Kristi mission

(58) (58) Kristi liv hade varit så tillbakadraget och isolerat i Nasaret, att Johannes inte personligt kände till Honom, och han visste inte klart, att Han var Messias. Han kände till omständigheterna kring Hans födelse, och han trodde, att Han var den Utlovade. Kristi tillbakadragna liv i trettio år i Nasaret, varunder Han inte gav några särskilda bevis på Sitt Messiasskap, ingav hos Johannes tvivel på, att Han verkligen var Den, som han hade kommit, för att bereda vägen åt. Icke desto mindre lät Johannes saken bero i full tro på, att Gud skulle göra det hela uppenbart i rättan tid. Herren hade visat honom, att Messias skulle pekas ut åt honom genom ett bestämt tecken; då detta hade skett, kunde Johannes överbringa Honom åt världen som den länge väntade Messias, Guds Lamm, som tar bort världens synd. rätt

(58) Johannes hade hört talas om Kristi syndfria karaktär och fläckfria renhet. Hans liv stod i samklang med det Herren hade uppenbarat för honom om Honom, som var mitt ibland dem, och vilkens liv var utan syndens fördärv. Johannes hade också sett, att Han skulle vara ett exempel för varje ångrande syndare. Då Kristus föreställde Sig Själv och bad om dop, kände Johannes genast igen Honom som den Högtstående, som hade uppenbarats för honom. I Kristi person och uppträdande såg han en karaktär överlägsen alla personers, som han någonsin hade sett. Atmosfären i Hans närhet var helig och skräckinjagande. Fastän han inte kände Honom som Messias, (59) hade Johannes aldrig förr märkt ett lika heligt inflytande från någon, som då han var tillsammans med Kristus. Han märkte Kristi överlägsenhet med detsamma, och drog sig för, att utföra dopritualen gentemot Honom, som han visste var syndfri. Många hade kommit till honom, för att få ångerns dop, och bekände därvid sina synder och förbrytelser; men Johannes kunde inte förstå, varför den ende syndfrie på jorden bad honom om en förordning, som antydde synd och där Kristus praktiskt taget bekände nedsmutsning, att tvättas ren ifrån genom dopets symbolhandling. Han protesterade mot Kristus, erkände Hans överlägsenhet, och vägrade att genomföra förordningen, i det att han sade: ”’Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig.’” Med fast och vänlig myndighet avvisade Jesus Johannes’ vägran och hans påstådda ovärdighet, och sade: ’Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.’” Matteusevangeliet 3:14, 15. rätt

(59) Kristus kom inte, för att bekänna Sina egna synder; utan skulden tillskrevs Honom som syndarens ställföreträdare. Han kom inte, för att ångra Sin egen skuld; utan för syndarens skull. Då människan överträdde Guds lag, måste Kristus uppfylla alla lagens krav, och därvid visa fullkomlig lydnad. ”’Se, jag har kommit för att göra din vilja, o Gud!” Jämför Psaltaren 40:8, 9 och Hebréerbrevet 10:9. Kristus ärade dopets förordning, genom att underordna Sig denna ritual. Med denna handling identifierade Han Sig Själv med Sitt folk som deras företrädare och överhuvud. Som deras ställföreträdare tog Han på Sig deras synder, räknade Sig Själv som överträdare, tog de steg syndaren är ålagd att ta, och utförde det arbete, som syndaren måste göra. Hans liv i lidande och tålmodig uthållighet efter Sitt dop var ett exempel för omvända syndare gällande, vad de skulle kunna klara av och tålmodigt uthärda, på grund av sina överträdelser och synder. (60) Till sist gav Johannes efter för Kristi anmodan, även om han inte kände sig värdig till, att döpa Honom, och utförde tjänsten. Han förde världens Frälsare ned i Jordanfloden i närvaro av en stor folkskara, och begravde Honom i vattnet. rätt

