Kristi frestelse

(85)Efter Jesu dop, blev Han förd av Anden ut i ödemarken, för att bli frestad av Djävulen. Då Han steg upp ur Jordan, böjde Han knä och bad till den Evige om styrka till att klara av striden mot den fallne fienden. Himlen öppnades och den utsökta härlighet, som sänktes ned, vittnade om Hans gudomliga karaktär; och Faderns röst tillkännagav Kristi nära förhållande till Hans Oändliga Majestät: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.’” Matteusevangeliet 3:17. Kristi mission skulle nu börja; men först måste Han dra Sig undan från tillvarons livliga verksamhet till en avsides liggande ödemark för det uttryckliga målet, att bära en trefaldig frestelse för deras skull, Han kommit för att frälsa. rätt

(85) Låt oss stanna upp i berättelsen om Kristi jordiska (85) liv, och kort lägga märke till händelserna före Hans ankomst till en syndig värld. Sedan Satan hade åstadkommit Adams och Evas syndafall, skrävlade han över, att han var världens kung, och det stämmer, att han i alla tider har funnit många anhängare. Men det misslyckades honom, att bringa människan i en sådan förening med sig själv, som han hade hoppats, för att härigenom härska oinskränkt över hela jorden. Även om människan i sitt fallna tillstånd led under följderna av sin olydnad, var hon ändå inte utan hopp. Människan kunde inte vända sig personligen till Gud med sina böner på grund av synden, men frälsningsplanen lades i himmelen, och enligt denna överfördes dödsdomen från dem, som trodde på och lydde Gud, till en ställföreträdare. Blod måste utgjutas, ty döden var följden av människans synd. I det dödade offret skulle människan för tillfället däri se en uppfyllelse av Guds ord: ”Du skall döden dö.” Se Första Moseboken 2:17. Blodet, som rann från offret, avbildade alltså försoningen och pekade framåt mot en Förlossare, som en gång skulle komma till världen och dö för människans synder och så vis hävda Guds lags rättfärdighet och helighet. rätt

(86)Hoppet om frälsning genom Kristus ledde den fallna människan till att visa stor omsorg och noggrannhet i allting, som angick offrandet. Med djupt intresse gav Satan akt på allting, som stod i förbindelse med dessa offringar, och han förstod snart, att de avbildade en kommande återlösning för människosläktet. Detta orsakade honom stor oro, emedan det hotade att omstörta hans älsklingsplan, att härska över hela världen och dess invånare. Men i stället för att bli villrådig och modlös, fördubblade han sina ansträngningar för att utföra sin avsikt, och helvetet jublade under tidernas lopp. Allt efter som människorna förökade sig, tilltog utsvävningar, osedlighet, dryckenskap, krig och förbrytelser på jorden. Gud ödelade människorna genom syndafloden och lät regna eld och svavel över de ogudaktiga städerna, så att de förstördes; men den store motståndaren fortfor likväl med att fördärva människorna. rätt

(86)Satan rannsakar Bibeln flitigt och är bättre hemmastadd i profetiorna än många predikanter. Han har alltid sökt att tydligt kunna förstå Guds uppenbarade planer, så att han om möjligt kunde förhindra deras utförande. Det var klart för Satan, att offringarna avbildade en kommande Förlösare, som skulle befria människorna från mörkrets makter, och att denne Förlösare var Guds Son. Därför uttänkte och utförde han djupa planer för att behärska människornas hjärtan från släkte till släkte och för att förblinda deras förstånd beträffande profetiorna, så att folket skulle neka att anta Kristus som sin Frälsare, när han en gång kom. rätt

