Profetians Ande, band 2 kapitel 5. Från sida 74 | ren sida tillbaka |
(74) Reformandan rörde upp Johannes’ själ. Visdomens ljus och Guds kraft var över honom. Inspiration från himmelen tände en helig iver, som kom honom att fördöma de judiska prästerna, och uttala Guds förbannelse över (75) dem. De utgav sig för att vara goda, medan de stod främmande för, att ge prov på goda gärningar, barmhärtighet och Guds kärlek. Genom sitt strålande utseende och upphöjda uppträdande försökte de, att ingjuta vördnad och väcka människors aktning, samtidigt som de avskydde den Allra Högste. rätt (75) I hjärta och liv trotsade de Guds vilja, likaså bedrog de sig själva med gagnlösa förmodanden om, att eviga välsignelser var deras tack vare de löften Abraham, trofasthetens fader, hade fått. De prydde sig ingalunda med någon ödmjukhet. De var tomma på Abrahams tro och fromhet. De hade inte uppnått redbarhet och renhet i levernet, alltså den moraliska halt eller kvalitet, som skulle ha gjort dem till hans barn. Ändå förväntade de sig, att de skulle omfattas av de löften han hade fått av Herren. Det orädda sätt, varpå profeten Johannes hade anklagat fariséerna och påvisat deras syndighet och hyckleri, överraskade starkt dem, som hade vant sig vid, att se dessa som ärade och upphöjda. rätt (75) Hans förkunnelse rönte ingående intresse överallt. Hans allvarliga vädjanden och fördömanden hade väckt människornas samveten. Folk hade flockats på torg, i städer och byar, gått ut i ödemarken på grund av hans enträgna och flammande förmaningar, hans modiga varningar och tillrättavisningar, vars like de aldrig tidigare hade hört. Det var ingen yttre uppvisning hos Johannes, som drog folket till honom, eller väckte deras beundran. Han liknade profeten Elia till sitt grovhuggna utseende, och med sin enkla kost. Av ödemarken tog han emot gräshoppor och vildhonung, och drack rent vatten ur de eviga bäckarna. rätt (75) Likväl var det så stora skaror, som lyssnade (76) till honom, att hans berömmelse spred sig genom landet. Och nu, då han hade hamnat i fängelse, väntade folk spänt på utgången därav. De trodde aldrig, att han skulle drabbas av ett hårt straff, då hans liv var fritt från skam. rätt (76) Herodes’ målsättning, att släppa Johannes ur fängelset, sköts upp gång på gång, eftersom han ej ville misshaga Herodias, som hade beslutat sig för, att få honom dödad. Medan han uppsköt frigivningen, planlade hon aktivt den mest verkningsfulla hämnd på profeten, därför att han hade vågat att säga sanningen, och tillrättavisa dem för deras olagliga samliv. Hon visste, att fastän Herodes hade hållit Johannes fängslad, hade han planlagt hans frisläppande, eftersom han ärade och fruktade honom, samt trodde att han var en sann Guds profet. Johannes hade för Herodes kungjort hans hjärtas och livs hemligheter, och hans tillrättavisningar slog den skyldige kungen med skräck i samvetet. rätt (76) Herodes hade reformerat sitt utsvävande leverne i många avseenden. Men bruket av överdådig mat och stimulerande dryck försvagade hela tiden hans moral så väl som hans kroppsliga krafter, och förde krig mot Guds Andes allvarliga vädjanden, som hade talat med samvetets röst i hans hjärta, och uppmuntrat honom till, att lägga av med sina synder. Herodias kände till de svaga punkterna i Herodes’ karaktär. Hon visste att hon, under vanliga omständigheter, medan hans förstånd styrde honom, inte skulle kunna ombesörja Johannes’ död. rätt (76) Hon hade försökt, men utan att lyckas, att vinna Herodes’ samtycke till att döda Johannes. Hennes hämndgirighet arbetade nu på, att förverkliga hennes omänskliga plan genom stridslist. Hon visste, att det enda sätt, varpå hon kunde verkställa sin avsikt på, var (77) genom att tillfredsställa kungens omåttliga aptit. Alltså dolde hon nödtorftigt sitt hat och blickade fram emot kungens födelsedag, som hon visste skulle ge upphov till frosseri och berusning. Kungens kärlek till överdådig mat och vin skulle ge henne tillfälle till, att omkullkasta hans vaksamhet. Hon tänkte locka honom till, att lyda sin aptit, som skulle väcka de lägre lidelserna, omtöckna de ädlare känslorna, få honom att slå dövörat till för följderna, och göra kungen oduglig till, att visa sunt omdöme och beslutsamhet. rätt (77) Hon visste om dessa festers inverkan på förstånd och moral. Hon visste, att den onaturliga upphetsning, som beror