(60) Efter det, att Kristus rests upp ur vattnet av Johannes’ hand, gick Han upp på Jordans strand, och böjde Sig i böneställning. Johannes’ ögon var fästade vid Kristus i djupt intresse och förundran. Hans hjärta blev upprört av rörelse, då han såg Honom således böjd i åkallan. Kristus lyfte händerna uppåt, och Hans blick verkade tränga in i himmelen. Som den troendes exempel, bad Han i egenskap av syndfri människa om styrka och stöd från Sin himmelske Fader, då Han i detta ögonblick inledde Sin offentliga verksamhet som Messias. Jesus utgöt Sin själ i allvarlig bön. En ny och viktig tid öppnade sig för Honom. Hans tidigare fridfulla och stillsamma liv skulle här bli avslutat. Han hade varit lycklig i ett flitigt och slitsamt liv, medan Han uppfyllde de förpliktelser, som vilar på en son. Han var ett exempel för andra i barndomen, ungdomen och mannaåren. Hans uppträdande visade, att Han var varse stundens innebörd och allvar. Han kände till de prövningar, strapatser, konflikter, lidanden och den död, som väntade på stigen Han beträdde. Han var medveten om det ansvar Han måste axla. Han var i färd med, att ge Sig i kast med nya och svåra uppgifter. En förnimmelse av människans syndighet, och hårdheten i deras hjärtan, som åtskilde dem från Gud, överbevisade Honom om, att blott några få skulle förstå Hans nåderika uppdrag, och ta emot den frälsning Han kommit från himmelen, för att bringa dem. rätt

(60) Aldrig förr hade änglar hört en sådan (61) bön, som den Kristus sände upp vid Sitt dop, och de var angelägna om, att bära fram budskapet från Fadern till Sonen. Men, nej: Direkt från Fadern sändes härlighetens ljus ut. Himlarna öppnades, och härlighetens strålar vilade över Guds Son, och iförde sig en duvas gestalt, vilken såg ut som glänsande guld. Den duvliknande gestalten var en bild på Kristi saktmod och vänlighet. Medan folk stod som förtrollade av häpenhet, fastnade deras blickar på Kristus, varpå dessa ord kom från himmelsöppningen: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” Matteusevangeliet 3:17. Orden, som bekräftade, att Kristus var Guds Son, gavs för att ingjuta tro i vittnena till denna scen, och för att stötta Guds Son i Hans vanskliga uppgift. Fastän Guds Son var iklädd det mänskliga, försäkrade Herren Honom med Sin egen stämma om Hans förhållande som Son till den Evige. I denna manifestation gentemot Sin Son godtog Gud mänskligheten såsom varande upphöjd, genom Sin älskade Sons framstående egenskaper. rätt

(61) Då Johannes var vittne till, att den himmelska duvan vilade över Jesus, vilket var ett tecken på Messias, räckte han ut sin hand, och tillkännagav trosvisst inför folkskaran: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” Johannesevangeliet 1:29. Från den tidpunkten närde Johannes inget tvivel om, att Jesus var den sanne Messias. rätt

(61) Därefter drog Jesus ut i ödemarken, för att bli frestad av Djävulen i fyrtio dagar. Hans långa fasta upphörde, segern var vunnen och Han vände åter till Jordans stränder. Där blandade Han Sig igen med Johannes’ lärjungar, dock utan att ge något yttre bevis på (62) Sitt särskilda arbete, och vidtog inga åtgärder, för att dra uppmärksamheten till Sig Själv. rätt