(87)Från den stund Kristus föddes i Betlehem, lämnade Satan honom ej ur sikte ett enda ögonblick. Han sökte på många olika sätt att förgöra honom, men alla hans försök misslyckades, emedan Guds Son beskyddades av sin Faders starka arm. Satan kände fullt väl till Kristi ställning i himmelen; han uppfylldes därför med mörker, då ljusets mäktige Furste lämnade himmelens härlighet och blev en ringa människa på jorden. Satan fruktade nu för, att han icke skulle bli i stånd till att verkställa sin älsklingstanke att ensam härska över hela jorden, och han fruktade inte bara för detta; utan han var också rädd för, att den makt, han redan ägde, skulle tas ifrån honom. Då han gick ut i öknen för att fresta Kristus, använde han därför all sin kraft och konst mot Guds Son för att förleda honom till att visa olydnad emot Gud. rätt

(87)Återlösningens stora verk kunde inte utföras på något annat sätt, än genom att Förlossaren måste bli människa. Han skulle bära världens synder och tillika utsättas för frestelser, som liknade dem, vilka orsakade Adams fall. Han måste inleda verket just på den punkt, där Adam misslyckades, och måste utstå en liknande prövning, men oändligt mycket svårare än den, Adam gav vika för. Det är omöjligt för människan att rätt förstå, hur svårt Satan frestade vår Frälsare. Varje lockelse till det onda, som människan med svårighet kan motstå, framställdes inför Guds Son i en mycket starkare grad, eftersom hans karaktär var förträffligare än den fallna människans. Då Adam angreps av frestaren, var han obesmittad av synden. Han stod inför Gud i sin fulla mandoms styrka. Alla hans organ och själsförmögenheter var fullt utvecklade och ordnade på det bästa sätt; han var omgiven av en skön natur och samtalade dagligen med de heliga änglarna. Vilken stor motsats erbjöd inte den andre Adam mot detta fullkomliga väsende, då han drog ut i den ödsliga öknen för att ensam kämpa med Satan! I fyra tusen år hade släktet avtagit i lekamlig styrka och storlek så väl som i moralisk godhet, och för att hjälpa den fallna människan upp, måste Kristus bli henne lik. Han iförde sig människans natur och bar släktets svaghet och fördärv. Han förnedrade sig själv till det mänskliga eländets största djup, så att han skulle kunna hysa medlidande med människan och befria henne från det elände, vari synden hade störtat henne. ”Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning.” (Hebréerbrevet 2:10) ”Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom”. (Hebréerbrevet 5:8, 9) ”Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Guds tjänst och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.” (Hebréerbrevet 2:17, 18) ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd.” (Hebréerbrevet 4:15) rätt

(88)Då Kristus kom ut i öknen, förändrades hans ansikte, dess härlighet försvann, bördan av världens synder vilade tungt på hans själ, och hans ansikte uttryckte en outsäglig sorg och en djupare smärta, än den fallna människan någonsin har känt. Omåttlighet och vällust hade tilltagit genom alla släkter sedan Adams överträdelse, till dess människosläktet hade så liten moralisk styrka kvar, att det inte kunde segra genom sin egen kraft. Kristus skulle övervinna de köttsliga begärelserna på människosläktets vägnar genom att utstå det svåraste provet i detta avseende. Han skulle vandra allena på frestelsens stig utan någon, som kunde hjälpa och trösta honom. Han skulle kämpa allena med mörkrets makter och visa en självbehärskning, som var starkare än hunger och död. Kristi långa fasta är det kraftigaste bevis på, hur syndiga och fördärvade de synliga begären är, och vilken stor makt de har över människorna. rätt

(88)Genom njutningslystnad lyckades det Satan att störta Adam och Eva i fördärvet, och ned genom alla släkten har denna varit hans starkaste vapen att fördärva människorna med. Eftersom Kristus hade påtagit sig den mänskliga skepnaden och var underkastad mänsklig svaghet, hoppades Satan att övervinna honom genom detta kraftiga medel och lade sina planer i överensstämmelse därmed. Så snart Kristi långa fasta hade börjat, var Satan närvarande med sina frestelser. Han kom i form av en ljusets ängel och påstod, att han var utsänd från Gud för att hjälpa Kristus och frälsa honom från hans lidanden. Han föreställde honom, att Gud inte önskade, att han skulle lida all den smärta och förneka sig själv så, som han hade tänkt sig. Han påstod, att han hade ett budskap från himmelen, att Gud bara ville se, om Kristus var villig att utstå detta prov. rätt

