Messias! Osea kan säga eder det: han er härskarornas Gud, Herren är hans namn! Johannes döparen kan säga eder det: Han är det Guds Lam, som borttager världens synd! Den store Jehova har sejälv förkunnat det från sin tron: ”Denne store Jehova har själv förkunnat det från sin tron: ”Denne är min älskade Son!” Vi, hans helige, vittna: Denne är Jesus, Messias, livets furste, världens Förlossare! Och själva mörkrets furste erkänner honom och säger: ”Jag vet, vem du är, Guds helige!” rätt

nästa kapitel