(62) Man skickade ut män från den högsta myndigheten i Jerusalem, för att undersöka orsakerna till den stora uppståndelse, som Johannes skapade. Han kallade hela byar och städer till att lyssna till sin varnande röst; och de skulle kunna avgöra, huruvida profeten ägde myndighet till, att på detta sätt fordra folks uppmärksamhet, och vända upp och ned på världen. Budbärarna krävde av Johannes, att säga dem, om han var Messias. Johannes bekände: Jag är inte Kristus. Och de sporde honom då: ”’Vad är du då? Är du Elia?’ Han svarade: ’Nej, det är jag inte.’ ’Är du Profeten?’ Han svarade: ’Nej.’ Då sade de till honom: ’Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?’ Han svarade med profeten Jesajas ord: ’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’” Johannesevangeliet 1:21-23, kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98. Johannes blev sedan ifrågasatt gällande sin myndighet till att döpa, och därmed gjordes folket nervöst, eftersom han inte hävdade sig vara Kristus, eller Elia, eller Profeten. Ordet ”Profeten” hänvisar till Mose. Judarna var böjda att tro, att Mose skulle väckas upp från de döda, och tas till himmelen. De visste inte, att Mose redan hade uppstått. rätt

(62) Då Johannes kom och döpte med vatten, menade judarna att han måste vara profeten Mose, som uppstått ur döden; ty han verkade känna till profetiorna grundligt, och förstå hebréernas historia och deras vandring i ödemarken, på grund av deras orättfärdiga knorrande och ständiga uppror. De drog sig också till minnes de ovanliga omständigheterna kring Johannes’ födelse, och Guds förunderliga manifestation (63) gentemot Sakarias, hans far, i templet, där ängeln från Guds närhet avlade besök, samt att Sakarias berövades talförmågan, eftersom han inte trodde ängelns ord, liksom hans tungas lossande vid Johannes’ födelse. Dessa viktiga fakta hade under de senaste trettio åren nästan blivit bortglömda. Men då Johannes visade sig som profet, kom Guds Andes tillkännagivande vid hans födelse fram i tankarna igen. rätt

(63) Då budbärarna från den högsta myndigheten i Jerusalem samtalade med Johannes om hans uppdrag och arbete, kunde han ha tagit åt sig äran själv, om han varit lagd åt det hållet. Men han ville inte ta på sig en ära, som inte tillföll honom. Då han talade med budbärarna, tändes plötsligt hans blick, hans ansikte lyste upp, och hela hans väsen verkade vara upprört av djup rörelse, då han uppdagade Jesu person i folkskaran. Han lyfte handen, pekade mot Kristus och sade: Där står En ibland Er, som Ni inte känner. Jag har kommit, för att bereda vägen för Honom, som Ni ser nu. Han är Messias. Det är Han, som kommer efter mig, som äger företräde före mig, vars sandalremmar jag inte är värdig att knyta upp. rätt

(64) ”Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ’Se Guds lamm, som tar bort världens synd. Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, ty han var före mig. Och jag kände honom inte. Men (64) för att han skulle uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten.’ Johannes vittnade och sade: ’Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden kommer ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande. Och jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son.’ Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När han såg Jesus komma sade han: ’Se Guds lamm!’ De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde Jesus. Jesus vände sig om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem vad de ville.” Verserna 29-38. Lärjungarna medgav, att de sökte efter Kristus, och att de ville lära känna Honom, och föreställas av Honom i Hans hem. De två lärjungarna blev hänryckta av de djupt uttrycksfulla, och samtidigt praktiska, lärdomarna från Kristus. De hade aldrig blivit så rörda i hjärtat tidigare. Andreas, Simon Petrus’ bror, var en av dessa lärjungar. Han tänkte på sina vänner och släktingar, och åstundade att de också skulle se Kristus, samt att de själva skulle höra Hans dyrbara lärdomar. Andreas gick ut, för att finna sin bror Simon, och hävdade att han förvisso hade funnit Kristus, Messias, världens Frälsare. Han förde sin bror hän till Jesus, och så snart som Jesus såg honom, sade Han: Du är Simon, Johannes’ son; Du skall heta Kefas, vilket betyder sten. Nästa dag valde Kristus ut en annan lärjunge, Filippus, och bad denne att följa Honom. Filippus trodde helt och fast på, att Kristus var Messias, och började att söka efter andra, för att de skulle få lyssna till Kristi lära, som hade betagit honom så mycket. Så fann Filippus Natanael. Han var en av dem, som hörde Johannes proklamera: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” (65) Vers 29. Han kände sig djupt överbevisad, och drog sig undan till en lund, dolde sig för människornas ögon, och där begrundade han Johannes’ uttalande, samt erinrade sig förutskickelserna om Messias’ ankomst och Hans uppdrag. Alltså frågade han sig: Kan detta verkligen vara Messias, som de hade väntat så länge på, och så hett önskade att se? Hoppet väcktes i Natanaels hjärta om, att denne måtte vara en frälsare åt Israel. Han böjde sig ned för Gud och bad om, att i fall den person Johannes hade utnämnt till världens Återlösare i sanning var den utlovade befriaren, måtte detta tydliggöras för honom. Herrens Ande vilade över Natanael på ett så djupgående sätt, att han blev överbevisad om, att Kristus var Messias. Medan Natanael bad, hörde han Filippus’ röst kalla på honom och säga: ”’Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.’ Natanael sade till honom: ’Kan något gott komma från Nasaret?’ Filippus svarade: ’Kom och se!’ När Jesus såg Natanael komma sade han om honom: ’Se, han är verkligen en israelit. I honom finns inget svek.’ Natanael frågade honom: ’Hur kan du känna mig?’ Jesus svarade: ’Innan Filippus kallade på dig, såg jag dig där du var under fikonträdet.’” Verserna 45-48. rätt