(88)Satan sade till honom, att han skulle beträda den blodbestänkta stigen; men han skulle inte fortfara att gå på den – att han skulle prövas liksom Abraham för att visa en fullkomlig lydnad. Djävulen försäkrade, att han var den ängel, som höll Abrahams hand tillbaka, då han lyfte kniven för att döda Isak, och att han nu hade kommit för att frälsa Guds Sons liv och därigenom befria honom från en smärtsam död samt hjälpa honom med frälsningsplanen. rätt

(89)Satan bedrar ännu många, liksom han sökte att bedra Jesus, genom att han påstår, att han är utsänd från himmelen och uträttar mycket gott för människorna, och den stora mängden är så förblindad av falska begrepp, att den inte kan bedöma hans verkliga sinnelag, och den ärar honom såsom ett sändebud från Gud, medan han arbetar på människornas eviga undergång. rätt

(89)Men Kristus vände sig bort från alla dess livliga frestelser och höll fast vid sitt beslut, att han skulle genomföra den gudomliga planen. Då Satan blev tillbakaslagen i denna frestelse, försökte han en annan. Han ansåg, att den änglaskepnad, som han påtagit sig, gjorde det möjligt för Kristus att känna igen honom, och han lovade nu, som om han tvivlade på Kristi gudom på grund av hans utmagrade utseende och opassande omgivningar. rätt

(89)Då Kristus vart människa, blev han ringare än de himmelska änglarna, men denna förnedring var nödvändig, och han påtog sig den villigt för att återlösa människan. Satan påstod, att om Jesus verkligen var Guds Son, borde han ge honom ett eller annat bevis på sin höga rang. Han sade, att Gud inte skulle låta sin Son försjunka i ett sådant beklagligt tillstånd, och omtalade, att en av de himmelska änglarna hade blivit förvisad till jorden, och att Jesu utseende antydde, att han var denne fallne ängel i stället för att vara himmelens Konung. Han kallade hans uppmärksamhet till sitt eget sköna yttre, hur han var beklädd med ljus och styrka, och han bespottade Kristus, under det att han pekade på hans eländiga tillstånd i motsats till sin egen härlighet. rätt

(90)Han påstod, att han hade fullmakt från himmelen till att fordra bevis på, att han var Guds Son. Han förehöll honom, att han var en dårlig representant för änglarna och långt mindre kunde vara deras upphöjde Furste, vilken de ärade som Konung i de himmelska salarna. Han sökte, att på ett livligt sätt överbevisa honom om, att hans aktuella utseende visade, att han var övergiven av både Gud och människor, och förklarade, att om han verkligen var Guds Son, var han jämlik Gud och skulle bevisa detta genom ett underverk, som kunde stilla hans hunger. Han sökte därför att förmå honom till att förvandla stenarna, som låg vid hans fötter till bröd, och om han kunde göra detta, skulle han ögonblickligen upphöra med sina anspråk på företräde, och striden emellan dem skulle för evigt vara avslutad. rätt

(90)Satan hoppades att på detta sätt kunna försvaga Kristi tillit till sin Fader, som hade tillåtit, att han kommit i detta tillstånd och måste lida så mycket i öknen, som mänskliga fötter aldrig hade beträtt. Ärkefienden hyste hoppet, att han kunde förmå Kristus, medan han led utav nedslagenhet och en svår hunger, att bruka sin gudomliga makt till sin egen fördel, och på så sätt visa sig oberoende av Faderns omsorg. rätt