på omåttlighet, dövar sinnets känsla för moral, gör det omöjligt för heliga impulser, att komma in i hjärtat och behärska de upptända lidelserna. Härigenom omtöcknar fester och förlustelser, dans och ohämmat bruk av vin sinnet, och tar bort aktningen för Gud; således gjorde hon allt i ordning, för att smickra hans stolthet och fåfänga, och för att kungen skulle ge efter för sina lidelser. Hon vidtog de dyraste förberedelser för festande och vällustiga utsvävningar. rätt (77) Då den stora dagen kom, och kungen festade och drack tillsammans med sina herrar i bankettsalen, sände Herodias sin dotter, klädd på det mest förtrollande sätt, in i kungens närhet. Salome smyckades med dyrbara kläder och blommor, glittrande juveler och gnistrande armband. Med ringa klädsel, och än mindre ärbarhet, dansade hon till de kungliga gästernas förnöjelse. I deras fördärvade sinnen tedde hon sig som en uppenbarelse av skönhet och älskvärdhet samt charmade bort deras sista rest av självaktning och anständighet. (78) I stället för att låta sig behärskas av ett upplyst förnuft, en förfinad smak och ett känslig samvete, höll sinnets lägre egenskaper i tyglarna. Dygden och principfastheten saknade all styrande kraft. rätt (77) Det bara snurrade runt i Herodes’ sinne. Hans förståndsförmågor kom i oordning, omdöme och vördnadsfullhet tog till flykten. Han såg blott förlustelsernas stora sal, med sina svirande gäster, festbanketten, glittrande vin och glimmande ljus, samt den unga flickan i sin vällustiga skönhet, som dansade framför honom. I ett obetänksamt ögonblick kände han, att han måste göra något, som skulle komma att upphöja honom än mer inför rikets stormän; och han lovade överilat, samt bekräftade sitt löfte med en ed, att ge Herodias’ dotter, vad hon än måtte be om. rätt (78) Avsikten med hennes närvaro i kungens närhet hade nu uppnåtts. Då hon hade säkrat ett så fantastiskt löfte, skyndade hon sig till sin mor, och frågade, vad hon skulle be om. Moderns svar låg redan på läppen – Johannes Döparens huvud på ett fat. Salome blev förskräckt. Hon var omedveten om den dolda hämnden i sin mors hjärta, och till en början vägrade hon, att komma med en så omänsklig begäran; men den onda moderns beslutsamhet vann överhanden. Dessutom bad hon sin dotter, att inte dröja, utan att raska sig in, för att avge hennes önskemål. Eljest kunde Herodes få tid på sig till eftertanke. Alltså vände Salome åter till Herodes med sin förfärliga önskan: ”’Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat.’ Kungen blev mycket bedrövad över sin ed inför gästerna, men han ville inte avvisa henne.” Markusevangeliet 6:25, 26. rätt (79) (79) Herodes blev överraskad och förbluffad. Det muntra skrattet upphörde, ty gästerna ryste av skräck inför denna omänskliga begäran. En illavarslande tystnad lade sig över scenen för gillet. Fastän kungen var berusad och förvirrad, ansträngde han sig för, att ta förnuftet till hjälp. rätt (79) Han hade blivit upphöjd för ståndaktighet och gott omdöme, och han ville inte visa sig vacklande och oöverlagd. Eden hade avlagts, för att hedra gästerna, och hade en enda av dem framfört en protest mot uppfyllelsen av hans löfte, skulle han gladeligen ha skonat Johannes’ liv. Han gav dem möjlighet till, att yttra sig för fångens skull. De hade rest långväga ifrån till bergen i ödemarken, för lyssna till hans kraftfulla predikningar, och de visste, att han ingenting ont hade gjort, samt var en Guds profet. Herodes sade åt dem, att om det inte skulle anses som ett svårt bevis på vanära mot dem, skulle han inte uppfylla sin ed. rätt (79) Men fastän de först blev skräckslagna över flickans onaturliga krav, var de så berusade, att de satt där tysta och slöa, utan förnuft, vördnadsfullhet eller tänkande. Fastän de erbjudits, att frita monarken från hans ed, var deras tankar slöa. Ingen hävde upp sin röst i hela gruppen, för att rädda en oskyldig mans liv, som aldrig hade gjort dem något förtret. Herodes, som fortfarande stod under villfarelsen, att han, för att bevara sitt rykte, måste hålla en ed gjord under rusets inverkan, med mindre han bleve formellt löst från den, väntade förgäves på en invändning, men ingen sådan gjordes. Guds profets liv låg i en grupp berusade suparbröders händer. Dessa män hade högt betrodda ställningar inom nationen, och allvarligt (80) ansvar vilade på dem, ändå hade de smörjt kråset