(65) Natanaels vacklande tro hade nu fått styrka, och han svarade: ”’Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.’ Jesus svarade honom: ’Därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet, tror du. Det som är större än detta skall du få se.’ Sedan sade han till honom: ’Amen, amen* säger jag er: Ni kommer att få se himlen öppen och (66) Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.’” Verserna 49-51. * Det vill säga: ”Sannerligen, sannerligen”. rätt

(65) Hos dessa första få lärjungar lades grundvalen åt den kristna församlingen genom personliga ansträngningar. Johannes förde först två av sina lärjungar hän till Kristus. Så fann en av dessa två en bror, och bragte honom till Kristus. Sedan kallade Han Filippus till att följa Honom och denne gick, för att leta efter Natanael. Här är en lärorik undervisning för alla Kristi efterföljare. Den lär dem betydelsen av personlig ansträngning, att komma med direkta vädjanden till släktingar, vänner och bekanta. Det finns de, som säger sig ha känt Kristus hela livet, som aldrig anstränger sig personligt, för att en enda själ skall komma till Frälsaren. De har överlåtit allt arbete till predikanten. Han kan vara välkvalificerad för sitt ämbete; men han kan inte göra det arbete, som Gud har överlåtit till församlingens medlemmar. Riktigt många ursäktar sig från att måna om deras själar, som är utan Kristus, och är tillfreds med, att själviskt dra nytta av fördelarna hos Guds nådegåvor, samtidigt som de inte anstränger sig personligen, för att bringa andra till Kristus. I Herrens vingård finns det arbete för alla att utföra, och osjälviska, intresserade och trofasta medarbetare får del av Hans nådegåvor här, och av den lön Han kommer att ge härefter. Tro uppövas genom goda gärningar, samt mod och hopp i överensstämmelse med verksam tro. Orsaken till, att många bekännande Kristi efterföljare inte har en klar och levande erfarenhet, är för att de inte gör något, för att vinna den. Om de bara engagerar sig i det arbete, som Gud vill få dem till att göra, kommer deras tro att öka, och de kommer att växa till som kristna. rätt

(66) Jesus var glad över (67) Natanaels allvarliga tro, som inte bad om ett större bevis, än de få ord Han hade talat. Och Han blickade med glädje framåt till det arbete Han skulle göra, för att hjälpa förtryckta, helbrägdagöra eller bota sjuka, och bryta Satans band. Mot bakgrund av dessa välsignelser, som Kristus kom för att ge, sade Han till Natanael, i de andra lärjungarnas närvaro: ”Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.’” Vers 51. rätt