(90)Kristi omgivningar och de omständigheter, varunder denna frestelse framställdes, var av en sådan natur, att den var väldigt svår. Det långa fastandet hade försvagat hans kropp, hungerns smärtor gnagde på hans liv, hans utmagrade organ måste snart upphöra att verka, så vida de inte finge någon näring. Han kunde ha utfört ett underverk för att hjälpa sig själv och alltså tillfredsställa sin gnagande hunger; men detta skulle inte ha stämt överens med Guds plan. Det hörde inte till Kristi uppgift att bruka sin gudomliga makt till sin egen fördel. Detta gjorde han aldrig, medan han var på jorden; alla underverk, han utförde, var till nytta för andra. rätt

(90)Men ehuru Jesus var förnedrad och måste utstå hunger och förakt, motstod han likväl Satan med samma ord, som han hade befallt Moses att framlägga inför de upproriska israeliterna: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.’” (Matteusevangeliet 4:4) Genom denna förklaring, så väl som genom sitt exempel, visade Kristus, att det inte på långt när var så svårt att vara utan mat som att ådra sig Guds misshag. rätt

(91)Fastän Kristus blev människans ställföreträdare och vann seger på den punkt, där människan blev övervunnen, måste han likväl icke bruka sin gudomliga kraft till att lindra sina egna lidanden; ty den fallna människan kunde inte göra underverk för att frälsa sig själv från sina smärtor, och Kristus skulle som hennes representant utstå sina prövningar såsom människa, så att han kunde efterlämna ett fullkomligt exempel på tro och tillit till sin himmelske Fader. rätt

(91)Kristus kände Satan från begynnelsen, och det erfordrades mycken självbehärskning hos honom för att lyssna till denne bedragares förnärmande förslag och att låta bli att straffa hans fräcka påståenden. Men världens Frälsare lät sig varken bedras till att ge honom bevis på sin gudomliga makt, ej heller att inlåta sig i strid med honom, som hade blivit nedstörtad ur himmelen, emedan han hade varit ledare i ett uppror emot världsalltets överste regent, och vilkens förbrytelse huvudsakligen bestod i, att han hade nekat erkänna Guds Son vara högre än han själv. Väpnad med tro på sin himmelske Fader och styrkt i hjärtat vid erinringen om de dyrbara ord, som uttalades från himmelen vid hans dop, stod Jesus orygglig i den ensliga öknen inför den mäktige själafienden. rätt

(91)Guds Son skulle inte förringa sitt höga ämbete genom att bevisa sin gudomlighet inför Satan, ej heller nedlät han sig till att förklara orsaken till sin nuvarande förnedring eller sättet, varpå han skulle verka som människans Förlösare. Om människorna ville välja Frälsarens exempel och inte hålla några samtal med Satan, skulle de ofta undgå att övervinnas av honom. Denne ärkefiende har stritt emot Gud regering i nära 6 000 år, och den långa erfarenheten, han erhållit, har ökat hans skicklighet I att bedra och förföra. rätt

(92)Men Satan hade vågat för mycket för att villigt ge upp striden. Han visste, att om Kristus segade, skulle hans eget inflytande över människorna försvagas. Han förde därför Kristus till Jerusalem och satte honom på tinnarna av templet för att inge fruktan hos honom genom sin överlägsna styrka. Han fordrade nu, att om han verkligen var Guds Son, skulle han kasta sig från den svindlande höjden och alltså visa, att han hade fullkomlig tillit till sin Faders kärleksfulla omsorg. rätt

(92)Förmätenhetssynden ligger inte långt från fullkomlig tro på och tillit till Gud, och Satan sökte att uppnå sin avsikt genom att slå an på Kristi mänskliga känslor och föra honom över trons gränser, så att han skulle handla förmätet. Han medgav nu, att Kristus hade rätt i öknen, då han visade en sådan fullkomlig tillit till sin Fader, och han sökte att förmå honom till att ge ett annat bevis på sin fullkomliga förtröstan på Gud genom att kasta sig ned från templet. Han försäkrade honom, att om han verkligen var Guds Son, hade han ingenting att frukta för, ty änglarna skulle bevara honom. Satan visste fullt väl, att om han kunde förmå Kristus till att kasta sig ned från templet för att bevisa, att han hade rättighet till att fordra sin himmelske Faders beskydd, skulle han just genom denna handling visa sin mänskliga naturs svaghet. rätt