med läcker mat, och fogat dryckenskap till frosseri, tills deras mentala krafter blivit knäckta av förlustelsernas sinnliga njutning, deras hjärnor hypnotiserats av musik- och dansscener, samt samvetet hamnat i dvala. Med sin tysthet avkunnade de dödsdomen över Herrens smorde, för att tillfredsställa en ond kvinnas ohyggliga lynne. rätt (80) Det tyngsta ansvaret i våra dagar vilar ofta på dem, som, genom sina omåttliga vanor, inte är i stånd till, att uppvisa det klara omdöme och den skarpa skiljelinjen mellan rätt och fel, som deras Skapare har begåvat dem med. Folks vägledare, män med myndighet, på vars beslut medmänniskornas liv hänger, borde bli föremål för strängt straff, om de gör sig skyldiga till måttlöshet. De, som stiftar lagarna, borde vara laglydiga. De borde vara självbehärskade män, som står i samklang med de lagar, vilka styr deras fysiska, mentala och moraliska krafter, så att de äger full livskraft till förståndet och en grundmurad uppfattning om rättvisa. I och med Johannes’ martyrskap ser vi följden av måttlöshet ibland dem, som tilldelats stor myndighet. Denna ödesdigra födelsedagsfest borde vara en varnande läxa för nöjesälskare, och en förmaning till kristen måttfullhet. rätt (80) Herodes väntade förgäves på, att bli fri ifrån sin ed, och bad motvilligt bödeln om, att ta Johannes’ liv. Profetens huvud fördes snabbt in till kungen och hans gäster. De läppar var nu förseglade för evigt, som så trofast hade manat Herodes till ett bättre liv, då (81) monarken frågade, om han inte fick vara profetens lärjunge. Den stämman skulle aldrig mera komma att höras i basunstöten, som kallade syndare till ånger. En enda natts struntprat och utsvävningar hade kostat offrandet av en av de största profeter, som någonsin har framfört budskap från Gud till människor. rätt (81) Herodias tog emot det bloddrypande huvudet med djävulsk tillfredsställelse. Hon jublade i sin hämnd, och menade, att Herodes’ samvete inte skulle störas längre. Men här misstog hon sig gruvligt. Hennes brott medförde ingen lycka. Hennes namn blev ökänt och avskytt på grund av hennes omänskliga handling, samtidigt som Herodes’ hjärta tyngdes mer av samvetsförebråelser, än det darrat genom fördömelserna från Johannes. Och just den handling, som var ägnad att frigöra världen från profetens inflytande, gjorde honom till helig martyr, inte bara i hans lärjungars hjärtan, utan även hos dem, som tidigare inte hade vågat att frimodigt träda fram som hans efterföljare. Många, som hade hört hans varningsbudskap, och som hade blivit överbevisade i det fördolda av hans lära, sporrades nu av fasan över det kallblodiga mordet på honom till, att offentligt tala för hans sak och förklara sig vara hans lärjungar. Herodias fick alls inte hejd på inflytandet från Johannes’ lära; den skulle märkas i alla släktled intill tidens slut. I samband därmed skulle hennes fördärvade liv och sataniska hämnd inhösta vanära. rätt (81) Efter det, att Herodes’ fest var till ända, och verkan av hans berusning var över, återtog förnuftet sin tron, och kungen fylldes av ånger. Hans brott föresvävade honom alltid, och han sökte hela tiden lindring från stygnen från ett skyldigt samvete. Hans (82) tro på Johannes som en ärad Guds profet var orubblig. Då Herodes tänkte tillbaka på Johannes’ självförsakande liv, hans kraftfulla predikningar, allvarliga vädjanden, hans sunda omdöme som rådgivare, och sedan betänkte att han hade störtat honom i döden, blev hans samvete förfärligt trängt. Då han hade med nationens angelägenheter att göra, tog emot ära från människor, kom han med ett leende på läpparna och upphöjd min, men han dolde ett ängsligt och smärtande hjärta, och var hela tiden skräckslagen av fruktansvärda, onda varsel om, att Guds förbannelse vilade över honom. rätt (82) Då Herodes hörde om Kristi förunderliga gärningar, att bota de sjuka, driva ut djävlar, väcka upp döda, blev han övermåttan orolig och rådvill. Han var överbevisad om, att Gud, som Johannes förkunnade om, verkligen var tillstädes överallt, och att Han varit vittne till den vilda munterheten och de onda utsvävningarna i den kungliga festsalen, och att Hans öra hade hört befallningen till bödeln, att hugga huvudet av Johannes, att Hans ögon hade sett Herodias’ jubel, och det hån och förakt, som hon hade öst över fiendens avhuggna huvud. Och mycket, som han hade hört från profetens