(67) Kristus sade egentligen: På Jordans strand öppnades himlen för Mig, och Anden sänkte Sig ned som en duva över Mig. Scenen vid Jordan var bara ett tecken, som vittnade om, att Jag var Guds Son. Om Du tror på Mig på det sättet, skall Din tro vederkvickas, och Du skall se att himlarna kommer att öppnas, och skall aldrig tillslutas. Jag har öppnat dem åt Dig, och Guds änglar, som är förenade med Mig i försoningen mellan jorden och himmelen, förenar de troende på jorden med Fadern däruppe, kommer att stiga upp, frambärande den kringrändes och plågades böner från jorden till Fadern där upp, och stiga ned, bringande hopp, mod, hälsa och liv till människornas barn. rätt

(67) Guds änglar rör sig alltid upp och ned mellan jorden och himmelen. Alla de mirakel Kristus utförde för de pinade och lidande var, genom Guds kraft, tack vare änglarnas tjänst. Kristus gick med på, att iföra Sig det mänskliga, och därmed förena Sina intressen med Adams fallna söners och döttrars här nere, medan Han med Sin gudomliga hand grep tag om Guds tron. Och härigenom öppnar Kristus människans förbindelse med Gud, och Guds med människan. (68) Alla välsignelser från Gud till människan förmedlas genom de heliga änglarnas tjänande. rätt

(68) Dagligen fogades lärjungar till Kristus, och folk flockades från städer och byar, för att höra Honom. Många kom, för att bli döpta; men Kristus döpte ingen. Hans lärjungar verkställde denna förordning. Och då Kristi lärjungar döpte riktigt många, reste det sig en fråga ibland judarna och Johannes’ lärjungar, om denna dopshandling renade syndaren från syndens skuld. Johannes’ lärjungar svarade, att Johannes endast döpte till ånger, men Kristi lärjungar, att Jesu dop var till ett nytt liv. Johannes’ lärjungar blev avundsamma på Kristi popularitet, och de sade till Johannes, i det att han hänvisade till Kristus: ”han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom.’ Johannes svarade: ’Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen.” Kapitel 3:26, 27. rätt

(68) Genom sitt svar yttrade Johannes egentligen: Varför skall Ni vara avundsjuka för min skull? ”Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre. Den som kommer ovanifrån är över alla. Den som kommer från jorden är av jorden, och av jorden talar han. Den som kommer från himlen är över alla. Vad han har sett och hört vittnar han om, (69) och hans vittnesbörd tar ingen emot.” Verserna 28-32. rätt

(69) Johannes försäkrade sina lärjungar, att Jesus var den utlovade Messias, världens Frälsare. Då hans arbete avklingade, lärde han sina lärjungar att se på Jesus, och följa Honom som den store läraren. Bortsett från den glädje Johannes erfor genom sin missionsverksamhet, var hans liv utan glädjeämnen. Det var ett sorgesamt och självförnekande liv. Han, som bebådade Kristi första ankomst, fick inte själv höra eller bevittna den kraft Han uppvisade. Johannes’ röst hördes sällan, förutom i ödemarken. Han levde i ensamhet. Många människor hade flockats runt honom i ödemarken, för att höra den förunderlige profetens ord. Han hade lagt yxan till roten på trädet. Han hade tillrättavisat synd, utan fruktan för följderna, och förberett vägen för Kristi tjänst. rätt

(69) Herodes blev illa berörd, då han lyssnade till Johannes’ tydliga vittnesbörd, och han frågade med stort intresse, vad han måste göra, för att bli hans lärjunge. Han blev överbevisad genom de tydliga sanningar, som Johannes yttrade. Samvetet fördömde honom, ty en kvinna med svåra lidelser hade vunnit hans hängivenhet och styrde hans sinne. Den samvetslösa kvinnan hungrade efter makt och myndighet, och menade, att om hon bleve Herodes’ hustru, skulle hon nå sitt mål. Då Herodes lyssnade till de praktiska sanningar, som Johannes gav ord åt, varvid han tillrättavisade honom för hans överträdelser av Guds lag, och pekade på det framtida straff, som den skyldige måste lida, darrade han, och önskade innerligt, att bryta den lustens kedja, som höll honom fången. Han öppnade sinnet för Johannes, som förde Herodes fram till Guds lag, ansikte mot ansikte, och sade honom, att det skulle vara (70) omöjligt för honom, att få del i Messias’ rike, med mindre han ville bryta den olagliga förbindelsen med sin brors hustru, och helhjärtat lydde Guds bud. rätt