(92)Men Jesus segrade också över denna frestelse, i det han vände sig bort från att synda förmätet. Ehuru han hade en fullkomlig tillit till sin Fader, ville han likväl icke med fullt uppsåt störta sig själv i en sådan fara, att det skulle bli nödvändigt för Fadern att uppenbara sin gudomliga kraft för att frälsa sin Son från döden. Därigenom skulle han ha tvingat försynen att komma honom till hjälp och således ha uraktlåtit att ge sitt folk ett fullkomligt exempel på tro och förtröstan på Gud. rätt

(92)Vår Frälsare visade, att han hade en fullkomlig förtröstan på, att hans himmelske Fader inte skulle låta honom bli frestad svårare, än han gav honom styrka till att motstå. Kristus hade inte med uppsåt försatt sig själv i faran, och han visste, att om han bevarade sin uppriktighet, skulle Gud, om det var nödvändigt, sända en ängel för att frälsa honom ur frestarens våld. rätt

(93)Då Satan märkte, att han inte heller kunde uträtta något mot Kristus i denna andra stora frestelse, började han att frukta för utgången av sina ansträngningar. Guds Sons uthållighet och bestämdhet fyllde honom med fruktan; ty han hade inte väntat sig att möta ett så kraftigt motstånd. Han använde nu alla sina fantastiska hjälpkällor för att övervinna Frälsaren i sin sista förtvivlade ansträngning. Före de två första frestelserna hade han dolt sin verkliga karaktär och avsikt och utgivit sig för att vara en upphöjd ängel från himmelen; men nu kastade han bort masken och visade sig som mörkrets furste och påstod, att jorden var hans rike. rätt

(93)Han tog Jesus med sig upp på ett högt berg och visade honom denne världens riken, som låg utbredda för hans ögon liksom i ett panorama. Solen lyste på platser med härliga tempel och marmorpalats, på fruktbara marker och vingårdar och förgyllde bergens mörka cedrar och sjöns blåa vattenyta. Jesus kom direkt från öknen, där allting var dystert och ödsligt; men hans ögon beskådade nu ett landskap, som var utomordentligt skönt och härligt. Då ljöd frestarens röst: ”’Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill. Därför skall allt vara ditt, om du tillber mig.’” (Lukasevangeliet 4:6, 7) rätt

(94)Satan brukade all sin styrka vid detta sista angrepp; ty hans framtida öde berodde på utgången av detta försök. Han påstod, att världen var hans rike, och att han var den furste, som har makt i luften. Han lovade att ge Kristus alla dessa riken utan att utlämna honom till lidanden och faror, om han ville blott lova en enda sak, och det var att erkänna, att Satan var hans herre, och att tillbedja honom. Det var Satans avsikt, att denna sista frestelse skulle vara den mest förledande av dem alla. Det som förestod Kristus, var inte bara ett liv fullt av sorg och strid och möda och till slut en vanärande död; utan hela världens synd skulle vila på honom, så väl som Faderns förfärliga misshag på grund av människans överträdelse. Allt detta skulle han utstå för att återlösa det rike, som förlorades genom syndafallet. Men nu erbjöd frestaren sig att ge tillbaka all denna makt, som han hade tillägnat sig, och att ge Kristus sitt herravälde över jorden och sålunda frälsa honom från den förskräckliga framtid, som han gick till mötes om han endast ville erkänna Satans herravälde. rätt