läppar, talade nu till hans samvete i högre toner, än förkunnelsen i ödemarken hade gjort. Från Johannes hade han hört, att intet gick att skyla för Gud, alltså darrade han vid tanken på det fruktansvärda straff, som hotade att drabba honom för den synd han hade begått. rätt (82) Då Herodes hörde Kristi ord, tänkte han att Gud hade uppväckt Johannes, och sänt ut honom med ändå större kraft, för att fördöma synd. Han var hela tiden rädd för, att Johannes skulle hämnas sin död, genom att fördöma honom och (83) hans hus. ”Och kung Herodes fick höra om honom [Kristus], ty hans namn var redan känt. Men han sade: Den Johannes som döpte har uppstått från de döda, och därför verkar sådana krafter i honom. Andra sade: Det är Elia, och åter andra sade: Det är en profet eller en som är såsom profeterna. Då Herodes hörde detta, sade han: Det är Johannes, som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda.” Markusevangeliet 6:14-16, Reformations-Bibeln. rätt (83) Herren följde Herodes, som det står beskrivet i Femte Moseboken: ”HERREN skall där ge dig ett bävande hjärta och förtvinande ögon och en ångestfylld själ. Du skall sväva i största livsfara, du skall darra både natt och dag och inte vara säker för ditt liv. Om morgonen skall du säga: ’Om det ändå vore kväll!’, och om kvällen skall du säga: ’Om det ändå vore morgon!’ Detta på grund av den fruktan du skall känna i ditt hjärta och den syn dina ögon skall se.” Femte Moseboken 28:65-67. rätt (83) I dessa ord ges en livlig bild av förbrytarens liv. Hans egna tankar är åklagarna, och det kan inte förekomma någon svårare tortyr, än styngen från hans eget skyldiga samvete, som inte ger honom vila vare sig natt eller dag. rätt (83) Profeten Johannes var förbindelselänken mellan två tidsåldrar. Han var det mindre ljuset, som skulle följas av ett större. Han skulle skaka om folks tillit till sina traditioner, påminna dem om deras synder, och leda dem till ånger; så att de skulle göras redo, att värdesätta Kristi arbete. Gud kommunicerade med Johannes genom inspiration, varvid profetens förståelse lystes upp, så att han förmådde, att avlägsna vidskepelsen och mörkret från de ärliga judars sinnen, som på (84) grund av falsk lära hade hopats hos dem i flera mansåldrar. rätt (84) Men den minste lärjunge, som följde Kristus, var vittne till Hans mirakel, och tog emot Hans gudomliga skolning och tröstande ord, som föll från Hans läppar, var mera privilegierad, än Johannes Döparen. Inget ljus hade någonsin strålat, eller kommer att stråla så klart över fallna människors sinnen, som det, vilket lyste från Jesu lära och exempel. Kristus och Hans uppdrag hade bara dunkelt förståtts och avbildats genom det diffusa offersystemet. Även Johannes var bedragen under en tid, och trodde att Han skulle bli timlig härskare över undersåtar, som var rättfärdiga och heliga. Den gången förstod han inte fullt ut det framtida, eviga livet genom Frälsaren. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Johannesevangeliet 1:5. rätt (84) Fastän ingen av profeterna hade ett förnämligare uppdrag, eller ett större arbete att utföra, än Johannes hade, skulle han dock inte få lov till, att se skörden av sitt eget verk. Han hade inte förmånen, att vara med Kristus och bevittna den gudomliga kraft, som följde med det större ljuset. Han skulle inte tillåtas att se de blinda återfå synen, de sjuka botas, och de döda stå upp till liv. Han såg inte ljuset, som strålade genom alla Kristi ord och kastade härlighetens återsken över löftena i profetiorna. Ordet blev upplyst med klarhet från Faderns härlighet i form av Sin Son; men den ensamme profeten blev nekad förmånen, att se och förstå Guds visdom och barmhärtighet, genom personlig insikt om Kristi tjänaregärning. rätt (84) I det avseendet var många, som gynnades (85) genom Kristi lära och såg Hans mirakel, större än Johannes. rätt (84) De, som var hos Kristus, då Han vandrade ibland människor, och lyssnade till Hans gudomliga lära under skilda omständigheter – medan Han förkunnade i templet, vandrade på gatorna, undervisade mängden längs vägen, och vid sjöstranden, och då Han låg som inbjuden gäst vid Sin värds bord, alltid gav undervisning, för att täcka allas behov, som behövde Hans hjälp i form av bot, tröst och tillrättavisning, allt eftersom förhållandena så krävde det – de var mera upphöjda, än Johannes Döparen. rätt |