(70) Herodes ämnade handla enligt Johannes’ anvisning, och sade till Herodias, att han inte ville gifta sig med henne stick i stäv med Guds lag. Men den beslutsamma kvinnan tänkte inte låta sina planer gäckas. Ett starkt hat väcktes i hennes hjärta emot Johannes. Herodes var principsvag, vankelmodig, och det var inte så svårt för Herodias, att återta hans gunst, och öva sitt inflytande över honom. Herodes gav efter för syndens nöjen, i stället för att underkasta sig restriktionerna i Guds lag. rätt

(70) Då Herodias hade säkrat inflytandet över Herodes, beslöt hon sig för att hämnas på profeten, för att han vågat tillrättavisa dem för deras brottsliga förfarande. Och hon påverkade honom till, att fängsla Johannes. Men Herodes ville släppa honom lös. Under fängelsevistelsen hörde Johannes, genom sina lärjungar, om Jesu mäktiga gärningar. Han kunde inte personligen lyssna till Hans nåds ord; men lärjungarna upplyste honom härom, och tröstade honom, genom att berätta om, vad de hade sett och hört. rätt

(70) Johannes hade levat ute i fria luften, med att aktivt och uthålligt arbete, uthärdat prövningar, vanskligheter och ansträngningar, och hade aldrig förr erfarit fängelselivets prövningar. Han blev därför förtvivlad, och tvivel gnagde i honom om, huruvida Kristus verkligen var Messias. Hans lärjungar hade underrättat honom om de vidunderliga ting, som de varit vittnen till i samband med Kristi tjänst. Men han drog den slutsatsen, att om Kristus i sanning var (71) Messias, skulle Han offentligt utropa Sig till världens Frälsare. rätt

(71) Johannes hade en oklar uppfattning om upprättandet av Kristi rike, liksom Kristi lärjungar hade. De menade, att Kristus skulle upprätta ett timligt eller världsligt rike, och regera på Davids tron i Jerusalem. Han blev otålig, därför att Kristus inte genast gjorde Sig känd, iklädde Sig kunglig myndighet, och betvingade romarna. Han hoppades, att om Kristus upprättade Sitt rike, skulle han slippa ut ur fängelset. Han beslutade, att om Kristus var Guds Son, och förmådde allt, skulle Han använda Sin kraft och frigöra honom. rätt

(71) Johannes sände sina lärjungar, för att fråga Kristus: ”’Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?’” Lärjungarna uppsökte Kristi vistelseort; men de fick inte strax tala med honom, eftersom folkskaran bar de sjuka till Jesus. De lidande, blinda och lama skred genom skaran. Johannes’ lärjungar såg Kristi underverk, och genom Hans ord blev den livlösa leran levande, och hälsans glöd ersatte dödens blekhet. Jesus sade till Johannes’ lärjungar: ”’Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. Och salig är den som inte tar anstöt av mig.’” Matteusevangeliet 11:3-6. rätt

(71) Med dessa ord blev Johannes vänligt tillrättavisad för sin otålighet. Den varsamma tillrättavisningen, som återkom till Johannes, gick honom ej spårlöst förbi. Härigenom förstod han bättre Kristi uppdrag. Och med underdånighet och tro överlämnade han sig själv i (72) Guds händer, till att leva eller dö, vilket som nu bäst kunde främja Hans ära. rätt