(95)Jesu ögon vilade ett ögonblick på det härliga naturskådespel, som visade sig för honom. Därpå vände han sig därifrån med en fast föresats och nekade att lyssna till frestaren. Men då Satan föreslog, att han skulle tillbedja honom, uppväcktes Kristi gudomliga vrede, och han kunde inte längre tåla hans hånande övermod eller tillåta honom att uppehålla sig i hans närhet. Han brukade nu sin gudomliga myndighet och befallde Satan att upphöra med sina frestelser, i det att han sade: ”Gå bort ifrån mig Satan, ty det är skrivet: Herren din Gud skall du tillbedja och endast honom skall du tjäna.” (Lukasevangeliet 4:8, Reformations-Bibeln) rätt

(95)Satan hade begärt, att Kristus skulle g honom bevis på, att han var Guds Son, och han erhöll nu detta bevis, såsom han hade begärt. Han hade ingen kraft till att motstå denna plötsliga bortvisning och måste lyda det gudomliga påbudet. Skälvande och rasande av hat och vrede över, att hans förväntningar blivit gäckade, lämnade upprorsfursten världens Förlösare. Striden var avslutad. Kristi seger var lika så fullständig som Adams fall. rätt

(96)Men striden hade varat länge och varit uttömmande, och Kristus var utmattad och föll vanmäktig till jorden, medan hans ansikte blev dödsblekt. Då kom de himmelska änglarna, som hade bugat sig för honom i de kungliga salarna och som hade givit akt på hans strid med ett smärtsamt intresse, och tjänade honom. De styrkte honom med mat, ty han låg som en person, vilken var nära döden. De hade med förvåning och förskräckelse sett, hur deras himmelske Furste utstod obeskrivliga lidanden för att frälsa människan. Han hade då utstått en hårdare prövning, än någon människa någonsin skall utsättas för. Men medan han låg utmattad och lidande på jorden, bragte änglarna vänliga budskap med tröst från Fadern och försäkran om, att hela himmelen gladde sig över den seger, han hade vunnit för människan. På så sätt blev Kristi ädla hjärta åter upplivat, och han blev styrkt för sin kommande verksamhet. rätt

(96)Människorna kan aldrig till fullo förstå, vad deras återlösning har kostat, förrän de återlöste skall stå med Förlösaren inför Guds tron. När den eviga, saliga lönen då visar sig för deras hänryckta sinnen och deras ögon beskådar det eviga livets underbara härlighet, skall de delta med Guds änglar i segersången: ”’Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” (Uppenbarelseboken 5:12) Och Johannes säger, att ”allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem är hörde jag säga: ’Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.’” (Uppenbarelseboken 5:13) rätt

(97)Fastän Satans försök att övervinna Guds Son genom sina starka frestelser misslyckades, hade han likväl inte gett upp allt hopp om, att hans ansträngningar en gång i framtiden skulle krönas med framgång. Hans såg framåt till den tid, då Kristus skulle börja att verka som lärare och hoppades då att finna ett lägligt tillfälle att bruka sin list emot honom. Men ehuru han var övervunnen, hade han likväl inte därmed gett upp stridsplatsen, ty han drog ut emot Guds utvalda folk, judarna, och började att förmörka deras förstånd, så att de inte skulle se eller förstå, att Kristus var världens Förlösare. Han beslöt att fylla deras hjärtan med missunnsamhet och hat emot Guds Son, så att de inte skulle anamma honom, utan vilja göra hans liv på jorden så bittert som möjligt. rätt

(98)Satan höll råd med sina änglar angående det tillvägagångssätt, de skulle följa för att hindra folket från att tro på Kristus som den Messias, de i så lång tid med längtan hade väntat. Han kände sig gäckad och förbittrad över, att han icke hade förmått att uträtta det minsta emot Kristus genom sina mångfaldiga frestelser. Men han tänkte nu, att om han kunde bringa Kristi eget folk till att tvivla på, att han var den utlovade Messias, kunde han göra Frälsaren modlös i sin mission, och så judarna till att vara sina tjänare, vilka skulle utföra hans egna djävulska avsikter. Han arbetade därför på ett bedrägligt sätt och sökte att genom list utföra det, som han inte kunde uträtta genom rättframma, personliga ansträngningar. rätt

nästa kapitel