(72) Sedan Johannes’ lärjungar hade gått, talade Jesus till skaran om Johannes: ”’Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?” Vers 7. Jesus visste, att ett rör, som vajar i vinden, var det rakt motsatta till Johannes’ karaktär. Det gick inte att påverka Johannes med smicker, eller bedra honom med de förhärskande villfarelserna. Han kunde heller inte avvändas från det arbete han kommit, för att utföra genom belöningar, eller världslig ära. Han ville bevara sin renhet på bekostnad av sitt liv. Ståndaktig som en klippa stod Guds profet, trofast i att tillrättavisa synd och förbrytelser i alla former, hos kungar och förnämt folk, lika väl som hos de icke ärade och okända. Han vek inte från sin plikt. Trofast mot sin Gud, med moralisk karaktär i ädel värdighet, stod han fast som en klippa, trofast mot principen. rätt

(72) ”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ville ni se ett vassrör som drivs hit och dit av vinden? Eller vad gick ni ut för att se? Ville ni se en människa klädd i fina kläder? Se, de som bär fina kläder är i kungapalatsen. Eller vad gick ni ut för att se? Ville ni se en profet? Ja, jag säger er: Mer än en profet. Ty han är den, om vilken det är skrivet: Se, jag sänder min ängel framför ditt ansikte, som skall bereda vägen framför dig. Sannerligen säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor, har ingen uppstått, som är större än Johannes Döparen. Likväl är den som är minst i himmelriket större än han. Men från Johannes Döparenas dagar intill denna stund lider himmelriket våld, och de väldiga rycker det till sig.” Verserna 7-12, Reformations-Bibeln. rätt

(72) De människor, som Kristus tilltalade, visste fullt väl, att Johannes’ klädnad var den rakt motsatta till den, som bars i kungapalatsen. Kristus frågade (73) i själva verket: Vilken bevekelsegrund hade Ni till, att flockas ute i öknen, för att höra Johannes’ förkunnelse? Öknen är inte en plats, där man finner dem, som lever i bekvämlighet och som iför sig dyra och sköna kläder. Kristus önskade, att de skulle uppfatta motsatsen mellan Johannes’ kläder och de judiska prästernas kläder. Profeten bar en enkel och grov klädsel, som inte var särskilt vacker, men motsvarade kraven på avsikten med kläder. De judiska prästernas och rådsherrarnas strålande dräkter utgjorde en markerad motsats till Johannes’ kläder. rätt

(73) Dessa ämbetsmän menade, att de skulle komma att äras efter sitt yttre, lade sig till med glansfulla kläder, varvid de lät bekosta dyra dräkter och bländande bröstsköldar. De var mera angelägna om, att vinna människors beundran, än att få en fläckfri karaktärsrenhet och ett helgat liv, som skulle medföra Guds gillande. rätt

(73) Kristus förmanade Sina lärjungar, liksom folkskarorna, till att följa det sunda i de skriftlärdes och fariséernas lära, men inte efterlikna deras galna exempel, eller låta sig bedras av deras äregiriga krav. rätt

(73) Han sade: ”Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremsor breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi.” Kapitel 23:3-7. rätt

(74) Johannes såg, att dessa stolta judar upphöjde och förhärligade sig själva, genom att visa upp sin prålande fromhet inför offentligheten. De band delar av lagen på pannan och omkring handleden, så att alla kunde känna igen och visa aktning för deras låtsade helighet. Förvisso hade Gud befallt Israels barn, att sätta ett blått böneband i fållen på sina kläder, varpå de Tio Buden i korthet skulle broderas. Detta skulle hela tiden påminna dem om deras plikt, att älska Gud högst, och nästan som sig själva. Men de hade övergett den ursprungliga renheten och enkelheten, och ju mera deras leverne stred emot Guds lag, desto mera nogräknade blev de med, att göra sina böneremmar breda, och lägga ord till dem, som Gud hade specificerat skulle skrivas på de blå bönebanden. Till det yttre uttryckte de den djupaste helgelse, medan deras handlingar skorrade allvarligt mot deras bekännelse. rätt

nästa kapitel